den skrattande språkpolisen
Prickar som promenerar på fönsterbrädan: Fönsterkryp Ökenråttensis.
(Det här inlägget ”finns inte” om man inte har länken hit. Och den finns ju bara i båset till det här inlägget. Däremot dyker det upp om man har RSS-läsare och då blir man ju jätteförvånad eftersom det ju inte står nåt här. Ja. Och inte kan man kommentera heller. Himla mystiskt.)
Kommentarer är stängdaJomenvisst, det fattar jag också att trafiksituationen i Stockholm är ohållbar.
Jag skulle idag ta mig hemifrån till Norrtälje och hade faktiskt en hel del olika alternativ som jag själv kunde räkna ut. Då går man till diverse karttjänster och ber om vägförslag och mäter avstånd och bedömer huruvida innerstadskaos är bättre än slingervägskaos.
Ni som bor i Kiruna, Sollefteå, Eslöv och Åmål: var nu glada för det. Om ni ska åka till Haparanda, Oskarshamn eller Kristianstad, är det liksom bara att åka.
Vägen Eskilstuna–Norrtälje här ovan sägs vara 18 mil och ska ta 1 timme och 45 minuter att köra. Då tänker man mjaaaaa och kollar en alternativ sträcka på småvägar och lite fler tajta möten med stora lastbilar bakom skymda kurvor:
Och det är DÅ man gör ett felval och …
De första 11 milen gick på en timme. Sedan ”körde” jag 1 mil på en timme inne i Stockholmsgröten, varefter jag avslutade med en sexmilatur som också tog en timme.
Kära Eniro och Google Maps!
Ljug för mig! Säg att alla vägar runt Stockholm är bättre, kortare, rakare och snabbare! Jag vill inte in i centrum igen – om det inte handlar om konserter, föreläsningar och inköp av basketskor och jag kan ta tåget dit.
Hälsningar från en frustrerad klantskalle
Jag vet! Vi bygger en sexfilig jättebro på diagonalen över Mälaren! Ja!
Om jag nu ska avsluta med något mer positivt, så är det anledningen till att jag är i Syninge i Norrtälje: en bokresa som har arrangerats av Breakfast Book Club. Lästokar från hela Sverige samlas på en kursgård med blommiga lakan och kommunistiska manifest samt vilsna deckare.
Nyss satt tolv personer och diskuterade erkänt duktiga kändisar som inte vet att föra sig bland vanligt folk (vi är förstås egentligen bara ogina), stora matupplevelser (första bearnasiesåsen) och knäoperationer (mitt fel). Imorrn ska vi diskutera matböcker och Den Där Boken som jag nämnde förut och som jag inte gillade alls. Tre exempelmeningar:
Jag kommer under diskussionen att vara häxan surtant som fnyser och rynkar näsan och hötter med pekfingret. Den som först säger ”men skriv en bok själv då” kommer att få på truten och när jag sedan stäms och måste förklara mitt beteende framför en domare i en rättegångssal, kan jag skylla på Stockholms trafiksituation som fick mig ur balans.
Jag har ju som bekant båda fötterna i munnen – när de inte trampar omkring i klaveret, vill säga. När jag öppnar munnen hoppar synapserna jenka och skippar censuravdelningen samt sänder via röstvågor meningar till öron som aldrig har hört på maken.
Fakta:
Efter fem timmars korrläsning med inblandning av frustrerade utrop och massa telefonsamtal med bilverkstäder som inte förstår hur en 14 år gammal bil kan ha drabbats av allt detta på en gång, ringde företaget med de ”vana skribenterna” och ville spåna lite idéer till mitt föredrag. (Jag har i dialogen här tagit bort allt som kan avslöja källan och känner mig därmed lite som Deep Throat. Eller Dustin Hoffman.)
Telefonprat:
– Vi tänkte oss ”hur man skriver snabbt”. Och svårstavade ord. Samt korrtecken.
– Ja! Vad kul!
– Du skrev om det i Språktidningen och vi t…
– Det minns jag inte! Hihi!
– Och så vill vi att du pratar om ”stilvalörer”.
– Åh! Ja! Jag läser just nu en fantastiskt illa skriven bok som heter si och så och är skriven av NN och stilen vacklar som ett korthus, nej fel liknelse, jag menar bara att författaren har misslyckats totalt med ditten, datten, dutten och detten.
– Ah. Eh. Författarens livskamrat jobbar här och kommer att vara med på ditt föredrag, så det är bra om du inte tar upp just detta som exempel.
Tips:
Så. Alla som i framtiden kommer att prata med mig: frukta icke. Det jag säger ska inte tas på allvar om det verkar underligt och konstigt, för i så fall har jag nog bara tankarna på annat håll och problem med bilen.
79 kommentarerNär Stephen Fry talar, lyssnar jag. Den här snutten har han visserligen inte skrivit själv, men det är ju han som läser. Så jag lyssnar.
Ptja. Lite banalt kanske? Men man ska tydligen för att må bra göra det man tycker om att göra och inte lyssna så mycket på hur andra tycker att man ska … eh. Eller? Då ska jag äta jättemycket potatis, smörja in ansiktet med handkräm och aldrig promenera – precis tvärt emot hur ”alla” säger att man ska leva. Eller så trampar jag bara på i gamla hjulspår:
Hej lilla dagbok, det här har jag gjort idag – och det var en mycket bra dag.
Förmiddag – tjoade lite
Alltså va. På de i affären köpta äggen fanns en fjäder. Jag såg framför mig hur det var ett meddelande eller en signal – som en flaskpost från en höna som ville att vi äggätare skulle tänka ”ack, kära höna, här har du satt ditt bomärke, ack”. Och barnen ba:
– En fjäder på äggen? Heter det inte ”en fjäder i hatten”?
– Varför har nån satt en fjäder i äggkartongen?
– Varför är det inte fler fjädrar på äggen? Jättebra stötdämpare ju.
Eftermiddag – klippte lite
I vanliga fall klipper man bara av nät när man har vunnit NBA och vill ha ett minne att rama in. Jag funderar som bäst på att rama in detta och sedan inviga Det Fantastiska Basketmuseet i Eskilstuna.
Kväll – lurades lite
Nämen. Stephen Fry hade ju rätt.
37 kommentarerJag får (inte tillräckligt) många språkfrågor via mejl. De flesta är intressanta och välskrivna och får mig att säga ”nämen” och ”jaså” samt ”vaffan?” – och jag vill gärna ha fler.
Här kommer en av de senaste frågorna:
”Jag har en liten fråga till dig gällande ett ord som används ibland i rekryteringssammanhang och det är ordet prestigelös.
Jag har försökt att googla på ordet och sökt i synonymordlistor men har inte funnit någon bra förklaring på vad det står för.I min värld betyder det att om en person är prestigelös, så kan hen t.ex. bjuda på sina misstag, hugga i där det behövs även om uppgiften egentligen inte ingår i ansvarsbeskrivningen, kan ändra sig i frågan efter övervägande. Det som gjorde att jag blev uppmärksam på just detta är att min dotter läser Personalvetarprogrammet och de i klassen hade haft detta ord uppe på tapeten. I klassen fanns en helt annan uppfattning med en mycket mer negativ klang.”
Å hej och hå vad ordet ”prestigelös” inte finns i ordböckerna som jag har i min ägo. Hej Google, min vän. Hur kan ”prestigelös” betyda någon annat än det som vi (väl?) tror att det betyder? Jag googlade lite slarvigt och fann snabbt att vi var kompisar och överens, Google och jag.
Sedan frågade jag en mig närstående Orangeluva som i sitt stall har diverse skrivande människor i olika, intressanta åldrar.
De lite yngre svarade precis som de lite äldre:
”Kan jobba mef högt å lågt, en doer som inte ser dig som ’fin i kanten’.”
/HR-chef, f. 1984”Någon som hugger tag i det s behövs göras och inte ser sig för ’fin/högt uppsatt’ för olika saker Typ. Alltid positiv egenskap.”
/HR-chef, född 1982.”Utan att Googla så definierar jag det som att man inte har ett behov av bekräftelse i det arbetet man gör, man behöver inte highligta för alla hela tiden att det är ens egens efforts som ledit till det bra resultatet, och man har det enkelt att dela med sig av bra resultat till andra, och gärna uttrycker sig så också ”Denna leverans är på grund av allt ni bidragit med” osv. Sen kanske man inne i sin hjärna vet att man varit den största anledningen, men som sagt inget behov av att få det bekräftat eller att man behöver säga det själv J
Men lika mycket är detta att man kan erkänna att man har fel, om man pushat hårt för en viss ståndpunkt i en fråga och sedan inser att den andra sidan har mer rätt, så har man inga problem med det utan inser sin miss!”
/Gruppchef, f. 1989
Nema problema. (Förutom att alla smileysar förvandlas till J.) Alla är överens. Synd bara att alla inte är det. ”Prestigelös betyder ju att man är för snäll och undergiven!” Och att om det översätts till engelska blir alldeles tokigt:
”The problem is also that Swedes often insist on a translation of prestigelös as ’prestigeless,” which is incorrect and could have a very negative effect on an English speaker reading your CV. Prestigeless has a very negative connotation in English.”
Så. Ännu ett oanvändbart ord. Vad tusan ska vi göra med alla floskler och urvattande uttryck som folk inte längre tolkar på samma sätt? (Man får inte svara ”det var bättre förr” utan att vara konstruktiv, så det så.)
Hur apolitisk jag än är och hur full av aversion jag än är mot tjafsande opponenter som vägrar lyssna på varandra, måste även jag dra mitt strå till stacken när nu Putin i Ryssland och Erdogan i Turkiet har blivit galna. Om de bara är maktgalna eller spritt språngande får väl tiden utvisa.
Läs Sofi Oksanen om hur vi inte stillatigande kan acceptera vad som händer i Ryssland – men fan vet hur man ska kunna agera. Det räcker liksom inte med att lajka nåt på Facebook eller sluta titta på OS eller låta bli att dricka brännvin.
Och så går vi över till Turkiet, där jag ju var hela förra veckan. Att de har val om ett par veckor undgick ingen av oss eftersom man på amerikanskt vis BANKAR in budskapen med alla till buds stående medel.
Det var flaggor, ballonger, vimplar, gigantiska flaggor och reklamskyltar större än Hötorgsskraporna.
Och så bussar, överallt jävligt högljudda bussar som förpestar med musik och slagord.
Jag kan rekommendera en sänkning av volymen. Det brölar.
– Vi längtar till valdagen bara för att slippa bussarna, sa en turk som pratade god engelska (samtidigt som han hade pekfingrarna i öronen).
I morse satt jag vid köksbordet och halvlyssnade på tv-nyheterna (eftersom vi inte längre har papperstidningar), när jag plötsligt hörde att Twitter hade stängts av i Turkiet.
– Vi ska visa världen hur mäktigt Turkiet är! skrek premiärminister Erdogan från en pulpet med hurrande människor framför sig.
Sofi Oksanen skriver i artikeln som jag länkade till ovan:
Den nya tiden har redan börjat.
Tiden mellan de kalla krigen – 1989–2014 – är över.
Om turkarnas hjälte Atatürk finns det mycket att säga, men det råder inget tvivel om att han försökte anpassa sitt land till en omvärld som rusade framåt när han bland annat gjorde om moskéer till museer och införde latinskt alfabet. Att moskén Hagia Sofia i Konstantinopel 1934 gjordes om till museum gjorde, symboliskt sett, att hela mänskligheten blev delaktig i dess historia och skönhet och att årtalet 1453 inte längre var något för muslimer och kristna att slåss om. (Två före detta helgedomar som till alldeles nyligen var museer – Hagia Sofia i Iznik och Hagia Sofia i Trabzon – gjordes om till moskéer 2011 respektive 2012.)
Nu skriker Erdogan från sin turkiska talarstol och nu ska fler museer göras om till moskéer och redan har Twitter i Turkiet stängts av medan jag förmodar att Putin ser sig om i världen efter nästa villebråd. Här hemma citerar vi detta med lite rysk brytning:
”Det var en dejlig borg. Den ville vi gerne have.”
38 kommentarerFör en halv evighet sedan blev jag uppringd av en person som ville att jag skulle komma och lunchföreläsa inför chefer. Jag hoppade en meter rakt upp och tjoade och skrek (inombords förstås) eftersom jag har längtat såååååå efter att få föreläsa för just chefer.
(I korthet: jag föreläser om nyttan av kommunikation och skrivkunskap samt informationsteknik – men nästan alltid för underhuggarna. När de kommer tillbaka till arbetsplatsen och vill genomföra förändringar som förenklar kommunikationen möts de inte sällan av de överordnades ”nej, så kan vi inte göra, nu fortsätter vi att arbeta som vi alltid har gjort” och så mejlar underhuggarna i förtvivlan till mig och säger att de inte får igenom några som helst nyheter.)
Vi (personen som ringde och jag) kom överens om datum och innehåll och allt var frid och fröjd tills jag fick se den inbjudan som hade gått ut där det stod att jag – språkpolisen, radioprataren och frilansskribenten – skulle föreläsa om ”konsten att säga nej”.
– NEEEJ! skrek jag högt (och inte inombords), vilket inte alls var särskilt komplicerat.
Något i kommunikationen mellan oss måste ha klickat. (Inte klicka som i kungens och Silvias fall utan klicka som en pistol som inte pangar.) Det stod att jag förutom att lära cheferna att säga nej även skulle leda dem rätt vad gäller dagsplanering. Jag? Som tar dagen som den kommer, korrläser i pyjamas till lunch och som förmodligen är bedrövlig som chef och inte kan delegera ens under pistolhot?
Jag vände mig raskt till en som jag känner som är chef, en annan som borde vara chef och några personer som är egenföretagare med den äran och bad dem om råd.
– Låtsas som om det regnar!
– Hoppa av!
– Gör en grej av det – visa hur viktigt det är att kommunicera effektivt!
– Som chef vill man gärna ta på sig allt och sköta allt eftersom man då vet att det blir bra. Som chef gäller det ju att våga delegera, att våga ge upp kontrollen och att se till att den som får ett uppdrag känner att jag som chef har fullt förtroende för alla mina anställda. Därför skulle jag vilja säga att någon har delegerat utan att kontrollera att den anställde ha agerat i chefens anda och säkerställt att uppdraget som du sk…
– Men va fan, det måste ju ha blivit fel. Ring till uppdragsgivaren och red ut situationen!
Så enkelt är det ju. Jag kan inte på några villkor utge mig för att kunna lära chefer att vara chefer, men jag kan berätta om kommunikation för vem som helst!
Lösningen blev att alla som hade anmält sig fick ett extramejl som innehöll formuleringar som klargjorde min roll, som t.ex.
Och har jag inte här och nu dessutom världens bästa exempel på när kommunikation gick helt åt pepparn?
Jag känner mig numera så ohyggligt världsvan när det gäller hotellboende – trots att jag jämfört med de riktigt hotellvana knappt är torr bakom öronen. Vad jag till exempel inte har lyckats lista ut än, är hur man kan låta bli att köpa grisen i säcken eftersom
Hotell Tegnérlunden snålade på te och hade ingen bacon. S:t Jörgen Park Resort hade jätteläskig äggröra, hård som blomkål. Hotell Birger Jarl skötte sig exemplariskt tills städerskan vägrade acceptera att jag inte hade checkat ut och man i receptionen tyckte att jag var larvig som påpekade detta. Elite Hotel Ideon hade världens skönaste täcken. Best Western hade väggar som inte formade räta vinklar. Scandic hade glömt att städa duschen.
Och nu till bevis på min världsvanhet! När hotell har kortnyckel som måste stoppas i ett fack på väggen för att elektriciteten ska funka, kan man ju inte ladda upp telefoner och datorer medan man går ut – för då måste man ju ha med sig kortnyckeln. Då kan man kolla hur det står till med tevens vägguttag eftersom just det väldigt ofta funkar hela tiden eftersom teven måste stå på och visa ”Välkommen Mrs. Bergman to our hotel” eller liknande dödsviktiga budskap.
Och nu er tur: världsvana tips emottages varmt!
52 kommentarer
Vad ni inte vet i The Never Ending Knästory, är att jag var och ståröntgade knät för tio dagar sedan. Med belastning, alltså. Därefter skickades röntgenplåtarna till Herr Doktor zom brüter på düska.
– Din kneschkål är inte brra. Du har ont där, ja?
– Nej, jag har inte alls ont i knäskålstrakterna utan här, på sidan.
– Zidan? Jaaa. Där är det inte heller brra. Veldig schliten.
Det mystiska är alltså att jag för två år sedan inte hade mer än normala förslitningar och att jag sedan meniskreparationen för ett år sedan hux flux har utvecklat en sådan grav artros att jag inte sover på nätterna och endast undantagsvis kan låta blir att prata om knäna. Kommer ni ihåg SleepCycle, som jag blev så förtjust i för fyra år sedan? Kolla vilka framsteg jag har gjort på sovfronten sedan dess (de skumögda kan klicka på bilderna för ytterligare info):
Men den här senaste ortopeden sa (när han hade berömt mina fantastiskt starka ledband) att mitt knä kan göra mindre ont om vi gör mig kobent så att belastningen inte ligger på samma onda ställe som idag. Jag ska bara ha på mig en tillrättavisande skena som heter knäortos. Och den ska jag ha på mig så fort jag rör på mig i ungefär två månader – och då kan jag göra allt som jag vill göra så länge det inte gör för ont. Om det hjälper, kan man gå in i knät (iiiih!) och vinkla till kobentheten så att den blir permanent.
– Kan jag spela basket med en sådan där sk…
– Hahahahaaaaaa, hahaaaaaaa, haaahahaaaaaaa, du var mig en rrrolig perrzån, sa läkaren.
Och nu tillbaka till nutiden. Igår vad jag först på artrosträning i en varm bassäng på sjukhuset. Då har jag ett flytetyg och så vandrar och springer jag omkring i vattnet med halta Hasse och lytta Lotta.
Med blött hår och klorsprängda ögon sprintade (eh) jag sedan till ortpedverkstan för att mätas och undersökas.
Coolhetsfaktorn slog i taket, jag började yra om Ironman och Arnold och trippade omkring i ortopedlokalerna som ett litet poliobarn på grönbete. (Även om jag inte kände minsta lilla skillnad. Men jag var ju coolast i stan.)
Tyvärr var mina knän inte alls så muskulösa (eller svullna) som jag trodde, så jag måste vänta i två veckor på att storlek small ska levereras. Small. Mina ben är i storlek small. Hej muskelträning, här kommer jag!
52 kommentarerDet här är mest ett inlägg för alla som funderar på att åka på den skumt billiga resan ”I apostlarnas fotspår genom Kappadokien”. De som arrangerar resan är TSS – Travel Service Scandinavia – och det låga priset beror på att turkiska staten sponsrar projektet.
Det är inte skumt alls utan en mycket proffsigt genomförd resa. Dock är den i slutänden inte särskilt billig – om man inte håller hårt i sina slantar, vill säga.
I BOKSTAVSORDNING! MARSCH!
dessert
Serveras alltid i mängd, men varierar lite i form, storlek och konsistens – men inte vad gäller sockerinnehåll. ”Extremt sött” är en underdrift.
dricks
Det här är ett jävla bängel – man ska alltid ge en peng men själv bedöma hur mycket. Även städerskan som du aldrig hinner se röken av ska du ge dricks. Detta är vi svenskar bedrövliga på.
På slutet av resan SKA hela bussgänget ge en peng till både guiden och chauffören. Vi samlade ihop i två kuvert och gav dem när vi skildes åt. Detta är tydligen inte alls kutym: man ska ta sin peng och ge dem i handen när man går ut ur bussen för sista gången. En av guiderna skickade tillbaks kuvertet med ordern ”ta tillbaka er peng och ge mig i handen istället”. Det blev kaos: några tog för mycket, andra fick inte tillbaka det de hade lagt och åter andra hade ingen aning om hur mycket de hade lagt. Några blev sura och smet ut bakvägen.
eluttag
Inga problem – de är likadana som i Sverige.
fitness
Det finns gym på alla de fina hotellen – och jag rekommenderar dem. Jag var där helt solo varenda gång.
flygplatsrutiner
När man ska hem igen, går man genom en första säkerhetskontroll med hela sitt bagage – inklusive stora bautaväskan som sedan checkas in. Sedan måste man skriva på papper om man har köpt juveler, en halv älg och pälsar, varefter man checkar in väskan (max 20 kg) och går vidare till den vanliga säkerhetskontrollen.
flygresa
Det tar ungefär fyra timmar från Stockholm till Antalya. Planen var i tid och flygvärdinnorna vänliga. Te och kaffe var gratis, vilket var så förvånande att jag råkade köpa en stor chokladkaka av bara farten. Lite trångt var det dock.
frukost
Frukosten är likadan överallt och dignar av fetaost, grönsaker, färgglada flingor och varmt, torrt bröd. På ett hotell stod en kock och svängde ihop omelett på löpande band. Och ÄNDÅ gick jag och hämtade en pannkaka som jag hällde sirap, farin och socker på.
deltagarnas fysik
Man bör kunna gå. Man ska inte vara beroende av kryckor och absolut inte högklackade skor. Men man måste för den delen inte vara elitgymnast – jag med mitt onda knä hade inga som helst problem.
försäljarna
Dem blir man trött på. Innerligt, innerligt trött. De finns på varenda turistplätt och är envisare än treåringar. Svara inte på frågan ”from Skandinavia?”, för då är du fast.
grönsaker
Jag åt grönsaker under hela resan och stötte inte på några magproblem. Ungefär åtta av deltagarna i gruppen blev sjuka, men vi misstänker en kycklinggryta som såg lite ut att vara lite till åldern kommen (och som jag undvek).
guide
Guidens insats är nog 75 % av hela resan. En dålig guide som varken kan sin historia eller prata tillräckligt god engelska sänker hela upplevelsen. Detta kan man inte påverka: antingen har man tur eller så har man det inte.
gympa på planet
Ja, det gjorde alla i min grupp medan jag sov som en gris. Förmodligen fick jag 300 blodproppar och kommer aldrig mer att kunna flyga.
hotellens standard
Hotellen är bra. Om man flyttar på möblerna och kryper under sängen enbart för att leta efter skit och mögel, kan man möjligen bli belönad. Gardinerna är inte särskilt mörka, så ta ögonbindel med om du är känslig!
internet
Wi-fi (om än skakigt) finns på hotellen. Ibland bara i foajén, ibland även på rummen. På ett hotell kostade det 10 kr per dygn, annars var det gratis.
kaffe
Det finns bara gratis kaffe till frukosten. Kaffet är nästan alltid Nescafé om det inte är turkiskt kaffe som man ju måste tugga för att få i sig. På några av hotellen fanns maskiner som kan spotta fram blaskig cappuccino. Däremot är caféernas kaffe alldeles utmärkt.
kebab
Ät kebab på restaurang om ni kan – det är underbart gott!
kläder efter väder
Ja jösses. Ni kan klä er hur ni vill, men kolla väderutsikterna innan ni åker så att ni inte packar fel.
/ Hälsningar från den djupfrysta Lotten.
lektyr
Ta med något att läsa: bussresan till Kappadokien är 60 mil dit, 60 mil hem.
lunch
Man kan välja om man vill köpa ”lunchpaketet” eller ej. Jag gjorde det (med sedlar, de vill inte att man betalar med kort), och lärde känna mina reskamrater väl under ätandet. De som inte köpte lunchpaketet svalt inte ihjäl och hittade nästan alltid någonstans att tillbringa timmen på. I värsta fall kan man säkert lägga sig under bussen.
mat
Det är bara bufféer överallt, vilket är bra. Man äter för det första bara det man tycker – om och för det andra så mycket eller lite man vill. Dryck ingår inte – den betalar man separat.
magsjuka
Jodå, några i varje grupp råkar alltid ut för detta. Ta med medikamenter!
middag
Kvällsmaten är som alla andra måltider en buffé. Det är väldigt gott om grönsaker, så passa på. (Det sägs att man ska akta sig för gransaker grönsaker och frukt som har skalet kvar, men jag vet inte. Det såg otroligt fräscht ut och jag blev inte dålig.)
pengar
Det går åt mycket pengar. Både lira och euro rinner mellan fingrarna.
priser
I Turkiet vet man att ta betalt. Vin och öl kostar bara lite mindre än hemma. Kaffe och te kostar nästan alltid ungefär 20 kr. Turistprylarna kostar så mycket som man lyckas pruta ner dem till.
prutning Man ska pruta. Jag som inte kan, fick flera gånger extrapresenter när jag hade betalat. ”Nämen din stackare, nu har jag ju lurat av dig massa pengar, här, ta en liten berlock med dig hem till Norden” såg det ut som om de tänkte.
resenärsklientel
Resenärerna på min resa var toppen. Inge suris, ingen gnällis, ingen negativ prutt. Alla var glada och intresserade!
service
Servitörerna och hotellpersonalen och affärspersonalen är inte vidare serviceminded. Det är inte störande, men jag kom på mig själv att längta till det brittiska ursäktandet och det amerikanska leendet.
shopping
Under Kappadokienresan kunde man bara handla souvenirer i turistfällor. Alla köpte vi sjalar (vi frös, gubevars), väskor, smycken och små skålar. I Antalya (1 miljon invånare) fanns allt som finns i storstäder.
skor
Jag hade ett par sandaler (hahahahaaaa), ett par vanliga gympadojor av skinn och ett par joggingskor. Det funkade alldeles utmärkt även om jag ibland längtade efter graningekängor.
spa
Nästan alla hotell har spa: passa på! (Jag gjorde inte det, men jag är ju inte en spaig person.)
språk
De flesta pratar en ganska svårtolkad engelska med få ord, men efter bara ett par dagar börjar man som svensk prata nästan likadant. ”Tentörti” är förstås 10:30 och ”uppåner” är förstås ”open air”.Tyska är ett mer gångbart språk, särskilt i Antalya.
sängar
Sängarna är stenhårda. De är precis som överallt annars uppåt 30 cm tjocka, men hårda som ett gympagolv. Ta med ett liggunderlag om ni är känsliga, för om man lägger sig på det känns det kanske lite mjukare. (Men man vänjer sig; jag sov precis lika dåligt i Turkiet som jag gör hemma.)
sömn
Vi var inga festprissar i gruppen, så vi kom i säng i lagom tid varje kväll. Man fick helt enkelt sova så det räckte.
te
Det finns bara gratis te till frukosten. Äppelte är grejen i Turkiet, men jag rekommenderar svart, turkiskt te även för tokar som jag, som egentligen bara vill ha Earl Grey.
telefon
Vi har förstås mobiler allihop (jag har en variant som gör att jag kan surfa obegränsat mycket utomlands för 79 kr/dygn). Skulle man önska sig en telefonautomat, så har Turkiet i alla fall fler än Sverige.
tidsskillnad
Turkiet ligger en timme före Sverige.
toaletter
Toaletterna vaktas nästan alltid av någon som vill ha pengar. I min värld betyder det att toaletterna ska hålla något slags standard över bottennivå, men så är inte fallet. Toapapper saknades på flera ställen, det var nerkissat och blött och luktade illa. Men hålet i golvet är i alla fall en intressant upplevelse.
toapapper
Som hemma. Ha lite servetter i bakfickan – inte ens på museerna är det gott om papper.
tv
Alla hotellrum har tv, men vad man ska med den till vet jag inte. Jo, det fanns en brittisk nyhetskanal som var okej. Allt annat är dubbat, skrikigt och suddigt. Som på vilken bar som helst.
valuta
Ta med både turkiska lira (= 3 kr) och euro (= 10 kr). Ute på landsbygden vill de bara ha euro och inne i miljonstaden Antalya är det bara lira som gäller. Guiden hjälper er gärna med att hämta pengar i bankomater eftersom ni ska lämna kvar så mycket pengar det någonsin går och inte ta med er mer än några spänn hem till Sverige.
vattnet
Man kan inte dricka vattnet i kranarna. På bussen finns billigt vatten (och öl!) att köpa, och det gör man. Jag borstade inte ens tänderna i kranvattnet, kom jag på nu när jag tänker efter.
vin
Det röda vinet smakade vinäger medan det vita ofta påminde om retsina. Alltså kan jag inte rekommendera det. I Kappadokien fanns ett lokalt, gott vin som hette … hm. Måste leta i anteckningarna. Uppdatering: Det hette Turasan! Slut på uppdatering.
väckning
Guiderna säger till hotellen att alla resenärerna ska väckas 60–90 minuter före avfärd till nästa ställe. Det ringer i telefonen som finns i badrummet och signalen är ohygglig. Därför satte jag alltid mobilen så att den skulle plinka till 10 minuter före Den Stora Väckningen.
väder
Kolla väderutsikterna, kolla väderutsikterna, glöm inte att kolla väderutsikterna! Jag har aldrig frusit som jag frös i Turkiet! (Snö och minusgrader!!!)
väska
Jag hade en jätteväska med massa plats för souvenirer som jag aldrig kom att köpa, vilket var mycket bra. Om man byter hotell så ofta som vi gjorde, är det otroligt skönt att slippa kämpa med kläderna och vikningen och väskstängningen. Jag bara slängde ner allt och stängde till.
öl
All öl heter Efes, men är av mycket olika kvalitet – ibland blaskig och avslagen, ibland burkig och skarp och ibland alldeles utmärkt kall och god.
Och slutligen: finns det gulliga brevlådor i Turkiet?
De dagliga rapporterna
