Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Jass, klaun, keff och hen!

Häromdagen ringde Sveriges Radio och frågade mig vad jag tyckte om ordet ”hen”. Det var inte i sändning, så jag pratade på om ditt och datt samt knäskador och hade hur trevligt som helst med en av producenterna som planerar radiosändningarna.

Jag har nu lyssnat på det färdiga inslaget, som är minst sagt affekterat från programledarhåll. Själv är jag alls inte särskilt upprörd utan snarare lite avmätt ointresserad som inför en speedwaymatch eller hallonlikör.

Fakta om hen är att

  • det är ett könsneutralt pronomen
  • det är vansinnigt värdeladdat för vissa – antingen positivt eller negativt
  • alla som säger att det är ett jättebra ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
  • alla som säger att det är ett jättedåligt ord som signalerar ett queerpolitiskt ställningstagande är väldigt engagerade
  • alla som säger att det bara är ett ord som kan vara praktiskt när man vill slippa krångla med ”han/hon” är lite lagom engagerade
  • gamla stelbenta getter som vill återgå till hv- och fv-stavning är väldigt engagerade
  • det inte finns med i SAOL.

När SAOL kommer ut med nya upplagor firar jag och andra likasinnade med champagne och lus(t)läsning. Vi pluggar in nya stavningar och gläds över nyorden – och slår vad om vilka som överlever till nästa upplaga.

SAOL 9–13 (1950, -73, -86, -98, -06).
SAOL 9–13 (1950, -73, -86, -98, -06).

Till den senaste (trettonde) upplagan av SAOL stoppades keff och guss in – ord som jag fortfarande inte har fått tillfälle att nämna i andra sammanhang än ”trettonde upplagan av SAOL”. Några ord som kom på förslag men som inte anammades av svenska skribenter är (med SAOL-årtal inom parentes)

  • jass (1950 & 1973)
  • klaun (1923)
  • vaksin (1973 & 1986)
  • vinersnitsel (1950)
  • jos (1973 & 1986).

I analogi med t.ex. bukett och kurage hade vi idag kunnat skriva

  • bulevard (1900 & 1923)
  • suvenir (1900 & 1923)
  • nugat (1923 & 1973 [inte 1950!]).

Men det gör vi inte – fast om det beror på att vi är stelbenta gamla getter (se ovan) som gillar franska ou eller för att stavningen inte riktigt motsvarar uttalet, vet jag inte riktigt.

Ibland känns tejpifierade ord konstiga inledningsvis – dejta, fejka, skejta och tajma – men efter en invänjningsperiod tycker vi att de ser okej ut, precis som förkortningar som till en början måste skrivas med versaler för att vi ska fatta: CV, AIDS, IT, DVD och VD. (Numera skrivs de alltså med gemener.) Likadant är det säkert med hen — vi kommer att vänja oss och inte alls känna av något queerpolitiskt ställningstagande när det dyker upp som en ersättning för ”hon/han”.

En hen. Alltså slipsten. (Och hur könsneutral är den?)

Kommentatösen Karin berättade att någon på skoj ville kalla DN för Daghens Nyheter och frågan uppstod då om det var olämpligt eftersom DN ”ju har förbjudit ordet”.

Det har nu DN inte gjort. Man måste läsa ordentligt fel för att tycka att DN har ”förbjudit” hen som ord. (Påhittet ”Daghens Nyheter” är däremot jätteroligt!)

Om jag använder hen som ord? Nej, för att göra läsningen så smidig som möjligt, ändrar jag (än så länge) till plural. Så här:

”Fråga någon kompis om han/hon vill gå på bio.”

”Fråga några kompisar om de vill gå på bio.”

Om inte annat för det är roligt att gå på bio med många.

_____
Fotnot
En gammal artikel av Martin Gellerstam har bidragit med fakta till denna min henliga utläggning.

_____
Senare – en lång henartikel i DN avslutas så här:

– Jag är ledsen, men fenomenet hen är i mina ögon alltför fånigt för att förtjäna seriös kommentar, hälsar Horace Engdahl, Akademiens förre ständige sekreterare, i vändande mejl när DN frågar honom om det lilla ordet med den stora laddningen.

Share
53 kommentarer

Parkeringsböter, tiddelipom

Ack, oh ve, dammit och satan.
Ack, oh ve, dammit och satan.

Härom veckan stod jag på en lastplats mitt i stan och lastade ur saker ur bilen, som man plägar göra. Bilen stod öppen medan jag sprang med saker in och ut ur ett hus.

Inne i huset fanns en hiss. Inne i hissen fanns en tant. Hissen började knaka och blixtra och stannade mellan två våningar så att tanten började gråta. Därför ställde jag mig bredvid hisstrumman och pratade med henne som vore hon en pelargon, tills hissen sa skump! och kom igång.

Utanför huset hade under tiden en präktig parkeringsvakt bötfällt mig på 800 kronor. Och jag hade absolut inget att skylla på. Man får inte stå på lastplatser som denna i mer än fem minuter och jag var banne mig borta i minst tio även om syftet var ädelt. Jag morrade, svor, skrek och dängde näven i en ost utan att något speciellt hände med böteslappen. Jag medger att jag till och med undslapp mig ett ”jävla kärring till att vara dyr i drift” om den gråtande tanten.

De 800 kronorna skakades fram ut en spargris och betalades snabbt.

Igår kväll parkerade jag lagligt och fint samt i rak vinkel mot en gräskant på en öde och tom samt obemannad bensinstation för att gå på föräldramöte. (Kom i god tid gjorde jag också. Vilket, ska påpekas, gör mig till en fin människa och skattebetalare – mån om mina barns väl och ve som jag är.)

Och pang, fick jag 600 kronor i parkeringsböter.

Ajabaja på Tegelbruksgatan 17.
Ajabaja på Tegelbruksgatan 17.

För den fina parkeringsplatsen – som jag har använt säkert 75 gånger de senaste 13 åren – är alls inte någon parkeringsplats. Det är en tom plats med en sådan här skylt vid infarten:

Såja. Nu när jag har berättat om min egen dumhetsnivå känns det lite bättre. Pengarna går säkert till något bra. Var satte jag nu den nya spargrisen?

Share
89 kommentarer

Hesa Fredrik hostade inte ens

Vill ni se på världens tristaste filmsnutt?

Bakgrund:

Vi bor i en gammal Icaaffär från 1932, som även har varit chinchillafarm, cembaloverkstad och församlingshem.

Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)
Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)

I källaren står en stor, gul grej som driver en tyfontuta som står på taket och ska tuta när kriget kommer: Hesa Fredrik.

Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.
Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.

Och eftersom man provtutar i alla svenska städer klockan 15 den första måndagen i mars, juni, september och december, ska det ju tuta även hos oss. I juni skickade jag upp min djefla man på taket, vilket inte gick så bra. Idag var det jag som klättrade – efter att först noggrant ha flärpat strömbrytaren åt rätt håll, satt på mig hjälm och hörselkåpor och laddat telefonen samt skickat ut två av barnen på gatan för att fotografera tutandet.

Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.)

 Så … vill ni se världens tristaste rapport med antiklimax without a twist och utan någon som helst mening eller poäng, så kommer den här:

Nästa steg är väl att kontakta kommunen för att fråga varför vi i vårt bostadsområde ska offras och döden dö eftersom vi inte kommer att hinna ner till skyddsrummen. Fast då kommer de nog bara att kontra med att vi inte har ansat äppelträden som vi borde.

Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)
Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)

 Uppdatering

Aha. Man ska inte kontakta sin kommun utan sin Myndighet för samhällsskydd och beredskap.  (Sedan kommer myndighetsmännen hem till alla som har sifoner utan tut och med sina vackra muskler fixar de tutet.)

Share
38 kommentarer

Jonas Thern och jag i en ubåt

Jag fick tips av kommentatören LL99 om att det under denna helg skulle finnas en ubåt att undersöka i Stockholm.

Well. Ooooj. Det är lika häftigt som att

  • hänga backstage med Rolling Stones
  • dyka ner till Titanic
  • vara statist i Die Hard IV
  • äga Julia Roberts Oscarsklänning
  • kunna dunka från straffkastpunkten.

Jag tog med mig Nioåringen och Tolvåringen, tog tåget till Stockholm och klev ner i ubåtens inre. Den hette Sörmland och var så fin, så svart och matt och knottrig och jag vet inte allt.

Där på en halkig avsats som var max tio centimeter bred trippade vi på tå för att sedan klättra ner i ett hål.
Där på en halkig avsats som var max tio centimeter bred trippade vi på tå för att sedan klättra ner i ett avgrundsdjupt hål.

Tyvärr får man inte ta bilder på insidan eftersom Sovjetunionen då kommer att spionera på min blogg och kopiera alla finesser och sedan invadera Tjeckoslovakien och Jugoslavien.

Men tänk er vilken ubåtsfilm med Sean Connery som helst, för så såg det ut. Förutom vissa detaljer som att det var … stökigt. En låda som det stod marshmallows på stod på sniskan i ett hörn, överallt fanns det odiskade porslinsmuggar upphängda och jag hade inte blivit förvånad om det plötsligt hade legat ett par kalsonger på golvet.

Det var förbjudet att ta bilder, men jag flirtade med en ung rekryt och fick dispens eftersom främmande makter säkert vill ha sina muggar upphängda på annat sätt.
Det var förbjudet att ta bilder, men jag flirtade med en ung rekryt och fick dispens eftersom främmande makter säkert vill ha sina muggar upphängda på annat sätt.

Vid periskopet fann jag en ubåtsman som kunde svara på alla våra frågor.

– Gungar det mycket i storm?
– Har ni nånsin sett något jättekonstigt när ni  tittade upp?
– Men herregudihimlen! HETER DU JONAS THERN?

För det stod det ju på hans namnskylt på bröstet. Och visst hette han Jonas Thern – fast naturligtvis var det inte 1994-Thern, men nästan lika häftigt ändå. Ubåten Sörmland byggdes 1989, berättade han, men klipptes itu och fick ny mittendel för drygt tio år sedan och rustades upp och fick nya elektroniska delar för tre år sedan. Vi pillade och klämde på saker och fick prova periskopet – som såg ut precis så här:

Periskop-Lotten.
Periskop-Lotten i moderiktiga shorts.

När Nioåringen kollade ut via periskopet, sa han som kusinen från landet:

– Kolla! Coop-tornet? Jag ser Coop-tornet!
– Coop-tornet? sa jag och tittade ut en gång till.

Katarinahissen heter den ju.

Det mest komplicerade inne i ubåten var faktiskt att snyggt och smidigt ta sig genom de runda dörrarna. Vi högg tag i överkanten och svingade oss igenom och landade jämfota på andra sidan.

Jag och Jonas Thern pratar här om viktiga ting.
Jag och Jonas Thern pratar här om viktiga ting.

Men när vi sedan frågade hur man egentligen ska göra, sa grabbarna att man naturligtvis bara tar ett kliv igenom med ena benet och sedan låter det andra följa med samtidigt som man kryper ihop lite för att inte slå huvudet. Åhå. Jaha.

Tack, LL99!

Share
63 kommentarer

Dagen då den djefla datorn dog

Faktum är att jag klarar mig bra mycket längre utan vatten och bröd än utan dator.

Vår första dator – som fortfarande funkar.

Jaja, vad ”klarar mig” innebär är förstås en definitionsfråga, men symptomen är snarlika. Till exempel dessa – i tur och ordning

  • förvirring
  • koncentrationsstörningar
  • ilska
  • insikt
  • oförmåga till relevant åtgärdspaket
  • ännu mer ilska
  • vredesutbrott.

Om jag i detta skede får i mig något – eller om datorn börjar funka – är livet blott en dans på rosor igen. Men.

Detta har hänt de senaste dagarna:

  • Gammeldatorn gick i vila och började tuta, men gick att sparka igång ibland.
  • Ny dator beställdes av Inwarehouse eftersom den gamla faktiskt var tre år gammal – och så länge har jag nästan aldrig haft en och samma dator.
  • Nydatorn kunde inte levereras av åkeriet eftersom det hade försökt nå oss men vi ”inte var hemma”. Att jag hade satt upp lappar på dörren med ”VI ÄR HEMMA” och ”PLINGA PÅ BÅDA KNAPPARNA” funkade liksom inte. (Jag fick åka och hämta paketet på andra sidan stan istället.)
  • Nydatorn packades upp och all information överfördes under natten.
  • Gammeldatorn pensionerades på morgonen den 29/8, samtidigt som nydatorn på ett utmärkt sätt sattes i tjänst.

Gammeldatorn som är död.

Och jag var glad. Nya datorer är så blanka och ofläckiga och tangenterna är så matta och sköna. Bokstäverna bildar vackrare ord än vanligt och deletetangenten är så skön att trycka ner att det är en ren fröjd att killa sina darlingar. Men.

Detta hände under förmiddagen:

  1. Nydatorn gick inte igång. Efter bara åtta timmars felfritt fungerande. Stendöd var den. Olika sladdar (som även kallas laddare eller adaptrar) testades — men nydatorn var lika död som C3P0 när han inte går igång och R2D2 inte är i närheten och kan fixa honom. Så … vad gör man när man är beroende av en fungerande dator för att kunna jobba och bara har två trasiga att titta på?
  2. Man stjäl i detta panikläge en dator av ett av barnen. (En iBook G4 från 2003.) Det här skapar en oreda i successionsordningen och alla blir arga på allt (se översta punktlistan i detta inlägg).
  3. Man kommer på att man har glömt att äta.

Den stulna datorn som funkar.

Detta hände under eftermiddagen:

  1. Jag ringde till Inwarehouse och fick sitta i telefonkö med be-dröv-lig musik i en halv evighet. Inte nog med att musiken var kass, den var dessutom skorrig – som en radiokanal med störningsbrus eller en LP-skiva som spelas med damm på pickupen.
  2. Jag fick prata med en kille som sa ”det kan vara laddaren eller batteriet” sju gånger fastän jag sa att jag hade provat med olika sladdar eftersom vi har ett antal här hemma. Han sa också att jag borde ha köpt datorn som privatperson istället. Jag förklarade att jag inte är privatperson. Han tyckte i alla fall att jag skulle ha köpt datorn som privatperson. Jag förklarade att det här inte var acceptabelt och att jag inte ville ha den en dag gamla datorn reparerad utan att jag ville ha en ny. Han rådde mig att åka till en Mac-butik.
  3. Jag funderade på om detta var en bra idé.
  4. Jag ringde till Mac-butiken i stan, men hamnade hos en växel som kopplade bort mig. Till slut kom en röst som sa ”Eskilstuna svarar inte, ska vi be dem ringa upp?”. Så jag sa ja.

Och där är vi nu. (Det var klockan halv två.)

Nu handlar inte detta om datorernas kvalitet, så sätt nu inte igång ett PC–Mac-slagsmål i  kommentatorsbåset. Det handlar om be-dröv-lig service. Och punktlistor.

Nydatorn som är död.

Uppdateringspunktlista 

  • Bortåt halv tre ringde Mac-butiken (som ju heter Digital Inn, men borde heta MacAffären eller liknande) i Örebro. För de hade fått order om att ringa upp mig … Den ytterst trevliga killen i luren tröstade mig och beklagade att jag inte hade med Örebro att göra och sa att nej, din dator ska nog till Uppsala.
  • I MacAffären i Eskilstuna blev jag synnerligen väl omhändertagen av en Gustaf och en Calle, som såg lika bekymrade ut som jag, men som höll med om att nydatorn behövde åka till Uppsala. De beklagade att de inte hade en utlåningsdator att erbjuda och jag kan bara beklaga detta jag också.
  • Jag och många med mig anser att den djefla nydatorn ska få stämpeln DOA (dead on arrival) och att jag bör få ett nytt exemplar samt som bonus på laxen även ett skadestånd som jag kan erbjuda alla mina uppdragsgivare som idag har fått veta att jag inte kommer att kunna hålla min deadline eftersom jag har suttit i telefonköer och åkt omkring med datorn och nu måste trixa med den från Femtonåringen stulna datorn.
  • Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har som rutin att backuppa vähäldigt ofta.

Summa summarum: jag har betalat drygt 9 000 kr för en defekt vara som jag inte ens har tillgång till. Jag är maktlös, sur, förbannad, bekymrad, fattig och jättehungrig.

Ja, en MacKa.

Share
116 kommentarer

Låtom oss vara lite språknö(r)diga

Jag svarar varje dag på språk- och skrivregelsfrågor samt andra mystiska ting. De mystiska frågorna är till exempel:

– Varför spelar barnen inte kula längre?
(Jag svarade att de fisslar istället.)

– Vad gör man åt kraftig handsvett?
(Jag svarade att man kan ha vantar på sig och skylla på nickelallergi och bad sedan om ursäkt och sa att jag faktiskt inte hade någon aning och att jag tycker om varma, svettiga händer.)

– Vem vann allsvenskan 1932?
(Jag svarade med en lång och komplicerad  historia om mitt första möte med sökmotorn Google 1999 och denna länk.)

Nyss fick jag en extremt komplicerad mening av en snäll revisor, som ville ha kommatecken instoppade. Jag svarade med att bygga om hela klabbet och stoppa in och pynta med inte bara versaler, pumlor, punkter, glitter, semikolon och tankstreck utan även parenteser. Men ack! Revisorn gav mig bakläxa och skrev om skapande av förvirring:

”Man får inte skriva saker inom parentes. Det som står inom parentes avser motsvarande period förra året, det är ett vedertaget sätt att skriva i t ex årsredovisningar. För att undvika förvirring hos läsare som läser många årsredovisningar undviks därför parenteser.”

(Jag har markerat det tydligt på alla sätt och vis så att ingen ska få för sig att det är en allmän, lottensk skrivregel, det där.)

Nu hittar jag på en i dessa dagar relevant mening:

”Budgeten kommer att överskridas med 132 miljoner (23 %), vilket ju inte är bra utan snarare olämpligt och dumt.”

Det betyder på revisorska att budgeten överskrids med 132 miljoner i år, men 23 % förra året. Vilket ju rimligtvis borde ha varit precis lika dumt. (Alltså. Kan ni tänka er ett liv utan tillgång till de så ljuvliga parenteserna?)

När jag föreläste för Riksbanken, berättade de att man genom ordvalet i deras texter tydligt kan läsa mellan raderna vad som avses. Om det (liksom) stod ”kommer att” betydde det ”kommer förmodligen inte att” och när det stod ”är sedan länge” betydde det ”kommer förmodligen att bli”. Ungefär. (Jag kan inte hitta mina exempel – har vi någon riksbankare bland läsarna?)

Nu ska jag skriva på nationalencyklopediska (igen):

”Trots att artikeln har gått från 05, 10 och 11 samt 18 till 36 och 60 via 59, kommer vi nu att nolletta den. Men eftersom litet huvud är låst efter 60 måste jag kontakta sammanföringen.”

Hjälp mig med fler exempel på fackspråk som är så internt att man som vanlig språkare inte förstår det!

Share
121 kommentarer

Paketet som kan öppnas 2112

Nu har jag verkligen ställt till det för mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Men vi tar det från början. Kommentatösen Luna tipsade om att ”det norska paketet” öppnas ikväll klockan 18 – och att det hela sänds häääär.

Å ja ba: vaförnåge? och vaddåpaket? samt guuuvaromhållerpå.

År 1912 var det stora festligheter i Otta, där paketet finns idag. Man firade då att det var 300 år sedan Slaget vid Kringen – ett bondeuppror som slutade i mången skottes död. Läs mer på Wikipedia – det är så här dramatiskt:

”Da kampen startet, ble veien avsperret på begge ender og fra forskansningene på skråningen ble stokker, stein og spyd kastet ned på skottene som ikke maktet å organiserte seg i slagorden på så trangt rom. Deretter stormet bøndene ned og kan ha gjort bruk av tømmervelte eller trær man hadde forberedt for å kutte opp den skotske styrken og omringe disse med overmakt på egne side. Skottene med sterk ild ovenfra, rasende angrep på begge sider og med en elv i ryggen forsvarte seg hardnakket, men uten nytte. Flere kom seg ut i elven til småøyene i forsøk på å reddet seg, men mange druknet og bønder på vestsiden var raskt med å slå i hjel alle som kom seg over.
Den amerikanske reisejournalisten Bayard Taylor, som besøkte stedet under en Norgesreise i 1857, beskriver de 300 nordmennenes innsats som en feig nedslakting av skottene i bakhold, ved at stokker og stein ble lempet utfor stupet over skottene og knuste dem under vekten, hvorpå bare to av Sinclairs 900 mann slapp unna i live.”

Johan Nygaard, var med och arrangerade detta firande 1912 – och någon gång i den vevan samlade han ihop något, packade in det i brunt papper, slog snöre om, lackade knutarna och skrev på paketet:

Kringenstøtten
og
Kringenfesten
26de august 1912.
Kan aabnes
aar 2012.
Joh. Nygaard

Paketet väger 3,1 kilo och är 40 x 28 x 9 cm. När man öppnar det ikväll (i skuggan av Breiviks dom), kommer man att pilla upp det bakifrån för att inte förstöra lacksigillet och den vackra handstilen. (Fast frågar ni mig, har paketet röntgats i förväg så att man har ett hum om innehållet.)

Johan Nygaard.

Och? Jo, naturligtvis har jag gjort ett paket, jag också. Som får öppnas 2112. När jag dör runt 2060, kommer barnen att kasta paketet till varandra som en het potatis och banna sig själva för att de inte var närvarande när jag packade in det. Den mest ordningsamma av dem kommer att vägra att ta hand om det och den slarvigaste av dem kommer att säga åkejrå och sedan tappa bort det i sin källare tills något av mina barnbarnsbarn kommer att hitta det under ett lager av sekelgamla datorer och under pompa och ståt packa upp det. De kommer att säga:

– Vad är det här?
– Varför packade hon in den här?
– Men varför finns det inget som vi kan sälja?

Tyvärr var det ruskigt svårt att hitta skandalösa hemligheter och mystiska avslöjanden här hemma, så innehållet är kanske inte ”till hjälp för kommande generationer”, vilket Johannes Johan Nygaard skrev att hans paket skulle vara. Vad tror ni att han packade in, egentligen?

Och vad tror ni att jag har lagt i mitt paket? (Bild kommer, jag måste bara hitta lite lack.)

Uppdatering efter intensivt letande
Lacket (som jag köpte i Dallas 1982) är puts väck. Detta grämer mig alldeles ofantligt, men nu gör vi så här istället.

Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)
Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)

Ett kuvert sitter på baksidan och det kan öppnas utan att man gör åverkan på tapeten – inuti kuvertet ligger en utskrift av detta blogginlägg. Med alla era kommentarer. Om fler kommentarer dundrar in, skriver jag ut en ny version och sätter dit istället. Inuti paketet finns ett brev till dem som öppnar det 2112, där jag bl.a. skriver att de väl har uppfunnit teletransportören och att jag hoppas att jag kom iväg till N.Y. innan jag dog.

Jag har dessutom bestämt mig för att hålla på 100-årsgrejen trots Norges antiklimax igår. (Läs Skogsgurras realtidsrapportering i kommentarerna.)

Och nu anmodar jag er att i alla fall någon gång de närmaste tio åren tillverka och packa in ett paket som inte får öppnas förrän om 100 år. Det blir jättekul, ju!

Share
104 kommentarer

Mitt bollsinne och ”Bragden”

Jag har inge vidare bollsinne. Det jag kan göra med en boll, har jag tränat upp under 35 års basketspelande. Jag ser inte klok ut om jag försöker slå till en tennisboll med ett brännbollsträ som är mindre än en stekpanna eller tjongar till en volleyboll utan touch-feeling – och jag kan inte på några villkor jonglera småbollar eller trixa med trasan. Men jag kan spela basket.

Och så kan jag ju serva i pingis. Att sedan returnera den lilla bolluschlingen som kommer tillbaka med en farlig underskruv är komplett omöjligt – eftersom det är min pappa som står på andra sidan bordet. Alla pingisspelare är mina idoler, och då särskilt bragdmännen från slutet av 80-talet och början av 90-talet. (Jorå, Stellan Bengtsson och Hammaren Johansson som kom först var ok de också.)

När pappa spelade i pingis-VM i juni (oldboys dårå), var Äpplet med och spelade. Jag klev över avspärrningar, trampade små barn och gamla tanter på fötterna och hängde över kanten på Globens läktarplats för att kunna ta denna bild:

Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.
Det är han som tittar hitåt med röd racket i handen.

Alla som står i bakgrunden på bilden ovan är funktionärer eller spelare … som liksom jag har armbågat sig fram till en plats för att få en skymt av Den Store Liraren. (Varken J-O Waldner eller Jörgen Persson var där.)

Så här glad var pappa när han skulle få spela:

Per Stenson 2012.
Per Stenson 2012.
Per Stenson 1953. ”Min racketfattning är helt oacceptabel.”

Men nu till mitt ärende. Igår gick ”Bragden” på tv – en dokumentär om det svenska pingisundret – och denna dokumentär var så bra att jag inte kunde sitta ner i soffan och titta. Jag stod upp och klappade händerna, tjoade med, gick upp på tå vid de svåraste bollarna och skrattade åt de synnerligen magra benen som alla stod på.

Se den!

Emellanåt får man skåda de tre inte särskilt grånade herrarna visa hur kineserna spelade och hur svenskarna försökte komma åt spelets hemlighet. Och nu bryter jag säkert någon upphovsrättsslig regel med denna bild, men so sue me, it’s for a good cause.

J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.
J-O Waldner, Mikael Appelgren och Jörgen Persson.

(Den finns på SVTplay i 29 dagar till och man måste inte vara pingistoka för att gilla den.)

Fotnot
Min egen största bragd var när jag en gång efter tre förlängningar lyckades sätta ett avgörande straffkast.

Share
39 kommentarer

Ikea-katalogen 2013 (fastän det fortfarande är 2012, ja)

En idévärld? Full av idéer? Aha – a world of ideas.

Komma till liv? Visst, gärna ett levande hem, men … aha … come to life. Som i Fröken Ensam Hemma reser gungstol.

Är man språkpolis så är man. Kanske är jag överdrivet gnällig. Kanske jag just idag inte ska fara ut mot de förnicklade mellanslagen som har kilats in efter varje versalt IKEA. Men. Ska det svenska språket verkligen vara så här mesigt för att gå hem i stugorna och få oss att känna köplust?

Det handlar förstås om den nya Ikeakatalogen, som finns på nätet, om inte i era brevlådor. Det sägs att katalogen görs i sin helhet på engelska för att sedan översättas till de språk som den behöver översättas. Så vi kollar väl in den versionen också?

Ja, det låter ju lite bättre på utrikiska. Det kan förstås ha att göra med att jag inte har utrikiska modersmål som många andra. Vi jämför en till:

Och hur lät originalet?

Oj, förlåt, fel.

Ja, det låter ju bättre. Rubriken till och med allitteraterar. Led mig nu till upplysning och förståelse: hur tänkte de när den engelska lite klatschiga texten nedan förvandlades till svenskt reklamspråk à la skogshuggare?

Ja, det ska vara folkligt och se lite lagom stökigt, mystrevligt och mänskligt ut. På väldigt många bilder ligger tygremsor till synes slumpvis utslängda emedan tygremsor numera är det nya svarta. Och när det inte finns tygremsor, lägger man ut ett vikarierande måttband eller en symbolisk tumstock.

Typiskt för mysiga hem är ju ett f.d. skumbad som kallnar så att det bildas en oljig hinna som på ett effektivt sätt accentuerar smutsranden när badvattnet töms.

Fast bevisligen funkar reklamen – Ikea är liksom inte ett företag på ruinens brant. Men vi kan väl diskutera det ändå?

Uppdatering eftersom jag verkar ha skapat en tradition:

Det 17:e varuhuset i Karlstad (Ikeakatalogen 2007)

Layouttrubbel (Ikeakatalogen 2009)

Hur står det till med männen? (Ikeakatalogen 2010)

Share
66 kommentarer

Att fickparkera – tips och instruktioner

Jag kan inte gympa i takt med andra människor och inte vika tungan till en ros. Inte heller kan jag dansa foxtrot utan att trampa fel och egentligen bara klappa en enda låt i takt: We will rock you.

Men jag har alltid varit en jävel på att fickparkera. Inte vet jag varför, men jag hamnar alltid på rätt plats. Kanske lärde jag mig detta i trafikskolan?

Formel för perfekt parkering. (Hittad här.)
Formel för perfekt parkering. (Hittad här.)

Nyss läste jag en noggrann instruktion på hur man ska göra, så nu kan jag berätta hur jag gör. Följ mina anvisningar:

  1. Välj en lagom stor plats att parkera på. Om du har en monstertruck får du inte plats i en tvåmeterslucka; det är bara att acceptera.
  2. Placera din bil parallellt med den främre bilen, som i just detta exempel är ungefär lika stor som din. (Jag har ingen aning, men det känns som om bilarna står 30 cm från varandra.)
  3. Lägg in backen och blinka höger så att andra bilister fattar att här är det parkeringskoncentration på gång och inte läge för tutningar och parkeringsplatsstånk. (Eventuella troglodyter som i detta läge smiter förbi och stjäl din plats steglas lämpligen på halster vid ett senare tillfälle.)
  4. Vrid ratten åt höger (medsols eller medurs) så långt det går – utan att backa. (Någon gång under min ungdom skrek någon till mig att man inte ska vrida ratten när bilen står stilla eftersom däcken då slits ojämnt. Det har jag sedan dess inte brytt mig om.)
  5. Titta nu bakåt medan du backar. Titta bakåt på riktigt – det duger inte med backspegelstittar just nu.
  6. Backa tills du ser bilen bakom dig i mitten av bakrutan. Då står du nämligen i en 45-gradig vinkel sett från trottoaren, vilket är en utmärkt position.
  7. Stanna. Japp, det är faktiskt lättare att inte göra detta i en enda rörelse.
  8. Vrid ratten tillbaka till noll … fast så säger man ju inte. Vrid ratten så att hjulen pekar framåt igen. (Säger man så?)
  9. Backa.
  10. Stanna när du ser den bakre bilens högra lykta eller stänkskärm i mitten av bakrutan.
  11. Vrid nu ratten åt vänster (motsols eller moturs) tills det tar stopp. Än en gång: gör detta medan bilen står stilla.
  12. Backa. På att magiskt sätt kommer bilen nu att ställas parallellt med trottoaren – och precis mittemellan två andra bilar.
  13. Invänta applåder.

Jag borde sätta ©Lotten Bergman på den där listan, va?

Eftersom några av er inte vågar er på ett försök utan en pedagogisk filmsnutt, kommer nu en sådan.

Filmen har brasklappar och försäkringar om att man inte bör köra in i andra bilar och krocka med bilarna som står bakom och framför samt att den som har gjort filmen inte bär ansvaret för om ni gör fel. Själv måste jag tillägga att ni alla måste tänka på att man inte bör äta sin bil för då kan man sätta i halsen eller bränna tolvfingertarmen på avgasröret.

Share
49 kommentarer