Pssst! Jag har på senaste tiden fått så många mejlfrågor om just foge-s att jag lägger ut denna text ur världens roligaste språkbok. Slutpssstat.

_______________________

Svenska är ett klingande vackert språk med ett oändligt antal ord eftersom vi kan göra sammansättningar nästan hur vi vill. Vissa sammansättningar är etablerade och finns i alla ordböcker, bl.a. kärnkraftverk, fågelskrämma, basketboll och klantskalle. Ord plus ord är lika med sammansättning. Enkelt! Släng inte in några mellanslag utan njut av hur orden sammanfogas i en helig förening!

Man kan även ha sammansättningar med ord plus ord plus ord eller ta ett och samma ord upphöjt till två och skapa en tautologi som ”saccosäck”. (’Sacco’ är ”säck” på italienska.) Man kan helt enkelt göra lite som man vill!

Men så blir det plötsligt svårt och krångligt. Om vi tar orden tidning + hög och försöker skapa en sammansättning, stoppar erfarenheten och språkkänslan in ett s. Tidningshög. Likadant är det med ord som ansvarsfrihet, nyhetsartikel, tystnadsplikt och landslag.

Varför är det på det här viset?

Om jag nu hittar på massa sammansättningar som inte någon ordbok har skådat tidigare – hur går det då med s:en? Vi tar t.ex.

• tangentbordspanik
• tandborstkras
• frikadellsyxesmörja
• flaggstångsspricka
• resväskekatastrof
• gummisnoddstrassel
• skosnöresdilemma.

Alla de ovan påhittade orden förmedlar lite av en kom och hjälp-känsla, men det finns förstås lugnare ord och tillstånd, t.ex.

• kräftströmmingsblandning
• havtornsäpple
• påslakanshylla
• pälsjägarsandal
• sprayflaskeinköp
• busshållplatspapperskorg.

Men varför tycker vi inte att det krystade ”väskskatastrof” eller det helt normala ”tangentsbord” samt det förnicklade Fotbollförbundet låter rätt? Hur ska man veta när, var och ens om man ska stoppa in ett s någonstans i ordskarvarna?

Detta så kallade foge-s har undersökts av en professor i datalogi – Viggo Kann – och han har lyckats hitta fram till att foge-s:et behövs och gör skillnad. Det var då för väl, eftersom det ställer till det så väldigt för nästan alla. Jag citerar Viggo Kann:

”Jag lät datorn ta fram alla förled där SAOL har sammansättningar både med och utan foge-s. Från arm- och arms- i armband/armslängd till år- och års- i årtal/årsbok. Det blev 120 stycken förled – och ett tydligt mönster framgick. Ett armband är en typ av band medan en armslängd är armens längd. En barnsko är en typ av sko medan barnsbörd är barnets börd. Bordtennis är en typ av tennis, bordsben är bordets ben och så vidare.”

Må så vara. Men hur ska man få ordning på när det ska vara och när det inte ska vara ett s? Varför behöver morotssåsen ett extra s medan löksåsen klarar sig med blott ett och är det så att nästan alla sammansättningar som har gjort med tre ord får ett foge-s?

Hallå Språkrådet, hjälp oss att få ordning på fenomenet som heter Fotbolls… (nej, nu blev det fel) – varför heter det ”Svenska Fotbollförbundet”?

”Den korrekta sammansättningsformen för ordet som substantiv är fotbollsförbund. Nästan alla uttryck med tre ordled har ett sådant foge-s mellan led två och tre. Man bör alltså skriva t.ex. Europeiska fotbollsförbundet, Internationella fotbollsförbundet, fotbollsförbunden i Danmark och Norge etc.

Att det svenska förbundet en gång bestämde sig för en s-lös form (fotbollförbundet) är bara att beklaga. Det är osäkert varför det blev så, men troligen utgick man från den engelska formen, football association. Som journalist eller liknande kan man gärna ”korrigera” det och skriva Svenska fotbollsförbundet. Man kan då välja mellan att ha stor bokstav på andra ordet såsom man i förbundet ofta själva skriver, eller följa huvudregeln för flerordiga namn och bara ha stor bokstav på första ledet.”

Aha, tack Språkrådet. (Inte nog med att fopollsförbundet har skippat ett s, de har även ett versalt F i onödan!)

De två första specialförbunden var Svenska Friidrottsförbundet (1895) och Svenska Bollspelsförbundet (1902) – två förbund som alltså inte bryter stavningsreglerna. Svenska Fotbollförbundet grundades 1904 och var det första förbundet som fick ett namn som inte följer de svenska sammansättningsreglerna. Svenska Mångkampsförbundet (1909) kampade mot strömmen utan s, men flera andra specialidrottsförbund med treledssammansättningar hängde på fotboll[s]trenden, t.ex.

• Svenska Ridsportförbundet 1912
• Svenska Bangolfförbundet 1937
• Svenska Basketbollförbundet 1952.

Ajaj, som basketspelare vill jag ju att ”mitt” förbund ska göra rätt. Men det känns ju inte fel? (Mer om detta strax.)

Lite mer kött på benen nu!

Sammansättningarna mellan två ord har inga klargörande eller lätta regler som vi kan hålla i när åskan går. En del ord får alltid ett foge-s i sammansättningar, andra får det aldrig, några får ett s ibland … och ibland inte. Det kan t.ex. heta både tidplan och tidsplan, men blott och enbart chefredaktör och chefdirektör trots att alla andra chefssammansättningar får ett extra s i skarven.

Sammansättningar med tre ord brukar som sagt nästan alltid ha foge-s när de de två första orden är en egen sammansättning. Nu sneglar jag än en gång på listan över RF:s förbund och måste återvända till Viggo Kann eftersom jag när jag ska säga det 1918 bildade Svenska Brukshundklubben fastnar någonstans i mitten.

Är det verkligen rätt?

”Ja! Anledningen är att det finns många hundklubbar och denna klubb är för brukshundar, alltså egentligen en brukshundshundklubb. Men en sån sammansättning ska enligt sammansättningsreglerna dras ihop till ’brukshundklubben’.”

Avslutningsvis nu – tillbaka till Basketbollförbundet.

Varför säger språkkänslan att Fotbollförbundet och Handbollförbundet är konstiga stavningar medan Basketbollförbundet och Volleybollförbundet inte är det? Jag vänder mig än en gång till Viggo Kann, som har en teori:

”Jag tror att det kan ha att göra med att basketboll och volleyboll är inlånade ord som uttalas med engelsk betoning med akut accent på första stavelsen. Svenska sammansättningar får grav accent på första stavelsen. Därför känns nog inte basketboll och volleyboll som sammansättningar, och därmed är det korrekt att inte stoppa in ett foge-s.”

Puh. Som varande basketspelare slipper jag med andra ord att skämmas, och kan fortsätta att gnälla på Fotbollförbundet och Handbollförbundet samt det så sorgligt bindestrecksfria Baseboll och Softbollförbundet.

©Lotten Bergman 2017

”Den fascinerande fotbollsregeln och andra språkfenomen” kan man köpa lite här och där.