Lotten Inlägg

Det är sanslöst vad ni är spirituella i båset! Ett av dagens rim kom från Lisa FW, som tycker att Julkalendern är lättare än skummjölk:

Jag borde delta utom tävlan
i dagens giss och flit och ävlan
Men en tisha står på spel
även om man gissar fel.
Fusket är att HB gödde
sinnet mitt – en gång i XXXXX.
Ordvig likt gasell
Blick som av Eksell
Hen visdom kring sig strödde.

Det där kom sig av att HeMo hade bestämt sig för att det var just Lisa FW som var HB ”för att huvudpersonerna motsvarar ingredienserna i ett recept och ehh hon äter choklad”.

ANNArs var kommentatorsbåset mest fullt av namnsdagsbarn som de vanlliga Annorna och Fru Decibel som heter Anna men inte skyltar med det som sANNA, NiklAnnas, CitronANNAka, PannaK (PKAnna), CeciliA Nna, Anna Ö-helena Carolina Hansson,  leopaAnnArdia, Anna-Görel, Anna-Luna, Anna-Karin, Anna-Eva, Anna Själv Första och DievAnna.

Ö-helena kom för övrigt med ett förslag: ”Vi moderna Annor kan i stället för lutfisk lägga näsan i blöt” medan PKAnna löste gåtan: ”Jaaa, nu ser jag ju. Det är Lilla Anna som rökt på och försöker förklara meningen med livet i ett brev till Långa Farbrorn.”

Kanske var Luna först – men tydlig var hon i alla fall: "Två fiktiva figurer i slutet gör mig choklad, choklad."

Vi återvänder till Lisa FW, som slingrade sig som en röd tråd genom kommentarerna: If there's a will, there's a ledtråd. Bara man har tillräckligt rörligt intellekt ser man kopplingar överallt. Det enklaste kolon kan vara skitviktigt.

Helt korrekt. Fast det är ju inte undra på att hon löser alla gåtor: hon har ju jobbat med alla mina Hemlisbloggare! (I bl.a. Lödde.)

Kolla, hunden ser ju ut som Mark Levengood! (Foto: Krister Hansson.)

Rätt svar var alltså Katarina Mazetti (f. 1944) som har ett av de allra bästa författarnamnen, även om jag alltid får Katitzi-vibbar när jag ser det. ”Mazetti” är hennes släktnamn, men en dansk chokladfabrikör tog det första italienska namnet han stötte på för att det lät fint. Katarina berättar själv att hon ofta får frågan om hon är släkt med choklad-mazetti:

– Nej, det är den som inte är släkt med mig.

Hon författardebuterade som 44-åring, vilket jag finner trösterikt (som ni väl vet vid det här laget). Nu är hon ju nästan jag eftersom hon dessutom har jobbat på radio och som journalist och verkar vara en synnerligen fnittrig person som gärna fabulerar och friserar sanningen för historiens skull. Eller om det är för åskådarnas. (Kan inte bestämma mig. Kanske överdriver jag alltid för att jag tycker att det blir roligare så?)

Katarinas första vuxenbok var ”Grabben i graven bredvid”, som blev film med Mikael Nyqvist – karln i ”Män som hatar kvinnor”, ni vet. Och det är i den filmen som han säger "Det sa inte klick precis. Det kändes mera som när jag råkade luta mej mot elstängslet.”

Men stilen i Hemlisbloggarens text är tagen från boken "Mitt liv som pingvin", där Katarina inleder med att tala om att man faktiskt inte måste läsa allt om man finner det tråkigt och om man nu ska hoppa över något, så är de kursiverade delarna att rekommendera. Precis! Jag hoppar alltid över trista bitar i de böcker som jag läser! Hurra!

Namnen på huvudpersonerna i boken är Wilma, Alba och Tomas – alltså Rudolph, Jessica och herr Brolin. Jag vet att ni visste och ni var väldigt duktiga på att vara hemlighetsfulla när vi var choklada allihop. (Men hjälp mig: vem var först? Jag fastnade i Goblin-Charlotts Idolrapport och embryos Skebokvarnsväg och Blåsippan som uti backarna inte står.) Om ni förresten vill ha några ledtrådar förklarade, så säg till. Eller kanske inte. Eller jo. Eller …

Men hu så trist det var att leta information om Katarina Mazetti! Inga skandaler, inga brå… jo, vänta ett med Carina Rydberg, när den senare ville ha … äh, läs nedan vad Katarina själv skriver om det. För det var så jag gjorde när jag tröttnade på att läsa den ena listan efter den andra på alla böcker som hon har skrivit: jag mejlade henne och sa att hon fick skriva facit själv. (Fast jag skrev några frågor också: i fetstil här nedan.)

Hej Katarina!

Hej! Svar i all hast: jag är snorförkyld men måste ändå iväg på ett uppdrag strax (som innebär dragspelsmusik) så det får bli ett par kortfattade svar. Tycker det låter kul, alltihop.

1. Vem är Buonaventura Durruti, som du nämner ibland?
Spansk anarkistledare under inbördeskriget. Han tog hand om sitt barn när han var svartlistad som arbetare och frun måste jobba. När hans anarkistkamrater hånade honom där han stod i förkläde sa han:"Hur fan tror ni att ni ska kunna göra revolution om ni inte kan ta hand om er egen unge?"

2. Vad var din roll när du jobbade som radioproducent?
Producent, reporter, krönikör, chef.

3. Vad heter kryddpeppar på engelska?
Haha! Jamaica Allspice.

4. Berätta om det lilla minigrälet du hade med Carina Rydberg på DN.
Jag tyckte hon var osannolikt bortskämd när hon klagade över att hon bara fick 60 000 kr för en kort porrnovell i radio. Andra kulturarbetare får slita i månader för den inkomsten. Och novellen var kass. (Fast det sa jag inte då.) Dessutom visste jag som radioproducent hur snål budgeten är. (Läs mer 1 och 2.)

5. Beskriv kort Katarina Mazetti i:

12-årsåldern Pojkflicka
20-årsåldern Pojkflicka, på väg att gifta sej
32-årsåldern Lärare och tvåbarnsmor
46-årsåldern Radioproducent, bondmora och fyrabarnsmor
80-årsåldern Pojkflicka

Kulturellt kuriosum: Grabben i graven bredvid, som pjäs, går just nu på Theater d la Renaissance i Paris, grundad av Victor Hugo och Alexander Dumas d.ä. och sedan ledd av Sarah Bernardt…en oväntad miljö för en norrländsk bonde… och i Turkiet säljer just nu "Det är slut mellan Gud och mej" som smör, eftersom landet är delat mellan islamister och religionskritiska Ataturk-anhängare!

Sedan åkte Katarina Mazetti iväg mot dragspelsskymningen. (Det där om kryddpepparn frågade jag för att jag hörde henne berätta en historia om den. Ska inte förväxlas med Piffi allkrydda.)

Nu drar jag en vinnare och en bonusvinnare! Den senare är SAnna som ska premieras för sin lysande kreativitet i kommentaren klockan 18:33. Men hatten, hatten, den spottar uuuuuuut … hakke!

Lucka 10 som är jätteenkel kommer i ottan!

(Känner inte ni också att ni vill svara på frågan om hur ni var i olika åldrar? Jag vill skriva hela uppsatser i ämnet!)

23 kommentarer

Det var alltså svårt? Men bara för några? Själva stilen hade inget med Hemlilisbloggaren att göra – skrev han något så var det mer formellt. Formel-formellt. Och nu när jag ska ta fram den som gissade rätt först, tvekar jag.

Sanna skriver deN, denier, hyvel och BH. Va?
Mikael skriver Morgan. Huh? Vem?
Smultronblomman skriver "denna nöt". Hm, en sten? Men sedan kommer "kaftanklädd trubadur" och då blir det ju helt galet.
Anna H ställer sedan den vettiga frågan om tyrckfelen är med flit. (Ja.)

Och då kommer HeMo med rätt svar: "Jag tror att relativt långsam är en ledtråd" och "markens energi och den relativa långsamheten". Zkop var också tydlig ”Eeeee … mmm … Hur var det nu jag tänkte? Jo! Helt hastigt fick jag en massa energi.” Sedan dyker ord som klockparadoxen och Nobel
samt Liseberg upp så att jag förstår att ni förstår – liksom att Luna och Örjan förstår varandra.

Godiva associerar: "’Jack Lemmon föddes lustigt nog i en hiss… I många komedier var Jack parhäst med Walter Matthau.’ Det för tankarna till Lothar Matthäus, raketen är en rökare i krysset och dagens HB måste vara Zlatan!"

Så underbart fel! Och så har vi Orangeluvan som resonerar med en halv hjärnstorm: "Om det inte är strumpor har jag här förslag på andra klädesplagg som man av något skäl inte vill ska skava på själen: slips, boxershorts, push-up-bh, gabardinbyxor,  stringtrosor, hatt. Man kan ju prova att byta ut strumporna mot ett av klädesplaggen samt tillhörande kroppsdel och se vad som händer?"

Såååå. Vad skriver man om världens smartaste man annat än att han var världens smartaste man? Kanske att han inte nödvändigtvis var det, men att det är skönt att rationalisera ibland? Albert Einstein (1879–1955) var en tysk som blev både amerikan och schweizare. (Och eftersom halva världen inte vet bättre tror de att han även var svensk medborgare för att Sverige och Schweiz ju är samma sak.)

Albert Einsten 1921 och 1946. (Jag satte ihop bilderna för att de 25 åren verkligen syns.)

Det intressantaste med Einstein är kanske att han inte tänkte som alla andra, men även att det florerar så vansinnigt många osanna rykten om honom, varav några är:

1. Han var en citatmaskin i Oscar Wildes klass.
2. Det var egentligen inte han utan hans första fru som var smart.
3. Han var skitkass i skolan och led av dyslexi.
4. Han flydde Tyskland pga. att Hitler kom till makten.

Vi betar av dem ett och ett!

1.

Många av citaten som tillskrivs Einstein kommer nog från andra källor, men om man stämplar "Einstein" på ett uttalande tänker alla "ahaaaaaaaaaa, jahaaaaaaaa, han var inte dum, den där" och dessutom går ju citaten om livet, freden och kunskap att förstå till skillnad från allt det där ”naturvetenskapliga pladdret som inegn männscha begriper”.

2.

Hans första fru var förstås jättesmart, men påståenden om att Einsteins artiklar skrevs av henne men att hennes namn har ändrats till Alberts går inte att bevisa. Dessutom var hon gravid och födde barn och ammade när de mer komplicerade artiklarna skrevs. (Jajaja, jag vet att det finns många som säger att de inte blir ett dugg påverkade av det välsignade tillstådet och det som sedan följer, men jag blev i alla fall en ickefunktionell robot som lade tandkräm på knäckebröd och som inte ens kunde lista hur man bläddrade i morgontidningen.)

3.

Han var inte dålig i skolan och fick inte alls dåliga betyg. Detta har jag funnit via Peter Olaussons Faktoider . Precis som min djefla man började Einstein prata sent (i fyraårsåldern) för att senare i livet ta igen de förlorade åren och prata mer än andra. Men han var extremt duktig i naturvetenskapliga ämnen (även om han inte var så förtjust i matte) och alldeles lagom bra i språk. Orsaken till missförståndet är att man i Tyskland bytte betygssystem: först var 1 det högsta betyget, sedan blev 6 det högsta. Så 1895 hade han massa ettor och tvåor, 1896 massa femmor och sexor. Kolla, jag har återskapat hans betyg:

Alberts mamma Pauline Einstein skrev i ett brev till sin mamma den 1 augusti 1886:

"Gestern bekam Albert seine Noten, er wurde wieder der Erste, er bekam ein glänzendes Zeugnis …"

(Igår fick Albert sina betyg – han var bäst igen och fick lysande omdömen …)

Detta påminner mig om när jag 1986 vände mig till KTH i Stockholm för att kolla vad Dolph Lundgren hade för betyg. De var lysande. (Läs mer om Einsteins skolgång och eventuella problem med att tävla med de schwiziska barnen i franska.)

Dyslexi hade han inte alls – däremot konstaterar eftervärlden att han led av ”strephosymboli” som på norska skrivs strefosymboli, men inte verkar ha ett namn på svenska. Kasnke frö att vi alal hra detat prbolem? Dessutom hade han faktiskt assistenter som skrev och antecknade åt honom, så vem var det egentligen som led av något?

4.

Einstein bodde faktiskt inte så himla mycket i Tyskland under sin uppväxt utan mer i både Italien och Schweiz. Att han flyttade till USA i december 1932  och att Hitler utnämndes till rikskansler den 30 januari 1933 är ett faktum, men flytten berodde förmodligen (min tolkning) mer på att han fick jobb på Princeton. Det skulle man svårligen tacka nej till. (Jag skulle väl kunna specialföreläsa där med svenska skrivregler och utb… jaså, inte det?)

Albert och Elsa. (Kolla hatten, stolan och handväskan!)

Så nu vet ni det: ta det mesta ni hör om personen Einsten med en nypa salt.

Einsteins andra fru Elsa var faktiskt hans kusin på mödernet och syssling på fadernet – som han dessutom bodde en tid med efter faderns död när Albert var 23. Och nu blir det lite spännande:

1902 flyttar Alberts mor med sina barn till sin syster, där Alberts andra fru är barn i huset
1902 får Albert en dotter med Mileva Marić – ett barn som inte nämns i rullorna efter 1903
1903 gifter han sig med Mileva
1904 får de en son
1910 får de en till son (som senare får diagnosen schizofreni)
1912 blir Albert ihop med sin kusin Elsa
1914 separerar Albert och Mileva
1919 skiljer sig paret officiellt och Albert lovar att ge alla pengar till Mileva när han tilldelas Nobelpriset, vilket han utgick från att han skulle göra – och så gifter han sig med Elsa
1921 tilldelas Albert Nobelpriset
1922 tar han emot Nobelpriset
1923 får Mileva alla pengarna

(Läs på om Mileva, hon är spännande!) Andra hustrun Elsa agerade livvakt och sekreterare och ordningsman åt Einstein – precis som jag igår i Nobeltalet hörde att Mario Vargas Llosas fru gör åt honom – och de är också kusiner. Ser vi en trend?

Nu har jag inte tagit upp Albert Einsteins relativitetsteori eller vetenskapliga gärning här, men det tror jag att de flesta i "Pseudointellektuella prettobloggares hemliga sällskap" är glada för. Om inte läs allt som någonsins skrevs av eller om Albert Einstens här (man kan till och med i födelseattesten se att han föddes halv tolv på dagen) eller gnugga geniknölarna och lista ut vem som äger zebran här.

Men strumpor använde han inte!

"The professor never wears socks. Even when he was invited to the White House by Mr. Roosevelt he didn’t wear socks."

(Sa Einsteins sekreterare Helen Dukas.)

Nu ska vi ha oss en vinnare. Bort med den och den, vart tog de vägen idag? In med en, två, tre, bort med den däääär. Nu drar jag! Där har vi Malmö-Anna! (Men vaff… hur var det nu med alla Annor? En till Anna-vinnare? Tredje! Wow! Stämmer det statistiskt sett?) Vi måste ha en till idag – två vinnare, varav bara en heter Anna! Då drar jag en till, eeeeeeeen … Zkop! Tjo!

Till lucka 9! (Där vi för övrigt utnämner ännu en vinnare i kommentatorsbåset.)

30 kommentarer

Men vad ni gör det svårt för mig. Det är ju här och nu jag drar upp några av er ur kommentatorsbåsets dypöl och berättar hur roliga eller finurliga ni är. Under dagen markerar jag några med flaggor för att lätt hitta er när facit ska skapas. Och då ser det ut så här i min mejl (se flaggraddan till vänster).

Godiva inledde med något som nog var det rätta svaret: "Mamma! Gå och lägg oss! (it's family affair)". Sedan kom Agneta och flera andra och nämnde "hoppa", resten skrev om "tåg" och skrev om olika saker i rymden. Mikael och Leopardia ville ha ihopfällbara hattar – Chapeau-claque. Och så gillade jag detta:
embryo:
”Rue de la Skeboquarne. I vilket arrondissement ligger den?”
Anna Toss:
”Det nöffte.”

Det var svårt att skriva facit. Dels kan jag inte bestämma mig för en av de två i dialogen, dels är precis all information om dem så ruskigt nedslående och samstämmig. Så nu tar vi båda karlarna på en gång:

Kenneth (f. 1948) och Ted Gärdestad (1956–97) hemlisbloggade visserligen igår, men gjorde framför allt låtar tillsammans – särskilt under 1970-talet. I Julkalendern blev de plötsligt Hasse & Tage på Facebook, men förutom att Tage ”gjorde” V-Gurra (tenniskungen) och att Ted spelade tennis, har de inte särskilt många beröringspunkter. Dessutom vet jag inte om jag menade att Ted var tokige Hasse fastän Kenneth ju var den som skrev texterna. Strunt samma!

Kenneth är idag den ende överlevande av tre bröder, och chefsarkitekt på Kunskapsskolan i Uppsala när han inte skriver om Ted, blir intervjuad om Ted eller håller föredrag om Ted. Eller, egentligen är det om schizofreni han pratar numera – sjukdomen som hans lillebror hade även om ingen sa det rakt ut.

Textraderna i den fejkade Facebookdialogen var från ”Eiffeltornet” från 1974 – alltså  med en text som skrevs av Kenneth och  långt, långt innan några depressiva eller destruktiva tankar dök upp hos Ted. (Vad vi vet.) Refrängen går:

Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du sviker mig
för jag ska hämnas, om jag lämnas
ensam utan dig.
Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du lurar mig,
men jag hoppas att jag stoppas
i hissen upp av dig.

Ted var ett underbarn både vad gäller musik och idrott – han fick tydligen bara stryk i tennis av en enda spelare under tidigt 1970-tal, och det var av Björn Borg (Junior-SM-finalen 1972). När han och Kenneth en tennisledig dag gick upp på Polars kontor och träffade Stikkan, Björn & Benny tog det bara tio minuter så var skivkontraktet klart och en idol skapad. (Det är lite mer tidsödande att göra detta idag.)

Bild från en av dokumentärerna som jag länkar till längst ner.

Nu är det inte första gången som Ted Gärdestad deltar i en kalender eftersom han redan 1966 hade huvudrollen i tv:s julkalender som hette "En småstad vid seklets början". Det verkar som om han i början av 1980-talet kommer på skådespelartankar igen, för vi sökte nog in på Scenskolan samma år. (Ingen av oss kom in, särskilt inte jag.)

Första skivan (eller ”LP-plattan” som man sa då) kom 1972 – "Jag vill ha en egen måne" och sedan blir det skiva på skiva på skiva och idoldyrkan och planscher på mittuppslaget i varenda ungdomstidning. Hela tiden har Ted förstås som en trygghet Kenneth bredvid eller bakom sig – men det är ju den skönlockige lillpojken som är stjärnan. Och om man tittar på klipp så verkar han trivas jättebra; han ser glad och sprallig ut.

Nu skulle jag vilja skriva en massa om Kenneth också, men faktum är att man som en låttextförfattare i bakgrunden inte lever samma slags liv som en popstjärna. Och det var inte ett lätt liv – kanske påverkade tidsandan också?

De blir kritiserade för att vara ”kommersiella folkfiender" av det som kallades proggvågen och de får massa kritik för att man ju inte kan tävla i musik och för att de åker till finalen i Israel när de politiska protesterna haglar. Men samtidigt hann Ted gifta sig med Povel Ramels dotter Lotta, få två barn med Sven-Bertil Taubes exfru Ann Zacharias, spela fotboll med tv-laget och uppträda lite, lite.

När jag inte kom in på scenskolan, flyttade jag till Lund och träffade min blifvande djefla man och så var det med den scenkarriären. Under tiden ”fastnade” (mitt ord) Ted i den djävla Bhagwanrörelsen, klädde sig i enbart röda kläder, bytte namn (Swami Sangit Upasani), drabbades av enorm prestationsångest och  och blev paniskt rädd för baciller och smuts samt hiv-smitta. Redan när han med ett väldigt litet elpiano vann Melodifestivalen ("Satellit”, 1979) hade han börjat med lugnande medicin – och sedan blev det bara värre och värre.

Satellit 1979. Hör ni Toto-inledningen? (Hold the Line)

Under några år hade Kenneth ingen kontakt med sin lillebror – som ju var väldigt, vad ska man säga … ”besvärlig”. Han slog sönder inredningen i sitt hus och han blev arresterad för att ha kastat tegelstenar på ”två damer på Östermalm”. (Överallt där jag har läst står det ”två damer på Östermalm”. Det är tydligen hemskt viktigt att det skedde på Östermalm och inte i Gamla Stan eller rentav på Söder. Fast på Söder kanske det inte fanns ”damer”?)

Men det var ingen som sa ”men vänta nu, det här måste vi göra något vettigt av, kom här så …” utan tydligen skulle polisen tillkallas varje gång Ted mådde dåligt. Det finns ett förfärligt sorgligt klipp (som jag inte tänker länka till) från 1990-talet, där Ted Gärdestad uppträder i ett program på tv. Han sjunger Satellit med nedsänkt blick och svullet ansikte. I nättidningen ALBA hittar jag ett citat från Janne Schaffer och förstår. Det handlar om när de skulle spela in den sista plattan 1994:

”Första pålägget blev en pärs. Han spände rösten.

– Ska vi släcka ned och skapa lite stämning?
– Nej. Det går inte.

Sen kom han ut till mig och Leif Allansson på Europa Studios.

– Nu ska jag berätta hur det är, sa Ted.

Så satte han sig ner och berättade oavbrutet i över en halvtimme. Jag kan säga att jag aldrig hört någon må så dåligt som han måste ha gjort. Hur han kände sig inombords. Hur han upplevde sin situation och verkligheten. Hur folk tittade på honom. Har aldrig hört någon redogöra för sin egen situation så tydligt och klart som Ted gjorde. Det var helt otroligt. Jag fick ont i magen. Leif och jag avbröt inspelningen. Vi var alldeles chockade efter Teds monolog. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra.”

Nu har jag verkligen, verkligen försökt att inte grotta ner mig i bedrövligheterna och faktiskt utelämnat många tragiska delar för att ni inte ska bryta ihop framför skärmarna. Vad man kan hoppas är att Kenneths envisa kamp för att göra schizofrenin mindre hemlig och inte fylld av skam har gjort resultat. Jag, som är omgiven av kamrater och släkt som går på antidepressiv medicin eller går i alla möjliga olika sorters terapi, är van vid diagnoser, piller och utbrott. Skamligt? Inte det minsta. Tragiskt? Ja, så in i helvete.

Nu avslutar jag abrupt med ett fantastiskt roligt klipp från 1974 – UR-programmet ”Kicka Digga Ding”.

(Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden kunde de lite ballare lärarna – om de hade lektion precis när skolprogrammen gick på tv – rulla in en enorm tjock-tv på en klumpig järnställning och så kunde vi inne i klassrummet kolla på ett tv-program! I skolan! Tage Danielsson, t.ex., var med i ett som hette "Andersson i Nedan".)

Ni måste faktiskt titta på hela klippet. Tommy Körberg är programledare i träskor och kan inte sluta digga och böjer sig fram för att oooa med i refrängen utan mick, medan Ted Gärdestad sjunger som en klocka och är hur söt som helst. Bäst är när Tommy bestämmer sig för att förgylla Teds uppträdande med en … en … en … kazoo.

Här finns en dokumentär om Ted och Kenneth Gärdestad: del 1 och del 2.

Nu drar jag en vinnare! Först rör jag om lite sådärja i hatten som inte är en Chapeau-claque och drar en liten lapp som det inte … hm, det står inget … jooo dääääär! Det står bara ett ensamt litet "m"! (Ännu ett M! Skebokvarnsvägen är inte ensam om att återkomma gång på gång i årets Julkalender!)

Till lucka 8!

17 kommentarer

Lucka 6 var faktiskt inte lätt för er som inte har sett svart-vit tv. För såpass länge sedan var det som hemlisbloggaren var jättekändis. Nu tycker jag som bekant inte att man kan skylla på att man inte ens var född dåååå när något har visat sig ske för alldeles för länge sedan och man inte känner till det.

Som vanligt är jag osäker på vem som är först, men Ökenråttan skippade alla sina vanligtvis så inlindade formuleringar och hävde bara ur sig ett förnamn: Maria. Detta förnamn återkom ett par gånger, Agneta (samma generation som Ökenråttan, råkar jag veta) länkade till och med till West Side Storys Maria-sång.

Och så föll polletten ner och ni hittade flera programtitlar och böcker inlindade i texten och vinkelivinkade både fram- och baklänges. HeMo och någon till (hjälp mig, vem var det?) kom ihåg att en släkting ju var med i julkalendern förra året.

Lisa FW måste sägas ha haft i särklass mest närkontakt med hemlisbloggaren. Först nämns listigt kollegan Julia Child, sedan klämmer hon ur sig att hon rentav har jobbat med Ria Wägner (1914–99)!

Ria (brorsdotter till Elin Wägner och mamma till Veronica Wägner) hette alltså egentligen Maria och var fantastiskt produktiv med tentakler både i bok- och tv-branschen. Att jag lät henne prata och inte skriva beror på att det ju är som tv-personlighet hon är mest känd för allmänheten.

Hon slog igenom som 42-åring och var man än läser idag, står det att hon "inspirerade husmödrarna vad gäller matlagning och dukning". Jomenvisst – fast om man kollar på de många klippen som finns på Öppet arkiv, var det bra mycket mer som avhandlades i Rias program. Jag har under efterforskningarna lärt mig allt om att spela cittra och bygga små gubbar av kartong, men också att virka en tolvhålskaka.

Cissi Elwin gjorde 1996 en konstig intervju med Ria Wägner, som finns här. Hon ställer liksom inte frågor utan lämnar några påståenden som Ria får kommentera. Arne Weise sitter hela tiden bredvid och pysslar med sina händer och pillar på västknapparna och rättar till kläderna, men han säger inte ett ljud. Ria berättar om de första programmen (jag har förkortat lite):

– Det fanns ingen bandning då, vi visste inte vad vi gjorde. Jag såg inte mig på tv själv förrän efter sex år!
– Det kanske är bra?
– Det är förbannat bra, förlåt, mycket bra! Och programmen handlade inte bara om mat och dukning, vi hade sex olika inslag i varje program.
– Du ville göra det här för husmödrarna, det var inte bara mat det handlade om. Du hade massa andra inslag. [Ja, hon upprepar det Ria nyss sa.]
– Javisst, folk läste ju inte lyrik så jag hade massa kända skådespelare som kom och läste lyrik.
– Och så ville du ge kvinnorna självförtroende. Du har en sådan fin historia om kvinnan i klädaffären …
– Ja, jag stod i en provhytt och provade kläder och så hörde jag en mor och dotter som talade med varandra utanför. Dottern sa ”Jamen du kan inte vara utan ärm i din ålder!” och mamman svarade ”Jo för det kan Ria Wägner och det kan jag också!".
– Det var inte så glamoröst, inte.
– Nej vi fick verkligen slita.
– Du diskade själv …
– Javisst, och så hade jag mina egna kökssaker. Min man ringde mig på jobbet och frågade ”Var är stekpannan?” Ja den hade ju jag i studion. [Här höhöar Arne lite.]
– Att du orkade!
– Ja jag är lite trött nu.

Ria Wägners baklängevinkning ”vinkelivink” är nästan det enda folk minns idag. Fast många tror att hon ledde barnprogram, men det gjorde hon faktiskt inte. Nu tycker jag att vi stökar till lite på våra stadsbibliotek och ber dem gå ner i magasinen och dra fram de gamla reseskildringar som Ria skrev. Eller andra böcker – hon var som sagt en god skribent!

Ojoj, klockan är över midnatt! Jag måste genast dra en gissare! Hej vad det går!  Tjolahopp vad jag kan dra lappar snabbt numera! Och här har vi … Fredrik I! (Som såg Goblin-Charlott på tv och i båset gissade på Ture Sventon: ”Tures orientaliske vän hette Omar, och ett anagram på Omar är Mora. Mora ligger vid Siljan, och tar man Silja Line kommer man till Finland. Dagens bloggare är, kanske något förvånande, Väinö Linna.”)

Lucka 7 finns här!

14 kommentarer

Tack för en mycket trevlig dag i kommentatorsbåset!

Här har vi de som plötsligt stavade fel till "alls" i båset: Översättarhelena, Lisa FW och Abbemamman – även som det var Abbepappan som stavade. Leopardia var däremot listig och associerade till ”I hetaste laget” (med Marilyn Monroe – M.M.) som hade Jack Lemmon i en av huvudrollerna och hans sista roll i livet var just den floskligare av de två hemlisbloggarna i julkalenderdialogen. Via Lemmon yrade ni om citroner och eftersom många katter (tydligen) heter Morrie eller … vad heter många katter?

Jag måste dra upp några förvirrade stackare:
Godiva:
”M knastrar, och en kattjävel igen? Kisse Missy Eliott gifter sig med Eminem? M.M = Miss Marple? Als? Frans Hals?”

Görel:
”Alltså, kottar, inte skottar! Vad har skottar med HB att göra undrar jag också? HB förefaller ytterst oskotsk i sin pekorala gärning.”

Luna:
”Jag sitter och försöker jobba och det går icke alls. Det snurrar sakta smältande godis med eller utan citron i huvudet. Dock inte en gissning så långt ögat når.”

Rosman kände däremot att han ville berätta om dagens lunch och skapade en sådan vacker allitteration över lifvet som googlare eller encyklopediredaktör: ”Man bläddrar och letar efter filosofer och finner fakta om färslimpor.”

Hemlisbloggaren som jag tänker berätta om är den i USA superkände Mitch Albom (f. 1958), även om Morrie Schwartz var ett precis lika korrekt svar. (Men den förre är en levande författare och den senare en död psykologilärare och sådana finns det mycket mindre fakta om.)

Dialogsituationen i lucka 5 är påhittad; jag inbillar mig att det sådär det gick till när Morrie och Mitch (M.M. igen) satt och pokulerade på tisdagarna under Morries 14 sista veckor i livet. Han var döende i ALS – som i USA kallas Lou Gehrig's disease efter basebollspelaren med just detta namn och som nyhetsuppläsaren Ulla-Carin Lindquist också hade. Boken som Mitch Albom sedan skrev om samtalen heter "Tisdagarna med Morrie" och är en sällsynt samling sliskiga citat.Och det säger jag trots att jag precis som bl.a. Pysseliten verkligen tycker om memoarer och verklighetsbaserade böcker.

Förlåt alltså, men det är klart att man ska säga förlåt och tycka om varandra och vara positiv, men vad äääär det med sådant här krimskrams och fina, uppbyggliga tankar? Jag vill ha rejäla, konkreta råd med substans som t.ex. "gör tio armhävningar" eller "sluta gnälla, tänk på barnen i Biafra". Eller föredrar ni sådant här?

”When you learn how to die, you learn how to live.”
”Death ends a life, not a relationship.”
”The most important thing in life is to learn how to give out love, and to let it come in.”
”Sometimes you cannot believe what you see, you have to believe what you feel. And if you are ever going to have other people trust you, you must feel that you can trust them, too – even when you're in the dark. Even when you're falling.”

Men hur som helst är Mitch Albom en spännande figur som ville bli konsertpianist men som istället blev sportjournalist och nu kombinerar det med att sälja feel-good-bestsellrar och åka på ett rockturné med ett band vars medlemmar uteslutande är bestsellerförfattare. Japp, ni läste rätt, Rock Bottom Reminders består förutom Mitch Albom av:
Dave Berry
Roy Blount Jr.
Greg Iles
Kathi Kamen Goldmark
Stephen King
Matt Groening
James McBride
Amy Tan
Ridley Pearson
Scott Turow

Se, är det inte ett par författare som lirar där borta?

När Mitch inte spelar med bandet eller skriver sportkrönikor eller funderar på floskler och skriver böcker om dem, samlar han ihop eller ger bort pengar. Allt han gör genomsyras av välgörenhet – bandets pengar går till Haiti, böckernas pengar går till analfabeter och vart han går i världen strör han tydligen goda gärningar efter sig. Ett exempel är att han sköter inslamlingen av pengar för att laga Henry Covingtons kyrktak.  Fast liiiite syrak är de nog i bandet i alla fall:

”Mitch Albom joined the Remainders a couple of years ago on keyboards when Barbara Kingsolver and Al Kooper left, but he didn't participate in any of the projects we sell. He wasn't in the band yet when we did the video, book and the t-shirts, and he didn't have time to participate in the Stranger than Fiction CD.” Källa.

Och han är inget helgon. (Nu lät jag lite skadeglad. Det var inte meningen.) År 2003 åkte N.Y. Times-journalisten Jayson Blair fast för att ha fuskat när han skrev (kopierade och fabulerade). Mitch Albom blev jättearg och skrev om det med kontentan att man faktiskt inte får luras när man är journalist. Två år senare blev han ertappad med att ha beskrivit hur två berömda basketspelare återvände till sin hemby och iklädda lagets färger såg på en match. Det var bara det att de två (som hade sagt att de skulle komma) inte alls kom och såg matchen.

Alla blev helt galna. Alboms 600 artiklar för tidningen granskades och man fann att han hade minsann överdrivit och förvanskat citat flera gånger och fyra redaktörer blev avskedade för att ha publicerat skräpet. (Läs mer här om ni bryr er.)

Och jag bara tänker … va, öh … journalister som hittar på och överdriver … skullerevanåt det?

Det var det! Nu drar vi dagens vinnare! Jag och mitt plommonstop skräpar ner alldeles förfärligt här i sovrummet. Lappar överallt! Jag drar … Anna B! (Mysko. Plommonstopet är nog mutat. Två Annor på fem dagar!)

Och lucka 6 kommer vid halvsjutiden!

29 kommentarer

Det var ett himla tjat om att ni är dumma i huvudet, dumbommar!

Om man inte kan gåtan, går man in och ogissar i båset – eller så gissar man bombsäkert på något som det de facto inte kan vara. Om man har svårt att hitta på namn, kan man helt sonika göra som Översättarhelena och dra till med en obskyr obelisk.

Och nu var det faktiskt så att man inte hade behövt några som helst litterära kunskaper i lucka 3. Allt man behövde var vahettere nu …  vahettere … det där … man … vahettere … aaah: GOOGLE! Eller IMDB!

Örjan satt med stoppur för att kolla om jag skulle orka upp och lägga ut lucka 3 kl. halv sju och vann tävlingen om vem som hinner kommentera först – och sedan tror jag faktiskt att han blev först med korrekt svar. (Rätta mig gärna.) Sedan ramlade det på med gissningar, ogissningar, frukostrapporter och allmänt filosoferande och en liten extragåta i gårdagens facitkommentarer. Mycket trevligt. Om ni undrar hur en gissning som är en ledtråd som är diskret och korrekt på en gång ser ut, så se på Béatrices:

”Jag sopar av bilen med en av pappas kvastar, förbannar mig själv för att inte ha fyllt på kylskåpet inför morgonen men räddas av en påse nötter i bilen.”

(HB:s pappa sålde kvastar, HB själv sätter prägel på allas våra frukostbord och nötter var enligt honom det bästa man kan stoppa i sig. Och HB är inte hemoglobin eller handelsbolag utan hemlisbloggaren.)

Hemlisbloggaren som var renlevnadsman och paniskt rädd för sexuella drifter var alltså corn flakes-uppfinnaren John Harvey Kellogg (1852–1943). Och på samma sätt som det finns stavningsgalningar och melodifestivalengalningar eller tåggalningar, så var han en av världens få tarmrensningsgalningar. Klyx skulle kunna vara hans mellannamn. Roten till all ondska och ohälsa var enligt Kellogg nämligen det som gömmer sig i tarmarna och som man med våld måste plocka, dra eller skölja ut.

Fanatiker, japp.

Kellogg i 60-årsåldern – ser ju ut som en rar liten bajsnödig man med glimten i ögat.

John Harvey och hans bror Will Keith (1860–1951) kanske hade rätt i vissa delar i alla fall: båda blev de hela 91 år gamla. Om det var för att de åt ohemula mängder corn flakes eller sov med händerna på täcket låter jag vara osagt – men de misslyckades i alla fall med sitt mål att fylla 100. Om jag blir 100 år utan att käka corn flakes eller använda laxermedel, har jag väl bevisat att de hade fel? Vänta nu, jag måste visst följa en himla massa andra regler och bli sjundedagsadventist också? Kryddig och söt mat ökar alltså de hemska, onyttiga, passionerade känslorna? Äh, då får det vara.

En augustidag 1894 när bröderna kokade vete som de skulle servera alla sina gäster på hälsohemmet som de drev (inte ”mentalsjukhus” som det står i svenska Wikipedia), råkade de göra fel och glömma bort stekpannan eller grytan eller hur man nu kokar vete. Det halvstelnade block som då skapades, bestämde de snåljåparna sig för att servera ändå: de bara kavlade ut det och bröt sönder det i mindre bitar som sedan flagade sig. Och patienterna älskade det! För allt som är svårt att äta och smakar cement är gott och nyttigt.

Då provade bröderna tekniken på andra råvaror – bl.a. majs – och gjorde stor succé. Och som i alla släkter med stora framgångar och plötsligt uppdykande rikedomar, blev bröderna ovänner. Lillbrorsan skulle ju prompt skulle hälla socker på flingorna! Jisses! Dessutom fick de oväntad konkurrens av en nyfiken besökare som lärde sig allt om flingtillverkningen och startade sitt eget flingimperium genom att helt sonika kopiera konceptet. Smarta killen hette C.W. Post och har en så spännande släkt att han hade kunnat hemlisblogga från graven han också.

Kolla vad lattjo hälsohemmet stavas: The Battle Creek Sanitarium. Kellogg ändrade stavningen på sanatorium med flit för att få bort fokus från lemlästade gamla soldater och hostande tuberkulospatienter.

När Will Keith Kellogg knyckte på nacken, stack iväg och startade Kellogg Company satt John Harvey kvar med armarna i kors och surade. Som storebror var han förstås resten av livet arg på både C.W. Post och sin yngre broder, men framför allt var han bekymrad över människans förfall – alla människors förfall – och allt hängde förstås på att folk inte kunde hålla fingrarna i styr!

Han och hans fru fick inga egna barn (de åt kanhända passionsdämpande flingor för att inte falla för frestelserna), men tog hand om och uppfostrade fyrtio barn, varav sju adopterades. Om de fick samma behandling som hans patienter vet jag inte riktigt, men jag hoppas inte det. Vad sägs om att laxeras med flera liter vatten i olika omgångar för att sedan peta i sig en halvliter yoghurt? (Bara hälften via munnen. Resten ska in andra vägen.) Vattenterapi, omväxlande värme- och köld-terapi samt elchocker och ljusbad gjorde att patienterna i alla fall kände sig ganska omhändertagna.

Att det blev just J.H. Kellogg som hemlisbloggade beror till stor del på filmen The Road to Wellville (”Dr Kelloggs kur”) från 1994, där den hysteriske mannens dialoger med omgivningen är väldigt roliga. Rubriken i lucka 3 är tagen från filmen: ”An erection is a flagpole on your grave.” Lite förkortat låter det så här i filmen:

Interviewer: Sir, how often should one evacuate one's bowels?
Kellogg: One should never, ever, interrupt one's desire to defecate.
Interviewer: And, sex?
Kellogg: Sex is the sewer drain of a healthy body, sir! Any use of the sexual act other than procreation is a waste of vital energy! Wasted seeds are wasted lives!
Interviewer: Uh, eating meat?
Kellogg: "He that killeth the ox is as if he slew a man." Each juicy morsel of meat is alive, and swarming with the same filth as found in the carcass of a dead rat. Meat eaters, sir, are drowning in a tide of gore. What is a sausage? A sausage is an indigestible balloon of decayed beef, riddled with tuberculosis. Eat and die!
Interviewer: Smoking?
Kellogg: The liver is the only thing standing between the smoker and death! Also certain other things have to be avoided… like, uh, feather beds, and romantic novels… and the, uh, touching of one's organs. Masturbation is the silent killer of the night!

(Betyget på IMDB är bara 5,4. Men den är ändå fascinerande, så det så.)

Nu ska vi dra en vinnare! Men innan vi drar ska jag ge årets första bonuströja till en stackare som måste piggas upp pga. ett fullständigt bedrövligt litterärt självförtroende. (Men det betyder inte att man har gjort sitt i båset. När man har vunnit en tröja måste man ju föregå med gott exempel och fortsätta att gissa fel med glatt humör.) Bonuströjan går till Abbes pappa!

Och ur plommonstopet drar jag en lapp som är alldeles oskrynklig (jag har återanvänt många sedan förra året) … här har vi … nämen det var bara en ny lapp – inte ny gissare: Anna Toss!

Nu kan ni strax bege er till lucka 4! Bara 20 luckor kvar nu! (Hur ska vi orka?)

Fotnot 1:
Här finns Kelloggs dödsruna i N.Y. Times från 1945.

Fotnot 2:
I Mel Brooks Dracula-film finns en löjlig, corn flakes-ätande figur som har John Harvey Kellogg som mall.

Fotnot 3:
Tänka sig att i "corn flakes" upprepas ingen bokstav.

40 kommentarer

Nämen alltså nu har ni på vissa håll blivit så bra på att gissa i lönndom och lägga ut dimridåer att jag sitter här på min kammare och rabblar sådant som skulle kunna vara rätt svar till lucka 2, men ändå kanske inte.

– CSN och studiemedel, jaha. Indiska små läckerheter och lejon – men utan Ernst? Slava, jahadå, slagdänga, japp, tralala. Död i 33 år. Mhm. Men Lopp-Loella?

Görel är lika förvirrad och frågar:

Är hemlisbloggaren
1. den/de som det skrivs om?
2. den som skriver?
3. den som redigerar?

Och det är ju det vi ibland inte vet. Men ni löste det med bravur ändå, och förmodligen var Agneta först. Men jag är inte säker. Griskindspatrik låter lite tveksam: "Jag ser att två till är inte på samma linje som jag" – ska prata med honom om BIFF-regeln. (OBS: skämt avsett för språknördar.)

Dagens favoritgissning kom från Fredrik I: Gillis Grafström! Honom ska vi ha!

Pappa, mamma och Sonja utan fötter.

Sonja Åkesson (1926–77) var en enkel, simpel, klar och tydlig poet som förmodligen hade twittrat som hon diktade, om hon bara hade fått chansen. Men om man läser vad andra skriver om hur hon skrev, blir det bra mycket krångligare – hon sägs vara tydlig men mångbottnad, lättillgänglig bakom dikternas komplikation men om man förstår modernismen och samtidigt betraktar henne ur ett kvinnoperspektiv så blir allt tydligen så mycket tydligare.

Kajsa Grytt:

”Blandningen av vardagsrealism och existentialism, av ett på ytan enkelt språk parat med intellektuell skärpa får fortfarande läsaren att haja till och reflektera över sin egen tillvaro.” 

Lars Forsell:

"[…] det är denna obearbetade och allt ofta anskrämliga verklighet som finns hos Åkesson, äkta och ärligt redovisad – men den badar i ömhetens och förståelsens på en gång varma och avslöjande ljus."

Bo Strömstedt:

"[…] vittnar om en osedvanlig förmåga att sammanfatta en historia, koncentrera en karaktäristik i få men innehållsrika, suggererande ord. Den är särpräglad av lyrisk energi – också i slutavsnittet, som omaskerat handlar om trötthet, rädsla, äckel."

 

Ibland undrar man ju. Jag trampar på i livet och berättar om nyttan av att gå i en bra skola och att lära sig alla skrivregler innan man fyllt ett år. Och så tittar man på dagens poethemlisbloggare som bara fick gå i skolan i sju år eftersom familjen behövde en inkomst till. (Nioårig skolgång blev inte obligatorisk förrän på försök från 1950 och på riktigt 1962.) Ut och jobba med dig! sa de 1940 och slängde henne åt vargarna (ergo restauranger, affärer och Televerket).

Lilla Sonja kämpade på och läste säkert sådär som poeter plägar göra allt de kommer över och nog skrev hon poem så att fingrarna blödde i stearinljusets sken medan skorna flärpade och halmen stack ut som revbenen på hennes magra kropp.

Eller så hade hon det ganska bra och t'nkte inte så mycket på det där med bokstäver?

Som 25-åring flyttade hon från Buttle på Gotland till Stockholm och får sedan fem barn med fyra olika män. Samtidigt går hon på en studiecirkel i "modern lyrik" och drabbas av en uppenbarelse. Hon kan skriva! Och tycker jättemycket om uppmärksamheten! Hon spelar in ljuddikter, skriver texter till musik, ger ut en skiva till en av diktsamlingarna, åker runt och håller föredrag överallt, säger ja till en mängd hemma-hos-reportage och är frispråkig när det gällde sin egen alkoholkonsumtion och några tabletter samt lite ångest. Som vi idag säger om dokusåpakändisarna eller Idoldeltagarna, kanske vi en vacker vårdag på 1960-talet hade vräkt ur oss ett :

– Äh, en till artikel om den där Sonja och jag laddar mitt vapen!

Cigg-Sonja.

Nu måste jag citera Cecilia N som så lysande beskrev för en nybörjargissare hur dagens lucka tillverkades:
”Lotten [har] använt en text från DN som raster. Och så har hon lagt den eftersökta författaren i smulor på rastret och så har hon skakat till och då blir det ett silat pulver i mönster under sållet. Det är den texten som vi ser här.”

Dikten var Ja tack, som är en av de sista hon skrev:

En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

Den tydligaste ledtråden var nog "trallala" i marginalen: "Ska bli sjuksyster jag, tralala".

Nämen nu tar vi väl och drar en vinnare? Undrar om jag skulle kunna göra detta på ett mer effektivt sätt med datorgenererade lappdragningar. Har jag sagt det förut? Mhm, förmodligen. Och nuuuuu drar jag Yo! – embryo! Lilla embryo har inte vunnit förut, känns det som. Snacka om "modern lyrik" förresten …

Lucka nr 3 kommer … i ottan! Nä, nu ska jag lära mig lite om Vigelandobelisken.

17 kommentarer