Lotten – Sida 181 – den skrattande språkpolisen

Facit till Julkalendern 1 december 2010

Publicerat av Lotten Bergman den 2 december 2010 00:13

Sisådärja, då är vi igång igen! (Förlåt dröjsmålet! Jag letade efter lösenordet hit i flera timmar!)

Så här går det till: först talar jag om hur roliga ni är och ger er översvallande beröm och försöker nämna så många som möjligt. Men. Nu ska jag försöka att frångå den traditionen lite eftersom det tar så lång tid att sammanställa alla era roligheter – de står ju där i kommentatorsbåset och behöver kanske inte upprepas här. Kanske. Hm.

Sedan berättar jag lite om hemlisbloggartexten och hur jag tänkte. Och slutligen rabblar jag till synes helt onödiga ting om det rätta svaret. DRT ska jag försöka att inte nämna över huvud taget förrän jag måste – om ni t.ex. är helt ute och reser och kanske gissar på ”Spaghetti med köttfärssås” när det rätta svaret är "U2".

För nytillkomna gissare ska jag bara tala om att inte alla instoppade ledtrådar avslöjas. Många av dem upptäcks ju aldrig och då kan jag kanske återanvända det hemlistricket. (Men idag ska jag för pedagogikens skull vara lite extra avslöjande.)

Om jag inte har fattat alldeles fel var det Eva-Lotta som var först med rätt gissning till lucka 1.

Uppdatering!
Jag hade fattat alldeles fel – Ardy var så listig och tidig med rätt svar att jag inte ens kan minnas att jag har läst det! Se här så diskret:

– Är det inte Fingal Olsson som sitter där borta?
– Nä, det är inte Olsson. Och förresten är han död.
– Men han flyttade ju på sig! Och hade inte han formulerat sig lite kvickare än så här?
– Jodå. Förmodligen även som död.

(Oscar heter Fingal också. Flytten och formuleringen är också med. Slut på uppdatering.)

Fast jag tycker att Lunas förslag var mycket bra: "Kiruna". Sedan kan det vara så att många av er faktiskt gissade rätt men var så kluriga att inte ens jag förstod det. Christers kommentar var lysande: ”Tror jag ska gratulera yngste sonen, fast det inte är så stor sak i vår familj.”(Jag har ingen aning om Christer de fakto har en son som har namnsdag 1 december, men visst var det så det skulle tolkas?)

Som vanligt är det alltid någon som kliver in och vrålar svaret – men som sedan fyller båset med trevliga förvillelser: bra jobb!

Alltså var lösningen allas vår citatmaskin: Oscar Wilde (1854–1900). Det är mycket svårt att inte tycka om honom – dels tycker man synd om honom, dels tycker man om hans visdomsord och dels är karln fascinerande på alla sätt och vis.

Oscar Wilde runt 1885.

Han föddes in i en tänkande och kreativ familj i Dublin och lärde sig tala både flytande franska och tyska hemma. Hade han levt i vår tid hade han i tjugoårsåldern förmodligen varit en blandning av Tomas Di Leva och Ola Salo med en släng av Jonas Gardell. Han gifte sig och fick två barn, men flirtade först hej vilt med Florence Balcombe som dock bestämde sig för att gifta sig med Dracula-författaren Bram Stoker.

Oscar Wilde levde det ljuva livet med fester och hyllades storligen som pjäsförfattare efter några mindre lyckade år som skribent och romanförfattare. Men hela tiden hände det saker som måste ha irriterat och stört koncentrationen och fått honom att ligga sömnlös: han grälade med människor, han blev anklagad för plagiat av en text och så blev han förälskad i en ung man, vars far blev galen av ilska och hotade att stämma Wilde. I det viktorianska Storbritannien fick man inte bära sig åt på något sätt alls, och framför allt inte hänga med homosexuella. Eller vara en.

Wilde blev putt och stämde den unge mannens pappa … och så gick allt fullständigt åt pepparn: det blev Oscar Wilde som dömdes till två års straffarbete. Hans hem länsades, hans pjäser bojkottades och hade han levt idag hade han inte på några villkor bjudits in att deltaga i ”Så mycket bättre” – han var hatad. Hans söner hade flera, flera år senare t.o.m. problem med att komma in på universitet pga. sin sedan länge döde fader. Men tillbaka till fängelsetiden nu:

Oscar satt alltså fängslad och led alla helvetes kval och blev så sjuk att han var nära döden. Inte förrän han fick papper och penna av en ny fängelsedirektör återvände livsandarna för ett tag – och det var i denna situation som vi föreställer oss att han skrev hemlisbloggartexten.

The Smiths har gjort en instrumental låt där Morrissey har bidragit endast med låttiteln: ”Oscillate Wildly”, som ska vara en direkt referens till idolen Oscar Wilde. Och om man skulle få för sig att börja googla på just denna titel, hamnar man på en restaurang med samma namn – belägen på 275 Australia Street i Sydney.

Sångtexten "uuur djuuuupen rooopar jag till deeej" är tagen direkt ur bibeln där De Profundis första rader i 1917 års bibel har översatts till ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”.

De Profundis? Vabaha? Ni fattar inte? Jamen det var ju det brev som Wilde skrev till sin älskare när han (Wilde) satt i fängelse just pga. att han ju hade en älskare. (Brevet gavs ut postumt och censurerat 1905 och är på futtiga 50 000 ord. År 1962 gavs brevet ut i komplett version.)

I hemlisbloggartexten är sex olika citat insprängda, fast helt utan stuns och finess:

Hemlisbloggaren: ”… låtar är så ordlösa. Eller menar jag hemlighetsfulla … fast bra?”
Oscar Wilde: "Musiken är den fullkomligaste konstformen. Den avslöjar aldrig sin innersta hemlighet."

Hemlisbloggaren: ”Ibland känns det som om gud led av hybris när han skapade oss.”
Oscar Wilde: "Det tycks mig ibland att Gud då han skapade människan i någon mån övervärderade sin förmåga."

Hemlisbloggaren: ”… står han liksom ändå med sitt konstnärsentourage och beundrar sitt och polarnas verk fastän det egentligen (ursäkta ordvalet) suger."
Oscar Wilde: "Dåliga konstnärer beundrar alltid varandras verk."

Hemlisbloggaren: ”… det var jag som hade på mig moderna kläder medan de inte riktigt hängde med i svängarna.”
Oscar Wilde: "Det vi själva går klädda i är modernt. Det andra går klädda i är omodernt."

Hemlisbloggaren: ”… ofta känns det mest som att det måste förändras var sjätte månad bara för att det var så fult, det där som var modernt nyss …”
Oscar Wilde: "Modet är en så outhärdlig form av det fula att vi måste ändra det en gång i halvåret."

Hemlisbloggaren: ”… Bara jag får ta med mig dagboken på tåget, så.”
Oscar Wilde: "Jag reser aldrig utan min egen dagbok. Man måste alltid ha något intressant att läsa när man åker tåg."

Oscar Wilde blev fri 1898, men dog bara två år senare i hjärnhinneinflammation på ett hotell i Paris. År 1908 flyttades hans kvarlevor (aaaah, jättespännande skelett!) till Père-Lachaise-kyrkogården där all världens olika kändisar ligger begravda. Tydligen är det särdeles poppis att pussa gravstenen med massa läppstift på sig. (Gravsten och gravsten förresten, det är ett gigantiskt monument och någonstans finns en detalj som är en silversnopp. Som Tycho Brahes näsa, fast genitalier liksom.)

Två myter ska härmed dementeras: han är inte döpt efter den svenska kungen och han hade inte syfilis. (Hur man nu kan veta det.)

Nu tar jag fram plommonstopet och ser till att inga lappar åker vilse eller trillar in bakom fodret. De som har gissat under mer än ett namn får bara en lapp, förresten. (Pffft, ni tror inte att jag ser allt, va?) Årets t-shirt är förresten som vanligt inte färdig, jag, eh, öh, jag, hrm, jag hittar inte lösenordet till t-shirtfabriken. Nu drar jag … Åh! En av rimmarna! Loppran! (När man vinner en t-shirt ska man mejla till mig och säga hur stor man är och vilken adress man har och här har det minsann inte sparats på en enda adress sedan förra året.)

Seså, nu pallrar ni er till lucka 2!

22 kommentarer

Julkalendern börjar i ottan den 1 december

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2010 22:49

Gå och lägg er! Detta talar jag om nu så att inte stora horder av julkalendergalningar sitter uppe och förstör nattsömnen. Men vi kan väl ta litet historik och en programförklaring?

Den 1–24 december skriver jag inte normala blogginlägg utom kanske ibland om jag råkar gå på konstiga mingelpartyn eller åker mögliga tåg och tar in på konstiga hotell. De ovanliga blogginläggen är gåtor som ni löser i kommentatorsbåset genom att gissa er fram. Från början (2005) fanns julkalendern på en egen sajt, som numera bara används för facitinläggen. I tur och ordning:

Hemlisbloggaren är den ni ska avslöja. Ibland är det lite förvirrat för att vi inte vet om det är en karaktär eller en skribent som skriver — men oftast ska svaret vara kreatören. (Mest för att jag ska kunna skriva kilometerlånga facit.) Ibland härmar jag en viss skribentstil, ibland härmar jag en annan skribentstil men stoppar in ledtrådar om en helt annan skribent. Och ibland är allt jätterörigt och obegripligt och ändå löser det sig alltid på slutet.

Gissarna är ni som läser och kommenterar. Så fort ni har kommenterat, hamnar ni på en lapp som jag lägger i plommonstopet – och så drar jag en vinnare per dag. Ibland två eller tre bafatt. Det allra viktigaste för gissarna är att inte ropa ut svaret utan att istället var lite hemlighetsfull och klurig.

Facit kommer nästan alltid vid midnatt på den fantastiska Facitsajten som jag tycker så mycket om. Tur att jag inte är min egen redaktör, för då hade jag tvingat mig att skriva 90 % kortare texter.

Den röda tråden kallas DRT och har under åren varit både dum, ologisk och krystad samt svår — men ingår ju i konceptet. DRT går alltså som en taggtråd genom alla hemlisbloggartexter och det är ni som ska hitta den. Den allra bästa DRT:n var faktiskt en som var fel. I facit den 4 december 2008 skrev jag:

Vi hade igår betat av:
1 Fay Weldon
2 Gunilla Wolde
3 Herbjørg Wassmo.

Detta fick Ö-helena att i förrgår med hjälp av Tillerosas initialfundering dra slutledningen att det på julafton kommer att vara Östen Warnerbring som hemlisbloggar. Allt enligt detta schema:

1 Fay Weldon, 2 Gunilla Wolde, 3 Herbjørg Wassmo, 4 Ian Wachtmeister?, 5 J.W., 6 K.W., 7 L.W., 8 M.W., 9 N.W., 10 O.W., 11 P.W., 12 Q.W., 13 R.W., 14 S.W., 15 T.W., 16 U.W., 17 V.W., 18 W.W., 19 X.W., 20 Y.W., 21 Z.W., 22 Å.W., 23 Ä.W., 24 Östen Warnerbring.

Särskilt den 12 december hade jag fått problem i så fall. Och varför fick inte Axel Wallengren och Elin Wägner vara med inledningsvis?

Det där glömmer jag aldrig.

Till alla som inte vågar gissa: läs i alla fall de andras kommentarer! De är fantastiskt roliga! Bäst är när ni börjar gräla om formuleringar eller när någon kommer med villospår och alla blir osäkra på något som är fullständigt bombsäkert.

OBS: man får gissa på Dan Brown och Hjalmar Söderberg hur många gånger som helst.

Den allra svåraste? Ptja, den kan ha varit den här. Den jag är mest nöjd med är en ojulkalender. Lättast var kanske denna.

Ha så kul! Och ni som inte gillar Julkalendern — kom tillbaka den 25/12 är ni snälla!

29 kommentarer

Kristänkande

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2010 09:21

Min djefla man suckar och suckar i ett hörn bakom mig. Jag tänker att han nog läser tidningen och blir arg på än det ena, än det andra, ty så funkar djefla män som kan många konster; de har väldigt mycket att bli ilskna över.

– Nej, det finns inget hopp, säger han och jag hör att han klämmer ihop datorn.

Jag svarar inte eftersom jag inte är förvånad. Dessutom vet jag att det kommer en förklaring snart. Och den kom. I now give you – the bloody husband:

– SMHI har inget annat att erbjuda än snöknarr, stingande luft och järnkyla. Jag säger som Garibaldi 1849: ”Non offro né paga, né quartiere, né provvigioni. Offro fame, sete, marce forzate, battaglie e morte!” Dags för en krisplan för fem månaders snöhelvete! Iväg och köp termo och ylle och fleece innan lagren tar slut. Glöm inte nya skyfflar – det ska räcka till hela familjen! Fram med sparken och kolla så att veden håller sig torr under huset. Rita upp en karta över trädgården och dra upp en skottningsplan. Var ska vi lägga snön, vilka passager ska vi hålla öppna? Aux armes, citoyens, formez vos bataillons, marchons, marchons! Det finns inget hopp!

Och det är nu den goda hustrun – jag – inte säger rätt sak. Jag är nämligen inte alls bekymrad över kylan och lider inte ett endaste dugg av den. Jag är ju norrbottning gubevars!

– Men äsch, säger jag, det gör väl inget att det är lite kallt i ett par dagar. Luuugn. Det blir nog varmt i april–maj ska du se.

Däremot sattes jag på pottkanten under en lite hektisk timme igår kväll. Vi saknar numera nämligen low-tech-lösningar när de hypertekniska ettorna och nollorna behagar fallera. Dessa besvärligheter sammanföll:

Internet försvann i huset.
Telefonernas wi-fi slutade i och med det att funka.
Tioåringen som nyss var hos en kompis var försvunnen i kylan utan mobiltelefon.
Tioåringens kompis är såpass nyflyttad att hennes adress inte står på klasslistan.
Vi har ingen karta över just det bostadsområdet eftersom det är alldeles nybyggt.
Mobilens gps har inte uppdaterad information om just detta område.
Tioåringens kompis var alldeles ensam hemma och visste inte riktigt vart Tioåringen kunde ha tagit vägen sedan hon rusade mot bussen för nästan en timme sedan.
Bussarna i just detta nybyggda område går bara en gång i timmen.

Som tur är

vevade Trettonåringen igång min mobil med hjälp av 3G medan jag virrade runt i den vilda jakten på internet
hade Tioåringen riktigt, riktigt varma kläder från topp till tå
funkade internet på den avlägsna plats där den djefla mannen befann sig.

Keep calm and carry on mässade jag medan jag skrapade och skrapade och skrapade den totalt överisade gamla bilen. Utan en susning om vart jag var på väg eller var jag skulle hamna, körde jag sedan med min djefla man hojtandes vägnamn i telefonen som låg i mitt knä.

– Hattranvägen! ropade jag i beckmörkret.
– Ta vänster! ropade den djefla mannen ifrån telefonen.
– Återvändsgränd! ropade jag.
– Oj, kommer du från det hållet, ja då skulle du ha tagit höger!
– Var är busshållplatsen? ropade jag.
– Det beror på var du är! ropade den djefla mannen.
– I korsningen Gäddvägen och Sikvägen!
– Hur hamnade du där? Vänd!
– Jag ser inget! Det finns inga gatlyktor här!
– Men vad bra att bilen har så fin svängradie! ropade min djefla man så att mina trumhinnor fladdrade som en gardin i ljummen sommarbris.
– Ja, det gäller att fokusera på det positiva! Vänta! Jag ser en busshållplats!

Där var Tioåringen – efter en hel timme utomhus i mörkret var hon frusen och ledsen, men vid gott mod ändå. Och det är nu vi skördar frukten av våra förmaningar till barnen. De vet visserligen att de inte ska följa med mystiska människor som bjuder på godis i skåpbilar, men de vet också att man ska ha varma kläder, reflexer, att man ska röra på sig när man fryser och att man ska stå kvar där man är om man är borttappad. Tioåringen tänkte tanken att pulsa genom skogen och snön för att ta sig närmare hemmet. Men så hörde hon min röst i huvudet:

– Stanna kvar där du är om du är borttappad, för då hittar vi dig förr eller senare.

Hej alla mina bloggkommentatorer: är ni inte liksom jag alldeles för säkra på att internet alltid funkar? Har ni en kvar en gammal telefonkatalog eller telefonnumren lagrade på vanligt papper? Har ni kartor tillgängliga? Bensindunk? Spritkök? Mössor och vantar till alla barn?

Det där sista dök upp på förekommen anledning: det är –15 °C ute och på busshållplatsen vid vårt hus ser jag en elvaåring i gympaskor, utan mössa och utan vantar och med halva rumpan bar. Nu ska jag gå ut och fråga om han vill komma in och vänta i vårt vardagsrum istället. Den där gamla mössan som ser ut som en morot vill han säkert låna. Och de gamla blommiga fingervantarna. Ja, det här blir bra.

40 kommentarer

Det här med foton

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2010 09:15

Vart jag mig i världen vänder, står jag där och diskuterar framtiden. Och när man läser historia kommer det förr eller senare kapitel om människornas ”starka tro på framtiden” – vilket alltid slutar med att folket ger sig iväg till Amerikat eller köper för många aktier tills alla dör och ruineras.

Men alltså, det här med foton. Många säger som jag att ”nämen oj vad kul det är att ta hur många foton som helst, för sedan är det ju bara att radera de dåliga”. I nästa andetag påpekar vi för varandra att man kanske skulle ta och spara ett och annat dåligt kort, för är det inte de dåliga fotona från 1970-talet som är roliga att titta på idag? En suddig, sned bild tagen av misstag där man ser vad vi åt till frukost 1978 är ju fantastisk att få dyka ner i.

Fast å andra sidan sparades inte många dåliga bilder runt 1923 heller.

Nordiska museet ska nu samarbeta med Wikimedia och lägga ut buntvis med bilder från förr. Och jag kan nästan inte sluta gnugga händerna av förtjusning! (Vilket förstås borde göra det svårt att samtidigt knattra fram dessa rader.) En av bilderna från projektet är denna, som jag inte kan titta mig mätt på:

Förmodligen mamma, pappa och tre barn. Mer vet man inte. Jo, bilden togs av August Widén i Wimmerby.

Klicka på bilden om ni vill granska den närmare. Eller gå hit, där jag tog den. Där står det förresten:

”This file has no description, and may be lacking other information. Please provide a meaningful description of this file.”

Så gärna så!

”Bilden är tagen i Dalarna 1902. Modern Asta har en synnerligen intressant hatt gjord av en brödkorg från barndomshemmet i Haparanda. Barnen måste ha rest i tiden eftersom de har på sig Lotten Bergmans strumpbyxor från 2010. Pappa Arvid har käpp eftersom han stukade vänsterfoten på basketplanen dagen innan fotot togs.”

Jaså inte det? Men kolla strumporna!

Kan årtalet vara 1902? Hade man strumpfabriker som gjorde ränder då? Eller är de hemstickade? (Jag är väldigt förtjust i randiga strumpor.) Och vad är det för hatt?

Nu när jag granskar hatten, ser den ju väldigt retuscherad ut. Som om vågorna är ifyllda efteråt. Men är det ett fågelbo? Med blommor i? Oj, är det ett fickur äldste sonen har? När slutade man ha käpp som accessoar? Visst är det väl sekelskiftesmode? Gah, jag har alldeles för få böcker om dräkthistoria i bokhyllorna!

Många frågor blire. Vad skulle ni ha skrivit om bilden om ni fick bestämma själva? Som sagt: Please provide a (meaningful) description of this file.

Tips:
Om ni är det minsta lilla intresserade av dokumentärer eller foton eller dåtiden eller livsöden eller konst eller egentligen vad som helst: kolla på 51 minuter om fotografen Mike Disfarmer (1884–1959), som verkar ha skrämt sina kunder halvt från vettet innan han tryckte på knappen. (Filmen finns där till den 19 december.)

Uppdatering

Christer i kommentatorsbåset ”råkade” hitta facit till bilden! Den togs tydligen i Vimmerby 1908 och personerna är handlaren Emil Olners med hustrun Anna Maria (f. Faleij) och sönerna Einar, Arne och Bertil. De två yngsta är iförda s.k. Nordmarksdräkter – folkdräkter från Norra Ny i Värmland. Jag vidhåller att strumporna är fantastiska och tror i alla fall att Anna Marias klänning är från 1902. Och lite skumt är det att stämpeln på fotot (enligt Gambleputti i båset) borde vara från 1899.

29 kommentarer

Nitlotten och Stora Kulturbloggspriset

Publicerat av Lotten Bergman den 27 november 2010 20:05

Hör ni bitterheten i rubriken? Ni vet när man inte vinner utan bara ska vara hedrad över att bli nominerad? Och när man applåderar skitstövlar som snor priset framför ögonen på en? Och man med brutalfrenesi river sönder sitt nogsamt ihopknåpade tacktal som aldrig någonsin i hela världen kommer att hållas?

Vad bra, för så var det inte alls. Jag vann priset för två år sedan och är hur nöjd som helst med det. Dessutom är jag ju barnsligt förtjust i tillställningar där jag får mingla med folk jag känner.

– Nu tar vi en paus! sa konferencieren på scenen. Och alla måste nu mingla och prata med någon som man inte känner!

Pah, sa jag och sökte upp Stationsvakt, Petra, Älskade dumburk, Gnesta-Pelle, Jonas, Mats och några till som jag kände. Goddag, sa jag och låtsades att jag inte kände dem över huvud taget.

Men nu tar vi en omgång i kulturmodet på scenen denna kväll. Jag tänkte när jag tog mig fram i snöyran på Götgatan att jag nog var underklädd utan glitter och klackar. Så var icke fallet. Men istället för att visa er den ena svarta kulturtröjan efter den andra, fokuserar vi på skorna. Om någon dansar in i detta blogginlägg om tio år, måste jag för framtidens skull visa upp hur skomodet i Sverige såg ut just nu.

För så här är det ju: när jag idag frossar i gamla modetidningar från 1923 eller 1958 – eller gubevars 1974 – tror jag ju att det var så de såg ut. Då.

En sådan här hade jag inte på mig. Men alla hade väl det runt 1957? — En sådan här hade jag inte på mig. Men ALLA hade väl det runt 1957?

Fast idag såg jag inte en enda kilklack, inte en enda stilettklack och inte en enda träskostövel.

Bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma väder som jag? — Mestadels bruna promenadskor och rejäla kängor. Gick alla dessa människor verkligen till lokalen i samma snöoväder som jag?

Stationsvakt och jag satt oprisade längst fram i publikhavet och jag beslutade oss för att vi bara är missförstådda genier. Ni vet att August Strindberg och Carl Larsson var polare och att alla litterära kotterier är löjligt mycket kompisar och att allt egentligen är en enda stor sammansvärjning mot oss som gillar basket, mögel, och sena tåg? Om 100 år kommer man att säga:

– Har ni hört att giganterna Stationsvakt och Lotten Bergman faktiskt kände varandra?

En varm applåd för vinnarna i Stora Kulturbloggsprisutdelningen:

Bokblogg: Shazam

Musikblogg: New Romantic Possee

Filmblogg: Onyanserat

Övrig kulturblogg (pyttipannor som jag): Elin Grelsson

Kulturbloggarnas Kulturblogg: Onyanserat

Kulturbloggens specialpris: Kulturekonomi

Studio Totals extrapris: Elin Grelsson

Onyanserat. Åjovars. — Onyanserat? Åjovars.

En av prisutdelarna var Unni Drougge, som sa bl.a.:

– Jag blev faktiskt upptäckt av mina läsare.

Om jag hade fått säga något i saken så hade det varit:

– Jag upptäckte mina läsare. (Kolla, jag har ett halsband på mig som Niklas har gett mig och en t-shirt som Översättarhelena har gett mig. Och ett minne fullt av kommentatorsbåskommentarer.)

Jag tänker ... det påminner om ... vad tänker jag på ...? — Jag tänker … det påminner om … vad tänker jag på, åh, vad, vem …?

Unni Drougges skor var helt moderna, så jag fokuserade på den håriga kjolen istället.

För säkerhets skull måste jag nu bara understryka: jag är helt nöjd med att gå omkring i mina omoderna snöskor och inte vinna priser utan bara sitta och titta längst fram. Dessutom fick jag faktiskt hedersuppdraget att busvissla in alla åskådare efter pauserna.

(Och ja. Jag vet att jag har utlovat en busvisselskola här på bloggen. Den kommer. Jag ska bara …)

45 kommentarer

Serviceinriktat!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2010 21:05

På engelska kan man ju vara ”service minded”. På svenska är det svårare. (Fri tolkning.)

1.
Chefen på hotellet vars frukost jag kritiserade ringde igår och pratade i 15–20 minuter och sa att han var mån om mina synpunkter men att de faktiskt brukade ha varma ägg och bacon och att jag inte kunde klaga på rummets storlek eftersom det var så billigt. Jag förtydligade att jag aldrig hade klagat på rummet men att bacon ju är essensen av … ja, ni förstår. Chefen hoppades att jag skulle återkomma en annan gång. Men varför skulle jag det?

2.
Vi har som tradition att gå på konditori med barnen en gång per år. Det kan ske när som helst, men förgyller oftast riktigt mörka och hemska vinterdagar. Jag och Tioåringen stod och valde och valde och pekade och gjorde fingeravtryck på glaset som skilde oss från biskvier och napoleonbakelser. Vi fastnade för en skylt med ”4 muffins för 25 kronor” och valde dessutom en kanelbulle, en mandelmussla och en arraksboll.

– Näe fast ni kan inte köpa fyra muffins för jag har bara dessa tre kvar.
– Ok, och vad kostar dom då?
– Åtta kronor styck.
– Så du säljer fyra för tjufem, men eftersom du bara har tre så får jag köpa dom för tjufyra?
– Ja.
– Men kan vi inte säga fem kronor styck?

Här ska man veta att jag är en bedrövlig prutare. Jag får svindel av obehag och darr i knäna och rodnar när jag i alla fall gör det. Fast någon måtta får det ju vara på tokerierna: jag ville ju ha fyra muffins! Och inget hade jag för det heller, för det här svaret blev ett syrligt:

– Nej. De kostar ju åtta kronor.

Sa hon och såg mig skarpt i ögonen som om jag inte alls var en 20 år äldre bakelsekund utan ett litet barn som nyss hade spottat på golvet.

3.
Min svåger åkte tåg och fick rycka in när en kille med rakat hår, en speciell typ av tatueringar och stora, grova kängor vägrade köpa biljett. Konduktören vädjade och försökte resonera med killen som egentligen inte hade någon annan anledning än att ”pengarna faktiskt var slut”. Tåget stod stilla och tiden gick medan det blev tal om att ringa polis.

– Jag betalar, sa min svåger.
– Ok, sa konduktören och skrev snabbt ut en inbetalningslapp medan alla passagerarna drog en lättnadens suck.

Men precis när konduktören räckte fram lappen, blinkade han till och log. Han och min svåger hade plötsligt ett Emil- och Alfredförhållande och var helt överens om att den där summan inte alls skulle betalas. (Svågern kunde liksom ha viskat ”du och jag” till konduktören.)

4.
Otrolig service är det ju att man inte behöver lyfta ett finger och ändå plötsligt har sin framtid tryggad. Kolla vad som kom i mejlen!

”Grattis! Din e-postadress Vann en klumpsumma på €500000 (fem hundra tusen euro) i BMW utmärkelsen Rita hållas i Spanien, och släpptes på BBC .. Styrelsen För lyckliga vinnare att få se deras nummer och kategori nedgången i.”

Va! Lycka! Och det kommer mer!

”Dragningen No.1542 förs ut din e-postadress från en databas av Internet e-postanvändare och kvalificerad du en brasa vinnare av angivet vinstbelopp.”

En brasa!

28 kommentarer

Tidspress och deadline samt lite snö

Publicerat av Lotten Bergman den 24 november 2010 15:31

Stad i vinterskrud. (Ser ni vilken stad?)

Alla verkar gå omkring och knorra över (och twittra och fejsboka och blogga om) att dygnet har för få timmar och att december har för få dagar samt att snön är ett tecken på världens undergång. Själv tycker jag precis tvärtom!

Dygnet har ju för många timmar; jag jobbar så himla bra under tidspress och slarvar bara bort timmarna däremellan med … med … jagvetinteallt. (Jag har verkligen ingen aning om vad jag gör med timmarna när jag inte måste göra dittendatten. De bara försvinner.)
December har för många dagar. Låtom oss hoppa från lucia direkt till julafton och sedan vila två dagar för att vips hamna på nyårsfest i glittriga tajts. Vad ska vi med alla skräpdagar däremellan?
Snön är underbar. Det blir ljust, man får muskler och röda kinder av skottningen och tågresorna blir ju så spännande.

(Orsaken till att jag hinner blogga här och nu just denna eftermiddag är att jag inte har någon deadline förrän kl. 18:15.)

Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja.) — Tioåringen äter morot, men inte som andra barn äter morot. (Helt ovidkommande bild, ja. Om man inte vill se moroten som en metafor förstås.)

18 kommentarer

Ännu ett hotell: Best Western i Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2010 16:31

Som jag visade i en filmsnutt igår, har jag sovit i ett väldigt litet hotellrum utan fönster. Spela roll, liksom – det är väldigt mörkt när jag kommer och väldigt mörkt när jag åker. Och väldigt brunt inne i badrummet.

Åtminstone 17 nyanser av brunt. — Åtminstone 17 nyanser.

Min uppdragsgivare antydde att det var bra om rummet var billigt och att det var just Best Western som borde väljas. Och jag lovar: jag klarar mig jättebra utan fönst… Oj! I denna sekund hittade jag ett takfönster! Visserligen är det täckt av snö, men i alla fall!

Rakt ovanför mig: snö! (Det som speglas i fönstret är datorskärmen.) — Rakt ovanför mig: snö! (Det fyrkantiga som speglas i fönstret är datorskärmen.)

Och nu hittade jag en knapp för gardinen där med fuktfläck! Zzzzzz, donk. Pschzzzzzz, donk. Den funkar! Men det kan inte vara ofta någon bor här, kolla tvålen i badrummet har skiktat sig.

Det intressantaste i rummet var dock inte fönsterlösheten, brunfärgen, gammeltvålen eller antalet kvadratmeter. Nej, det var väggarnas inbördes vinkelförhållanden. Huset byggdes något år efter Den Stora Branden 1888 och väggarna är alldeles toksneda. Hur jag än ställde sängen ramlade kuddarna ner på golvet – tills jag gjorde en uppallningsfunktion med stol, ryggsäck och sängbord.

Bortskämd som jag är med sängar som är 1,20 eller 2,40 meter breda, fick jag försöka tänka som när jag senast sov i en smal säng … runt 1975. ”Dröm lugna drömmar” sa jag till mig själv och slog knät i väggen. ”Håll in armarna som om du är redo för en charge” tänkte jag och fiskade upp täcket från golvet med ena foten. Men jag sov okej enligt mobilgrejmätaren Sleep Cycle (som jag har beskrivit här) trots att det var såpass lyhört att jag hörde dragkedjor dras upp och ner utanför dörren.

Där mellan fyra och fem stod någon och pratade i korridoren utanför.

Att det tog ett tag att somna berodde inte alls på rummet. Jag bara funkar så – kan inte varva ner effektivt även om jag gör allt annat effektivt. Vi tar och vänder på grafen och stoppar in mina tankar som förklarar varför jag inte bara slappnar av och räknar neråt från 100 och soooomnaaaar:

Men nu till den stora skandalen och orsaken till att jag verkligen inte på några villkor tänker bo på Best Western igen och varför jag inte kan rekommendera hotellet till andra än mina fiender. Ser ni vad som saknas i burken med köttbullar och prinskorv?

Ingen bacon! Kalla ägg! Iiiih! — Ingen bacon! Och bara jättekalla ägg! Iiiih!

18 kommentarer

Gåtfulla män på väg mot Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 22 november 2010 13:59

Jag är på väg mot Sundsvall per tåg och lyssnar på två killgubbar i 35-årsåldern som ses för första gången på tio år. En har håret kvar, den andra inte. En av dem har slips och kavaj och den andre har skinnpaj. De succéfajtas så det står härliga till genom att berätta om hur de på bananskal halkade in i bransch 1 och 2 och hur de lyckades sälja t.ex. en pluttlägenhet för fjutton miljoner och köpa en megavåning för nästan ingenting trots att jag tycker att det låter som fjutton miljoner det också.

Och jag kan inte begripa vad de har gemensamt.

De rabblar namn som Spiken (som hade spikfrilla), Mackan (som var sjuk alla måndagar och fredagar), Kagan (som lånade ut sin lägenhet i sjunde hand), Kenny (som krävde farthållare i bilen som han sedan körde sönder i 180 knyck) samt Tscheff som förmodligen är död. (Han kanske inte alls stavas så. Tjef? Tjifen? Kjeff? Tzcech? Chierf?) När tåget rasslar igång hör jag bara enstaka ord trots att jag som en hund vänder öronen mot de pratande.

– Systemet … inventeringar … programmera — DVG!
– Fusen … knappa in … sju-förbud.
– Vapentäkt … drog ur … loppet var fritt …

Aha? De gjorde lumpen ihop?

– Immobiliseringsförsvaret … omsätta vapenarsenal … vapenrörelse …
– Vådaskottet … cementväggen … kasun … projektiler …

Jaså. De är gamla yrkesmilitärer? Tåget stannar till så att jag plötsligt hör allt som sägs:

– Jag känner mig yngre nu än för sju år sedan. Åren går så jävla fort.
– När sas vi upp? Ja jäklars, det går så fort.
– Jag tänkte på det där du sa om att lyssna på sitt inre.
– Mhm. Ja. Eller så får man göra som alla andra och komma in i branschen via kontakter.
– Höhö. Fan vi borde ta en fika — fan, slå en pling när du är i stan!

Öh? Va? Talar de militärhemligheter och lumparminnen när jag inte hör dem och babblar vanligt floskelprat när jag kan tjuvlyssna som en helt normal människa? Upprörande! Jag vill höra mer om vådaskottet! Hallå!

Och det är här jag borde komma med lösningen och berätta hur allt ligger till och hur jag genom att böja mig fram och ställa en intresseväckande fråga fick dem att öppna upp och målande beskriva sina livsöden. Men icke. De steg av och försvann.

Jag steg också av och mellanlandade på SJ:s lounge på Centralen där jag i detta nu sitter med 23 karlar som nästan mangrant knakgnager på finn-crisp trots att det finns vetebröd. Förvånansvärt många står och hänger eller vandrar omkring i cirklar trots att det finns sköna fåtöljer. I ett hörn står en man och talar i mobiltelefon så att 22 personer hör allt om hur den nyanställde killen omedelbart måste avskedas pga. säkerhetsproblem på IT-avdelningen.

Mina ärvda kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö. — I Centralens lounge. Mina gamla kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.

Förbaskat, jag har som en noob glömt långkalsonger!

___

Hotellrumsuppdatering!

Ni ser väl att jag är ordentligt klädd i kylan? (Och framför allt att jag dokumenterar omedelbart utan att passera gå eller ens ta av mig jackan.)

44 kommentarer

Jag och mina kyrkor

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2010 13:49

Efter att under hela uppväxten ha blivit omkringsläpad i Europas alla kyrkor och klapprat med träskorna över kalla stengolv samt lyssnat på hur otroligt fascinerande de är med absiden där och tornet där, känns det som om cirkeln nu är sluten.

För jisses vad jag har gått i kyrkor under den gångna veckan. Nu är jag ju inte en särskilt timid och sansad kyrkobesökare utan snarast en himla besvärlig.

– Hej, varför ser den där ut så och vad gör den där där och har ni någon vind eller källare eller krypin som jag skulle kunna få kika lite på?

I en här icke namngiven kyrka blev jag guidad så det stod härliga till. Mot slutet sa karln som kunde allt om alla att jag skulle komma och kolla på en liten grej. Men att jag fick gå ensam, för han ville inte. Och så tog han fram en ficklampa och böjde sig ner mot golvet.

Källaröppningen var en stenplatta med järnringar.

– När du klättrar nerför stegen har du en lampknapp till vänster. Tänd även om den inte hjälper så himla mycket. Ta ficklampan.

Jag klättrade ner och tände lampan och gick in i ett spindelnät och gjorde sådär som de gör i filmer: fnyser, skakar på huvudet och torkar ögonen rena. Och så tog jag en bild.

Jag stod liksom i ett rör. Där framme vid lampan såg det intressant ut. En spricka?

Jag tog ett försiktigt steg framåt och fick spindelnät i ansiktet igen. Min kamerablixt hade gått sönder i en annan kyrkkällare, så jag fick lita till ficklampan och lampan där borta i fjärra… Men vänta. Ficklampa?

– Jag behöver nog inte ficklampan! ropade jag uppåt.
– Jooo. Gå fram till sprickan i väggen!
– Du vet att det är fullt av spindelnät här nere?
– Självklart.

Jag fäktade mig framåt mot sprickan i väggen. Stackars spindlarna skrek nog till varandra:

– Varning! Varning! Människa på ingång! Se upp där på S22:an – nu rasade Petterssons nät och däääär for familjen Olsson. Å nej! Hon är på väg mot sprickan! Varna gammelfarfar!

Väl framme vid sprickan i väggen kom ficklampan till användning. Jag lyste in och pep till lite och andades in några spindelnät till. Sedan sa jag vördnadsfullt:

– Hej.

———

Fotnot:
Jag är väldigt förtjust i Stationsvakts hålinspektioner, som ni förstår.

22 kommentarer

Lotten Inlägg