Den där numera bedrövliga Volvon som föddes 1987 har
gått alldeles på tok för många mil
hål i golvet (alla plastmattorna flyter omkring om man kör i spöregn eller vattenpölar)
dörrar som bara kan öppnas inifrån
ett innertak som vilar på passagerarnas huvud
en baklucka som ingen vill öppna eftersom det där ligger ett lik (eller en liter mjölk) och ruttnar.
Biltaket var sargat redan 2008 …
I förra kommentatorsbåset fick jag allehanda länkar och råd samt anvisningar till min hjälp, men faktum kvarstår: det här projektet att köpa bil är för mig som att be en dyslektiker korrläsa en text, en enbent dansa en jigg och en man köpa bh till sin fru. Slutresultatet blir förmodligen inte riktigt perfekt.
(Kränkthetsbrasklapp: ursäkta, alla dyslektiker och enbenta samt män. Jag bara skojar.)
Faktum: Innan helgen är slut ska vi ha hittat en ”ny” Volvo kombi för max 16 000 kr – som inte går sönder på ett bra tag. Fråga: HUR gör man för att hitta en ”ny” Volvo kombi som inte går sönder på ett bra tag?
Fast egentligen vill jag ju köpa en sammetsklädd skåpbil från 1980 …
Jag visste igår att tågen mellan Eskilstuna och Stockholm hade drabbats av dubbelspårsutbyggnadstrubbel. I vanliga fall åker man så här på en timme:
Men igår – för att slippa åka buss där man näppeligen kan jobba – planerade jag att resa med tågbyte i Västerås på knappa två timmar:
För att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:
– Pling plong! Tåget mot Västerås är försenat med 20 minuter. Tiden kan komma att ändras både framåt och bakåt.
Jahaja, där rök anslutningen till Stockholm från Västerås. Och på stationen här hemma finns numera inte en resebutik utan ett externt bolag som har anställda som bara kan upprepa ”vi vet inte, vi är inte SJ, vi vet inte, du får ringa till SJ, vi säljer bara biljetter, vi vet inte, ring till SJ”.
Utrustad med en ängels tålamod och simultanfömåga som en fembarnsmamma, placerade jag mig i SJ:s telefonkö samtidigt som jag beställde tamedmat eftersom min lunchdate i Stockholm inte skulle hinnas med.
– Tyvärr måste du ta buss, det finns inga andra alternativ, sa SJ.
– Morr. Skrrrfffnnnt. Grrrrr.
– Men bara till Läggesta, för där byter du till tåg. Visserligen går tåget inte förrän en halvtimme efter att bussen anländer (!), men då får du ju åka tåg en bit i alla fall …? försökte SJ-tjejen trösta mig.
Det blev alltså buss-skump, trångt som fan, byte till tåg, fram med maten och datorn, och äntli…plingplong i telefonen … Men vad nu?
Hm. Det där verkar inte så bra, tänkte jag och försökte få tag i min uppdragsgivare per telefon. En kvart senare hördes i tåghögtalarna:
– Plingplong! Tyvärr kommer detta tåg inte att ta er hela vägen in till Stockholm. Från Södertälje Syd måste ni ta buss. Bussarna är beställda, men jag har inga besked om när de kommer.
Hm. Bussar. Beställda. Men inte framme. Hm. Kan man låta 230 personer i en lokal sitta och invänta skrivregelsföreläsarens ankomst? Nope. Man ringer efter en taxi.
– Hej taxibolaget (med Södertälje i företagsnamnet)! Jag behöver en taxi till Södertälje Syd så snabbt som möjligt.
– Syd? Stockholms södra?
– Nej, Södertälje Syd.
– Det har jag inte här i min dator.
– Leta igen. Tågen mot Stock…
– AHA! Södertälje Centralstation!
– Neeeej. Södertälje Syd. Station. Tåg. Mot. Stockholm. Mälarda…
– Underligt. Var god dröj kvar.
– Hihihiiii, ”taxi var god dröj!”, hihihiii!
– Förlåt?
– Nej, det var inget. Jag bara skojade.
– Jaså.
Efter en stund ordnade det sig eftersom Södertälje Syd verkligen finns på riktigt. Där klev vi av – hundratals resenärer med stressmage. Busskön ringlade sig lång, vilket jag har förtydligat nedan med en röd pil:
Busskö bakom tre damer som hellre åker taxi.
Min taxi dök snabbt upp och jag tjoade ”kör mig till Hötorget!” och slängde igen bildörren. Som snabbt öppnades igen av en kvinna som sa ”får jag hänga på?”. Javisst, sa jag, ”men vad som än händer måste jag till Hötorget snabbt som attan”. Innan vi hann komma iväg, öppnades taxidörren än en gång och en man sa ”snälla, låt mig följa med”. Det fick han.
– När ska du vara på Hötorget? sa taxichauffören.
– Nu, sa jag.
– Då kör vi! Gillar ni Noice?
– Nojs? Nåjs? Att nojsa? försökte vi gissa, vi som inte anade vad som komma skulle.
– Nej, NOICE! sa taxichaffisen glatt. Underbara musiker! Jordgubbar två avrom, men viiiiilka musiker trots att dom va så jäla unga.
– Världens bästa platta!
Det är inte ofta man far fram i 140 med Noice på högsta volym, så jag filmade förstås denna fantastiska händelse.
Spårbunden trafik är i Sverige ett lotteri – och ett slöseri med ack så många människors tid. När man begär ersättning, får man dessutom anställa en sekreterare som håller koll på alla beställningsnummer och återbetalningar och poängsaldo och fan och hans moster. Jag kan inte lägga dubbelspår eller laga trasiga skenor eller köpa in fler tåg, men jag kan faktiskt göra en insats: berätta hur man sköter informationen bättre. HALLÅ SJ!
Varför vet man inte om ett tåg blir 20, 10, 23, 2 eller 37 minuter sent när man de facto vet var tåget är någonstans?
Varför kommer meddelandet i tåghögtalaren en kvart efter sms:et i telefonen?
Varför kommer bussarna först efter en halv evighet när vi resenärer får veta att de kommer ”strax”?
Varför kan inte (de externa) biljettförsäljarna på stationen ha tillgång till SJ-info?
Varför … varför … varför …?
Och var ääääär uppfinnaren med teleportering eller tredimensionella utskrifter av människor på agendan?
Egentligen vill jag ha rubriken ”Hur fan skriver ni mejl egentligen?”, för si jag är lite upprörd. På stora företag anställda personer har under den senaste månaden skrivit till mig som vore de uppblåsta klantskallar eller brådmogna sjuåringar. Jag har anonymiserat och ändrat så att det inte går att känna igen sig bland exemplen här nere – men ni kan lita på att jag inte överdriver.
Hej Katrin som jag inte känner eller har träffat – du har stavat ordet alldeles korrekt!Okej. Med mitt långa mejl som var ett svar på ditt mejl ville jag bara berätta om innehållet i föreläsningen nästa vecka. Jag börjar med första punkten och fortsätter förhoppningsvis med den andra och så fortsätter vi så till slutet.Jaså det var ju bra att det var okej – även om vi inte har kommit överens om något pris och det de facto är jag som ska skicka fakturan och kanske helst efter att jag har utfört mitt jobb.Jotack jag mår bra, Peter. Men vem i hela världen är du och vilka är Nisse, Pelle, Kalle, Katinka, Lisa, Nora, K-G, Anders, Fia, Ulla samt Anton – och hur mår de?
Nej, så där svarade jag förstås inte, även om det kliade i fingrarna. Jag är väluppfostrad och biter inte den hand som föder mig. Men jag funderar på att erbjuda en ny kurs: Kortfattad lektion i svensk handelskorrespondens.
Inledning och hälsningsfras: skriv bara Hej!
Avslutning: skriv Vänliga hälsningar, Vänlig hälsning, Med vänliga hösthälsningar eller kanske Lycka till! – det spelar ingen roll vilken variant du väljer om du i resten av mejlet (brevet) är trevlig.
Mittenparti: Använd versaler och skiljetecken samt blott etablerade förkortningar som ingen missförstår!
Glöm inte: Kontaktuppgifter för bövelen!
Tänk efter: Skicka inte cc till alla bara för att visa hur duktig du har varit, för de flesta struntar faktiskt i din duktighet.
Se vilken fin bok jag har hittat hemma i bokhyllan!
Visserligen saknas kapitlet ”elektronisk post”, men något ska jag väl kunna lära mig?
Hett tips nu till alla:
Uppdatering!
Nu haver jag ”Kortfattad lärobok i handelskorrespondens” läst och därmed hemfallit åt en lite mer arkaisk språkdräkt. Företagskommunikationens uppgift är enligt boken – om jag moderniserar den lite – två till antalet, nämligen att
inleda och upprätthålla affärsförbindelser och erbjuda varor och tjänster, bekräfta överenskommelser, avisera leveranser och remisser samt att vid eventuella tvister fungera som bevis
på ett värdigt sätt representera företaget.
Det intryck ett brev (ävenså mejl) gör på mottagaren beror på
dess utseende
hur informationen är uppställd
formuleringskonsten.
Boken lägger stor vikt vid maskinskriften, karbonpapperskvaliteten och hur man ska göra för att föra skrivmaskinsvagnen (valsen) åt sidan så att inte raderspånen faller ner bland typerna.
Enligt NE är slang ”vardagligt språkbruk som ligger på en stilistisk nivå under det neutrala språkets”. Åhå, stilistiska nivåer … kan man då med NE som stöd påstå att följande är slang?
– Himla brats till å sitta och fika hela helgerna. Varifrån fårom stålarna? – Kidsen jobbar, sörru. De jobbar på fik för att tjäna pengar och kunna sitta på fik.
– Assnygg rygga du har förresten.
– Mmmhm, den rockar fett, kolla här, den har fan 17 fack.
Slang?
För mig är ordet slang väldigt tätt förknippat med gamla pilsnerfilmer där springsjasen sa ”tjacka bärs” och ”måste åka till Rådis” samt ”ja e skraj för käftis”. Att tjej och kille samt bibblan, matan och sjukan räknades som slanguttryck som man inte kunde dra till med efter 25-årsåldern har jag läst mig till. Likadant är det med kondis, dagis och godis – gamla slangord som har halkat in i normalspråket. Men hur är det idag? Alla rockar fett och gussar keff och dissar lol? [plats för smiley]
Nä, nu ska jag intervjua några av mina barn.
Vad är slang? – Språk som man inte ska använda när man pratar med någon som man vill ska respektera en.
Men om du vill bli respekterad av någon som pratar slang då?
– Jamen gaah.
Pratar du slang?
– Nej, men jag pratar förkortningar. O-M-G, K bry.
Kan du ge exempel på slangord eller dito uttryck? – Pappa brukar säga att han ska ”lägga en kabel”.
På samma sätt som lånord och nystavningar (enligt min ringa åsikt) berikar språket och får det att utvecklas, gör ju slang det – om jag nu bara kunde hitta dagens slang. Barnen talar som små uppslagsverk och skrattar sig halvt fördärvade när jag säger ”vad gäspar skorpan?” och ”skaru ha en tjottablängare mellan lysmaskarna så att du får åka plingplongtaxi till plåsterkåken”.
Själv har jag aldrig pratat sla… eller har jag det? Hm. Måste fundera.
Jaja. Vad gör man inte för läsekretsen (som kommer med trevliga krav i kommentatorsbåset)? I aim to please, so here it goes:
Årets stumpa
En ”stumpa” är en tjej eller liten flicka samt numera ”guss”. (Har inte riktigt vant mig trots att det ordet har funnits i SAOL sedan 2006.) Och årets är förstås Malala, som det dock är svårt att kalla stumpa eftersom stumpa enligt många nu har en negativ klang och det är synnerligen svårt att se med negativt klingande ögon på Malala. Men vänta, vad står det i SAOB?
… om liten flicka; i synnerhet såsom smeksam ofta i tilltal använd benämning även om vuxen kvinna: sötnos eller raring eller älskling …
Haha! Jag är en stumpa!
Årets Strumpa
Jädrar anåda vilka strumpor jag har hittat i år! Eftersom jag inte längre kan bära Wigwam med äran i behåll eftersom de köptes runt 1982 och är stela som änna medeltidsstrumpor som har legat i en mosse i tusen år, har jag fått ge mig ut på jakt efter nya. Här gör vi ju inte reklam (om det inte är synnerligen lukrativt, vilket det hittills inte har varit en enda gång), men N*wb*dys strumpor är toppen. Men vi tar väl och kollar in de antika istället?
Wigwamstrumpor som man nääääästan ser trycket på!
Årets Skumpa Sorry. Ingen nominering har inkommit eftersom jag inte har druckit den äkta varan sedan Hedenhös eller nån premiärreleasefestivitet som jag har glömt bort. Det godaste bubblet drack jag däremot förra fredagen eftersom det gifte sig på ett alldeles underbart sätt med två kilo nykokta rödbetor som fick oss alla att få dåndimpen när vi tittade ner i toan dagen efter.
Fredagsmys, förstår ni.
Årets Rumpa
Min. Och alla andra basketrumpor. Agnetha Fältskogs rumpa kan slänga sig i väggen – basketspelares muskelrumpor är det som gäller och inga andra. Står de ut lite mer? Ja? Hänger de lite mindre? Ja. Är detta på något sätt viktigt i det stora hela?
Eh. Nej.
Shaquille O’Neals rumpa på Kobe Bryants axel. Helt normalt ju.
Fjortonåringen som vinner SM i matte och sitter och ritar hela dagarna och som klär sig i regnbågens alla färger med omaka skor samt alltid går omkring med ett litet gosedjur (en surikat) som maskot, ska fås att välja gymnasium nu i vår. Det är ett i nuläget fullständigt omöjligt projekt eftersom alla gymnasier som gör reklam för sig – om man ska lita på katalogerna som vi har fått – bara prioriterar
grupparbeten
gratis surfplatta (som kallas ”lärplatta”)
jämställdhet.
– Så om du fick önska dig ett gymnasium som passar dig, vad skulle det gymnasiet locka med?
– Det ska vara svårt. Jättesvåra uppgifter. Och konststudier. Jag borde förresten lära mig att tycka om grupparbeten.
Vi får väl se – om vi hittar matematikkonstgymnasiet med pumpainriktining så kommer ni att få veta det tids nog. Tills vidare redovisar vi väl årets konstverk?
Men först en rekapitulation:
Captain Jack 2012.Einstein 2013.
Och så då till årets projekt.
Aha! Ett köksbord belamras!Men pumpaverkstan fick flytta ner till källaren, när folk ville komma åt köksbordet till näringsintag.
Att fotografera årets pumpa var svårt – hur jag än gjorde blev det fel eftersom den är extremt mörkerberoende. Om jag fick till skärpan, försvann själva pumpan så att det bara såg ut som ett lysande ansikte som skulle kunna vara målat av svart och orange målarfärg på en bit kartong. Men okej, den ser ut ungefär så här och är vähäldigt tredimensionell:
Mona Lisa lyser upp höstmörkret 2014.
Så. Nu går vi in i november med allt mörker som det innebär. Tidningarnas löpsedlar lovade idag –20 °C och vargavinter, vilket visade sig vara allra längst upp i norr och faktiskt inte alls särskilt underligt med tanke på årstiden. Här i mellansverige ska vi fortsätta med ”Är det minus fem, satan då måste jag skrapa bilen” tills vi får börja svära ”Det har snöat flera centimeter, när kommer våren?”.
Oj. Jag har visst inte bytt däck på bilarna. Förlåt, alla medtrafikanter!
prinsessan Diana var död (i en bil strax utanför Viken i Skåne)
Björn Borg skulle lägga av med tennisen (vardagsrummet hemma).
(Nej, Lennon mördades inte i mitt rum, Diana dog i en annan bil och Borg … ja, ni förstår.)
Dessutom vet jag precis var jag var när jag 1972 hörde världens absolut bästa låt.
Jag stod i min kompis Lisas vardagsrum på Bygglovsgr. 13 i Lund och stannade mitt i steget. O-acka do-acka dej sjöng någon någonstans och det var alldeles ljuvligt och fantastiskt. Jag lyfte blicken, såg mig om och stirrade sedan mot musikkällan och kände hur hjärtat slog lite snabbare än nyss. Ungefär likadant brukar musiknördar berätta om sina känslor när de hörde t.ex. Beatles första gången, vilket ju är hemskt mycket coolare. Min första idol var alltså en irländare med svintohår: Gilbert O’Sullivan.
Gilbert O’Sullivan som 28-åring 1974.
Jag känner ingen, säger ingen, som har haft Gilbert O’Sullivan som idol. Å andra sidan känner jag heller ingen som prioriterar basket framför städning eller grammatik framför fungerande bil. Ah well.
Om ni inte hade hört den låten, kanske den här har något bekant över sig?
Först måste vi kanske fastslå att jag är apolitisk, så att vi har det ur vägen: jag går inte något partis ärende och hyser djup aversion mot allt käbbel som de håller på i sin stora politiska sandlåda. Okej, moving on.
Socialdemokraterna lovade Riksidrottsförbundet ett tillskott på 272 miljoner kronor under valrörelsen. Det blev till slut i budgeten 0 kr. (Anser jag att idrottsrörelsen är en del av kulturen? Japp.)
Regeringen ska lägga ner de svenska medelhavsinstituten till 2017. Detta har skapat stor ilska och kallades av Carl Bildt för talibanfasoner.
Regeringen har utan förklaring beslutat att minska det i sammanhanget yttepyttiga anslaget till Terminologicentrum (TNC) med 4 miljoner kronor. Av anslaget återstår då hela 273 000 kr.
Vad är det som händer? Ska allt av kulturellt värde bort? Vad ända in i glödheta har regeringen för baktankar? Hur kan de gnälla på museibiljetter och nedlagda bibliotek samtidigt som de stryper oss på andra fronter?
Vad är då TNC för skräp och vad ska de göra med sina 4 miljoner kronor?
Det handlar om terminologi, vilket förstås är ett svårt ord när man inte bryr sig om det.
Planka–bräda? Bräda–planka? Eller blott brädor? Kanske plankor?
”Myndigheterna har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas.”
Vabaha? Svensk terminologi? Ahaaa – det som Terminologicentrum pysslar med! Alltså sådant som gör att man t.ex. kan jämföra olika sorters statistik (man ser alltså till att använda gemensamma termer) och dessutom jämföra olika företeelser inom olika fackområden i olika länder eftersom TNC har en Rikstermbank med översättningar av fackord till så många olika språk att jag inte kan räkna dem alla. (Uppdatering: Det är 27 språk!)
Mopp & svabb? Svabbmopp? Samma lika?
Redan salig Tage Danielsson (Grallimatik – struntpratets fysiologi och teknik, 1966) var inne på det här med att det är viktigt att ha gemensam terminologi som underlättar kommunikationen.
”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”
Är alla kulspetspennor bläckpennor och tvärt om?
Istället för att hitta på uttryck som ”erfarenhetsbas för semantiska lösningar” (ergo ordbok) eller säga ”åtsittande aftonklänning med svarta tofsar” (när man menar tur- och returbiljett Stockholm—Malmö) eller be om en planka och då få en bräda, kan man bry sig om terminologin och på så sätt förenkla kommunikationen!
– Hörru, ska vi verkligen säga rullgardinsmeny? Skanner eller bildläsare?
– Spela roll, alla fattar ändå vad man menar.
– Är det någon skillnad mellan oligopeptider och polypeptider?
– Mäh, jag tror att det är många, ba. Eller några. Gäsp.
– Min optiker pratade idag om axeldistans. Vad är det?
– Vänta, jag kan kolla i min ordlista här. Aha, ”avstånd mellan de optiska axlarna på okularsidan hos ett binokulärt optiskt instrument”. Fast den är inte faktakontrollerad sedan TNC lades ner, så man vet ju aldrig.
Om man ska på galapremiär i Hollywood gäller det att klä sig ordentligt. Därför gjorde jag just detta när jag gick på invigningen av Internationella komedifilmfestivalen som äger rum i Stockholm nuuuu och till på söndag.
För om man har klätt sig rätt, kan man mötas av detta – vilket jag tror att jag skulle finna alldeles förtjusande trevligt.
Nu ikväll klädde jag mig ungefär och lite som Julia Roberts. Tyvärr blev jag inte som alla andra fotograferad på röda mattan trots att jag gick fram och bad fotografen att i alla fall ta en bild.
– Du tar på mig och så tar jag på dig! sa jag jättetydligt och fotograferade henne med min finkamera.
Men fotografen bara skrattade och tyckte att det hela var mycket roande. Och detta skulle visa sig bli temat för kvällen: jag gjorde mig icke förstådd. Trots att jag artikulerade och varken lade på en dialekt eller pratade med mat i munnen, gick mina ord omgivningen förbi.
Först gick jag till garderoben där det stod OBEVAKAD GARDEROB i tydliga bokstäver trots att det helt klart stod två män där och hängde in kläder. Jag hade finkappan på mig som inga villkor får lämnas obevakad eftersom den då definitivt kommer att rymma, så jag ansåg mig tvungen att fråga:
– Är garderoben obevakad?
– Va?
– Det står att den är obevakad? Men ni står här?
– Ja.
– Så ni bevakar inte kläderna?
– Va?
– Okej, jag bara undrade om ni bevakar kläderna trots att det ju p… äh, det var inget, jag klarar mig! Hejhej!
Förbaskat. Jag, kappan och min fina klänning drog oss undan till ett hörn där jag tog ett foto på mig själv.
Lika tydligt som orden som kom ur min mun blev det.Tur att jag har en ordentlig bild på klänningen också.
Plötsligt såg jag Gösta Ekman. Jag gick fram till honom och tog honom nästan i hand (missade lite) och sa något om tack för alla skratt och blev sedan undanknuffad av en karl som ville säga exakt samma sak. (Till nästa gång ska jag träna på att säga något mer originellt, tror jag.) Knuffmannen kunde inte sluta prata och hade dessutom problem med revirtänkandet och fick Gösta Ekman att backa och backa och backa tills han stod upptryckt mot en vägg.
Och då kom Birgitta Andersson in i Filmhuset – väldigt diskret med dotter och barnbarn. Jag kunde inte låta bli att attackera henne, fast med mer finess.
– Hej, får jag bara tacka dig för din tajming, din sång, dina ögonkast och för allt roligt … alla skratt …
– Va? sa Birgitta Andersson till mig med uppriktig förvåning.
Så jag sa tack igen och dröp av. Förbaskat! Sedan såg jag på håll hur Birgitta och Gösta gick omkring och missade varandra i vimlet. Gång på gång! Han gick förbi henne och hon gick förbi honom och aldrig möttes de två.
Ni ser? Gösta rusar ut i foajén medan Birgitta står och pratar med två barnbarn.
Efter ett bra tags förbi-irrande höll jag nästan på ta tag i situationen och presentera dem för varandra. Men! Så hördes ett glatt heeeeeej och kram och fnitter.
Birgitta Andersson och Gösta Ekman!
Pling plong sa det sedan i små bjällror, vilket var en signal till oss i vimlet – det var dags att gå in i den stora filmvisningslokalen. Jag var så ivrig att jag kom först till dörren, där två festivalassistenter stod och tog emot.
– Oooooh, är jag först? sa jag förtjust.
– Va? sa en assistent.
Förbaskat.
Själva invigningen gick till så att initiativtagarna och alla sponsorer tackades, vi fick se en film där människor skrattade och lyssna på finfin musik och min ”kusin” Charlotta Huldt-Ramberg imponerade med ljuvlig opera med rolig text och vi fick höra sonen och hustrun till en filmskapare berätta att de tyckte om Stockholm, men det var liksom inte alls fokus på film. Eller humor. Jag började fantisera om kvällsmat, morgondagens jobb, skoinköp och helgens bestyr och om jag kanske skulle gå ut och ta mig lite mer att äta. Det fanns ju väldigt mycket morötter, till exempel.
Väldigt mycket plast fanns det också. Alla de tre rörorna (som var mycket goda) hade varsin liten plastbytta.
Men så äntligen var det dags för Birgitta Andersson och Gösta Ekman att kliva upp på scenen. De var precis hur söta och fnittriga som helst och jag njöt i stora drag av allt de gjorde.
Ett tag stod de och höll varandra i handen, t.ex.
Gösta ombads berätta om minnen från inspelningen av Att angöra en brygga och han mindes ett regnskjul som de fick krypa in i när det regnade, för det skulle ju inte regna i filmen. Birgitta sa långsamt att det är viktigt att tänka på allvaret … i film … och att inte glömma … (här började Gösta se lite orolig ut) att … det inte är … bra … om man inte får nubbe till kräftorna!!!
Alla skrattade och sax och sidenband trollades fram.
Birgitta Andersson och Gösta Ekman i invigningsklippsögonblicket.
Sedan vidtog den underbara, fantastiska, ljuvliga, roliga och bästa filmvisningen: Att angöra en brygga. Efter tio minuter hade jag skrattat mig till mascaraklet nedåt hakan och sparkat stolsgrannen på smalbenen. Jag säger då det: att höra Monica Zetterlunds röst fylla lokalen och se den filmen på riktigt – på bio i storformat – var alldeles makalöst.
Idag vid kvällsmaten kom vi att diskutera stamsånger och kunde konstatera att det var ett himla tjoande om nationalism och höga nord samt fjällens skönhet och att det säkerligen fick oss alla att stå starka mot främmande krafter. *host*
År 1942 kom detta 32-sidiga häfte ut.
Dessa 20 visor skulle alla skolbarn lära sig på 40- och 50-talen:
När man för snart ett decennium sedan diskuterade en litterär kanon (böcker som alltså ska läsas i skolan), berördes även stamsångerna – sådana som skulle ingå i läroplanen och tillhöra allmänbildningen.
Som den sucker för allmänbildning jag ju är, välkomnar jag utantillkunskaper, poesiuppläsningar, boktvång (fast det låter ju bedrövligt, det ordet) och nu även stamsånger. Men inte de gamla mossiga, nej. Jag vill ha andra! Fast vilka?
Vid köksbordet satte barnen igång att sjunga svenska och norska nationalsångerna och Ted Gärdestads Sol, vind och vatten medan min djefla man hävde ur sig gammelsånger på löpande band – som jag tyckte påminde lite för mycket om den gamla listan: Bellman, Taube, Lundell och Cornelis.
Nej, mina stamsånger som alla ska kunna, ska uppfylla tre kriterier.
De ska kunna sjungas även om man är berusad eller har svårt att hålla sig till en tonart och vacklar lite allmänt på tonerna.
De ska vara roliga eller allmänbildande – eller bara oerhört vackra.
De ska inte vara skrivna av Ulf Lundell.
Mina förslag:
Allmänbildning fem nubbevisor
nationalsången (tänk er att ni spelar landskamp och ni är Zlatan)
Vackert
Den blomstertid nu kommer Idas sommarvisa I denna ljuva sommartid
Förresten tycker jag att vi kan dra in lite internationella låtar också. Den här kanske? (Liksom We are the World gjord av välgörenhetsanledning.)
Men ojojoj så många kändisar som var med, tänker ni nu. Japp: Dave Grohl, Alison Balsom, Lorde, Pharrell Williams, Zane Lowe, Sam Smith, Paloma Faith, Eliza Carthy, Nicola Benedetti, Chris Martin, Jaz Dhami, Martin James Bartlett, Danielle de Niese, Stevie Wonder, Florence Welch, Lauren Laverne, Brian Wilson, Jake Bugg, Katie Derham, Gareth Malone , Kylie Minogue, Chrissie Hynde, One Direction, Emeli Sandé, Elton John, Baaba Maal, Ethan Johns, Jools Holland, Jamie Cullum, Brian May och Tees Valley Youth Choir samt BBC Concert Orchestra. Int’ så odumt, som man säger i Luleå.
Kom med egna förslag – fyll kommentatorsbåset med förslag och länkar!
För att vara på den säkra sidan, gav jag mig iväg fyra timmar före föreläsningsstarten inför 230 personer. På fyra timmar kan man åka tåg till Lund eller Söderhamn och man kan åka till Göteborg och till och med hinna äta lunch där. Men man kan inte lita på att man tar sig till Stockholm på fyra timmar (vilket ni väl har anat nu). På stationen i Eskilstuna:
