Mina gener säger mig att jag runt min 75-årsdag kommer att titta med nya ögon på livet. Jag kommer att se min djefla man strutta emot mig och så kommer jag att tänka ”nämen det där ser ju ut att vara en trevlig gubbe – men så gammal han är”. Jag kommer att titta på mina barn och förmodade barnbarn och tänka ”åh så trevliga människor, alldeles förtjusande allihop, men hu så de pratar i munnen på varandra”. Dessutom kommer jag att titta på mig själv i spegeln och tänka att det var värst vad jag ser sliten ut.
För i min släkt på pappas sida blir man vad vi förr kallade ”åderförkalkad” – på ett alldeles förtjusande sätt eftersom vi inte blir ilskna eller förvirrade utan bara glada, galna och glömska. Därför tycker jag att det är lagom att bli 80 år så att alla släktingar inte hinner tröttna på mig och mitt ständiga ”åh så förtjusande” så fort de tilltalar mig.
En av TED-föreläsningarna med Dan Buettner handlar om hur man ska leva för att bli gammal eftersom han har letat upp diverse ställen i världen där man blir jättegammal och dessutom respekteras för det. Eller vaddå gammal, det kan man väl bli utan råd. Men hur man ska bli över 100 år:
Man ska äta mer grönt än kött och bara tills man är nästanmätt. Gärna lite stenåldersrelaterad mat med nötter och rötter.
Man ska se till att röra på sig – men inte nödvändigtvis idrotta utan mer vispa för hand, knåda bröd, cykla till affärn och bygga trädkojor i oländig terräng.
Man ska se till att umgås med människor på riktigt. Man ska alltså befinna sig i ett sammanhang där man har roligt med folk som dessutom tycker om kroppskontakt.
Man ska med jämna mellanrum pausa lite då och då och göra nästan ingenting.
Man ska dricka lite vin då och då.
Min plan funkar bra. Eftersom jag
alltid äter mig mer än proppmätt – gärna med mycket akrylamid, aspartam och E 211
brutalidrottar med basketfrenesi och knävärk, hälseneinflammationer samt spruckna ögonbryn
pausar i stora sjok ibland och inte alls ibland
umgås med folk nästan på riktigt ibland, men mest via datorn (för att jag tycker att alla vill kramas för ofta).
Med hjälp av vinet som jag dricker då och då kommer jag alltså att ta mig upp till 80, men inte nödvändigtvis längre. Perfekt!
_______________
Fotnot:
Se hur fiffigt jag smyger in de två olika punktlistorna så att ni lär er att se skillnad på dem. En med kolon och fullständiga meningar och en utan kolon och bara en slutpunkt allra sist. Hm. Punktlistor kommer jag inte ens att kunna stava till i 80-årsåldern.
Som liten valp var jag scout i lärdomsstaden Lund. År 1973 flyttade hela familjen till den synnerligen politiska staden Luleå, där min scoutkarriär tog slut när jag upptäckte att scouterna och Unga örnar var samma sak och jag inte alls fick knopa med knopar och äta pinnbröd utan bara sjunga Internationalen och skriva slagord på demonstrationsplakat.
På samma sätt slogs olika aktiviteter ihop när Fritidsgården åkte på fjällvandring till Vassijaure och det visade sig att ledarna på den coola Fritidsgården med det intressanta namnet Fritidsgården inte alls bara var coola ledare utan även bulvaner för nåt rellischöst som satte oss elvaåringar att sjunga om pärleportar och be morgonbön, middagsbön och kvällsbön. Jag blev åthutad och uppläxad eftersom jag uttalade den heliga boken på skånska – Bibelen – eftersom det ansågs ohyfsat och vanvördigt.
Efter detta trauma har jag sällan något religiöst i blicken trots mina spännande besök i konstiga kyrkor, farligt klättrande på domkyrkors vindar och skelettupptäckter. Men nu har salig Frans G. Bengtsson fått mig att läsa på lite om Jehu. (Blanda nu inte ihop ”Jehu” med ”Jesus” som ett av barnen här hemma.)
– Min djefla man rör sig oftast som en sengångare, men far fram som ett jehu fem minuter innan gästerna ska komma!
Så kan man ju säga – jehu är en eponym precis som alzheimers, bantning, röntgen och saxofon: sådant som har fått namn av en person. (Man far alltså egentligen fram ”som Jehu”, inte ”som ett jehu”.) Men, frågar man sig då om man som jag inte är särskilt bra på den där Bibelen, vem var Jehu? Aha, en kung av Israel. For han fram i en väldigt fart då? Jahapp. Och då är vi framme vid Frans G. Bengtsson, som 1951 blev jättejättearg på hur 1917 års bibelöversättning hade förvanskat Jehus framfart. (2 Kung 9:20)
Frans G. Bengtsson redan 1927.
I Bibeln som trycktes 1877 står det:
”Det är ett körande såsom Jehu körande, Nimsi sons; ty han körer likasom han vore rasande.”
I den engelska bibeln står det:
”And the driving is like the driving of Jehu, the son of Nimshi; for he driveth furiously.”
Och 1917 års svenska översättning, som tydligen är dålig:
”På deras sätt att fara fram ser det ut som vore det Jehu, Nimsis son, ty han far fram såsom en vanvetting.”
Jag är inte särskilt upprörd. Men det är Frans G. Bengtsson verkligen – och det är pga. hans furiösa ilska som jag skriver detta. Hör så härligt han far ut mot denna lilla översatta rad:
Ett ömkligt fiskande efter följetongselegans har fått träda i stället, resulterande i en munfull fadda floskler. Den koketta näpenheten i uttryck och konstruktion är här direkt skakande; förändringen i ton gentemot den äldre tolkningen är ungefär densamma, som om man istället för kung Beles ord: ”Inför mitt öga mörkna de människoöden” satte följande sats: ”Med beklagande får jag konstatera att jag på gamla dagar har blivit en smula tungsint”.
Men även bortsett från sin ohyggliga stil är satsen också på ett annat sätt fullkomligt misslyckad. När väktaren säger: ”Han kör likasom han vore rasande”, talar han episkt, objektivt, naivt; han fäller inte något värdeomdöme, han endast meddelar ett faktum. Hans mening är: ”Detta liknar Jehu, ty Jehu brukar åka fort; därpå känns han alltid igen när han åker.” Men när väktaren säger ”Han far fram som en vanvetting”, är hans yttrande subjektivt och sentimentalt och hör till en helt annan värld än epikens. Han talar då med modernt patos och hans mening är: ”Jehu flänger iväg alldeles för fort: det är helt enkelt otillständigt, det där: han kan ju köra ihjäl både sig själv och andra.” Det är en trafikkonstapel som yttrar sig, inte längre väktaren på Jisreels torn. (Ur ”Silversköldarna”, 1951.)
Det är tur att han är död, Frans. För så här står det i den senaste Bibeln:
”Det måste vara Jehu, Nimshis son – han kör som en vettvilling.”
Och vad vill jag säga med alla dessa rader som ni ju inte har tid att plöja egentligen? Äh, skåda bara hur väl en duktig skribent kan uttrycka sig och hur härligt det är att läsa en frustrerad, rolig och ilsken text – oavsett Bibelintresse eller annat. Kanske apropå detta.
Orange är ju ett himla dumt ord. Liksom beige. Ologiskt stavade och svåra att böja, huga. Tänk om alla bara kunde övergå till att säga brandgult eller helt enkelt inte ha på sig den beige:a/beige-a/beiga (gah!) banlonpolon så att vi slapp böja krångelorden!
Men ok. Jag ska berätta hur det funkar.
När man pratar, är det inte så svårt eftersom man kan säga ”den där oranscha brallan är döläcker” och ”jag gillar bescha skor till mina stora fötter” utan att få skäll. (Både [beeesch] och [bäääsch] är godkända uttal.) Snarare sätter just dessa färgord igång fnitter och intressanta diskussioner om hur man ska stava och så slipper man sitta där och bara prata om det trista vädret.
Men hör här – det finns andra färger som egentligen är lika svåra att hantera men som vi inte har några som helst problem med: ”den där lila blomman är ju nära döden”! Och visst kan du väl tänka dig att säga ”den blå mössan är för liten” utan a på färgen?
Så hur ska man då skriva? Jo, låt bara orden stå som de är:
– Jag har köpt beige brallor till maskeraden.
– Morötterna gjorde hennes naglar alldeles orange.
Om du nu tycker att detta ser bedrövligt ut, finns det ett alternativ till:
– Jag har köpt beigea gardiner till mitt annars regnbågsfärgade vardagsrum.
– Det är i dessa dagar inte vanligt med orangea sportbilar.
Välj alltså inte formerna beiga och oranga eftersom den svenska uttalsregeln om att g inte kan uttalas som sj eller j om det står framför a, o,u och å förbjuder det. (Om du inte skriver julklappsrim och vill ha något som passar till Loranga, förstås.)
– Jag bor i ett blått skojhus.
– Men så kul för dig då. Jag bor i ett beigt tråkhus.
– Kul gata. Jag ska måla mitt hus orange så att barnen hittar hem lättare.
(Man kan alltså enligt skrivreglerna skriva både ”ett beige hus” och ”ett beigt hus”, däremot inte ”ett orangt hus”. Fast om jag hade det senare, hade jag banne mig sagt att det var oranscht.)
Och om ni fortfarande inte är nöjda med mina förslag så kan ni övergå till att skriva ”orangefärgade” och ”beigefärgade”, för det är två idiotsäkra ord!
Titta så fint! Visby AIK Basket 1985/86! Långa strumpor och korta shorts!
Jag har aldrig varit i New York, Madrid eller Åmål. Men vad värre är: jag har aldrig varit på Gotland. Fast i gengäld är det väl inte så att alla gotlänningar har varit i Eskilstuna?
Om sanningen ska fram, har jag heller aldrig varit på Öland eller åkt båt på Vättern eller Vänern. (Tror fan att jag aldrig kommer att komma till New York så mycket som jag måste hinna med här i Sverige.) Däremot har jag varit i både Simrishamn och Kiruna och kan prata både skånska och lulmål. Vilket inte alls hör hit.
Helgen 21–23 januari kommer jag och nio av mina närmaste basketspelare att spela två matcher mot det förfärligt hemska laget som heter Visby Basket och alltså vara hela två dygn i Visby. Vi ska sova på liggunderlag i en gympasal och hänga upp svettiga matchdräkter på ribbstolarna och tänka på forna tider när vi i tonåren gjorde samma sak men i alla fall kunde drömma om att få hångla med någon i killaget på tjocka madrassen. Och så ska vi plåstra om våra blessyrer … och smeta liniment på hälarna … och … och …
STOPP OCH BELÄGG. (Om detta hade varit en långfilm hade det nu sagt ssscccrrrrrrreeeetsch och så hade filmen stannat medan berättarjaget från ingenstans hade talat förnuft med sig själv och illusionen om tio ömtåliga baskettanter i 25- till 50-årsåldern på liggunderlag i två dygn.) Så kan vi ju inte ha det! Titta så välartade och trevliga vi ser ut:
Därför ber jag nu läsekretsen om råd: var tycker ni att vi ska sova och äta frukost och ha vår sambandscentral under denna helg? Har ni några maffiakontakter eller kusiner som äger hotell? En faster med B&B? Jag har läst mig till att det finns tio hotell i Visby och dem ska jag mejla – men vi måste alltså betala allt ur egen ficka eftersom vi är lika mycket amatörer som Gunder Hägg var i början av sin karriär. (Och hotell som har mögel i duschen ska inte banga. Det blir ju ännu roligare då!)
Vi säljer oss gärna och gör precis hur mycket reklam som helst för sängplejset som ger oss mest rabatt. Vi kan byta namn på laget och spela topless med hotellnamnet skrivet i pannan om det så krävs: allt för konsten. (Eller basketen.) Blyga välgörare och mecenater kan mejla mig – lotten@bergman.com. Och alla som vill se oss spela rekommenderas att inte alls göra det eftersom vi kommer att få stryk med 70–80 poäng och knappt komma över halvplan.
Nämen har ni sett! Lena Olin i schamporeklam! Hon vet hur man får håret mer lättkammat och hur man ”tämjer flygigt hår” som vore det vilda vargar.
Andra tvättahåretmärken tar hjälp av det förnämliga vitamininstitutet i Schweiz eller bara av gröna sommarängar och långt hår som faktiskt ser precis sådär flygigt ut som man ju (tydligen) inte vill ha det. Branschen och produkten har inte förändrats så mycket sedan Lenas reklamsnutt:
Lättare att kamma (check) och mindre flygigt (check). OBS: Det är även milt och skonsamt! Det är inte brutalt, slitsamt eller våldsamt! Hurra!
När jag nu läser på visar det sig att det inte var förrän på 1960-talet som fler började använda specialprodukter och inte tvål till håret. På 1970-talet köpte vi Timotejschampo och äppelschampo och idag räknar jag förvånat till fem olika schamposorter i vårt badrum. (Och varje gång jag ska skriva ordet schampo måste jag gå omvägen om den engelska stavningen ”shampoo” och radera och lägga till och ha mig. Jag är en gammal långhårig hund som har svårt att lära mig sitta och stava.)
Naturligtvis är jag inspirerad av ”champot” som jag hittade i gamla Idun häromdagen, men också för att jag så gärna vill hitta det perfekta schampot för min nudelfrisyr. Detta för att dra blickarna till håret istället för den rinnande näsan och de svullna ögonen eftersom jag sedan en vecka är lika allergisk som en pollenallergiker i maj. (Korrigering: allergisk är jag ju alltid, men ibland är symptomen och attackerna fler och tydligare – och aldrig någonsin smickrande för utseendet. Hade jag varit en tecknad figur så hade jag ritats med ögongloberna halvvägs ute ur sina hålor och näsan blålila av klignugg och snörvel.)
En sliten fundering är det här med för eller mot diverse hårtyper. Lyssna t.ex. på en busringning med Kristian Luuk: för eller mot fett hår. (Han avslutar förresten med ordet adjö! Va? Adjö? När sa ni senast ADJÖ? Förlåt, jag kom ifrån ämnet.)
Men jag tror att schampotillverkarna och deras reklambyråer är något på spåret. Antingen är man otroligt sparsam med målgruppsdefiniering:
X-tra (dumt namn)! tycker tydligen att det viktigaste är att det är 500 ml och satsar på tre stavningar för att vara internationellast. Men viktigast är ändå att håret inte är onormalt.
Eller så prioriterar man på samma sätt som med vitamininstitutet i Schweiz att det här kommer från det coola utlandet: New York! Dr Francesca Fusco! Som är skalpvårdsexpert! Och det är faktiskt inte ett vanligt schampo som vem som helst kan tillverka utan faktiskt det bästa schampot någonsin! Best ever! Som man blir ren av! Clean! Och fräsch! För att inte tala om hur ”livfullt” håret kommer att bli! Fastän du är helt normal! Normaaleille hiuksille! ”Expert touched hair!” På baksidan kan man dessutom – om man tar fram ett förstoringsglas – läsa att om produkten kommer i kontakt med ögonen, bör man skölja dem omedelbart.
Francesca ler i mjugg när hon kokar sin lömska brygd vid sin kittel som vore hon en av häxorna i Macbeth.
Men det bästa är kanske att på flaskan skriva allt som tänkas kan så får kunden känna sig tillfreds oavsett preferenser.
Matt, glanslöst, naturligt, vackert och friskt!
Hej alla reklam- eller schampomakare: jag önskar mig en schampoflaska som inte trillar omkull, som har bra lock och rolig reklam samt intressanta saker att läsa på baksidan (gärna i 14 punkters storlek) under den minuten som balsamet verkar. Och så vill jag veta mer om det där pärlextraktet.
Uppdatering
I kommentatorsbåset är vi rörande eniga om att man visst då hade schampo tidigare än vad som sägs i diverse faktaartiklar. Trots att jag hittade reklam för ”champo” från 1910-talet står det i NE:
”Schampo baserat på förtvålad kokosolja började utvecklas på 1930-talet. Tidigare hade nästan enbart tvål använts vid hårtvätt.”
Ok, ”nästan enbart” är kanske en godtagbar helgardering. Men det här minns bl.a. Agneta:
Lustre-Creme på tub!
Men det tar inte slut där. Gissa vem som har skrivit en dikt om tuben …
Vi var bjudna hem till Lisa & Johan med allt vad därtill hör. (Väääääldigt jobbigt är det: man måste äta gott och dricka mycket i flera timmar.) Eftersom vi är gästerna som kallas ”Bara Bergmans”, vet alla värdar och värdinnor att de slipper göra sig till och städa och bära sig åt för där kommer vi och bara är. Efter intensivt umgänge kommer datorerna fram och så sitter vi där och umgås med varsin liten maskin i knät. Samtalet böljar från hylsnyckelsats till Oscar Wilde, från umami till konstiga släktingar och från längtan efter en Volvo 242 till aversion mot ”fika”. Och så trivs vi.
Så här kan det se ut när barskåpet står öppet bara för att det är så fint:
Ni ser min plats va? Och att det ligger en stor bok där? Det är den jag kommer att berätta om nu.
Men igår var jag inte webbig och googlande utan totalt fast i 1910-talet. Min tidsresa kom sig av att jag hittade två årgångar Idun: 1914 och 1919. I den första dyker artiklar om ”världskriget” upp i början av augusti. I den andra andas man ut efter flera års ransonering och besvärligheter. Men det som årgångarna har gemensamt är en intensiv strävan mot hälsa och skönhet. Det påminner mig om… om … om … vahettere … aha – NUTIDEN!
När min djefla man, Lisa och Johan fortsatte att byta ämnen som vanligt, rabblade jag fantastiska annonser och fakta från 1910-talet. Jag tror att de tröttnade efter ett par, tre minuter men att jag bara gick på i ullstrumporna i ett par timmar.
Lägg märke till att inte bara ögonfransarna där uppe ska vara markerade utan att man också eftersträvade ”tjocka ögonbryn”.
Champoing var en ny grej och lika åtråvärd som rynktinkturen där ovan – men afmagringstvålen var nog ingen större hit för den dök bara upp ett fåtal gånger i annonserna. (Hur tror ni att den funkade? Kanske tvättade man sig så frenetiskt att det räknades som motion?) Apropå champoing, förresten, så var champo senast i slutet av 1800-talet ett slags bakverk av socker, potatismjöl, mandel, nötter och äggulor. Funkade kanske som en hårinpackning också?
Men vad kan zicker vara, som sägs rädda oss kvinnor för att vi nu kan bli kvitt de versalförsedda ”Blus- och Kjolfördärvande” nålarna?
Är det något man har när man syr?
UPPDATERING: Översättarhelena tror att denna zicker har en kjol- och blushållande funktion när kläderna sitter på kroppen – så att de inte ska glida isär så att kvinnan råkar visa hud. Och att de funkar som strumpebandshållare – vilket jag tycker stämmer med utseendet. (Man pluppar i pluppen i det runda hålet och drar ner pluppen i skåran så att den sitter. Och tyget ligger emellan.) Agneta tror att det handlar om tryckknappar. Hur som helst är det först nu som jag ser att damen med den jättelika zickern ju står som Frihetsgudinnan.
Tydligen hade man 1914 vanvettiga problem med tryckknapparna som inte stod rycken. Den senaste nyheten var tryckknappen Prym’s Parforce som fjädrade i sidled och öppnade sig nedåt. Jag vill ha!
Och som ”sluter mycket noggrannt (!) till”.Men som de bar sig åt, de väldigt storhänta männen för 97 år sedan!
Det vimlar av tandpulver, tryckkokare, styrkemedel och slemlösare samt tvålar som lovar underverk, ungdomlig skönhet, frihet från underlivslidande och mjällfritt hår i flätor. Än en gång: precis som idag.
Livmoderspegel, jahaja.
UPPDATERING: Stor förvirring råder: vad är ”Noliberpulver” som kostar 5 kr per ask och som man ska spruta in när man har problem i livmodern? Är det en felstavning? Eller vad?
Och så var det det här med magen. Ujuj, inte ens magarna mådde bättre dåförtiden.
Och si på tusan: Kronans droghandel som vi ju har fått tillbaka nu på senare tid!
Ett prisbelönt avföringsmedel! Som dessutom skyddar mot magsjukdomar! (Men det finns bot mot allt: koka dig bara en laxermarmelad på bl.a. plommon, fikon och sirap.)
Fast allra värst måste det ändå ha varit för alla tunnåriga män, som smetade in sig med hårvatten innehållande radium:
Till och med kungen använde’t, tydligen. Funkade ju sådär.
Så är det alltså. Bjud hem mig utan att vara ett dugg nervös för det eftersom jag är både stökig och slarvig – men göm för tusan hakar alla hundra år gamla tidningar om ni vill att jag ska konversera för då … nämen kolla! Sicket lurendrejeri – man får inte alls gratis skor!
”… ty ett par skor, behandlade med Nobless räcker lika länge som två par, till hvilka man användt dålig skocréme.”
Felstavade ord, felvända fnuttar, månadernas namn med versaler och uppånervända citattecken; språkpolisen skrattar av pur korrglädje! (För även om hundra år kommer mina skrivregelskunskaper att behövas!)
Jag vet inte riktigt hur det gick till. Det sägs ju numera att man inte alls blir hyperaktiv av socker. Men faktum är att vi bara åt lite glass och sedan förvandlades till målarmonster.
Våra glass-skopor ..?
– Har ni några glassmojänger? ropade lillasyster Orangeluvan.
– Ja, ungefär sjutton stycken! ropade jag tillbaka.
– Jag hittar inte! ropade Orangeluvan.
Jag tror inte att jag hörde det där ropet på hjälp. Och eftersom Orangeluvan inte fick hjälp, tog hon allt som man skulle kunna gräva glass med. Chokladsås av lika delar kakao, vatten och socker skapades i all hast medan alla 16 personerna i köket slafsade glass på alla sätt som glass kan slafsas på.
Och det var då det slog mig. Att köksgolvet måste målas. Nu. NU! Det kunde naturligtvis ha skett vid ett mer lämpligt tillfälle än när 16 personer ideligen ska in i kylskåpet för att höja blodsocker och fylla tonårsmagar, men hey, WTF! (Så sa jag alls inte, men jag tycker att det ser coolt ut i skrift.)
Orangeluvan beordrades ner på knä för en första skiss:
Golvet är alltså ett relativt nylagt trägolv som vi tyvärr målade vitt för ett par år sedan.
Här försöker jag få till skrynklet medan två små barn har ansvar för franstillverkningen.
Det där vecket som man kan låtsas att man snubblar på blev en synvilla på ett helt annat sätt: man tror att det är en grop i golvet …
Tadaa!
Att måla mattor på golv är alltså inte svårt. Om man inte är så noggrann och om man inte är perfektionist och om man inte tycker att det gör något att barnen kommer in och målar ”fel”. De små röda plupparna är potatistryck, och när barnen såg att jag höll på med dem, tillverkade de egna potatisar och tryckte på några bollar, en bil och en glasstrut.
Tyvärr ser det vita ännu fulare ut nu. Kanske måste jag måla dit en heltäckningsmatta imorrn?
Nejdå, det handlar inte om övernaturliga ting, visioner eller att jag har skådat Jesus inne på toa. Det är bara en grej som jag har kommit på. Vi tar den i en trestegsraket:
Man är eller blir hemmablind, så är det. Man ser inte de saknade listerna, man lägger inte märke till det långa näshåret som nästan når ner till överläppen och man känner inte att bilbromsarna inte tar som de borde eftersom försämringen har skett med myrsteg under 25 år.
Man ser plötsligt listerna, hårstrået och märker att man glider nästan in i mål när man borde stanna på fläcken. Och man blir jätteirriterad. Och man förtvivlar. ”Det är ingen idé. Det kostar för mycket. Jag har inte tid. Det kommer inte att bli bra om jag fixar det själv.”
Man ger upp och väntar på att få bli lite blind igen.
Men jag har kommit till insikt! Lösningen har legat i bakhuvudet och lurat hela mitt liv och poppat upp lite då och då för att snabbt och bedövande lägga sig till ro igen. Jag ska i fortsättningen inte någonsin säga nej till sådant som går att genomföra. I centrum står denna vår förfärligt blommiga plastmatta i trappan upp till andra våningen:
Den absolut fulaste trappan i hela världen – med plastmatta som lades dit anno 1984.
De vita fläckarna i trappan har funnits där sedan sportlovet 2005 och är färg från när jag målade de då mintgröna väggarna och tänkte ”det gör inget om jag spiller, den där förbaskade mattan ska snart bort”. Sedan hände inget.
När jag såg hur de vita fläckarna inte slets bort eller mattades, tänkte jag att man ju skulle kunna måla trappan med vanlig väggfärg. Sedan tänkte jag att nej, det säger alla att man inte kan och inte ska. Sedan tänkte jag att jag ville ha sisalmatta för det är ju så snyggt. Sedan tänkte jag nej, det är för dyrt. Och så höll jag på. Ni märker att jag tänker i banala och negativa banor? Well, nu är det slut med det.
Så här kan man ibland höra föräldrar säga till sina små barn som är på väg att klättra upp på en hög pall eller ner i en fontän eller balansera tre glas på varandra:
– Nej, du kommer att trilla.
– Nej, du kan inte göra sådär.
– Nej, det där går inte.
Varpå barnet ju måste testa! Och precis så ska jag vara under 2011: när jag hör mig själv säga nej, så ska jag argumentera mot mig. (När jag nu tänker efter känns det lite jobbigt. Men ni fattar?)
– Man kan nog måla trappan i alla fall. Nu ska vi se. Ingen vit färg. Men röd. Hm. Och blå. Hm. Ser man på, där finns det ju lite grönt och gult också. Vilken färg är finast?
Jag och Tioåringen i obekväm arbetsställning som facket aldrig hade godkänt.
Under målningens gång satte vi upp lappar till resten av familjen så att vi skulle slippa tramp i klaveret innan detsamma hade torkat, t.ex.:
Gå bara där det inte är målat!
Gå bara på gult!
Gå bara på papperen!
Lapparna fann Artonåringen så inspirerande att han skapade en egen installation som vi funderar på att göra permanent – stora och små instruktioner hur trappstegen ska attackeras, t.ex.:
GÅ INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ TÅRNA
GÅ BARA PÅ BLÅTT SOM HAR PAPPER PÅ SIG
GÅ HELST INTE PÅ RÖTT
GÅ PÅ GULT EFTER 22:35
GÅ BARA VID GRÖN GUBBE
GÅ BARA PÅ BLÅTT OM DU TÄNKER GÅ PÅ GULT NÄSTA STEG
GÅ ÖVERALLT UTOM PÅ GULT, GRÖNT, BLÅTT, RÖTT OCH PAPPER
GÅ PÅ PAPPREN OM DEN GULA FÄRGEN MEN INTE DEN RÖDA FÄRGEN HAR TORKAT
Ett av Språkrådets listade nyord är ”festhets”. Det låter ju förfärligt eftersom ”hets” har en negativ, intensiv, hänsynslös och Ingmar Bergmansk ton. Åh! Jag får återanvända en favoritbild!
Stig Järrel i ”Hets” (1944).
(Jag borde faktiskt festhetsa lite. De 25 gästerna kommer ju om … äh, jag hinner säkert.)
Under december skrev vi i kommentatorsbåset det från PK och Pysseliten kommande nya ordet ”samvetsfåtölj” som har fått mig att gå på fåtöljjakt. (Det löjliga är att vi för tio år sedan ägde fem sammetsfåtöljer i regnbågens färger, men gjorde oss av med allihop eftersom de började sprätta fjädrar av alla de slag omkring sig.)
Nyss hörde jag de tre kemisterna i familjen tala vid köksbordet, och stelnade till av ordförtjusning när detta sades:
– Joho, ortoklorbensalmalononitril är det verksamma ämnet i den vanligaste tårgasen!
Se där ett ord jag förmodligen aldrig kommer att få användning av igen. Men det påminde mig om hur jag och min då blivande djefla man höll på att driva omgivningen fullständigt från vettet när vi var unga. För vi hade ett eget språk. Det var hel begripligt för alla, men så vansinnigt irriterade att Broder Jakob en gång stoppade fingrarna i öronen och vrålade otidigheter (bra ord!) och hotade att säga upp bekantskapen. Det kunde låta så här om vi t.ex. satte oss ner för att äta frukost:
Den djefla mannen, konstaterande att jag inte längre sover:
– Lottenisar inte sovisar nuisar!
Jag, klagande på att Olle (ergo den djefla mannen) inte hade gjort te:
– Ollisen vara dummisar inte göra teisar!
Till språket hörde konstiga utrop som kunde betyda ”vad söt du är” eller ”vad mysigt vi har” men det innehöll alltid ordet kastrull:
– I kastruuuuuullen!
– I kastrullenisar!
– I plimmaboffiskastrullen!
Ni börjar antagligen bli lika irriterade som Broder Jakob nu. För dessutom envisades vi med att dra ut strumporna framtill så att hälpartiet hamnade i hålfoten och sedan gå omkring som Charlie Chaplin i jätteskor – fast strumpor – sägandes:
– Köra biiiiilen!
Vi tror idag att det berodde på att vi båda övningskörde, men minns inte hur strumporna kom in i bilden. (Till saken hör att vi alltså inte var 3–4 år när vi pratade detta barnspråk utan i 21–27-årsåldern.)
Men som vanligt var hela denna inledning bara en parentes nu när jag ska komma till saken: ett användbart ord! På engelska stavas det floccinaucinihilipilification – på pidginfonetiska: [flåxi nåsi nihillipilli fikejschn]. (Klicka här för brittiskt uttal.) Say after me nu så att vi alla väcker uppmärksamhet där vi sitter:
– Floccinaucinihilipilification!
Det är skapat av ord som på latin betyder ”liten” eller ”ingenting” och används när man bedömer att något är värdelöst. Den tidigaste källan är ett brev från poeten William Shenstone, skrivet 1741. Det värsta är att jag inte vet om ordet finns i svensk version eller om vi är hänvisade till att bara säga ”amenvärdo”.
(Vad det här är? Jo, sista skriket på julkalenderfronten. Den 1-24 december gissade vi på konstiga hemlisbloggartexter som ingen begrep utan samarbetet i kommentatorsbåset. Detta är facit till DRT – Den Röda Tråden. Som vanligtvis bara återfinns på facitsajten, men som idag gästspelar här bafatt.)
Ack, så styvmoderligt DRT har behandlats genom åren. Och härmed låter jag ett medaljregn dugga över hakke och Översättarhelena som var så himla, himla nära att lösa gåtan när de först föreslog Beatles och sedan gick ner ett steg och föreslog LP-skivan ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” – när de egentligen skulle ha klivit ner ett pinnhål till.
Men eftersom deras forskning resulterade i så många intressanta fakta, får ni också ta del av allt – utom lucka 23 och 24 eftersom de av mina DRT-antydningar förstod att det inte var det exakt rätta svaret. Då började de fundera på splittrade personligheter och specifika årtal …
I give you: hakke och Översättarhelenas funderingar!
1 dec: Oscar Wilde finns på LP-konvolutet. 2 dec: Sonja Åkesson Titeln i hennes lucka, ”Jahadåtack, det är ju ett sätt att leva”, påminner om sången ”A Day in the Life”. År 1956 fick John Lennon en gitarr av sin moster/faster Mimi, men när hon hörde honom spela fällde hon kommentaren: ”The guitar’s all very well as a hobby, John, but you’ll never make a living out of it.” 3 dec: John Harvey Kellogg – låten ”Good morning” inspirerades av en reklamfilm för Kellogg’s cornflakes som gick så här: Good morning, good morning/ The best to you each morning./ Sunshine breakfast, Kellogg’s Corn Flakes/ Crisp and full of fun. 4 dec: Ivar Arosenius med ”Kattresan” – sången ”She’s leaving home” beskriver precis vad Lillan gjorde när hon gav sig ut på sin resa. Polisen i Kattresan bär dessutom en uniform med blanka fina knappar, inte helt olik uniformerna som beatlarna har på omslaget. (Synd att drogen kat inte var lika spridd på 1960-talet. Med tanke på allt vad beatlarna testade hade de annars säkert gjort en och annan kat-tripp.) 5 dec: Mitch Albom (Morrie Schwartz) – idén med Sgt. Peppers var att ha ett konceptalbum med ett band som fungerade som ett alias för The Beatles, på samma sätt som Morrie är ett alias för Mitch. Detta skulle ge större konstnärlig frihet. (Paul McCartney hade förresten en flickvän som hette Francie Schwartz året efter skivan spelades in.) 6 dec: Ria Wägner – många tyckte sig höra meddelanden när skivan spelades baklänges (t.ex. ”Will Paul come back as Superman?”). Vad som är sant är att man vid inspelningen använde tekniken ”reverse tape effects”. Ria å sin sida hade som signum att vinka baklänges. Ria hette Maria men kallades alltid sitt smeknamn Ria. Trummisen i Beatles hette Richard men alltid kallades sitt smeknamn Ringo. ”Lovely Rita” syftar naturligtvis egentligen på vår underbara Ria. (De kan ha mötts, Ria förekom flitigt i svensk tv vid samma tid som Beatles gjorde sin första utlandsturné och deltog i svensk tv i programmet ”Drop in”.) 7 dec: Bröderna Gärdestad – enligt Wikipedia var Teds stora inspiration The Beatles. Ted led av schizofreni, vilket ibland misstolkas som dubbla personligheter, vilket ju är vad de fyra beatlarna uppvisar på omslaget där de syns i dubbla upplagor. (Ted var vid tio års ålder med i adventskalendern ”En småstad vid seklets början” i dec 1966, samtidigt som skivan började spelas in.) 8 dec: Albert Einstein – finns med på LP-omslaget, men knappt synlig. (I Beatlesfilmen Help! finns en känd scen som kallas ”Relativity Cadenza”.) 9 dec: Katarina Mazetti – boktiteln ”Mitt liv som pingvin” har klara beröringspunkter med sångtiteln ”I am a walrus”. (I boken ”Benny and shrimp” [Grabben i graven bredvid] svarar Katarina Mazetti enligt en engelskspråkig resencent på frågan ”Where do all the lonely people go?”, en fråga som Beatles ställer i sången ”Eleanor Rigby”.) 10 dec: Sir Bob (Robert Frederick Zenon) Geldof 2007 annonserades att Bob Geldof ville göra en nyinspelning av skivan med hjälp av dagens artistelit. ”With a little help from my friends” har dessutom varit något av ett motto för Sir Bob, även om hans insatser var ”For the benifit of” Afrika och andra, snarare än Mr Kite. Han delar också förnamn med Robert Fraser, som var Art Director för omslaget. Hans far hette förresten också Robert (kallades Bob) och var son till en belgisk immigrant, Zenon (vilket ibland av misstag skrevs ”Lenon”!). Även Bob Geldof blev adlad för sin musikaliska gärning, precis som Paul McCartney. (Ett intressant citat: ”Sir Bob Geldof feels squeamish every time he thinks of the Beatles as he associates them with urine …”.) 11 dec: Pinocchio – en docka, och alla fyra medlemmarna av Beatles finns med i form av dockor på omslaget. Där finns också en docka föreställande Shirley Temple (med en tröja som välkomnar Rolling Stones). (Gepetto blir svald av en val i Disneyfilmen, och detsamma händer med ubåten i ”Yellow Submarine”. Dessutom har Pinocchio lika lång näsa som Ringo.) 12 dec: Per Anders Fogelström – deltog i den första färgsändningen i Sveriges Television 1967, samma år som Beatles släppte plattan. 13 dec: Albert Hofmann – Lucy in the Sky with Diamonds anses allmänt anspela på LSD. 15 dec: Beatrice Eliott, en av systrarna i tv-serien ”Huset Eliott”. Beat – rice/les 14 dec: Beatrix Potter Beat – rix/les 16 dec: Isaac Asimov med novellsamlingen ”Jag, robot” – sista novellen i boken heter ”The Evitable Conflict” vilket kan vara ett sätt att se på schismen mellan Paul och John som seglade upp under inspelningen av skivan. (Robotarna följer tre lagar. Skivan och dess omslagsfoto bröt säkert mot tre lagar. Minst.) 17 dec: Ulf Stark med Dårfinkar & Dönickar Simon/Simone uppvisar dubbla personligheter, precis som beatlarna gör på omslaget. HB funderade på om mamman skulle lyssnade till Beatles, men valde sedan Mick Jagger. På Wikipedia står följande om omslaget : ”At the edge of the scene is a Shirley Temple doll wearing a sweater in homage to the Rolling Stones” (Peppar är dessutom Stark.) 18 dec: Edgar Allan Poe – syns på omslaget och hans namn nämns i sången ”I Am a Walrus”. 19 dec: Theodor Kallifatides kom till Sverige 1964, vilket enligt facit var ”Samma år som Ed Sullivan välkomnade John Lennon och de andra Beatlarna.” Kallifatides tog sin fil.kand. juni 1967, samma månad som skivan släpptes. 20 dec: Bertrand Russell – Sir Paul McCartney har sagt att Beatles fick en mer politisk inriktning efter att han mött Bertrand Russell i London i mitten av 1960-talet, något som bland annat påverkade denna skiva. 21 dec: Erica Jong (Rädd att flyga) – på omslaget syns C G Jung. (John Lennon har i den senare sången Beautiful Boy med raden ”don’t be afraid to fly”.) 22 dec: Yoko Ono – om LP-omslaget står på Wikipedia: ”The Grammy Award-winning album packaging was art-directed by Robert Fraser, a prominent London art dealer who ran his own gallery and sponsored exhibitions at the Indica Gallery”. Det var just på detta galleri som Yoko Ono hade sin utställning när John Lennon mötte henne 9 november 1966, alltså en månad innan Beatles började spela in skivan.
Visst är det bra? Men fel! Fel, fel, fel! Nej, inte direkt feeeeel, men inte lika rätt som det här:
I Am the Walrus
I am he as you are he as you are me and we are all together.
See how they run like pigsfrom a gun, see how they fly.
I’m crying.
Sitting on a cornflake, waiting for the van to come.
Corporation tee-shirt, stupid bloodyTuesday.
Man, you been a naughty boy, you let your face grow long.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob.
Mister City Policeman sitting
Pretty little policemen in a row.
See how they fly like Lucy in the Sky, see how they run. I’m crying, I’m crying.
I’m crying, I’m crying.
Yellow matter custard, dripping from a dead dog’s eye.
Crabalocker fishwife, pornographic priestess,
Boy, you been a naughty girl you let your knickers down.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob.
Sitting in an English garden waiting for the sun.
If the sun don’t come, you get a tan
From standing in the English rain.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob g’goo goo g’joob.
Expert textpert choking smokers,
Don’t you thing the joker laughs at you?
See how they smile like pigs in a sty,
See how they snied.
I’m crying.
Semolina pilchard, climbing up the Eiffel Tower. Elementarypenguin singing Hari Krishna.
Man, you should have seen them kicking Edgar Allan Poe.
I am the eggman, they are the eggmen.
I am the walrus, goo goo g’joob g’goo goo g’joob.
Goo goo g’joob g’goo goo g’joob g’goo …
(Yoko ligger lite utanför låten, ja. Om det inte är hon som är naughty girl. Och 1964 var ju året när Beatles kom till USA.)
___________________
Länkarna går ibland till facit, ibland till själva luckan. Och när den röda tråden är extra otydlig, beror det på att jag har misstänkt att ni var på väg att lösa den och därför luddade till den som om den var ett par otovade tofflor. Riktigt rädd blev jag när Pysseliten den 7 december skrev:
”På något riktigt långsökt sett har alltså Fem myror är fler än fyra elefanter med DRT att göra! Här är här och inte där man inte är.”
Iiiiih! ”I am he as you are he as you are me and we are all together”, hjäääälp!
M somharsåkortnamn skrev i lucka 8: ”DRT är såna som börjar med ett diminutivt Grrrrrr!”, vilket jag tyckte var lite fint. Ni som hade tankar på ”människor som inte dör där de föds” och HeMo som gissade på nittonhundratalspolitiker redan efter första luckan hade nästan inte helt fel. Bemärkelsedagar, droger, genus och The Simpsons (jättebra idé!) var andra idéer. Kanske sammanfattade Marius det allra bäst:
”DRT tror jag är nonsens, så sammanhängande som den känns just nu.”
Orlando Bloom då? Och samvetsfåtöljen på Skebokvarnsvägen? Ptja, de får väl återkomma i nästa års DRT. Och vet ni att både HeMos och embryos formuleringar – utan att de ens frågades om lov – står att läsa på vinnar-tishan?
Alla som inte begriper hur kul det är med Julkalendern säger att det ju är rena vansinnet, detta decemberslaveri – men samma personer hostar gärna upp hur mycket som helst för att åka på solresa till Thailand. Jag förklarar tålmodigt att det här är mitt sätt att roa mig, att lära mig, att njuta och få skriva vad jag vill, men de tjoar om reklambanners, portokostnader och vinstmarginaler samt att jag borde sälja extratröjor till alla som inte drogs ur hatten.
Jag gillar mest när John Lennon goo goo g’joob:ar. Här finns samma låt i andra versioner: Oasis, jam session med Zappa och Bono.
Och ni till något förvånande – som John Lennon säkerligen hade gillat. Jim Carrey (ja, den Jim Carrey) som valross:
