På sovtåg mot Luleå!

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2011 21:11

Utan internet i ~~tre~~ ~~fyra~~ fem timmar försmäktar jag på detta nattåg.

Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.

Fast det är inte alls synd om mig. Jag har ju läst en sån därn vahettere … bok. Jag har även roat mig med att fotografera inredningen och fundera över bäddning. Eller inte bäddning. Kanske bäddning senare? Eller nu? Eller bäddning innan sovkamraterna kliver på i Gävle?

Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.

Sedan öppnade jag en av vattentetrorna bara för att markera att den var min. Och en tvål, som blev min. Sedan tvättade jag näsan med det giftiga vattnet.

Varför kan man inte dricka vattnet direkt ur kranen på tåg? Var i hela Sverige kan man idag leta upp en vattencistern som innehåller odrickbart vatten? Det är väl svårare att hitta dåligt vatten än bra? (Säger jag, som bor i en stad där man sedan två veckor måste koka vattnet för att någon har läckt något någonstans.)

Men innan internet försvann hann jag leta mig fram till Trafikverkets digitala museum för att lära mig att man förr inte kunde vara enbart generaldirektör vid järnvägen utan även stationsinspektor, konduktör, lokförare, bromsare, eldare, grindvakt, banvakt, banmästare, trädgårdsdirektör, tågstäderska och stationskarl. Tågstäderskan hade ansvar för bäddningen (som jag ju numera sköter med den äran) enligt denna anvisning från 1947:

På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om

Trädgårdsdirektören såg till att pynta stationsområdet och återställa eventuell röra som rälsläggningen medförde. Bromsaren bromsade och eldaren eldade, vilket påminner om min envisa kamp för att få internetvågorna in i kupén.

Några tips – en liten bruksanvisning – för de sovtågsovana:

1.
Man kan om man inte är alldeles noggrann i sin beskrivning säga att valet står mellan liggkupé (sex personer som inte måste enbart ligga utan även får sova), sovkupé (tre personer som alltså sover i högre utsträckning än alla som ligger), parkupé (två personer som inte måste vara ett par egentligen) och förstaklasskupé med inbyggd dusch och Duxmadrass. (Det står faktiskt ”Dux” överallt i beskrivningarna, vilket måste göra alla på Hästens galna av reklamkuppsavund.)

2.
Det funkar lite som på hotell med plastnycklar till kupédörrarna. Och en plastnyckel till duschen ute i korridoren.

"Hålkort" kan vi ju kalla dem för skojs skull. — ”Hålkort” kan vi ju kalla dem för skojs skull.

Förr i tiden var det bara vanliga låsvred, så om alla i kupén skulle ut samtidigt, fick man rota fram en konduktör som fick låsa och låsa upp. (Tssssst. Vad dum jag är! Förr i tiden låste man ju inte om sig!)

3.
Pottorna är borta.

4.
Man får bädda när man vill. Om man inte kan bädda, kommer någon och hjälper till.

5.
Alla som åker sovtåg snarkar – utom jag. Men alla är samtidigt tåliga människor som inte bangar för obekväma och besvärliga resor; de är helt enkelt fördragsamma.

6.
På SJ-språket, där ”tio minuters försening” kan betyda ”tjugofem minuters försening”, säger man inte ”stäng av larmet” utan naturligtvis ”kvittering”.

Om ni mot all förmodan kan läsa detta, har jag hittat lite internet. Kanske i trakterna av ~~Ockelbo~~ ~~Bollnäs~~ ~~JärvsöLjusdal~~ ~~Ånge~~ Bräcke? (Internetvågor i småportioner.)

41 kommentarer

Hur var det nu med bilen som hamnade i diket?

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2011 23:31

Jo, hrrrrm.

Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.

Så här var det.

Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:

Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:

Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:

Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!

Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.

Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.

Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!

Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)

Och NU började krånglet.

Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
Vi hade ingen telefon med oss.
Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.

Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.

Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:

– KÖÖÖÖÖÖÖR!

Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur jag fullständigt överlycklig tänker kasta mig i famnen på den intet ont anande skotten. — Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur både jag och Elvaåringen fullständigt överlyckliga tänker kasta oss i famnen på den intet ont anande och mycket kompetenta Skotten.

Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen. Elvaåringen ligger i diket och fnittrar hon med.

Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!

44 kommentarer

Årets julklapp förstås!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2011 09:55

Att SvD har en språkblogg som skrivs av Ylva Byrman är bra. Men nu måste vi på Språkpolisbloggen ju berömma inte bara detta faktum utan att Språkbloggen har det synnerligen goda omdömet att inte rekommendera sådant som iPad, wok, iPhone och joggingskor när ni ska ut och köpa julklappar. Hon förstår vad som är viktigt i livet.

Gör som Språkbloggen: köp en t-shirt.

6 kommentarer

Lär dig att busvissla!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 oktober 2011 21:53

Den längst till vänster är kanske populärare i vissa kretsar än i andra.

När mina barn var i femårsåldern lärde jag dem att Shakespeare levde 1564–1616. Det är den i särklass mest användbara kunskapen av alla, har det visat sig. Men nu kommer de att få lära sig något ännu mer användbart: att busvissla.

I will now give you den sedan länge utlovade busvisslingsskolan!

Min mamma lärde mig busvisslingens konst när jag var i tonåren, och jag tror att jag har nytta av detta ungefär en gång per dag. Man äskar tystnad med visslingen, man bryter basketträningen för en ny övning, man slipper klinga i kristallglaset när man ska hålla tal, man visslar när kvällsmaten är färdig och man kan vissla när man inte hittar varandra inne på Centralen.

Men hur gör jag?

Jag använder både lång- och pekfingrarna på båda händerna och klämmer alltså in fyra fingrar i munnen samtidigt. (Om man har plåster på en fingertopp eller har tejpat ihop de ständigt stukade fingrarna funkar det inte alls.)
Jag sätter fingertopparna på undersidan av tungan och viker tungan bakåt.
Och så spänner jag läpparna ordentligt och blåååååååser. (Om jag bara blåser lite grann, säger visslet bara pfuuuuh. Men om jag tar i för kung och fosterland ända från magen, kommer världens finaste vissel.)

Det var det. Men jag antar att ni vill ha lite mer anvisningar?

Datorskärmen kommer nu att besudlas av spottsprätt och det är inte alls att rekommendera smuligt mellanmål mitt i träningen. Omgivningen kommer att bli från vettet och grannarna gå man ur huse för att få er att sluta. Några av er kommer säkert att svimma. Men, som jag brukar säga enerverande ofta: hur blir man bättre på något om man inte övar?

Grunden i all busvissling är att både tungan och läpparna ska vara spända som fiolsträngar och att läpparna inte på några villkor ska vara formade som till en puss – då blir det s.k. mesvissling.

Med fingrar i munnen, viks tungspetsen bakåt så att fingrarna vilar mot tungans undersida. Det här låter ju inte riktigt klokt, men funkar. En annan teknik är att pressa tungspetsen neråt så att tungans bakre del plattas ut och lägger sig över de undre tandraderna. Jag kan inte påstå att det där låter riktigt klokt det heller – men det funkar.

När man visslar utan fingerhjälp (vilket tydligen är överkurs), ska man forma tungan så att luften inne i munnen får en smal ränna att passera genom. Inga tänder syns eftersom läpparna gömmer dem. Om käken förs fram till ett litet underbett blir visslingen ibland bättre. Den tekniken behärskar inte jag – och ingen tjej jag känner – men en massa karlar i min vänkrets. Forskningsunderlaget är dock en smula magert, så vi kan inte dra några som helst växlar på detta faktum.

Eller på filmen här nedan för den delen. Innan jag går in på detaljer i en logisk ordning, kan ni kolla olika tekniker som jag har samlat ihop. (Kanske måste ni sänka volymen om ni sitter i kontorslandskap.)

Som synes, vinner jag: flest fingrar! (Fast faktum är att jag visslar ännu gällare med enbart två lillfingrar – men den visslingen är så obehaglig för alla som sitter intill.)

Rekommendationen är alltså att börja med det antal fingrar som man själv gillar – välj mellan

två lillfingrar
enbart tumme och pekfinger (eller långfinger) på ena handen
lång- och pekfinger på båda händerna.

Se på bilderna här nedan hur fingrarna bildar ett lambda – Λ – där fingrarna inte släpper ut luft i mungiporna och fingertopparna möts i munnen.

"Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!" — ”Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!”

1.
Göm nu tänderna bakom läpparna som man gör när man spelar tandlös. (Ha gärna en spegel framför dig. Om inte annat för att man ser rolig ut med dreglet rinnande på hakan.) Läpparna ska liksom inte synas.

– Knarr, knarr. Näe. Det var bättre förr. Jag minns när …

2.
Tryck fingrarna mot tungan (som ska pressas framåt samtidigt) så att den blir bred och platt. Testa att göra som jag: vik tungspetsen uppåt. (Tungan ska inte sikta uppåt gommen, den ska bara vikas bakåt.)

3.
Bit mot fingrarna med läpparna (och i förlängningen tänderna, som ju inte syns).

4.
Blås lite. Ändra fingrarnas och tungans position tills du får fram ett litet visselpip; då tar du fram de stora lungorna och blåser för allt du är värd. Kanten eller vallen som luften pressas över, sägs vara det som skapar själva piptutet.

5.
När man har fått ton, är det dags att manipulera den så att den inte är enbart ett phuuuuuuuu-pip utan mer som phuuitt-tiiiit! Det sägs att man kan haffa taxibilar och få byggarbetares uppmärksamhet med detta ljud, men jag vet inte, jag. Däremot vet jag att man inte ska vissla på en bartender, hur mycket han än ignorerar sina kunder.

Fotnot
Om ni vill hitta mer information, så heter busvissling ”wolf whistle” på engelska.

101 kommentarer

Tolv inte alls edsvurna män och en språkpolis

Publicerat av Lotten Bergman den 21 oktober 2011 11:01

Kanske berodde det på att det var sent på kvällen. Kanske kan jag skylla på att de tolv kompiskarlarna och ölångorna förvirrade mig. (Alltså, de var kompisar med varandra, inte med mig.) Eller så är det bara så att jag behövde något att blogga om idag, och att det som hände var ett tacksamt ämne.

Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)

Det har hänt mig två gånger tidigare – att hjärnan plötsligt bara sätter ner hälarna och säger ”nähedu, det här tänker jag inte hjälpa till med”.

Första gången var i tvåan på gymnasiet när jag pötsligt inte kunde uttala tobaksmosaikviruskristaller fastän ordet stod skrivet på ett papper framför mig. Jag fick under förnedrande former be klassen om hjälp och se läraren skratta halvt ihjäl sig.

Andra gången var också i gymnasiet, när jag under en och samma teaterföreställning (Kent Anderssons ”Sandlådan”) fick tre på varandra följande blackouter och inte för mitt liv kunde komma på mina repliker. Sufflösen (ergo dramaläraren) fick i och för sig sufflera, vilket är sufflösens jobb och därför kanske lite tillfredsställande. Men ändå.

Och så sent igår kväll, då. Språkpolis Bergman föreläste på ett synnerligen roande och fladdrande vis och övertygade den lindrigt nyktra åhörarskaran om skrivreglers förträfflighet och semikolonets skönhet samt stavningen av abonnemang (”tänk på A. Bonnier, för han hade inte heller två b:n”) och dubblett (”tänk på dubbel, som har två b:n”).

Det visade sig plötsligt att en av männen är AD på en reklamfirma och att han är en hejare på att uttrycka sig i skrift. Då blev jag ju – som alltid – tvungen att påtala att reklamare ibland tenderar att hoppa över viktiga ting som bindestreck och mellanslag före % och °C. Så det sa jag. Och sedan skrev jag på blädderblocket med extra tydliga mellanslag:

97 %

28 °C

Omedelbart tjoades det till i församlingen.

– Lilla bubblan på Celsius är på fel sida! sa en karl.
– Va? svarade jag.
– Bubblan på C:et ska vara på höger sida! sa minst tre män i munnen på varandra.
– Menar ni så här? sa jag och skrev på blädderblocket samtidigt som jag tänkte hihi och hoho:

28 C°

– Ja! skrek de tolv männen.
– Näe … sa jag lamt.

Och DÄR sa hjärnan stopp. ”You’re on your own on this one!” sa förnuftet och drog på semester. Raskt drog jag suddande streck över alla Celsiusbibblor på blädderblocket så att det istället stod:

28 °C

28 C°

Och så gick jag vidare! Jag tog inte upp Svenska skrivregler som låg på bordet framför mig och pekade på att jag ju hade rätt och alltid har rätt. Jag frågade inte om alla tolv verkligen var bombsäkra eller om det var grupptrycket som gjorde att de alla var överens och jag skrattade inte åt dem och jag böjde mig heller inte fram och norpade en av deras ölburkar och sa något i stil med:

– Ser man allt baklänges och uppånervänt när man dricker sånt här?

Nej, jag bara trallade vidare och berättade om roliga särskrivningar, diviser och tankstreck samt konstiga mejl. Efter föreläsningen blev jag bjuden på mat och dryck och lärde mig allt om thaimat, Botkyrka, betalning från en telefon till en annan, kontanthantering, röntgen-drop-in, upphandling och julbord. Tog jag då fram Svenska skrivregler och berättade för alla att man ska skriva så här?

28 °C

Nej. Inte heller bad jag dem svära på att inte tala om vad som hände.

Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare. Jag och Björn Skifs, liksom.

”Det blir alltid värre framåt natten” i Eurovision Song Contest 1978. (Hemskheterna börjar vid 1,35.)

80 kommentarer

Jättejobbiga jobb

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2011 00:57

I sekelskiftesskildringar och arbetarromaner från förr berättas det hur farligt mycket alla var tvungna att jobba. De gick upp i ottan, kröp ner i gruvor, fick klippblock i huvudet, åt salt sill och drack brunt vatten. Sedan gick de hem alldeles för sent i sina trasiga skor och sov i hårda, knarrande sängar medan de tio barnen grät och hade mardrömmar.

Jag undrar jag om vi inte har en liknande slavarbetargrupp i dagens samhälle: de dubbelarbetande mediepersonligheterna på Rix FM och Mix Megapol. Hjälp, vad de jobbar.

• Gry Forssell jobbar sedan 2004 som morgonpratare på Mix Megapol, vilket innebär att man vaknar ungefär när jag går och lägger mig och sedan pratar och intervjuar och tappar sig på kraft nästan till lunch. Sedan måste man ju planera morgondagens program. Men det blir förstås eoner av tid över, så Gry har på lediga stunder varit programledare för Pokerfejs och Körslaget i TV4. Obegripligt.

• Adam Alsing var också på nyss nämnda morgonshow tillsammans med Gry Forssell (2004–11). Samtidigt var han programledare för Big Brother, Jeopardy, Sveriges värsta bilförare samt deltagare i På spåret och dessutom expertkommentator i Andra chansen och kommentator för de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen. Puh. Nu verkar det som om han hämtar kraft eller varvar ner i blott en enda (men i alla fall egen) talkshow i TV3.

• Sofia Wistam är (sedan 2007) pratare på Rix FM. Dessutom har hon under åren – parallellt – hunnit vara programledare i Tv3, Tv4 och Kanal 5: Sveriges smartaste barn, Talang, Wipeout, Nöjespokalen, Sofias Änglar och Fenomen med Uri Geller. Nyss såg jag i en reklamsnutt att hon ska leda ett nytt program. Jisses.

Tidningen Se 1974: Uri Geller är ett mirakel.

Är det bara jag som tycker att denna överexploatering verkar extremt tröttsam? Det är ju liksom inte så att de sitter stilla i ett filosofiskt litet pratprogram och bara funderar lite och pillar sig i skägget medan en redaktion viskar uttalanden i öronsnäckorna. Nej, de tjoar och skriker, far och flänger, skrattar och är allmänt jättepigga. Lite som Lennart Hyland, som obegripligt nog hann vara chef för radiosporten 1961–69 samtidigt som han ledde Hylands hörna i tv (1962–83).

När jag jobbade med morgonradio i P4

klev jag upp så sent som 06
pratade 07–10
förberedde och planerade till 13
och åkte sedan hem och totalkollapsade av utmattning.

Samtidigt tjänade jag uruselt, så hade någon erbjudit mig ett programledarjobb på tv hade jag säkert hoppat på allt från ”Jag och min katt” till ”Frimärken jag minns”.

När vi ändå är inne på jobbiga jobb, så kan jag berätta att det var vansinnigt tröttsamt att jobba nattskift och flytta limpor på Skogaholms bageri i sex sommarveckor för att på dagarna inte sova utan bara ligga ute i solen och halvslumra och bli brun. (Jag var 19 år och … väldigt brun.)

37 kommentarer

På väg till Kalmar

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2011 08:42

En annan är så himla bra på att komma iväg i svinottan. Jag är nere på 13 minuter nu — alltså från den sekund som jag slår upp ögonen tills jag sitter på cykeln och trampar. (05:01–05:14.) Missöden får man väl räkna med då, va?

Jag tog fel matsäck – visserligen var det också mackor och visserligen är barnen inte så nogräknade, men den som hade gjort salamimackor får idag nöja sig med mina skinkdito.
Termosen läcker.
Mina tänder är oborstade.
Den djefla mannens kontokort får sig idag en oväntad resa till Kalmar.

Det hela handlar förstås om planering. Alla kläder är framlagda, hålfotsinläggen är stoppade i rätt skor, cykellamporna är kontrollerade och cykelnyckeln är framtagen. Att en modern ståltermos kan läcka anade jag inte, de oborstade tänderna ska rensas med hjälp av tuggummi, matsäcken var god och min djefla man får helt enkelt låta bli att shoppa idag.

Via kommentatorsbåset har jag förstått att jag borde stanna längre i Kalmar än vad som är fallet – men jag lovar att inspektera Långviksbadet med vedeldad bastu, Byteatern och Packhusets buffé en annan gång.

____
Såja, nu har jag bytt i Norrköping – och stått i stationshuset som jag nog har klagat på förut (äcklig laxpaj och ombyggnadhysteri på Pressbyrån som ligger för långt bort, har jag för mig att det handlade om då). Med mina starka basketben orkar jag absolut stå och vänta i en halvtimme – men alla andra stackars veklingar är det ju synd om. Ganska många slog sig ner på det kalla stengolvet, men det säger mamma alltid att man inte ska för då får man ju blåskatarr.

Kanske skulle vi i dessa ockupationstider ockupera Jernhusens kontor och påtala att vi tågresenärer vill sitta och ha mysigt?

Ja, de var tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra folk att sitta i fönstren. — Ja, de var i Norrköping tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra olydigt folk att sitta i fönstren.

För att återvända till termosen som så mystiskt läcker trots ointagligt stål, är det förmodligen så att det vilar en förbannelse över mig och mina termosar.

I tvåan i gymnasiet åkte klassen på fågelskådning med tältövernattning. Min termos med varm choklad gick sönder i tusen bitar och dränkte min extremt syntetiska sovsäck, som aldrig blev sig riktigt lik. (Forna tiders termosar hade glasinsida och var väldigt sköra, förstår ni ungdomar. Därför hade jag så smart lindat in termosen i sovsäcken. Lite som dadlar i bacon.) Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan Perre och Erik S., som tyvärr inte alls tog tillfället i akt på något sätt utan låg med ryggen ogästvänligt vänd mot mig.

När jag nu tänker efter, kändes det ungefär som på stationen i Norrköping.

79 kommentarer

När Ricky Bruch skrev sina memoarer

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2011 15:51

Jag brukar ju lite fisförnämt påstå att illa skrivna böcker läser jag minsann inte. Ett korrfel och jag slänger boken i väggen och fnyser demonstrativt och högt för att sedan klättra upp på mina höga hästar och sitta där med näsan i vädret.

Men ack, så jag far med osanning. Salig Ricky Bruch gav 1990 ut en sanslöst slarvig bokstavssoppa som fascinerar från första sidan. Jag satt där och läste med penna i mungipan och gula notisar flög omkring som höstlöven i oktober medan anteckningsblocket blev fullkladdat med obegripligheter. Helst läste jag med någon i närheten eftersom vissa stycken inte på några villkor kunde njutas i tystnad.

– Lyssna! ”Jag förföljde henne på avstånd för hennes anatomiskt riktiga gångs skull.”

Här är det alltså Ricky som av oklar anledning har kursiverat ”gångs”. Detta förvirrar läsaren såpass att man inte ifrågasätter förföljandet eller undrar hur anatomiskt inkorrekt gång ser ut. Andra gånger använder han versaler på slumpvis utvalda ord. Eller fetstil här och där. Eller – naturligtvis – kursiverade versaler i fetstil.

– Lyssna! ”Jag har aldrig förstått att flyglar är så låga, särskilt då en kvinna och en man befinner sig under detta instrument. Denna lilla halvorgie med den sisuladdade finskan avbröts abrupt likaså musikstycket som vi presterade, då Kenneth skrek till mig att vi var försenade till anläggningen.”

Ricky skumpandes under en flygel? Jahadå – och i sammanhanget låter det både troligt och helt naturligt.

En man med ett skägg skrev så här om ”Gladiatorns kamp”:

Men tro mig: jag har läst boken. Inte här och där och inte bara i början – jag har med stort nöje läst boken från den ena sladdriga pärmen till den andra. Fjärrlånet från Nyköping drog jag ut på i det längsta via bönande mejl även efter att boken var slut. Jag ville liksom hålla i den liiiite längre, bara en liiiiten stund till.

Nu ber jag om ursäkt eftersom jag redan har brutit lagar och förordningar samt en död mans vilja.

”Enligt författarens vilja får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.” — ”Enligt författaren får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.”

Förlåt Ricky, men jag tror att jag hade fått ditt medgivande. Se här Ricky som en normalbyggd 13-åring – på samma bild som Ricky när han är en muskeltränad 19-åring.

Man poserar sällan i badbyxor och strumpor samt skor.

Rickys memoarbok är full av rekord, tabeller, statistik, mål för säsongen och kostråd i kombination med dopingerkännanden. Jag – som gillar rekord och jämförelser – granskar gärna siffrorna. Men till min egen förvåning är jag ytterst obekymrad över dopingen. Alla vet det nu: alla dopade sig på 1970-talet. Det kan vara så att alla fortfarande dopar sig – en tanke som gör mig fly förbannad och upprörd. Men när det gäller Ricky Bruch är jag alltså så förlåtande att jag bara rycker på axlarna åt eländet. Ricky själv är inte så bekymrad utan jämför med Frank Anderssons och Björn Borgs smärtstillande sprutor, som ju också borde ha varit doping enligt honom.

En stor del av boken handlar om hur vår genom tiderna absolut främste diskuskastare ägnade ohemult mycket tid åt och pengar på att i hemlighet planera en fritagning av diskuskastarpolaren Wolfgang Schmidt, som var instängd i Östtyskland. Visserligen blev det till slut tyst diplomati (och kanske mutor) som gav Wolfgang tillåtelse att flytta till Västtyskland så sent som 1987, men innan dess hann Ricky i fyra år göra många extremt krångliga resor fram och tillbaka över de tyska gränserna. Hela tiden hänvisar han också till ”bok nummer två” – som jag tyvärr inte har hittat något som helt spår av.

Kom, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!" — – Kom Wolfgang, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!

Boken är full av krystade bilder där Ricky Bruch visar musklerna på ett eller annat sätt: han bär polare, han drar i tunga saker, han petar folk i ögonen och lyfter sina fans och han bär omkring på sina fruar.

Nej, jag förstår inte heller vad det står i tidningstexten.

Här anar vi att Ricky inte bara hade diskus på sin lyra.

Ricky Bruch kastade alltså inte bara diskus. Han

slog diverse rekord i kula och spjut
bröt arm
spelade in porrfilmer
agerade i Ronja Rövardotter
skrev poesi
tävlade i kroppsbygge
var DJ
gjorde konstiga husaffärer
hade fritidsgård hemma i sitt hus
gifte sig, skilde sig, fick barn, adopterade en 16-åring
hyrde en helikopter och försvann i en vecka på Gotland
bajsade i brallan när han åkte tåg en gång
högaktade Birger Buhre (som inte var som andra journalister … som t.ex. Torsten Tegnér … i ”avundsjukans och hyenajournalistikens Sverige”)
fick en diagnos (”hypokondriskt färgad insufficiens med vissa narcissistiska inslag”)
brottades med Hoa-Hoa Dahlgren
fick inte följa med till OS 1984 fastän han klarade kvalgränsen
blev inte så gammal som han trodde att han skulle bli.

Hoa-Hoa kan inte på några villkor förväxlas med Ricky, hörni.

Jazzdans med Jimmy (vars efternamn jag inte minns). Edit: Touré hette han!

Simning med Gunnar Larsson (som vann med två hundradelar i OS 1972). — Simning med Gunnar Larsson (som vann med två tusendelar i OS 1972).

Förmodligen parafras på löpsedeln "Vakna Ingo – du vann!" — Förmodligen parafras på löpsedeln ”Vakna Ingo – du vann!”

Så här ser man ut på friidrottsarenan när man inte mår riktigt bra.

Så. Vad jag vill säga med detta är förmodligen bara det gamla vanliga – att nästa gång någon gnäller på en person som inte följer mönstret men som ändå är en relativt snäll personlighet med begåvning (Patrik Sjöberg? Frank Andersson?) kanske denne någon behöver lite distans till sin egen förträfflighet.

Fotnot
Jag har skrivit om Ricky Bruch så ofta att man skulle kunna tro att jag är lite fixerad, bl.a. här:

När jag inte skrev om hans memoarer men publicerade en nakenbild.

När Ricky dog.

När jag delgav er mina minnen av gamla Superstars.

Dessutom var jag på Breakfast Book Club och kunde inte heller där sluta prata om Gladiatorns kamp.

34 kommentarer

Internationella klarspråksdagen i kostym

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2011 11:43

I morse gick Sjuttonåringen till skolan i kavaj eftersom det är International Suit Up Day. (Hon firar även andra klädrelaterade dagar, t.ex. går hon gärna i grönt på Saint Patrick’s Day.) Jag, som har ett annat fokus på tillvaron, drabbades alldeles nyss av insikten att det idag är Internationella klarspråksdagen – International Plain Language Day.

Plain? Hm. Ser ni att svenskan är ett klarare språk än engelskan? ”Plain” är ju inte ett dugg plaint. NE:

Men okejrå. Jag fattar vad plain ska betyda. Även om jag knorrar lite för att jag tycker om utsmyckat språk. Inte alltid, men ofta. I alla fall ibland.

Det förtjusande Språkrådet twittrade (#iplday) detta:

”I dag är det internationella klarspråksdagen. Fira den genom att skriva till andra som du vill att de ska skriva till dig.”

Jahaja. Inspirerad av denna i mitt tycke tvetydiga uppmaning, önskar jag att ni i fortsättningen i kommentarerna använder er av ord som sedermera, varnagel, ideliga, synnerligen, persedlar, disparat, föga, summo, nedrig, sinsemellan och näpsa. Precis som Fakiren måste jag dessutom påpeka att svenskan – liksom tyskan och andra språk – består av många sinsemellan olika bokstäver, som jag föredrar placerade i för förståelsens skull lämplig ordning.

65 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Publicerat av Lotten Bergman den 11 oktober 2011 12:19

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden ”jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund ”nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och ”de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska ~~kapitulationen~~ ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg? — Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen. — De skadade får första hjälpen.

Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

23 kommentarer

Lotten Inlägg

97 %

28 °C

28 C°

28 °C

28 C°

28 °C