Här går man omkring och ojar sig över den svenska skolan som inte fokuserar på semikolon i tillräckligt hög grad. Och så kommer denna fråga:

Hej Lotten!

Jag håller på att hjälpa en grannes nioåriga dotter med svenskläxan. Varken hennes morsa eller jag är helt säkra och kan inte förklara varför det ska vara. Läxan handlar om pratminus och sånt.

— Nej! Det går inte, svarar Kalle.
— Vem ska ta ut hunden? frågade pappa.

I den första ska det ju vara stort D i “det” och i den andra  litet f i “frågade”. Men varför? Jag vet bara hur man skriver men jag vet inte vilken regel som säger det här och hur ska man förklara för en nioåring?

Sen kommer fler meningar:

— Vem ska ta ut Roddi? sa pappa.
— Han! sa båda pojkarna med en mun.  

Ska det vara litet s där? Det är ju en fullständig mening. Sånt här bara skriver jag utan att fundera och jag har ingen koll på reglerna har jag märkt. Har du nåt tips på hur man reder ut det här för en unge?

Nioåring! Det här kan ju inte ens proffsskribenter! Men ok, på en nioårings nivå:

— Nej! Det går inte, svarar Kalle.

Där är “Nej” en replik och “Det går inte” en annan replik. Som två meningar. Fast om Kalle hae varit lite mindre exalterad hade man kunnat skriva:

– Nej, det går inte, svarar Kalle.

Men vi går vidare:

 — Vem ska ta ut hunden? frågade pappa.

Där är “frågade pappa” liksom extrainformation till repliken. Allt är som en mening och då ska det alltså inte vara versal, förlåt, stor bokstav menar jag ju. Moving on:

— Vem ska ta ut Roddi? sa pappa.
— Han! sa båda pojkarna med en mun.  

Båda uttalandena är korrekt skrivna: allt i repliken är en enda mening – “sa pappa” och “sa båda pojkarna med en mun” är inte egna, fullständiga meningar.

Men … brukar lärare fokusera på detta i trean? Ska nästa kapitel ta upp citat inom citat också? Och kanske några rader om olika citattecken som 99-or och gåsögon (som jag felaktigt kallar “ankfötter”?).

Aha … min nästa målgrupp för kurser om moderna skrivregler är förstås nioåringar!