… finner jag att man från tronen kan se på tv utan problem, vilket är viktigt eftersom vi måste älta taktiken inför kvällens avgörande match mot Portugal. Det är nästan lika fint som i fyrklöverhusen i Lund, där man kan sitta på toa och röra om i grytan på spisen. (Man kan förvisso även bli instängd på toaletten om ugnsluckan plötsligt öppnas, men det är en helt annan historia.)
I Luleå bodde jag alltså 1973–81, så det är min stad. Ni vet — idyllernas idyll med bilar, cyklar och hus som aldrig någonsin låstes och killarnas moppeknatter som fick mitt hjärta att slå volter. Men ack, detta har jag ju skrivit om förut.
Därför tar jag istället fram en bok som jag hittade hos mamma.
Hur i hela friden familjen Stenson lyckades skapa den absolut perfekta köttfärssåsen trots att den här lilla foldern fanns i köket är nog universums största gåta. (Läs mer om Asta Östenius.)
Först fastnade jag för titeln för att den faktiskt trycktes 1961 och man redan då hade skippat h:et i spagetti. Synnerligen intressant. Sedan slog jag upp ett prisvinnande recept som hette ”makaroni à la pizza” och såg ut så här:
Lägg kokta, i vatten avspolade makaroner i en form. Häll på ägg och mjölk som har kryddats med en halvt kryddmått basilika och en matsked salt. Grädda. Lägg ansjovis och tomater som på bilden och toppa allt med hyvlad ost. Grädda igen.
Eftersom många i kommentatorsbåset är lite till åldern komna (jag räknar förstås in mig själv där, men kanske inte t.ex. den väldigt unge LL99) så måste jag fråga er: åt vi verkligen detta på 1960- och 70-talen? Har jag förträngt allt det hemska och istället fyllt minnet med massa festliga kronärtskockor, fonduekvällar, midsommartårtor med sprit i och det goda brödet samt soliga somrar?
Åt vi pasta till efterrätt?
För säkerhets skull nu så att ni inte missar något nu:
Lingondessert
Koka makaronerna i riktigt med vatten ca 12 min. Spola dem och låt dem rinna av. Blanda dem därefter med lingonsylten. Lägg upp lingondesserten i en stor vid skål eller i portionsskålar. Skiva bananerna och fördela dem ovanpå.
Jaja, om 20 år kommer vi att skratta åt 2013 års kokböcker och diethysteri. Men äter vi idag jämförelsevis lika galet som lingondesserten?
På något sätt hamnade jag i en fantastiskt rolig tråd om hur världshistorien faktiskt aldrig hade godkänts som filmmanus. Ni vet — vi kritiska filmtittare kollar på ”Scent of a Woman” och blir irriterade över att alla på slutet reser sig upp och ger stående ovationer.
– Gah! Precis som i ”Brubaker” – Robert Redford får stående ovationer av alla fångar. Och i ”Döda poeters sällskap” när alla applåderar Robin Williams! Tröttma! Kom igen, kom på nåt nytt!
Eller för den delen när alla tjejer envisas med att springa från tjuvarna med de högklackade skorna på.
– Ta av dig skorna, Pepper Potts! Vet du inte att du kommer att få jätteont i knäna?Bara för att jag kan, serverar jag härmed en förstoring av Gwyneth Paltrows stackars fot.
Både Jack och Rose hade faktiskt kunnat få rum på dörren, Marty McFly hade inte kunnat fixa allt som skulle fixas, dynamiten uppfanns faktiskt så sent som 1864, vi hade naturligtvis inte kunnat höra alla människors tankar – och bovarna berättar ju inte för sina offer varför de har gjort som de har gjort så att Bruce Willis hinner fram i tid. Egentligen.
Men nu till världshistorien – här är några exempel på orimligheter som ingen filmproducent hade släppt igenom. (Jag har tagit min djefla noggranna historieman till hjälp när det gäller fakta.)
Under defenestreringen i Prag 1618 kastades två guvernörer ut genom jättehöga slottsfönster eftersom de hade brutit mot religionsfriheten. De föll handlöst 20 meter, landade i en stor dynghög, borstade av sig skiten och gick oskadda därifrån. Var det månne för att klara PG12-gränsen?
Hannibal följde aldrig upp segern vid Cannae 216 – världshistoriens mest lysande seger som alla fältherrar och lajvare har studerat och analyserat sedan dess. Var var producenten till denna kassako – ”Hannibal Returns”?
Bysantinska riket – en himla seg storfilm som borde ha klippts ner. Man fattade att det var kört redan på 800-talet och ändå fortsatte filmen i nästan 600 år till. Lite som Gladiator, om ni frågar mig.
Gustav II Adolf – Lejonet från Norden– är som en bisarr revenge-film där hämnaren kommer till Tyskland 1630 och dör som 1632 – 16 år innan filmen är slut. Bara för att det ju funkade i Psycho kan man inte bara sno idén. Skriv om!
Belägringen av Belgrad klår till och med Polisskolan vad gäller uppföljare.
Harald Hårdråde är alldeles för overklig – han är med i slaget vid Stiklastad, blir officer i väringagardet i Konstantinopel, blir sedan kung i Norge och slåss slutligen vid Stamford Bridge så att Harald Godwinson förlorar slaget vid Hastings. Bruce Willis-klass på honom alltså.
Magellan – nej, här måste vi stryka. De seglar alltså ut på Stilla Havet efter att ha passerat Magellans sund (som dessutom heter Magellans sund!) och tror att det ska ta 3–4 dagar att nå Kryddöarna och så tar det 3,5 månader. Visserligen hittar de de pluttesmå Guam-öarna – men mitt i denna väldiga vattenmassa måste de ju i så fall ha haft en osannolik tur. Nej, helt osannolikt är det.
– Skulle Konstantin XI ha sett ut sådär? Nejnej, här måste vi ha någon som sköter castingen bättre!
(Ålrajt, det är liksom playoff, men ”folk” vet inte riktigt vad det innebär så jag skriver kval istället. Same-same.)
Nästa sommar går fotbolls-VM i Brasilien och jag vet inte huuuuuur jag ska kunna förklara för er hur viktigt det är att vi tar oss dit när nu tyfonen i Filippinerna får oss att ge bort pengar för fullt och kommunpengsskandalerna får oss att … rynka pannan av indignation. Så låt oss nu inte gradera och rangordna engagemang utan bara (förhoppningsvis) njuta av matchen som spelas ikväll.
Om vi förlorar, måste vi vinna när vi spelar mot dem hemma i Sverige på tisdag – när vi alls inte borde spela under tak på Nationalarenan (som inte heter så) utan faktiskt på Enskede IP i snöglopp.
Zlatan spelar, eskilstunasonen Sebastian Larsson spelar trots misstänkt fotont, Anders Svensson (han som har rekord i antal spelade landskamper) är enligt kvällstidningarna ”petad”, vilket bara betyder att han får börja på bänken och förmodligen avlösa Kim Källström när han har sprungit syret ur sina muskliga lår i 77:e minuten. Vidare spelar Elmander som springer mer än någon annan, vilket är som det ska vara eftersom Zlatan inte springer allra mest och det ju i så fall jämnar ut sig.
Men nu (tre timmar innan matchen startar) har jag en taktisk genomgång med Hamrén via telepatiska vågor.
∼˜∼˜∼˜∼ Låt målvakten Andreas Isaksson göra målen! ˜∼˜∼˜∼˜∼
Såja, Nu går vi och äter kvällsmat, lägger barnen och letar fram gula och blåa kläder och så är vi nervösa till avspark 20:45 på kanal 4.
Uppdatering från uppsnacket i tv4:
– Vi måste jobba i försvaret.
– Ett tidigt ledningsmål är bra.
– Får vi med oss ett tidigt ledningsmål så ligger vi på plus.
– Det är ju en match mellan två lag så man vet aldrig.
– Det gäller att täcka yta.
– Men Zlatan ser ju ut som en kines.
Okej, det där sista var en kommentar från soffan här hemma.
(Jag har fotat tv:n.)
Uppdatering efter 1 minut Portugal har inte gjort mål än.
Uppdatering efter 2 minuter Sebastian Larsson hatar inte, men gestikulerar vilt med armarna eftersom domaren inte såg rätt.
Uppdatering efter 5 minuter Shit. Det är verkligen spel mot ett mål. Och där står en skranglig, mager människa som heter Isaksson i efternamn.
Uppdatering efter 6 minuter Larsson–Lustig–Elmander–skott på mål–miss med fem cm. Här hemma skriker två av sju i falsett.
Uppdatering efter 9 minuter
Domaren hötter på mammavis mot Elmander, som dansade jenka och drog i armkrok med en portugis. Knätofs!
Uppdatering efter 12 minuter Jag får massa mejl och sms som går ut på att det är bra att Sverige ligger under eftersom vi är bäst då och att 0–0 är ett helt okej slutresultat, att Sverige är större och starkare samt att Sebastian Larsson borde gestikulera mer.
Oh dear. När Elm krockade med en portugis, blängde de på varandra som i en Shakespeare-pjäs och ”råkade” stöta ihop som två spelare i ett amerikanskt fotbolls-lag. Hoppsan.
Uppdatering efter 16 minuter Ronaldo skjuter en jättefin frispark … rakt in i muren!
(Jag har fotat tv:n.)
Och i nästa anfallssituation gör han sig skyldig till hands! Han kommer att skriva spaltmeter i dagboken inatt.
Uppdatering efter 21 minuter Portugiserna trampar av Elmanders ena sko och verkar nervösa medan publiken illvrålar utan avbrott. Sverige får en frispark som … oj, Källström skjuter. (Det brukar vara Zlatan.) Miss med några millimeter (sett med svenska ögon – med portugisiska ögon var det tre meter).
(Jag har fotat tv:n.)
Uppdatering efter 27 minuter Jättefånigt. ”Jaha, 86 kilo Källström hade han på sig” säger kommentatorerna när en portugis vrider sig i smärtor på halvplan. Då gäller gentlemannaregeln att man som motståndare inte inte forsätter anfallet utan sparkar bollen över sidlinjen så att spelet avbryts och stackarn som har så ont får en chans att bäras ut på bår.
Eller som vanligt plötsligt inte ha ont längre utan bara resa sig upp och grina illa och springa iväg. Eftersom Sverige har sparkat bollen över sidlinjen, har Portugal inkastet … som de (av samma gentlemannaorsak som ovan) kastar till Sverige.
Uppdatering efter 32 minuter Sebastian Larsson har ont, lilla gubben. Han måste nog ut. Jag tippar att Anders Svensson kommer in.
Uppdatering efter 38 minuter Det står 5–2 i hörnor och nu har Portugal ännu en och … de missar. Sverige spelar BRA! Vi är liksom lugna och fokuserade och springer som små kaniner fast med hjärna. Ja. Zlatan blir sparkad på knäna och rullar omkring lite i gräset medan portugisen försöker be om ursäkt men han har så mycket pomada i håret att Zlatan nog inte lyssnar.
Uppdatering efter 43 minuter
Oj. Sverige håller på att göra självmål,efter att Portugal fick en feldömd hörna (som de själva hade ut över kortlinjen), Elmander blir omkullsparkad, Isaksson kaster sig handlöst som i en kullerbytta över en portugis med bollen i famnen och Sverige faller så att en portugis får gult kort och Sebastian Larsson skjuter en frispark som går så bortitok att Zlatan tittar på honom med en blick som säger:
– Men hörru. Alltså. Hur tänkte du nu?
Uppdatering efter 45 minuter Portugal får sin åttonde hörna medan vi har två. Det är som när ena laget i en basketmatch har 15 foul och det andra har 4. När domaren ser det i protokollet tänker han (omedvetet?) ”oj hoppsan så det blev, har jag vart riktigt så neutral som jag borde?” och så kommer massa kompensationsfouls i näste quart. Moahahahaaa.
Uppdatering i halvtidsvilan Nu får spelarna varma, torra matchtröjor och massage. Samt skäll om de har misskött sig – vilket de verkligen inte har. Själv får jag titta på reklam med George Clooney.
Uppdatering strax efter halvtidsvilan Jag hade tack och lov fel: Sebastian Larsson (från Eskilstuna) spelar vidare.
Zlatan andades lite lätt på Pepe, som trillade omkull som skjuten av en kanonkula. Coolt, grabben, jättecoolt. Och simsalabim mår Pepe bra igen!
Uppdatering efter 50 minuter Nani ligger ner och bollen far som en flipperkula mellan portigisiska händer och Lustigs fötter på mållinjen och allt är kaos och domaren tar en liten tupplur.
Uppdatering efter 53 minuter Zlatan tar ner bollen på bröstet jättesnyggt efter en långpassning. Lasse Granqvist konstaterar att det där ju var lika snyggt som om Zlatan hade gjort det.
– Det var ju Zlatan, säger bisittaren.
– Jahaja, det förklarar ju saken.
(Det är jättesvårt. Man måste dämpa bollen för att den inte ska studsa – tjoff – iväg som mot en vägg [ja, jag jämför Zlatans bröstmuskler med en vägg] och då måste man liksom se till att man blir en femton cm tjock madrass istället.
Uppdatering efter 60 minuter Tydligen (vilket jag aldrig har hört förut) är det ”viktigt att ha ett resultat efter 60 minuter” eftersom kommentatorerna säger det. Jag antar att det betyder att det är viktigt att ha ett gjort mål efter 60 minuter? Precis som efter 3, 18, 32, 48 och 57 minuter, väl?
Oj! Svenskarna på läktarna sjunger som vore de britter! ”Stå upp om du är gul och blå” vrålar de med ölröster.
Uppdatering efter 67 minuter
Det står 12–2 i hörnor. HALLÅ det är inte rättvist!
Uppdatering efter 69 minuter
Det är inte helt lätt att sparka i kakelugnen eftersom hela vardagsrummet är belamrat med böcker som har rensats ut ur min mammas lägenhet.
Uppdatering efter 70 minuter Mes-Fábio Coentrão faller omkull som vispad av en Sebastian Larssonsk fjäder och där kom det första gula kortet. (Det gör inget.) Rasmus Elm byts ut och nu kommer tok-Wernbloom in. (Han är brutalare än de brutalaste.)
Ronaldo sparkar som en liten målgalen femåring på alla bollar som kommer emot honom.
Uppdatering efter 75 minuter Ajajaj, det här bådar gott: Ronaldo blir tillrättavisad efter att ha skjutit bollen rakt på vår målvakt Isaksson fastän han redan var avblåst för en sjumeters-offside. Sedan trampar Ronaldo Isaksson på foten – som faller som en fura och nästan börjar gråta. Sedan skallar han Lustig lite lätt utan att någon säger något. Jo vänta. Elmander pratar. Och Elmander får sedan en varning – förmodligen pratade för mycket, för det brukar han göra. Reservmålvakten Wiland börjar värma upp …
Uppdatering efter 77 minuter Anders Svensson kommer in, Kim Källström går ut. Vad vaaaaar det jag sa? (Se texten ovan, innan matchen började.)
Uppdatering efter 81 minuter
Ronaldo gör mål för Portugal. 1–0. Say no more.
(Jag har fotat tv:n.)
Isaksson har så ont i foten att han inte ens kan hoppa, men viftar inte BYTE till lagledarbänken. Alla kommentatorer är jättearga!
– Ser de inte?
– Sjuk… Läk… Någon är och pratar med Isaksson. Han skakar på huvudet.
– Vem?
– Isaksson.
– Vad betyder det?
– Att han ska spela vidare.
Själv undrar jag bara hur han ska kunna göra mål nu när han har ont.
Uppdatering efter 88 minuter Elmander byts ut mot Gerndt. Intressant. Var är Marcus Allbäck när man behöver honom?
Uppdatering efter 93 minuter
Förlust. Men vi har gjort en bra match. Nu ska jag bara vara arg till på tisdag.
Jösses! Jag har ju försummat min basketmission in life genom att inte en enda gång ha berättat om basketlaget Harlem Globetrotters! Ni kanske känner igen dem om jag visar en bild?
Inte det? Okej så här då?
Laget bildades 1927, när en amerikansk basket-proffsliga hade varit igång under ett par år i USA. Men den här proffsligan hade en amerikansk specialregel eftersom det här ju skedde i USA och man där genom åren har haft en extra konstig syn på det här med ras, religion och hyns färgton.
Afroamerikanska killar fick alltså inte spela basket i proffsligan. För de var ju inte ”vita”!
Pffffftt! fnös några av de bästa, och organiserade sig under ledning av en liten man som hette Abe Saperstein i ett lag som fick heta N.Y. Harlem Globetrotters (trots att de kom från Chicago). Namnet kom sig av att Abe tänkte att det skulle se ut som om laget hade kommit långväga och kanske till och med var ute på en turné. Judarna samlades i ett annat lag och irländarna i ett tredje; all idrott var i USA så här segregerad och det ansågs inte alls konstigt.
Från början bestod laget bara av sex spelare (se svartvita bilden ovan), medan man i ett vanligt basketlag hade tio spelare att tillgå (nuförtiden tolv). De kuskade runt (fem åt gången) i den amerikanska mellanvästern och tjänade 25 dollar per match – tillsammans. De letade fram motståndare varhelst de kunde hitta dem och ställde upp mot vem som helst. Det handlade alltså inte om en organiserad idrott med spelschema utan mer som ett kringresande cirkussällskap … som bara spelade basket. På hög nivå, ska tilläggas.
De spelade mot ett lag med skogshuggare, ett med bönder, några college-basketlag och många andra, och 1934 hade de spelat 1 007 matcher och vunnit prick 1 000 av dem. Trots att de överallt möttes av fördomar och diskriminering som innebar bl.a. att de inte fick äta på samma ställe som motståndarna och inte kunde ta in på hotell som inte hade separata rum för afroamerikaner. En gång när de spelade i Nebraska fick Harlem Globetrotters sova i häktet eftersom staden inte hade något ”svart hotell”.
Coach Saperstein behandlade dem inte särskilt väl; han tog 2/7 av alla pengar medan de andra sex fem fick varsin sjundedel och på det hela taget var det ett ganska tufft liv som man idag kan jämföra med att vara kringresande i språkregler. Men spelarna var i stort sett nöjda: de fick ju betalt för att göra det roligaste de visste.
Numera analyserar man Harlem Globetrotters intåg i basketsporten så här:
Den ”vita basketen” var som klassisk musik, styrd av regler. Man skulle liksom passa runt bollen minst fem gånger och sedan skulle någon sätta ett skott. Om man inte gjorde på det här sättet var det som om pukslagaren plötsligt skulle spela en egen kadens mitt i violinkonserten. Denna basket störde ingen och spelarna visade upp vad som förväntades av dem – inte mer.
Harlem Globetrotters ”svarta basket” var som jazz — en improvisation. Man kunde göra fyra passningar och plötsligt rusa mot korgen och DUNKA den i korgen! Eller låtsas att gå mot korgen bara för att springa rakt igenom försvaret och passa bollen till en fri spelare som under tiden hade smugit sig in under korgen. Egna initiativ premierades och sådant som publiken gillade var extra berömvärt.
Det här spexandet och bolltrolleriet på planen började när Harlem Globetrotters hade säkrat segern och ledde med till exempel 20 poäng. Då passade de på att göra lite ovanliga saker som att passa bollen bakom ryggen, finta pass genom att lägga bollen på sin egen nacke, dribbla i cirklar runt motståndarna och humpa iväg bollen till synes på måfå mot korgen och på så sätt göra spektakulära poäng. Men de slutade aldrig att spela basket – Bill Cosby har förklarat det som ”när bollen efter ett roligt anfall till slut gick i korgen var det som the punch line of a joke”.
(Musiken som hörs är lagets trademark: ”Sweet Georgia Brown”.)
I början av 1940-talet uppskattades Harlem Globetrotters på ett mer värdigt sätt: de fick möta proffslag i uppvisningsmatcher på utsålda arenor. Och vann. Och vann. Och vann.
Åren gick och Harlem Globetrotters fortsatte att imponera: 1948 spelade de mot NBA:s (och världens) bästa lag Minneapolis Lakers på fullt allvar utan skoj och trams. Globetrotters vann med två poäng på ett skott som sattes i sista tiondelens sekund. (Vaselin på linsen och stående ovationer.)
Runt 1950 kom man i NBA (National Basketball Association) på att man kanske skulle kunna krydda sina lag med i alla fall ett par afroamerikanska spelare, så några av Harlem Globetrotters bästa draftades till proffslagen. Nat Sweetwater Clifton blev den första – som av coach Abe lurades på en rejäl del av övergångspengarna. (Om man ska vara riktigt nogräknad är han den andre – den förste var Harold Hunter [som dog så sent som i april 2013], men han kickades på försäsongen och spelade aldrig någon NBA-match.)
– Vaaaaar är bollen?
På 1950-talet utvecklades ”The Trotters” till ett fullfjädrat showgäng – basket-entertainers. De turnerade i hela världen och spelade mot alla tänkbara och otänkbara lag. Och planer. De spelade
ute på åkrar
på av lösa brädor hoplappade dansgolv som hade placerats ovanpå öltunnor
i en tömd simbassäng
i en tjurfäktningsarena
i regn, storm och snöoväder.
Basket i regn kräver paraply i alla fall för guarden.Spel på den djupa delen av en simbassäng.
I slutet av 50-talet var Harlem Globetrotters så populära att laget egentligen bestod av fyra lag som turnerade samtidigt. Och som spelade fler matcher än hela NBA. Men grundaren och coachen Abe Saperstein fick alltmer kritik för att han var snål, orättvis, okunnig vad gäller spelet och jag vet inte allt. Gav upp gjorde han däremot inte förrän han dog knall och fall 1966 – och laget släpptes ut på grönbete med showandet. Domarna involverades, vissa spelare lirade med mikrofoner så att man kunde höra vad de sade och mången ung pojke i USA tränade basket med ett enda mål: att få bli invald i Harlem Globetrotters.
Här har planen lagts ut på Dodgers basebollstadium.
Under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet fick Harlem Globetrotters dock kritik av de politiskt medvetna för att de var ”larviga” med sina skämt och lät sig skrattas åt och för att de ”förlöjligade afroamerikaner” samt ”ställde upp på den vite mannens åsikter om vad som var roligt”. Numera skrattar man åt detta eftersom de spelarna alls inte uppoffrade sig: de fick bra betalt, de fick de fem blekfisarna i motståndarlaget att se ytterst fåniga och inkompetenta ut och de fick miljoner människor att skratta och titta på basket – fastän de kanske inte ens var intresserade av sport.
Motståndarlagen, ja. Det är alltså basketspelare som turnerar med Harlem Globetrotters och vars enda uppgift är att vara ”the straight guy” som visserligen lirar … men som kommer att luras till misstag. Och så är det fortfarande. Ofta ser man dock till att matcherna vad gäller poängställningen är relativt jämna – om någon till äventyrs skulle komma på tanken att kolla på poängtavlan.
År 1970 fick Globetrotters en egen tecknad serie som visades på tv och gjorde spelarna till superduperstjärnor i klass med Stålmannen, men precis som i alla amerikanska filmer följer ju uppgång och segeryra av en period när det inte går så bra. Några vita spelare (ja, fortfarande är det tydligen viktigt att påpeka hudfärgen) har valts in i laget, 1985 valdes första kvinnan in och de åker fortfarande omkring i hela världen och roar publiksamlingar i mastodontstorlek. Jag var själv på en match i Malmö 1988 och höll på att dels skratta mig fördärvad, dels trilla av stolen av hur väl de spelade.
Och så har det fortsatt – de fortsätter att vinna mot de bästa collegespelarna och fortfarande värvas spelare som man skulle kunna tänka sig borde platsa i NBA – men som kanske bara är fel spelartyp.
Fotnot
NBA är alltså männens proffsliga; sedan 1997 finns WNBA för kvinnorna. (Innan dess fick duktiga baskettjejer åka till Europa [Sverige!] för att bli proffs. Det var tider det.)
… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:
Hej!
Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.
Hotellen svarar till exempel …
Hotell Gyldenlöwe: Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ
(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)
Riverton i Göteborg: Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.
(Och whisky, skulle det visa sig.)
Statt i Hudiksvall: Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.
(Jag har stigit i graderna.)
Scandic i Gävle En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen.
Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)
Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.
Fast idag var det nattsvart.Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.Träningsakvarium.
En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.
(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)
Rödöra.
Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!
Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.
Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.
Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.
Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!
Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.
Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.
Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?
Jag har i min hand ett exemplar av tidskriften ”Skärgård” (som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid Åbo akademi), där en pensionerad konservator, numera hedersprofessor, själv berättar om hur det gick till när han på sin 40-årsdag 1984 serverades 36 000 år gammalt kött.
En annan har alls inga problem med att äta så kallad gammal mat. ”Lax härsknar efter tre månader i frysen” sa en gäst vid mitt köksbord – just då tuggande på en två år gammal, fullständigt delikat lax. ”Sill håller på inga villkor i det stora sillglappet mellan midsommar och jul”, hörde jag mig själv säga medan jag tog fram och öppnade påsksillen på juldagen. Mögligt bröd och rutten mjölk är förstås annorlunda och åker i binnen snabbare än någon hinner säga urk.
Men tillbaka till ”Skärgård” och konservatorn nu. Alla som drömmer om att klona en av alla frysta mammutar och istidsbisonoxar som med ojämna mellanrum hittas i Alaska och Sibirien, drömmer förmodligen även om att få äta upp dem, för så tror jag att mammutvetenskapsmän tänker.
Den mammut bison som tillagades, hittades i permafrost 1979 av två guldgrävare (finns sådana nuförtiden?) som hette Walter och Ruth Roman. De larmade en professor Guthrie, som sa ssssscchhhhhhh! och kom till dem på två röda sekunder. I största hemlighet frilade de hela djuret under en helg genom att helt sonika spruta vatten över det, varefter de forslade hela alltet till Alaskauniversitetet där de lade det i en behändig frys som ju råkade finnas där. (Att de höll det hela hemligt berodde på att staten äger dylika fynd och att byråkratin skulle ha sinkat och sabbat projektet.)
Mammuten Istidsbisonen hade av allt att döma attackerats av ett lejon och dött på fläcken – och rasat ihop på mage så här.
Något år senare kom konservatorn Eirik Granqvist (som alltså skrev artikeln i ”Skärgård”) in i bilden när han fick uppdraget att konservera mammuten bisonoxen – precis som den såg ut där i frysen, liggande på mage. (Tydligen hade intresset från myndigheterna svalnat och man vågade prata om den igen.) Den kallades allmänt ”Baby Blue” eftersom den var blåfärgad av järnfosfat som hade bildats under de 36 000 åren – och som en liten blinkning till Paul Bunyan and Babe the Blue Ox.
Granqvist jobbade på med konserveringen och konstaterade då att lite av muskelmassan vid djurets nacke varken var missfärgat eller ruttet och att … ptja … det vore ju ett förfärligt slöseri att inte … hrrrm … ta vara på detta. Nu när han nu skulle till att fylla 40 år och sådär liksom. Så han skar loss köttet och bad professor Guthries matintresserade fru Mary-Lee att koka en födelsedagssoppa på det med lite grönsaker som t.ex. potatis och morötter.
Och hon skred till verket. Köttbiten uppförde sig väl, sög åt sig buljong och blev efter ett par timmar riktigt mört.
Allt har beskrivits noggrant i ”Äventyret människan” av Eirik Granqvist – men denna lilla bild är allt jag har hittat på nätet.
– Ska jag vara helt ärlig, så fanns det nog mycket smak i köttet, men inte riktigt någon köttsmak, berättar Eirik Granqvist. Det var mera som en blandning av arom från fähus och gyttja. Men alla de inbjudna gästerna mådde bra och överlevde köttsoppan – trots att köttet nog innehöll en hel del arsenik.
Fähus och gyttja alltså. Men dåså, då var det ju värt besväret.
Jag flackar runt hela Sverige på min roliga språkpolisturné, men jag reser inte för mycket. Fortfarande tycker jag att det är fantastiskt spännande att komma till nya hotell – till och med om jag har bott där förut. Jag har dock blivit lite fin i kanten och tycker inte alls att det är kul att bo på sterila vandrarhem utan baconfrukost.
(Det är alltså uppdragsgivarna som beställer och betalar mina övernattningar, så jag kan faktiskt inte komma med surmagade krav – och i ärlighetens namn spelar det ju faktiskt ingen roll. Jag ska ju bara sova i ett par timmar. Och koka te. Och surfa upp allt internet. Och leta fram reservkudden eftersom en kudde inte räcker när man som jag måste palla upp det trasigaste knät som vore jag uppåt 100 bast.)
Igår tog jag in på Riverton i Göteborg. Det tog bara 16 minuter att gå till hotellet från stationen trots att jag i beckmörker klättrade över ruinhögar, ombyggnationer, stängsel och höll på att falla nerför en överraskande trappa.
”Jag sätter på Runkeeper så om jag går vilde vilse eller trillar och slår ihjäl mig så kan brottsutredarna se vad jag höll på med.”Jag tog massa bilder, men de såg ut så här allihop.I hotellentrén hängde en fantastisk äggstol, så jag blev redan där fylld av förväntan.Rummet var stort, ombonat, mysig och på alla sätt och vis sådär perfekt att jag stannade till och pratade högt med mig själv. ”Bravo, hurra, åhå, nämen grattis Lotten!”Garderoben hade glasdörrar, strykjärn, strykbräda, fläkt, tekokare och kassaskåp samt en till synes halvarmad sjöjungfru.Tv:n var minst tusen tum stor och minsann stod det inte en liten flaska onthehouse-sprit där och väntade på mig!Badrummet var kliniskt rent. Och se där — finhotell bjuder på både schampo och balsam. (Den där dusch-schampo-tvålen som brukar sitta i storpack på väggen förvandlar mitt hår till något som liknar blött sämskskinn.)
Naturligtvis måste man duscha om man har ett fint hotellrum: Av samma anledning som man måste koka te, dricka spriten, stryka en strumpa och titta på tv fastän det inte är något att se.
Men duschen krävde mer list än jag anade. Där till höger är ju helt klart varmt och kallt. Men var sätter man på själva vattensprutet?Aha: man vinklar temperaturmojen.Se så vackert — de har till och med ett litet klistermärke på toapappersvikningen!
Men … vad är nu detta? VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Vad är det som anas där på golvet, i kakelfogen?
Aha!
Vad trevligt — det var så länge sedan jag hittade lite hotellmossa! Ingen skugga ska dock falla över Riverton eftersom jag är vansinnigt imponerad av allt annat. Eller vänta … vänta nu …
Så här med onödiga versaler tycker inte jag att man ska skriva i dessa moderna tider. Nope, gillar’t inte – det känns inte trevligt och respektfullt utan bara avståndstagande.
Nu springer jag ner till frukosten! Baconrapport kommer – om jag inte fastnar i croissant-avdelningen!
Bejkånrapport
Jomenvisst. Riverton hade suverän frukost med allt som tänkas kan. Både kaffet (jag drack kaffe!) och baconet samt äggröran var lite för kallt, men jag kan ju ha haft otur bara. (Finkameran har tyvärr trillat i golvet och tappat plastbitar som tydligen behövs, så nu blir det till att hitta fokus med mobilen enbart.)
Fast avklippta bacon har jag inte stött på förut.Förvånansvärt många hotellgäster karvade på detta köttstycke, som låg alldeles bredvid …… croissantavdelningen, som hade förgyllts av en suddig krans med mormors hosta.
Dessutom funkade logistiken perfekt — inga långa köer och de som ville ha fil slapp att stå och vänta på fruktfrossarna. Bravo, Riverton!
Jag hörde talas om en italiensk pastakock som i sin helt vanliga lägenhet här i Eskilstuna hade inrett ett rum till pastalaboratorium. Sådana tokerier måste ju undersökas – studiebesök here I come! Tänk om jag kunde inreda ett av barnrummen till basketsanatorium! Eller tänk om jag blir galen och bygger om vardagsrummet till ett hajakvarium!
Såja. Nu tar vi saker och ting i rätt ordning.
Pastaplattningsmaskinen och kocken i lägenheten.
Marco Moretti kom till Sverige för två år sedan och har sedan ett år förberett pastarevolutionen i stan. Lägenheten är verkligen en helt normal lägenhet – men med en nästan alltid stängd dörr. Bakom dörren finns pastalaboratoriet, dit man inte får gå utan skyddskläder. Marco var hur prydlig som helst i typiska kock-kläder och foppatofflor …
… medan jag packades in i en inte alls figurnära plastrock och en hårmössa.
Pastarummet var sterilt, rent, prydligt och ganska kallt. Jag häpnade.
– Wow. Verkligen. Wow. Oj. Men. Vad säger Hälsovårdsnämnden om det här?
– Miljökontoret var här i våras och godkände allt. Och som du ser har jag inga andra maskiner än assistenten som rymmer fem liter och pastadegstillplattaren här samt kylskåpet som är exakt +3 °C. Och så den här apparaten som är lite hemlig för att den använd när degen behöver eh … vila. Men jag tillagar ingenting, så jag behöver inte spis eller fläkt.
Jag stod där i min plastrock och lyssnade medan Marco på engelska med svenska inslag berättade om din stora pastapassion och hur fantastiskt fina råvaror han har hittat här. När han hade bestämt sig för att satsa på pastan åkte han runt i närområdet på motorcykel och letade fram särskilt miljövänliga mjöl- och äggleverantörer … som också är hemliga. Nu i höstas deltog han i en speciell pastautbildning i Italien hos en superkock som är pastanestor och vars namn … också är lite hemligt eftersom det är han som har kommit på det där jättehemliga som man använder sig av när degen vilar.
Fast det här är inte ett dugg hemligt: blåbärsravioli, fylld med rökt vildsvin, gärna serverad med kantarellsås. (De undre, normalfärgade, är nog vanliga ravioli med kanske … skinka?)
Marco åkte sedan hem till Sverige och laborerade fram det ultimata pastareceptet där proportionerna mellan mjöl och ägg är på procenthundradelen exakt. Om äggen råkar väga bara liiiiite för mycket, blir det ju fel, så då måste man väl korrigera mängden ägg …?
– Men … tar du bort lite ägg då? Hur tar man bort lite ägg? De är ju så sle…
– Nej, tvärtom Lotten. Jag behöver inte korrigera eftersom jag väger äggen och då vet exakt hur många gram vetemjöl som ska i.
– Aha. Tänkte inte på det. Men vänta, vetemjöl?
– Ja!
– Ska man inte ha vehettere … durum?
– Nej, det har man till torr pasta. Det här är färsk pasta. Och vetemjöl funkar alldeles utmärkt och är ju det mjöl som ni använder här i Sverige!
Marco gör här ostravioli. När han skär dem, får de bara en taggig sida så att han vet att det är ostravioli. Om de har två taggiga sidor är det kanske lax i, om det är tre taggiga sidor är det något annat i dem. Coolt.
Efter att ha oooo:at och ahaaaaa:at i en timme, tackade jag för besöket och gick med haltande hoppsasteg ut för att leta reda på nya äventyr, när jag hörde någon ropa mitt namn.
– LOTTEN! VÄNTA! Jag glömde!
Så kom Marco springande med en tårtkartong med alla raviolisarna som han nyss hade kreerat. Vi kokade dem till kvällsmat och åt med en puttanescainspirerad sås – och de var alldeles underbart delikata.
Bakelser! (Nästan.)
Alla borde egentligen ha tillgång till ett passionsrum där man kan skapa pasta eller något annat. Fast det kanske räcker med en passionsgarderob? Nä, nu ska jag inreda gästrummet till jeansmuseum. Eller …
Jag är förbryllad. I en Se-tidning från april 1950 står det om en 17-åring som heter Mona-Lisa Englund (1933–99). Hon var ett fullständigt unikum vad gäller idrott – och jag har mig veterligen aldrig hört talas om henne.
”Häck ser ut att bli hennes bästa gren. Blir hon bara snabbare mellan hindren blir tiden 12,5 sekunder på 80 meter reducerad.”Bilderna är verkligen läckra, skrev eller inte skrev. Det är fullt fokus på idrottsprestationen och kompetensen och inget annat.
Det här med att visa upp idrottare med full insyn i skrevet är inget nytt. Vad jag kan se efter en snabb men naturligtvis helt vetenskaplig undersökning visades männens och kvinnornas skrev upp på exakt lika villkor och med samma frekvens åren 1943–59.
Mona-Lisa vann SM i häck, höjd, trekamp och femkamp, badminton, konståkning och handboll åren runt 1950 och jag kan inte ens föreställa mig hur detta hanns med samtidigt som hon gick i skolan och tog realexamen.
”Om Göteborg hade en konstisbana finge nog Barbara Ann Scott se upp! Götalandsmästarinna – trots liten träning.””Med fjäderboll. Badminton är hårdast och slitsammast av alla idrotter. Detta var SM-träning – i DM vann hon.””Kanonskytten. I handboll har Mona-Lisa gått längst, hon ståtar bl.a. med ett nordiskt mästerskap. Tre gånger i landslaget. Alla målvakters skräck!””Joggning. Slottsskogens mjuka tuvor skänker rekordspänst. Vårsolen gör det lätt att sträcka ut över äng och backar.””Prick i kassen. Att vara lång och ståtlig är nyttigt i korgboll – det här blir säkert mål! Tre skol-DM är skörden i grenen.”
Men vänta nu. Kasse? Mål? Och vad ÄR det för basketboll hon har? Jaja, tyst min mun.
Mona-Lisa Englund gifte sig med herr Crispin och fick en dotter (f. 1960) och en son (1962–97) och skrev en bok om konståkning 1977, men mer än så har jag inte lyckats rota fram om henne. Kanske är hon världsberömd i hela Sverige — men för mig är hon en helt ny, fascinerande bekantskap. Jag är fortfarande förbryllad, but on a higher level.
Jag står upp och arbetar (det är ju så nyttigt att stå upp, hörni) i röran som är mitt arbetsrum. Deadlinen närmar sig med stormst… Pah. Den ”smyger sig framåt med myrsteg” är nog en mer med sanningen överensstämmande beskrivning.
Någon granne arbetar med motorsåg och det låter som om det är små spag(h)ettiträd som sågas upp i makaronibitar. Det får grannen gärna göra hur mycket grannen vill – det är varken för tidigt på morgonen eller olämpligt att få ordning i sin egen trädgård.
Men. Vid varje surr rycker jag på ett pavlovskt sätt till och trevar efter telefonen som en behaviorist ju plägar göra.
Det fanns en tid när jag ryckte till på samma sätt av en skramlande nyckelknippa (”ringde det?”). För att inte tala om den ljuva tiden när ett avlägset moppeputtrande fick mig att lystra, glittra med ögonen och rusa ut på gatan utifallatt det var han som var i krokarna.
Bzzzz. Bzzz. Bzzzz.
Nu ska jag ge telefonen till den ytterst pålitlige Sextonåringen. Han får helt enkelt vara min sekreterare under arbetsdagen.
För säkerhets skull nu så att ni inte missar något nu:
