Japp, sorry, nu måste vi prata lite sport igen. Det är nämligen så att alla faktiskt måste känna till vad som hände i maratonloppet i OS 1904. På dammiga vägar i högsommarvärme, upp- och nerför sju branta backar i olämplig utrustning är till och med jag benägen att förstå att de 32 startande gjorde allt för att bara stå ut med pärsen.
Om man på rak arm ska dra fram några berömda fuskare – inom idrott dårå, vi kan lämna skattefusk och plastikkirurgi därhän så länge – poppar kanske Ludmila Engqvist, Ben Johnson och Boris Onisjtjenko upp först. Dessutom måste ju Maradona som gjorde mål med handen (Guds hand i och för sig, men att ha tre händer måste anses som fusk det också) och den senaste i raden – Lance Armstrong – nämnas. (Se, nästan tysk ordföljd fick jag till där.)
Maraton är som ni vet ett ohyggligt långt springlopp som går så obeskrivligt snabbt numera att man om man inte från treårsåldern springer 5 mil till skolan varje dag i stekhetta, inte kan vinna.
I 1904 års maratonlopp kom Fred Lorz först i mål på en väldigt bra tid: 40 km på 3,13. Att han egentligen hade brutit loppet efter nästan halva sträckan, åkt bil resten av vägen och sedan bara tagit sig joggande till mållinjen (efter att bilen hade gått sönder) för att hämta sina överdragskläder, glömde han att nämna när alla tog emot honom med stående ovationer, lagerkrans och fotografering.
Dock avslöjades han lagom till att nästa person kom i mål – den akut strykninförgiftade Thomas Hicks, vars två tränare fick lyfta honom i mål efter att de hade petat i honom lite brandy och äggvitor, vilket skulle motverka strykninöverdosen. Sedan gav de honom lite mer stryknin.
Den här sortens prestationshöjande medicinering var populär, men här hade tränarna nog tagit i lite väl mycket – fast Hicks, som fick omedelbar läkarhjälp, överlevde till allas stora förvåning och står fortfarande som segrare i tabellerna. Under loppet föll han omkull, bad om att få sova lite, blev hungrig och krävde mat men absolut inte te, fick hallucinationer och promenerade hela den sista biten.
Fransmannen Albert Corey som kom tvåa hade glömt sina identitetshandlingar hemma och fick därför tävla under USA:s flagg … och sågs aldrig mera till efter den bedriften. Man vet inte ens när – eller om – han dog.
Men den underligaste i tävlingen var kanske ändå den person som ledde loppet under största delen: brevbäraren Félix Carbajal (Andarín Carvajal) från Cuba, som tiggde ihop pengar för att kunna vara med i OS. (Tänk på det nästa gång ni går förbi någon som sitter på Drottninggatan med en mugg framför sig: det kan vara en framtida maratonlöpare.) Han anlände till loppet i de kläder han gick och stod i: långärmad skjorta, långa kostymbrallor och promenadskor. En av de andra deltagarna hjälpte honom dock att klippa av byxorna till springlängd:
När Carvajal hade sprungit i täten i 29 km, lade han märke till en trädgård med äppelträd. Eftersom det var mer än 40 timmar sedan han åt senast, satte han av in i trädgården för att höja blodsockret. Men. Äpplena var ruttna, kubanen drabbades av akut rännskita och fick ideligen sätta sig i buskarna för att kunna gå i mål som fyra.
Oj, vänta, nu hittade jag något som i just denna historia är mycket, mycket underligt: bronsmedaljören hette Arthur Newton och han tog sig från start till mål på ett helt normalt sätt utan bilar, äpplen eller sprit.
Men Maraton är en otroligt konstig tävling där man utsätter kroppen för allehanda otrevliga saker, vara att sätta nästan alla inre organ ur spel, temporärt, är det mest vansinniga.
Att springa någon sträcka lägre än halvmaran måste kunna användas som definition på att man är sinnesförvirrad.
I samma OS tävlade även George Eyser.
(Men det har du säkert redan skrivit om)
Nej, jag tror inte att jag har det, Bengt! (George Eyser vann sex medaljer med träben!)
Jag har sprungit Stockholm Maraton tre gånger, på 3:40 som bäst. En av dem passerade jag självaste (Har det ordet ett plural?) Ingo och Floyd vinkandes till publiken på Söder Mälarstrand.
Annars borde tiggarna på Drottninggatan och i T-banan lära sig låtar folk känner igen om de vill ha lite mer flis. Men det tänker jag inte tala om för dem. Tiggeri är ovärdigt i ett modernt samhälle.
Sen har vi ju Japanen som inte försvann. Men det var 1912. http://www.marathon.se/aktuellt/kanaguri-%E2%80%93-japanen-som-inte-f%C3%B6rsvann
Jag har cyklat i Stockholm Marathon. Både med och mot löparna. Med en fotograf på pakethållaren.
Niklas: Låter betydligt trevligare än att springa sträckan.
LarsW: Hur många dagar tog det tills du mådde ok igen, mage och allt?
Japanen som försvann 1912 tyckte jag hade rätt idé om hur man ska tackla ett maraton. Han tog 50 år på sig att slutföra loppet 🙂
Men vänta nu, det sista fotot sägs föreställa Corey, men ser i själva verket att vara Arthur L. Newton. Uppträdde han alltså under falskt namn? Det här blir bara mer och mer konstigt. 😉
Niklas, pratar vi då om det filmistiska mästerverket?
Hmm: Ett dygn, lite styvt. Ser man någon gå baklänges i trappor, så vet man vad h*n (Ja, h*n!) varit med om dagen före. Ett varmt bad med en whisky därtill underlättar, men kurerar inte.
Jag skulle vilja påstå att det jobbigaste med att genomföra en maraton är förberedelserna, inte själva loppet.
Det är inte ovanligt med fusk i maraton. 1980 vann 23-åriga Rosie Ruiz Boston Marathon på en fantstisk tid. Tyvärr uppdagades det att hon tagit tunnelbana största delen av loppet och kunnat sprinta in i mål. Senare kom man på att hon använt samma teknik i New York Marathon och där igenom nådde den tid som kvalificerade henne för att få springa i Boston. Se http://www.museumofhoaxes.com/hoax/archive/permalink/rosie_ruiz_wins_the_boston_marathon/
(Jag hade spart länkar till ett antal artiklar om liknande historier för att någon gång kanske skriva om dem. Nu när jag tittade, med anledning av Lottens inlägg, ser jag att de allra flesta länkarna inte fungerar längre trots att en del bara är ett par år gamla. Det kallas tydligen för länkröta och är ett allvarligt problem i internetåldern som aldrig uppmärksammas.)
PK, japp. Vi hade en egen vätskekontroll också som vi impopulärt nog stängde när vi inte filmade. Folk förstår inte konstens villkor.
Yngste sonen bodde ett tag i Köpenhamn, väldigt trevligt. Då passade han på att springa marathon där. Här hemma kunde vi päron följa hans framfört på nätet, nej, kunde vi på nätet följa hans framfart. Vi knappade in hans startnummer, så fick vi se hur långt han hade kommit och med vilken tid. Själva gossen fick man dock inte se. Plötsligt försvann han. Jamen, gissa om vi fick hjärtsnörp! Det var väl alla hans beundrarinnor som knappade in på en gång, så det blev för mycket, men sen dök han upp igen.
Några kollegor till mig fick den ljusa idén att arrangera ett 90 km ultramaratonlopp i terräng i mitten av december förra året. De kallade det ”Blåfruset”. Lyckligtvis ger jag mig inte på sådana stolleprov men jag får väl erkänna att jag är impad av de som fullföljde!
Maraton – blaha blaha …
Sorry, hakke, jag blandade ihop namnen på bilden längst ner. Fixat nu!
Jag har sprungit maratonlopp en gång. (Det sades visserligen bara vara en mil, men fan så långt det kändes.)
Det där med länkröta är ju som forna tiders skörbjugg.
Lotten såg du Sten F på idrottsjippot på tv häromkvällen?
Ja, men inte förrän jag fick tips om det här i båset. Såg du? Annars: efter 2,10 – http://www.svtplay.se/video/949556/14-1-20-00
(Jag skrek iiiiiiiiiiiiiih! och klappade händerna.)
Örjan, sonens framfart på nätet är ju precis som att följa fiskgjusarnas övervintring i Afrika. Man blir hjärtängslig när Katharine inte rört sig ur fläcken på flera dar! Men skrikörnen Karin tuffar på…
QI? Avsnittet cheating, eller vilket var det nu? Häpnadsväckande och Quite Interesting även för en osportig människa som jag!
Precis exakt, Catarina!
Maraton … det enda jag vet på s.a.s nära håll är brodern till en jättegammal boyfriend, vilken broder hade maraton-mani ett tag, tills han blev så mager att han slutade springa efter ett lopp i Brasilien och i stället träffade en som blev hans fru.
Annars har jag en svåger (ja, jag har bara en svåger) som har blivit s.k. Stor Grabb flera gånger men på senare år nöjer sig med Vätternrundan och Vasaloppet. (Helt perverst om ni frågar mig, men det gör ni förstås inte …)
Men japanen som sprang i mål låååååångt senare har alltid varit en av mina största idoler.
Springa, som är så kul! Jag har full förståelse för dom som springer maraton, men att fuska – det är vrickat!
Hu så gammal och gaggig Hasse Alfredson har blivit. Jobbigt att se.
Bengt O. Jodå, länkröta uppmärksammas visst. Motmedlet heter ”persistenta länkar” (en klumpig direktöversättning till svenska). Tyvärr är sällan de som är kravställare vid webbutvecklingsprojekt så intresserade av detta (om de ens är medvetna om problemet) så det hamnar sällan på kravlistan.
LarsW: Det tyckte jag var en ganska snabb omställningstid. Bra!
Hmm: Tack. Då var jag något yngre än nu. I min Prime, som det heter. I dag skulle jag i bästa fall klara repet och sedan tillbringa dagar i badet med virre efter virre i hand, för att sedan mödosamt baklänges ta mig till arbetet. (Vilken tanke!)
Baklänges. Baklänges?
Jag tror inte jag förstår någonting alls.
Annika: Med den träningsvärk som man får efter långspringning är det ruggigt svårt att gå nerför trappor utan att skrika aaaaj oooooj ssaaaataaaan. Men om man går baklänges nerför, känns det bättre.
Åååå. Den som ändå hade träningsvärk.
Se, vad man lär sig. Träningsvärk i sig känner jag väl till, men just efter långspringning … näh.
Däremot minns jag en anekdot från syster om hur svåger kommit hem efter Vätternrundan medan hon var ute, och när hon i sin tur kom hem låg han på mage i hallen och sov. Dvs, så fort han kom innanför dörren i sitt eget hem tog alla krafter slut och han orkade inte ens släpa sig till sovrummet.
Om man inte orkar längre än till hallen fastän man tänkt sig till sovrummet så gäller det att ”tänka Kolfalla”.
Kolfalla ligger några km längre bort efter vägen hem. När man är så trött att det känns omöjligt att ta sig sista biten så kan man, genom att tänka Kolfalla, klara det ändå. Idag kanske det heter ”tänka bortom kaklet”.
En vacker musiksatt drakbalett.
http://www.youtube.com/watch?v=SV6ScA9rc1E
När man sprungit just Stockholm Marathon ska man ta sig in på Östermalms IP via en lite kortare trappa. Värsta flaskhalsen. Alla bara ooooh aaaaah!
Lotten, det behöver inte vara träningsverk efter långspringning. Även Alpenpromenaden ger svåra besvär. Vi gjorde paus i en Paris-vistelse för att besöka vänner i Schweiz över lördag-söndag och släpades då med på vertikal utflykt i timmar bland stengetter och Alpenhütten, med kortare ostfondue-pauser. Återkomna till Paris måste vi gå baklänges ner till toaletten på de caféer där vi sökte vila flera gånger om dan. (Caféerna har alltid toan där nere.) Bakbenen kändes alldeles krympta.
Hmm, tänk dig då dem som sysslar med Iron Man och liknande.
Det finns många andra idrottstävlingar som
nog innebär att man måste vara mer eller mindre halvknäpp,
för att ställa upp i.
T.ex. Vasaloppet, Novemberkåsan, Vendée Globe, Dakarrallyt.
Heja domarn, du är bäst ingen protest …. NÄÄÄH!
Heja Lotten, räkna är lätt
ännu bättre om det blir rätt
Öva, öva, öva!
/PK & Pysse i bilen på väg hem lyssnandes på P4 Sörmland
Kom på en bättre:
Heja Lotten du ska döma
Inte sitta där och drömma
Noga föra protokollen
poängen spelar största rollen
-Nu har det blivit dax att kontrollräkna poängen. Har det gått bra Lotten?
– Ja, tack!
*Vi fnissar*
Åh, vad bra att ni
1) lyssnade
2) fnissade.
Dagens sändning (Vi i femman alltså) var min hittills sämsta: en gång fick jag total blackout och en gång … äh, bäst att ni inte vet.
Om jag får ordning på knäna ska jag banne mig tacka de saliga gudarna genom att bli halvknäpp och genomföra något tosselopp.
LupusLupus99: Instämmer. De är nog lite halvknäppa 😉
Men vaf? Så illa var det väl inte? En liten och snabbt korrigerad felsägning.
Aha, fler som lyssnade! (Kanske litet och snabbt för lyssnarna. Ett avgrundsvrål för felräknaren.)
Det här tosseloppet tycker jag verkar kul. Någon som hänger på?
JA, Christer!
BRA, Lotten! Bara luslyssnarna hörde, MEN DET VAR ROLIGT!
PK och jag gjorde ett simultant räknefel och köpte en dyr (dubbeltsådyrmotvadvitrodde) rygga i NY, men det direktsändes förstås ingenstans, vi fick avgrundsvråla ohört. Förutom alla mina träningsskor var ryggan det bästa vi köpte på resan!
Jag har också, dock i en annan roll än domarens, fått blackout under Vi i Femman. Domaren nödgades ogiltigförklara ett svar. (Jag återställde inte den där jämrans svara först-automationen så att det snabba laget klickade förgäves). Året efter bad jag att få slippa ViF, vilket beviljades…
Nu har jag 99 dagar och en halv timme till pension. Lika bra det.
Det är så skönt att höra om andras blackouts, Lars W! (Jag har … 5 855 dagar kvar till pensionen … Vilket innebär i runda slängar kanske 500 blackouts? Jippie.)
Användbar länk.
Kul Pysse! Datum är ju inte satt än, men jag återkommer när det klarnar och kollar om fler är intresserade. Ett gäng 25-åriga instruktörer från mitt gym ska vara med, men man kanske skulle bilda ett lag med sega medelåldringar i stället för att försöka hänga med där.
Härligt! Ett lite mindre taggat lag passar mej bra! Jag är ju inte någon atlet direkt och ingen 25-åring heller, men tar mej runt milen på en glad timme. Nu ska det tränas med hinder också!
Apropå triathlons och sådant … eh tokeri? … Någon som iaf bara får träningsvärk i ett ben:
http://img2.tapuz.co.il/CommunaFiles/50270631.pdf
Sorry att det är fullänk och sorry att jag inte hittade något på engelska om karln. (google translate blev oläsligt) I korthet: Adi Deutsch gick på en mina för ca 30 år sedan när han var soldat. Nu tränar han till Ironman.
Man FÅR göra fullänk, Dina! Det är komplett tillåtet!
Och när det gäller maraton på ett ben, så får jag väl sikta på sådant om knät inte skärper sig …