Lotten – Sida 142 – den skrattande språkpolisen

I onsdags krockade jag lite med bilen

Publicerat av Lotten Bergman den 25 januari 2013 00:02

För 19 år sedan körde jag i ungefär 2 km/h in i en extremt skör vägnamnsskylt som började luta. För 15 år sedan krockade jag i 70 km/h med en stolpe så att ena backspegeln skalades av. I onsdags krockade jag lite med en bil som måste ha varit gjord av äggskal, men som såg ut som en äggula.

Här har vi problemkorsningen, som är en fyrvägskorsning med en påhängd y-vägsdelning, kryddad med cykelvägar. Jag har redan här ritat in våra respektive vägval så att ni ska förstå.

Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.

Men ack. Det är ju sommar på bilden. Hur ska ni då kunna förstå, vara deltagande och igenkännande? Nä, det blir till att gå ut och fotografera.

(Fotograferingspaus. Hissmusik hörs i fjärran. Någon sätter på kaffe.)

Såja. Jag har nu på ett synnerligen pedagogiskt sätt på den nytagna bilden nedan ritat in den gula krockbilens sneddning i kurvan.

Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?

Nu tänker ni er att jag kommer där bakom kröken. (Bilen är 26 år gammal och går som en moraklocka: tungt, stabilt, pålitligt och med ett himla mäcklande. Den är på väg att klassas som en sekruttbil bara för att den är så bedrövligt ful med vattenfyllda blinkrar och nedsjunket, fransigt innertak.) Då dyker den där äggulan upp som gubben i lådan.

Ur den där rutiga lådan dök gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt. — Gubben i lådan? undrar ni. Jo. Ur den där rutiga lådan i bakgrunden dök ju gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.

Jag – som körde i ungefär 15 km/h – bromsade lite lätt. Den gula tvärnitade, tror jag. I 10 km/h respektive 15 km/h krockade vi så att ett THUD utan utropstecken hördes säkert … ett par meter bort.

Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och eventuellt bromsspår. — Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och ett eventuellt bromsspår. (Bilden är alltså tagen när den gula bilen hade åkt iväg. Annars hade den varit osynlig.)

Vi klev ur våra respektive bilar och följande helt sunda och logiska dialog ägde rum mellan mig och den gula bilens ägare:

– Hej … du tog kurvan lite snävt, kanske … sa jag.
– Ojojoj, det är vinter och halt, svarade kvinnan i den lilla gula bilen.
– Vi må… du har försäkring, antar jag?
– Jajajaja, jag vem du är, vet var du bor, därborta i stora huset. Du har så många barn.
– Ja, just det. Är du ok?
– Det är vinter! Jag kan komma hem till dig och så kan vi …
– Ja, det blir bra. Kom hem till mig ikväll så skriver vi på alla papper som behövs! sa jag klämkäckt som en äppelkindad Anderssonskans Kalle.
– Ja! Ojojoj.
– Vad bra att vi inte är arga!
– Ja! Det är ju så kallt och vinter!
– Ses ikväll hemma hos mig då! Du är glad och jag är glad!
– Hejdå!
– Hejdå!

Och så åkte hon iväg.

Min bil hade krossade blinkerlampor. Den gula bilen hade ett badbollsstort hål på bakre stänkskärmen. Jag plockade upp några bitar och sa högt och tydligt VAAAAAAAA? eftersom jag i min lilla bubbla och skyddade verkstad inte hade den blekaste aning om att moderna bilar görs av samma material som avocadotråg.

Den brännande frågan är nu hur det gick när vi skrev på pappren och om vi var överens om skuldfrågan samt om det hela var trevligt, eller hur?

Well. Hon kom aldrig.

70 kommentarer

Maratonloppet i OS 1904

Publicerat av Lotten Bergman den 21 januari 2013 15:55

Japp, sorry, nu måste vi prata lite sport igen. Det är nämligen så att alla faktiskt måste känna till vad som hände i maratonloppet i OS 1904. På dammiga vägar i högsommarvärme, upp- och nerför sju branta backar i olämplig utrustning är till och med jag benägen att förstå att de 32 startande gjorde allt för att bara stå ut med pärsen.

Om man på rak arm ska dra fram några berömda fuskare – inom idrott dårå, vi kan lämna skattefusk och plastikkirurgi därhän så länge – poppar kanske Ludmila Engqvist, Ben Johnson och Boris Onisjtjenko upp först. Dessutom måste ju Maradona som gjorde mål med handen (Guds hand i och för sig, men att ha tre händer måste anses som fusk det också) och den senaste i raden – Lance Armstrong – nämnas. (Se, nästan tysk ordföljd fick jag till där.)

Klicka för att läsa vad en arg bibliotekarie i Australien tycker om Armstrongs fusk. Källa.

Maraton är som ni vet ett ohyggligt långt springlopp som går så obeskrivligt snabbt numera att man om man inte från treårsåldern springer 5 mil till skolan varje dag i stekhetta, inte kan vinna.

I 1904 års maratonlopp kom Fred Lorz först i mål på en väldigt bra tid: 40 km på 3,13. Att han egentligen hade brutit loppet efter nästan halva sträckan, åkt bil resten av vägen och sedan bara tagit sig joggande till mållinjen (efter att bilen hade gått sönder) för att hämta sina överdragskläder, glömde han att nämna när alla tog emot honom med stående ovationer, lagerkrans och fotografering.

Dock avslöjades han lagom till att nästa person kom i mål – den akut strykninförgiftade Thomas Hicks, vars två tränare fick lyfta honom i mål efter att de hade petat i honom lite brandy och äggvitor, vilket skulle motverka strykninöverdosen. Sedan gav de honom lite mer stryknin.

Den här sortens prestationshöjande medicinering var populär, men här hade tränarna nog tagit i lite väl mycket – fast Hicks, som fick omedelbar läkarhjälp, överlevde till allas stora förvåning och står fortfarande som segrare i tabellerna. Under loppet föll han omkull, bad om att få sova lite, blev hungrig och krävde mat men absolut inte te, fick hallucinationer och promenerade hela den sista biten.

Fransmannen Albert Corey som kom tvåa hade glömt sina identitetshandlingar hemma och fick därför tävla under USA:s flagg … och sågs aldrig mera till efter den bedriften. Man vet inte ens när – eller om – han dog.

Frankrike lär ha krävt USA på Albert Coreys medalj så här i efterskott.

Men den underligaste i tävlingen var kanske ändå den person som ledde loppet under största delen: brevbäraren Félix Carbajal (Andarín Carvajal) från Cuba, som tiggde ihop pengar för att kunna vara med i OS. (Tänk på det nästa gång ni går förbi någon som sitter på Drottninggatan med en mugg framför sig: det kan vara en framtida maratonlöpare.) Han anlände till loppet i de kläder han gick och stod i: långärmad skjorta, långa kostymbrallor och promenadskor. En av de andra deltagarna hjälpte honom dock att klippa av byxorna till springlängd:

Kubanen i kängor, skjorta och avklippta byxor.

När Carvajal hade sprungit i täten i 29 km, lade han märke till en trädgård med äppelträd. Eftersom det var mer än 40 timmar sedan han åt senast, satte han av in i trädgården för att höja blodsockret. Men. Äpplena var ruttna, kubanen drabbades av akut rännskita och fick ideligen sätta sig i buskarna för att kunna gå i mål som fyra.

Oj, vänta, nu hittade jag något som i just denna historia är mycket, mycket underligt: bronsmedaljören hette Arthur Newton och han tog sig från start till mål på ett helt normalt sätt utan bilar, äpplen eller sprit.

Arthur Newton, trött av naturliga orsaker.

53 kommentarer

En söndag mitt i livet

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2013 13:40

Man går upp och konstaterar att gårdagens fest står kvar på köksbordet och väcker några barn, ger order om matsäck, ser till att alla kollar så att det inte är två vänsterskor i packningen, kisar lite mot solen och tänker att jahaja, det här var en vacker vinterdag som jag inte kommer att se ett dugg av.

För idag är en basketdag. Tioåringen åkte till Köping, Artonåringen till Järfälla och jag och Trettonåringen är just nu i Flen. På vägen hit gnistrade snön och alla barnen i bilen tog bilder och fnittrade och … så kom MONSTRET! I en rondell kom han sicksackande och preciiiiiis när jag skulle lirka mig förbi, satte han fart så att jag fick tvärnita för att inte åka i diket som en folkrace-bil. (Det var ingen fara.)

Men vi kom fram i god tid tid till den lite för kalla hallen och på läktaren kan man ju leta efter värmande internetvågor och dricka kaffe som har sett bättre dagar. Detta är min utsikt just nu.

Att jag tycker så mycket om de här utflykterna beror på att det alltid är likadant och att jag vet vad som kommer att hända. Och att jag lär mig något nytt av för mig okända människor varje gång.

Mannen bredvid mig (en annan av chaufförerna) jobbar med pulverlackering av stora maskiner. Pulverlackering är inte uppbyggt på lösningsmedel utan funkar mer miljövänligt eftersom man ger pulvret en laddning så att det suuuuuuuuugs till ytan som det ska lackera. BRAAA FÖRSVAAAR! Och en av hans döttrar som jobbar som lastbilschaufför har praktiserat på Arlanda och när man tankar ett flygplan BRAA RETUUUR! som ska köra non-stop till Thailand tankas med 120 kubikmeter, vilket väger 96 ton, vilket (för att man ska fatta) kan jämföras med 96 personbilar … BRA TJEJER!

Det blir liksom lite splittrat. Nä, nu ska jag göra en åkarbrasa.

39 kommentarer

Att vara domare i Vi i femman …

Publicerat av Lotten Bergman den 18 januari 2013 00:05

… är en västanfläkt. Jag gör verkligen inte skäl för min låga ersättning. Att skriva basketprotokoll är tusen gånger svårare. Att hålla en handlingslista i huvudet är en miljon gånger svårare (men rätt onödigt).

Jag har varit domare i två kvartsfinaler nu och har sex gånger kvar, så det finns massa tid kvar att göra fel på. Så här går det till:

En timme före sändning kommer jag till Den Stora Studion i Radiohuset. Där kan man spela in symfonier om man vill – det är en komplett utrustad radiostudio som andas lite … Beatles och Abbey Road.

Den ensamme mannen nere i vänstra hörnet är Jonas Carnesten (han som fixade biljetten till landskampen mot England så att jag fick se Zlatan göra fyra mål).

Han sitter där i sina lila Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen. — Han sitter där i sina *lilafärgade* Vi i femman-skor och förbereder sig på att ställa spontana frågor till barnen.

Själv är jag klädd som vanligt utan en gnutta lila eftersom jag passar lika bra i den färgen som i högklackade skor och fisknät.

Ja, jag är både liten och diskret. (Foto: Johanna Jennische)

Med en halvtimme till sändning kommer de två klasserna och förvånansvärt många nervösa föräldrar indrällande.

I det här skedet är stämningen tjock som havregrynsgröt. Nervositeten kladdar i armhålan.

Jag läser igenom frågorna (som är hemliga även för oss ända till förmiddagen den dag som tävlingen äger rum), letar efter faktafel (hittar inga) och kontrollerar sådant som kan vara svårt att uttala. Sedan poserar jag på ett synnerligen naturligt sätt framför kamerorna.

När tävlingen väl sätter igång, är mitt uppdrag att kontrollera vilka svar som är rätt och vilka som är fel och räkna ihop dem utan att blanda ihop lagen, förväxla Norrsken med Antarktis och tala om vem som leder och med hur många poäng.

Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen?  2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL? 4. Från vilket djur kommer skinka?  5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll? — Här ser ni de fem första frågorna: 1. I vilken världsdel flyter floden Nilen?  2. Vad heter den lilla pladdrande tv-pingvinen av lera som bor i en igloo med sin mamma, pappa och lillasyster? 3. Konflikten som pågått hela hösten mellan spelarna och klubbarna i ligan NHL är nu löst. Vilken sport spelar man i NHL?  4. Från vilket djur kommer skinka?  5. Vad blir alltid resultatet när ett tal multipliceras med noll?

Det är verkligen plättlätt att hålla koll på allt. Och ändå gjorde jag fel igår. Se sicken seriös människa jag framstår som:

Här tänker jag: ”Vad sa jag? Sa jag 16? Sa jag 15?” (Foto: Johanna Jennische)

När jag skulle räkna ihop poängen hoppade jag av oförklarlig anledning över ~~siffran~~ talet 14. Alltså:

– Nu ska vi se … 12, 13, 15, 16 …

Visst, jag upptäckte snabbt mitt fel och kunde rätta till det, men nu måste jag öva på att räkna till nästa tisdag. Fjorton, fjorton, fjorton …

61 kommentarer

Wounded Knee

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2013 23:46

Jag kan direkt säga att jag inte är först med den rubriken till en text som handlar om ett skadat knä. Men jag är kanske först med att illustrera med två indianknän?

(Nejnej, jag försöker på intet sätt skoja bort den vanvettiga massakern 1890 – den kan jag skriva om en annan dag.)

Men mitt knä ser inte riktigt ut sådär. Utan så här:

Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor. — Den här bilden togs för snart en vecka sedan – och de enda slutsatserna man kan dra av denna illustration är att rätt knä opererades (se pil), hyn ser jätteskum ut, att allt är jättesvullet samt att jag har på mig Hello Kitty-strumpor.

När jag vaknade ur narkosen, var det särskilt tre saker som jag lade på minnet. Eller, det var nog blott tre saker jag lade på minnet, resten försvann i dimman:

Jag ska ta det lugnt i fem dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren ringer in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer att få remiss till en sjukgymnast.

Men sedan pratade jag med knäkliniken för att tala om att de smärtstillande tabletterna inte hade ringts in. Då fick jag veta att

Jag ska ta det lugnt i sju dagar och sedan ta bort bandaget.
Läkaren glömde att ringa in ett recept på smärtstillande.
Jag kommer inte att få remiss till en sjukgymnast.

Aha. Men hur känns det i knät? Väldigt bra, faktiskt. Jag kan visserligen inte börja det mer än i en rät vinkel (90° för er som vill ha extra koll), alla musklerna har flyttat till andra låret och trappor är långa, branta och besvärliga. Men ont har jag inte. På basketträningen ligger jag som en säl vid sidlinjen och sparkar och sprattlar medan de andra har roligt.

Samtidigt har jag under denna vila tittat på alla roliga program på hela internet och dessutom läst böcker om alla intressanta människor i hela världen. Det jag har lärt mig är att

i USA är många upprörda och ängsliga över att dejtingkulturen håller på att dö ut
i Sverige dör vägg- och halltelefoner ut, men folk säger inte upp sina abonnemang
Hugh Lauries mamma tyckte inte om honom och sa upp bekantskapen med honom när han gifte sig med en tjej som hon inte gillade
Alan Aldas pappa var berömd skådespelare
Emma Thompsons egenhändigt skrivna manusbearbetning till Förnuft och känsla (som hon fick en Oscar för) räddades från en datorkrasch av Stephen Fry (som slet i åtta timmar med manuset).

Så … imorrn ska bandaget bort. Om det ser hemskt ut, lägger jag ut en bild här. Annars kan ni bara titta på indianknäna där uppe.

50 kommentarer

Realtidsrapportering under en halvtimme med Citodon

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2013 18:36

Nuuu klockan 18:01 tar jag två Citodon. Det är smärtstillande brustabletter och jag löser upp dem i alldeles för mycket vatten så att jag måste dricka på tok för mycket äckelpäckelsmakande, vilket påminner mig om när jag 1978 drack maskrosvin som smakade marsvin. Jag håller för näsan när jag dricker och får naturligtvis lock för öronen när jag sväljer.

Jag tänkte simultanrapportera hur det känns att ta sådan här stark medicin som jag inte är van vid. Egentligen skulle jag ha fått andra trallalapiller, men receptet har inte ringts in och läkaren går inte att nå och min knäkliniks telefontider stämmer inte alls överens med mina vakentider.

(För nytillkomna tittare: jag opererade menisk och brosk och flyttade knäskålen lite igår eftermiddag och har ett ännu ofotograferat bandage på knät och väldigt ont när jag känner efter.)

Hoppsan, nu skulle jag leta efter en kamera och tappade tråden. Klockan är 18:09 och jag är snurrig som efter två klunkar vin på fastande mage. Den kanske behagligaste känslan när det kommer till vinintag? (Min djefla man – nykterist sedan barnsben – håller inte alls med. Han drack två klunkar champagne 1997 och tyckte att det där lilla behaglighetssnurret kändes som att falla utför ett stup mot döden. Han drack inte en droppe till och var bakfull och oanvändbar dagen efter.)

Hjärtat slår lite snabbare plötsligt – klockan är 18:15. Jag ligger på rygg i en säng och borde inte ha så här snabb puls ens när jag går på en lay up på basketträningen. Det känns lite som när någon (ni vet vem) i den där filmen (ni vet vilken) plötsligt tar sig åt hjärtat och man anar att en hjärtattack är på ingående och i normala fall hade jag absolut definitivt kommit på vad den där filmen och den där skådesp… var det Jack Nicholson? (Procentuellt sett är ju den gissningen inte helt fel eftersom han statistiskt sett borde ha spelat åtminstonde … så stavar man inte … åtminstone en hjärtsjuk man i sitt ögonbrynsliv. Jag kan googla.)

Tänk på detta som en stream of consciousness som är en inre monolog som jag inte behåller inom mig utan lägger ut här. Klockan är nu 18:21 och jag har lite ont i huvudet och ont i knät. Vad gör Citodonskvalpet nu i kroppen om det inte har tagit bort smärtan utan tillsatt en ny och dessutom gjort mig lite dåsigt förvirrad? Det här går långsamt. Klockan är redan 18:22.

Nu kom den febersjuke Tioåringen och lade sig på mina fötter och somnade på två sekunder. Det känns som om jag borde flytta på antingen honom eller mina fötter, men jag vet inte riktigt i vilken ordning. Den ena foten är kall, den andra varm och hans panna är varmast av dem alla. Klockan är plötsligt 18:30!

Nu ska jag leta fram en passande bild. Men den är ju så suddig.

Uppdatering kl 01:20
Jaha, där försvann den kvällen! Oj, vad jag sov. Måtte jag nu hinna bli tillvand innan jag ska sluta med tabletterna, så att jag får vara lite vaken under ruset.

37 kommentarer

Operation Knee

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2013 13:39

Operation Knee … with a Vengeance. Secret mission … catch the villain … little did they know … DEATH!

Äsch, jag försöker bara vara lite amerikanskt filmtrailerlik. Om en liten stund ska jag infinna mig på knäkliniken (nej, inte ett sjukhus) och iklädas konstiga kläder, långa strumpor och hur renskrubbad jag än är, kommer läkaren bombis att ta mig i handen och besudla mina bakteriefria händer med dödens pest.

Sanningen är att jag lider så extremt lite av bacillskräck att jag skrattade högt åt tunnelbanereklamen som jag såg igår. Ett företag som sålde handdesinfektionsmedel hade på väggen vid rulltrappan satt upp denna text (citerat ut minnet och säkert helt fel):

– Håller du i ledaren nu? Ah, då behöver du nog vår produkt.

Ledaren (gummibandet som man håller i när man åker rulltrappa) må vara smutsig och äcklig, men det är inget som jag någonsin har tänkt på. Jag äter mat från golvet, använder vilken tandborste som helst, torkar aldrig någonsin av läskburkar trots att jag dricker direkt ur dem och glömmer alltid att frukten ju måste tvättas av. När jag obduceras kommer detektiverna att säga att någon har förgiftat mig, sanna mina ord.

Men nu har jag verkligen följt instruktionerna till punkt och pricka och inte ätit eller druckit (eller snusat trots att jag fick det, men det kändes onödigt att börja) och skrubbat mig med Descutan både igår och idag. (Länken där går till en instruktionsfilm som gav mig ryggtvättsångest. Kom jag verkligen åt överallt?)

Decutanskräp. Man måste till och med stoppa fetvadd i öronen eftersom hårmedlet kan orsaka dövhet. — Descutanskräp. Man måste till och med stoppa fetvadd i öronen eftersom hårmedlet kan orsaka dövhet.

Efter tvättningen får man inte använda balsam, varför jag just nu ser ut så här. (Det stela leendet beror på att jag fokuserade mer på avtryckarknappen än på skönheten.)

Det svåraste är egentligen inte att jag inte får äta, dricka, borsta håret med balsam eller ha på mig smutsiga strumpor utan att jag inte som vanligt får smörja in ansiktet med handkräm. Det drar och sliter i hyn och jag känner mig lite så här:

Kommentatorn PK skrev nyss:

”Jag tror att Lottens operation är en sån där man börjar med att sprätta upp från armhålan ner till fotknölen. Sedan plockar man ut allt hårt som finns innanför och byter ut det mot reservdelar i kolfiber, rostfritt stål och plast i moderiktiga färger. Sedan tråcklas man ihop med björntråd och efter en kvart på uppvaket så får man gå hem. Som bedövning får man en sup och en pinne att bita i.”

Låtom oss hoppas att han har rätt; vad ska jag annars berätta om?

Uppdatering efter ingreppet!

(Skrivet i sköldpaddstakt under the influence of droger.)

Precis som jag hade hört innan, fick jag smärtstillande tabletter före operationen – som skulle sväljas med ett glas vatten. Å ja ba:

– Men jag fastar ju sedan midnatt! Ska jag sabba det med att dricka vatten nu en kvart före operationen?

En sådan lättnad – det var verkligen fråga om Wounded Knee och inte inbillning! (Jag har alltså sprungit hos läkare med knäna i en evighet, men bara fått höra att de bara är lite slitna eftersom jag är ”till åldern kommen” och har spelat så mycket basket.) Det som fixades var

en trasig menisk, som kapades, filades och flyttades och som har orsakat smärta på insidan sedan minst tre år
trasigt brosk vid knäskålen, som har orsakat smärta på utsidan sedan minst tre år.

– Eftersom du är så ung … sa läkaren, men hejdade sig så att jag fick skratta färdigt och hämta andan.
– Eftersom du är så ung, fortsatte läkaren, kommer det här nog att ordna sig. Men du måste underkasta dig mycket träning.
– Träning! Muskler! Mina ben ska få muskler igen!
– Sakta i backarna. Det handlar om sjukgymnastik.
– MUSKLER!!!

Jag fick naturligtvis inte ha med mig anteckningsmaterial och ingen i personalen kunde fokusera på att fotografera mig under operationen. Men jag tror att det såg ut såhär.

Och så här föreställer jag mig att personalen ojade sig när jag yrade om fjärilar och kall öl strax innan jag sövdes.

Jag vaknade av att någon drog ut en kalebass ur halsen på mig och kunde inte förstå hur det inte alls var en kalebass utan ett smalt rör. Sedan serverades jag te och macka, varefter jag hoppade ur sängen och tog mig hem. Halv tre haltade jag in genom dörrarna, halv fem haltade jag ut.

Nu ska jag snart ta ett morfinliknande preparat som min djefla mannen hämtar ut på apoteket – för att kunna sova hela natten utan att ha ont. Sova? SOVA? Jag har ju knävlar i mig inte gjort annat det senaste dygnet.

Uppdatering igen

Aha. Inget recept med morfinliknande yr-medicin har ringts in. Aha. Hm. Men så bra, då slipper jag ju fundera över sömnen.

50 kommentarer

Going cold turkey … or not …

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2013 19:02

Att på engelska gå kall kalkon är att snabbt avsluta ett beroende utan nedtrappning. Uttrycket sägs kanske komma från ett av fyra alternativ, nämligen

en heroinist som slutar knarka abrupt liknar en kall, huttrande, naken och blek kalkon med ståpäls
”talking cold turkey” eller ”talking turkey” betyder ”getting down to business” (alltså … prata kalkon betyder nä nu jävlar ska jag bruka allvar och inte tramsa runt längre)
den magra perioden efter julfirandet när man fick i sig massa alkohol och kalkon
det faktum att kalkon behöver väldigt lite förberedelser vid tillagning.

Eftersom jag från och med midnatt onsdag/torsdag ska fasta i 15 timmar för att sedan knäopereras jättehungrig, kom jag förra veckan på att jag ju kommer att få ont i huvudet av teabstinens. Därför drog jag ner från hundra pottor om dagen till ungefär tre. Och sedan två. Och vips en. Men inget hände.

Sedan i förrgår har jag varit helt tefri, men tyvärr drabbats av sömnsjuka. (Jag tänkte skriva narkolepsi, men det är sedan massvaccinationerna 2009 ett ord som inte går att använda i mindre seriösa sammanhang.) Jag håller på att somna i radiostudion, jag sover som en stock på tåget och somnar mitt i spännande deckare på tv och jag har svårt att hålla mig vaken när jag rör i mina stora grytor. Gäspandet kan vara terelaterat, men för att detta ska bekräftas måste jag nog tillsätta en forskningsutredning.

Istället kan jag visa upp några helt okalkoniga bilder från denna dag, när jag gäspande var i Stockholm för att prata med en myndighet som behöver uppdaterade skrivregler och en rolig föreläsning.

Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad. — Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är nu upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad.

Och så gäspade jag.

På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod utanför polishuset. — På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod och funderade utanför polishuset.

Och så gäspade jag.

På tåget hem satt endast jag och en skäggstubbig, fyrkantig karl. Men bagagehyllan såg ändå ut så här. Kitty Drew funderade på bomber och granater, men överlevde resan.

Och så gäspade jag.

En barista som såg ut som Davy Jones gjorde världens finaste kaff… oj.

Hoppsan. Jag har inte alls gått kall kalkon. Jag har ju druckit kaffe både igår och idag och kan alls inte skylla tröttheten på tein- eller koffeinbrist.

Se där, jag har just gjort en snabb forskningutredning. Fast jag kan inte tolka den …

31 kommentarer

Engelsk särskrivning i svensk text?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 januari 2013 15:30

Hej Språkpolisen!

Jag hade en fundering hur det är när man blandar svenska och engelska ord i meningar. För engelska ord särskrivs rätt mycket och det ser lite fel ut i ”svensk text”.

Två ord som jag undrar just över är Home styling och Home staging. Sätts dessa två ord ihop när det hamnar i svenskt sammanhang? Jag själv särskriver dessa ord, men tycker att det kan se konstigt ut.

Mvh Lisa

Hej!

Det är en mycket bra fråga — och det är precis detta som gör att svenska ord är så himla mycket bättre än de engelska … i alla fall när vi skriver på svenska.

Redan för sju år sedan föreslog Språkrådet ett svenskt ord för dessa två engelska: flyttstajlning. Helt ok, tycker jag. Men det finns fler förslag: hempiffning, flyttinredning och visningsinredning. Tyvärr har dessa ord inte alls slagit igenom hos gemene man, så de är lite svåra att använda eftersom det kanske stör läsningen mer än de engelska, vanligare uttrycken.

På svenska har man därför tagit till en annan lösning: man skriver homestaging och homestyling utan särskrivning! Man har liksom försvenskat orden utan att ändra stavning och uttal.

Om det var jaaaaag som skulle skriva texten, skulle jag ha gjort så här:

”Nuförtiden kan ingen vettig människa med sinne för ekonomi sälja sina bostad utan flyttstajlning (eng. home staging eller home styling).”

Om du känner att flyttstajlning är för fånigt (?), skriver du istället:

”Nuförtiden kan ingen vettig människa med sinne för ekonomi sälja sin bostad utan homestyling.”

Hoppas att någon av lösningarna känns bra!

Förresten. Det var i nyordslistan 2005 som Språkrådet föreslog de svenska orden. Så här ser det ut:

Men hur jag än letar, finner jag inga bevis för att man ska skriva ihop orden på engelska. De är särskrivna all over the place.

/Lotten

19 kommentarer

Medellängd i köket: strax under två meter

Publicerat av Lotten Bergman den 6 januari 2013 14:54

Ni vet kanske att jag har några passioner – basket, bollar, barn, blogg samt spagetti med köttfärssås och ovanligt långa män. Ja, gärna i kombination.

Igår klev fyra basketspelande spanjorer in genom dörren här hemma för att äta spagetti efter en match (förfärligt spännande med gruff, stök, svordomar, tekniska och avsiktliga fouls och på toppen dessutom en förlust för oss). Deras namn (Julian López Rodríguéz, Jairo Blanco Aldao, Domingo José Pérez Sánchez och Lluís Jacas Adserà) är lika långa som de basketspelare de ju är – och de kom tillbaka idag för att laga en spansk måltid eftersom det är trettondagen.

”Eftersom det är trettondagen … ” säger jag och kliar mig i huvudet. Jag måste fråga spanjorerna.

Roland de Mois trettondagsversion från 1589.

Ok, de tre vise männen Caspar, Melchior och Balthasar (som representerar Europa, Asien och Afrika) kom ridande på respektive en häst, en kamel och en elefant. De hittade till slut Jesus och gav det lilla barnet rökelse, guld och myrra. Jesus kan förstås inte ha varit i stånd att uppskatta gåvorna, men i Spanien firas detta ändå stort – epifanía. Här i Norden börjar vi väl på sin höjd fundera på om inte granen ska slängas ut.

Den sprarrisen här åkte ut redan på nyårsdagen, när den trillade för fjärde gången.

När vi i godan ro satt och åt igår kväll, sprang man omkring som tokar i Spanien och klädde ut sig, gick i festivaltåg och förberedde festmåltiden och paketöppningen som sker idag, den 6 januari. Alla är jätteglada och umgås med varandra och ingenstans ser man en enda dunjacka eller plogbil.

Sa spanjorerna och såg lite ledsna ut. De bor tillsammans i två ettor utan kök och skulle kanske kunna fira med … sovmorgon. Så idag åkte vi till Coop och köpte spansk mat.

– So we weigh them here? But all the tomatoe are hard, why are they not soft? — – So we weigh them here? But all the tomatoes are hard, why are they not soft?

Men se vilken tomtebolycka! Det är söndag eftermiddag och grabbarna (plus en flickvän som heter Sofía och är lika kort som sitt namn) hackar lök, steker kyckling, sprätter saffran omkring sig och skrattar så det bullrar i skåpen med filskålar.

Även spanjorer hackar lök med ögonskydd.

Domingo och Sofía steker köttfärs som ska läggas i auberginerna.

De fyra tvåmetersmännen får här en paus i matlagningen för att lära Tioåringen att göra 20 armhävningar.

46 kommentarer

Lotten Inlägg