Jag har i min hand ett exemplar av tidskriften ”Skärgård” (som ges ut av Skärgårdsinstitutet vid Åbo akademi), där en pensionerad konservator, numera hedersprofessor, själv berättar om hur det gick till när han på sin 40-årsdag 1984 serverades 36 000 år gammalt kött.
En annan har alls inga problem med att äta så kallad gammal mat. ”Lax härsknar efter tre månader i frysen” sa en gäst vid mitt köksbord – just då tuggande på en två år gammal, fullständigt delikat lax. ”Sill håller på inga villkor i det stora sillglappet mellan midsommar och jul”, hörde jag mig själv säga medan jag tog fram och öppnade påsksillen på juldagen. Mögligt bröd och rutten mjölk är förstås annorlunda och åker i binnen snabbare än någon hinner säga urk.
Men tillbaka till ”Skärgård” och konservatorn nu. Alla som drömmer om att klona en av alla frysta mammutar och istidsbisonoxar som med ojämna mellanrum hittas i Alaska och Sibirien, drömmer förmodligen även om att få äta upp dem, för så tror jag att mammutvetenskapsmän tänker.
Den mammut bison som tillagades, hittades i permafrost 1979 av två guldgrävare (finns sådana nuförtiden?) som hette Walter och Ruth Roman. De larmade en professor Guthrie, som sa ssssscchhhhhhh! och kom till dem på två röda sekunder. I största hemlighet frilade de hela djuret under en helg genom att helt sonika spruta vatten över det, varefter de forslade hela alltet till Alaskauniversitetet där de lade det i en behändig frys som ju råkade finnas där. (Att de höll det hela hemligt berodde på att staten äger dylika fynd och att byråkratin skulle ha sinkat och sabbat projektet.)
Något år senare kom konservatorn Eirik Granqvist (som alltså skrev artikeln i ”Skärgård”) in i bilden när han fick uppdraget att konservera mammuten bisonoxen – precis som den såg ut där i frysen, liggande på mage. (Tydligen hade intresset från myndigheterna svalnat och man vågade prata om den igen.) Den kallades allmänt ”Baby Blue” eftersom den var blåfärgad av järnfosfat som hade bildats under de 36 000 åren – och som en liten blinkning till Paul Bunyan and Babe the Blue Ox.
Granqvist jobbade på med konserveringen och konstaterade då att lite av muskelmassan vid djurets nacke varken var missfärgat eller ruttet och att … ptja … det vore ju ett förfärligt slöseri att inte … hrrrm … ta vara på detta. Nu när han nu skulle till att fylla 40 år och sådär liksom. Så han skar loss köttet och bad professor Guthries matintresserade fru Mary-Lee att koka en födelsedagssoppa på det med lite grönsaker som t.ex. potatis och morötter.
Och hon skred till verket. Köttbiten uppförde sig väl, sög åt sig buljong och blev efter ett par timmar riktigt mört.
– Ska jag vara helt ärlig, så fanns det nog mycket smak i köttet, men inte riktigt någon köttsmak, berättar Eirik Granqvist. Det var mera som en blandning av arom från fähus och gyttja. Men alla de inbjudna gästerna mådde bra och överlevde köttsoppan – trots att köttet nog innehöll en hel del arsenik.
Fähus och gyttja alltså. Men dåså, då var det ju värt besväret.
(Mer info här. Och ännu mer här.)
Mammut…? Är det inte en sorts kossa eller bisonoxe? 🙂
Men ett väldigt ovanligt och roligt bloggämne! (Om nu inte artikeln skrevs 1 april.)
Undras varför man bara fyndar Mammutar? I jämställdhetens namn borde väl en och annan Papput också hittas, iaf så här runt Fars Dag.
Ja jag ställer samma fråga som och. Det där är ingen mammut
Mammut är ju en stor hårig elefant.
Mammut, Bisonoxe.
Mammuten var blå av järnfosfat präxist som bisonkalven, förutom i nscken, vilket var vad de käkade på fölsedagsmiddagen!
Gack å lägg sig, båset!!
Varenda barnunge vet ju att det är just bristen på papputar som gjorde att arten dog ut….
Varför heter det bisonoxe, när en oxe är en kastrerad tjur? Då borde den arten också dött ut.
Funderar på om jag skulle ätit den där dynggyttjan, eller om jag skulle varit äcklad?
Lajvare brukar ju påpeka att det är anakronistiskt med potatis till medeltidsmat …
Meeeeeen så lustigt. Jag har gjort om den där istidsbisonen till en mammut i tankarna och sedan inte kunnat byta! Meeeen så knäppt! I inledningen av artikeln i tidskriften står först om ett annat istidsfynd, och det var en mammut …
Jag ändrar nu i texten och beställer tid för en undersökning av hjärnvindlingarna.
I bildtexten är det fortfarande en mammut.
Hmm, funderar på när i natt du lyckats ta dig in hos mig och fotografera mina tomater?
Du har nog fel Per, tomaterna tillhör Joe Buglewicz.
Av eget infruset har vi ätit 13 år gammal svamp, som var alldeles förträfflig. Såväl påsen med blandsvamp, som den som bara innehöll Karljohansvamp.
När det gäller mina (och tydligen Pers) tomater, så hinner jag knappt ta hem dem från affärn innan de möglar. Om man däremot humpar in dem i kylen så att de är iskalla och smakar noll, ja då håller de i ett halvår.
Tomater och clementiner möglar på fem röda om man låter dem ligga kvar i plastpåsen. Om man lägger dem i en korg (med servett i botten, ifall det ändå skulle misslyckas) klarar de sig oftast tills det är dags att äta dem.
Fryst mat räknar jag alltid med att den håller hur länge som helst. Maken har ibland andra åsikter.
Och sylt! Jag har ännu plommonsylt från 80-talet i källaren. Den är utmärkt.
Ja, sylt och gelé och liknande håller nog för evigt, i alla fall så länge burkarna håller tätt.
Christer, att äta någonting som är 36 000 år gammalt är väl redan i sig nästan definitionen på anakronism … (förresten var väl bisonen amerikansk och potäterna kommer från den sidan Atlanten, så eurocentriska lajvare skulle ändå ha fel i just detta fall).
Säkert inget fel på dina hjärnvindlingar, Lotten! Hjärnan är gjord så att den ser vad den tror den ska få se, det såg jag i ett TV-program. Det sparar nämligen tid om man ”ser” lejonet som prasslar i busken redan innan man faktiskt ser det. På så sätt hinner man förbereda sig för försvar och höja spjutet i tid (eller fly, då). Jag antar att det är denna mekanism, plus eller minus medhavd sprit, som gör att jägare stundom är ”helt säkra” på att kompisen med orange lapp i mössan, eller vad de har, faktiskt är en älg. Och skjuter.
Igår trodde jag att en burk med kryddpeppar såg ut att innehålla cayenneppar. Tyckte precis etiketten såg ut att annonsera det, och hällde rikligt över kyckling i tomat som skulle has till spaghetti (cayenneburken är lite trög). Vilket jag nu berättar androm till varnagel! Det blev inte bra.
och, tyvärr är det ju också därför som ögonvittnen inte alltid är så pålitliga som man tror. ”Jag såg det med egna ögon” är inte alls en garanti för att personen såg det den tror att den såg.
(Glömmer aldrig ett experiment i detta som jag såg på teve för … oj, säkert tjugofem år sedan … där tio personer på en perrong fick se en händelse på en annan perrong, och sedan berätta om vad de såg. Ett par figuranter kom från varsitt håll och bråkade lite. Samtliga ”vittnen” berättade — enskilt, förstå, så att de inte påverkade varandra — att den yngre mannen hade attackerat den äldre, förmodligen med kniv, och den äldre hade tvingats försvara sig och slå ner den yngre. När alla hade berättat fick de se en film av händelsen i slow motion. Den yngre mannen hade tagit upp en kam ur fickan för att dra genom håret, och den äldre hade rätt som det var bara hoppat på honom. Men alla människor utgår från att yngre är bråkiga och äldre är snälla, så det är det de ser. Och personerna i det här fallet visste ändå att de var med i ett experiment, men det hjälpte inte!)
(ha! Mitt ”därför” syftar såklart på ochs första, inte andra …)
Till yttermera visso (och nu blir det cirkelresonemang här) läser man ju det man vet att det står i en text och inte det som verkligen står, varför det blir fel i alla texter även när de är korrlästa och korven den har två.
Just så, Annika Och Lotten! Det där med korrläsnings begränsningar har man ju egen erfarenhet av… Den enda jag mött som inte missade NÅGONTING när hon korrläste, var min egen moder. Hon kunde vara hur oprecis och känslopåverkad som helst i andra sammanhang, men korr läste hon med laserblick. Hon räddade mig från ett par mycket opassande och totalt icke avsedda lustigheter i mina manus.
Att korrläsa egen text är betydligt svårare än att korra andras texter.
Så sant, Agneta uti Lund.
Jag fick tips om att vända på pappret och läsa texten upp och ner när jag skulle korrläsa mina egna alster när jag sommarjobbade som sekreterare för sisådär 23 år sedan. Det ”onaturliga” i att läsa upp och ner ökade chansen att hitta eventuella fel.
Detta knep funkar inte alls lika bra på elektroniska dokument i den stora iMacen hemma. :-S
Jag åker med mammuttåg till Gävle just nu och alla passagerare ser ut som mammutar och vädret är surkallt som på mammut-tiden och så måste jag byta tåg hela tiden, från mammutar till bisontåg.
(Jag har ältat mammut-bison-misstaget sedan i morse.)
Läsa korrektur på skärm går ju bara inte.
Tänk nu inte mer på mammutbisonar, Lotten. Tänk på kattungar istället.
’Mammutar’ är iofs ett Politiskt Korrekt uttryck, men vi som känner för papputar känner oss nog allt inte så lite åsidosatta. Hur länge ska denna diskriminering pågå?
Jag korrar en tidskrift via pdf:er på skärm. I Acrobat Pro kan man lägga in rättelser och kommentarer direkt i pdf:en. Ganska praktiskt åtminstone om man har stor skärm.
Nej, Brid, det går ju inte! Aaaaaaknjtschoooo!
Har just pratat med ComHem. Det är vanvettigt obehagligt. De stängde av mina TV-kanaler utom basutbudet för flera månader sedan pga en skuld (säger de) på 60 spänn. OCH ströp bredbandet. MEN de skickade den vanliga räkningen, som jag snällt betalade, trots att de inte levererae ”för det står i avtalet att vi får göra”. DE är alltså skyldiga MIG flera tusen.
Akta er, säger jag. Skurkfasoner.
Den som föredrar mastodonter framför mammutar och bisonoxar och har tåliga trumhinnor kan lyssna på Mastodon:
http://www.mastodonrocks.com
Korrläsning är jättesvårt, upptäckte jag och medarrangörerna till en kulturfestival när vi skulle vara exklusiva och screentryckte våra affischer för hand. Vi var fyra personer och ingen upptäckte de trasiga datumen förrän vi var nästan färdiga med färg nummer två. Isch. Tack och lov kan man göra om en nia till en åtta så att det nästan ser riktigt ut.
Jag gillar Heffaklumpar och Tesslor!
Torkad Karl Johansvamp i påse håller inte hur länge som helst. Blev en morgon väckt av min, dåvarande, 3-4 åring.
-Mamma, det kryper i skåpet.
Påsen med svamp var inte längre en påse svamp, utan en påse rymningsbenägna, vita, små maskar.
Nämen svamparna! Maskarna! Rymningskrypen!
Kommer ni ihåg mina maskar?
Färska (kalljästa) frukostbullar.
Börja dag 1 framåt eftermiddan/kvällen. Alla ingredienser ska ha rumstemperatur när du börjar.
25 g smör
2 1/2 dl mjölk
25 g jäst
1/2 tsk salt
1 ägg
8-9 dl vetemjöl
Mjölk till pensling på morgonen dag 2.
Smält smöret och låt det kallna. Häll i mjölken.
Smula sönder jästen och rör ut den i lite av mjölk/smörblandningen. Rör i salt och ägg och resten av mjölk/smörgeggan samt mjölet. Arbeta degen smidig.
Dela degen i 12 delar, rulla till bullar och lägg dom på plåt med bakplåtspapper. Täck med bakduk, ställ plåten svalt och låt bullarna jäsa till nästa morgon . Om man har ett kylskåp med svalavdelning är detta perfekt. Jag ställer plåten längst ned i vårt vanliga kylskåp (som inte står på max.) och lägger över två kökshanddukar så att bullarna får det muffigt och skönt (barnens kommentar).
När du vaknar ska du genast vackla upp och sätta ugnen på 250°. Pensla bullarna med mjölk och grädda i så där 5 minuter. Äts varma med smör och marmelad. Lite mindre syndigt, men också gott, är att bara ha Philadelphia-ost på. Eller smör och vanlig normalost.
När du vaknar dag 2 alltså.
Jag tycker att Ökenråttans brön låter godare än alla maskar i världen.
Nu har Lille Maken och jag tittat på Peres-avsnittet. Vi hörde henne på Berwaldhallen bara nyssens. Hon är en pytteliten människa – t.o.m. kortare än Daniel Harding – och har små händer i proportion därtill. Men hon når ändå hur mycket som helst,rent tekniskt, och spelar så publiken står upp och jublar. Så klart hon hade rätt konsert i händerna, men att gräva fram den inför sittande publik – inga nerver alls. Vilket proffs.
Maskingar hit och krypingar dit, nu har jag kopierat Ökenråttans recept för det där kan jag faktiskt fixa! (Jag som duschar direkt efter uppstigningen kan ju sätta på ugnen — vi har en jähättegammal spis vars ugn behöver en tjugo-tjugofem minuter på sig att bli het nog.)
Och mitt sparade dokument heter ÖR:s frukostbullar. (Nä, jag har ingen skrivare kopplad hit, den är på andra våningen.)
Sen ska jag bara köpa jäst också (övrigt finns, men just jäst* har jag aldrig hemma för om jag köper det använder jag det också).
Mmmm, vad gott det ska bli, så småning om!
* Vad skojigt det där såg ut, då.
Att inte kunna korrläsa sitt eget, och att man läser det man ju vet att det ska stå för det är vad man har skrivit …
Jag tror att jag (här) har berättat en gång förut (men vaffan, vi tar om den igen) om mappen (en sån där i kraftig glättat papp med ett elastiskt band i förutom vikningen som håller kvar lösa papper) vi lät trycka, med stor logga och företagsnamn samt ordet ”utbildning” på framsidan. Jorå. Vi var minst tre som hade tittat på underlaget här, och de var minst två som hade tittat på underlaget på tryckeriet. Ingen, säger ingen, såg att det med stora fina bokstäver stod UBILDNING. Helt ofattbart, och helt ofattbart genant för precis alla inblandade.
(Har jag slutit alla parenteser jag har påbörjat i detta inlägg?)
(Mitt upplagda förråd tar aldrig slut, för jag fyller på det när ni inte ser!)
Märkligt nog påträffade jag just nu en artikel om elefanter som jag tycker passar in här: cirkusdjur som arbetsdjur under första världskriget. Lite ledsam läsning, i och för sig, för djur som dras djupt in i människors mellanhavanden far inte så väl. Men — om elefanter som drog kärror och plogar och sådant, och plötsligt nämns hur några sentida utgrävare trodde att de hade hittat en långhårig mammut.
Så kan det gå.
Schwamparna köpte vi på en resa till Italien på tu man hand. Väntade på rätt tillfälle att tillaga godsakerna. Nu fick de, tillsammans med mycket annat från skafferiet, åka i soporna istället. Och vad kan man lära av detta? Ät alltid godsaker omedelbart!
…och tomaterna!
Jo, det var faktiskt en sak till. Och nu känns det som om jag lägger en våt filt över allting, men det är ett mycket minnesvärt datum även i dag. Jag kräver inga svar alls på det följande, jag vill bara observera att det är vapenstilleståndsdagen. Och att en av de skribblare här i världen som hade den skarpaste blicken och den lättaste handen formulerade hela grejen väldigt bra och lätt. Så —
Kurt Vonnegut, i Breakfast of Champions (i svensk översättning, Morgonmål för mästare):
“I will come to a time in my backwards trip when November eleventh, accidentally my birthday, was a sacred day called Armistice Day. When I was a boy, all the people of all the nations which had fought in the First World War were silent during the eleventh minute of the eleventh hour of Armistice Day, which was the eleventh day of the eleventh month.
“It was during that minute in nineteen hundred and eighteen, that millions upon millions of human beings stopped butchering one and another. I have talked to old men who were on battlefields during that minute. They have told me in one way or another that the sudden silence was the voice of God. So we still have among us some men who can remember when God spoke clearly to mankind.
“Armistice Day has become Veterans’ Day. Armistice Day was sacred. Veterans’ Day is not.
“So I will throw Veterans’ Day over my shoulder. Armistice Day I will keep. I don’t want to throw away any sacred things.
“What else is sacred? Oh, Romeo and Juliet, for instance.
“And all music is.”
Igen, förlåt om jag lägger en våt filt, och förlåt om jag blir en smula våtögd. Men det finns anledning att komma ihåg vapenstilleståndsdagen, för den är i dag, och det är faktiskt märkligt att svenska media i allmänhet inte ens märker någonting.
Det är också mina föräldrars bröllopsdag. Saliga i åminne.
Alla britter har röda poppies (vallmor) på kläderna. Jag tror islamisterna i England har låtit bli att bränna sådana här blommor i år, det blev inte så populärt förra året.
För övrigt är det min avlidna makes födelsedag idag. Det kändes som om han var här en liten sväng igår, innan han fortsatte till barn och barnbarn.
(Nej, jag tror inte så sådant. Men om det känns så, kan man väl få ha trevligt med det en liten stund?)
I Belgien är det helgdag i dag av ovanstående anledning – utom för EU-tjänstemän.
Läste nyss på SJ:
»Sista minuten
Biljetten för dig som ännu inte fyllt 26 år, som är studerande eller pensionär.«
Avses därmed unga pensionärer? Eller avses tre olika kategorier: Unga under 26, studerande, pensionärer?
Skulle ju ha en liten majlis till hans minne också: 🙂 Den räcker till LarsW’s föräldrar med!
Jag har sett en relativt intressant (men lite väl sentimental) dokumentär om 11/11, Annika. Vänta, det kanske var när jag skrev om det häromåret? Nehej … kanske finns det på nät… nej. Michael Palin var det i alla fall, och den nämns här.
Den 11 november är stor helgdag i Frankrike också. Det var idag som jag tillsammans med en något yngre – och, hoppas jag, något mera rutinerad – förmåga skulle fira krigsslutet genom att framföra ”Heaven, I’m in Heaven…” på en bar nere i Camargue.
Nu blev det tyvärr inte så eftersom jag blev utslängd från min bostad förra söndagen och det gjorde mig lite sorgsen så jag lämnade min danspartner i sticket. Små och smärre tragedier utspelas ständigt.
De fick 55 år tillsammans, och. Mer än jag och sambon kommer att få, eftersom vi bägge var 40+ när vi träffades. Livet har sina vindlingar.
55 år! Det var inte illa, LarsW.
Man är lite avis. Bra hade dom det också.
På tal om korrläsning så skulle min morgontidning behöva satsa en slant på det. Detta kunde man läsa på förstasidan idag:
TUFFA BESLUT FÖR VETERINÄRER
En veterinär har rätt att av djurskyddsskäl avliva ett djur utan ägarens medgivande men det är sällan det går så långt. I oktober tvingades dock en veterinär avliva en hund som var förlamad i bakdelen mot hussens vilja.
Om det gör dig agiterad så har du en vanligen väldigt väl korrekturläst tidning.
’ en hund som var förlamad i bakdelen mot hussens vilja’
😉
Det tror jag det, vilken husse vill att hunden skall vara förlamad i bakdelen..?
Veteran’s Day heter Rememberance Day här i Toronto där jag är just nu; där firas, eller snarare högtidlighålls, den ordentligt, med parader, tal, orkestrar och så.
Den högtidlighåller inte bara första världskrigets offer, utan även andra, och Koreakrigets, numera…
Wiki lär oss följande: ”The federal department of Veterans Affairs Canada states that the date is of ”remembrance for the men and women who have served, and continue to serve our country during times of war, conflict and peace”; specifically, the First and Second World Wars, the Korean War, and all conflicts since then in which members of the Canadian Forces have participated.”
Stämmer nog , mikaels, jag träffade en kanadensiska i går (North American native) som hade en liten röd vallmo på blusen.