Punktlistor som är korrekt tillverkade hoppar rakt in i läsarens hjärna på ingen tid alls. Man får snabbt överblick, förstår sammanhanget direkt och kan fatta ett kvickt beslut, t.ex.:
Så intressant! Det här ska jag verkligen läsa noggrant!
Jaha, det här kan jag ju redan.
Det här bryr jag mig verkligen inte om. Nästa!
Punktlista – den lite enklare
Det finns olika sätt att skriva punktlistor, t.ex. att
undvika kolon i texten som kommer alldeles innan punktlistan inleds
låta alla punkter inledas med liten bokstav (gemen)
ha oavslutade meningar, kanske bara ett enda ord
fokusera
sätta punkt allra sist i listan som om hela uppställningen vore en enda mening.
Exempel!
Vi måste komma ihåg att ta med oss
• tandkräm
• den gröna hammocken
• öronproppar
• ett glatt humör
• tumstock eller måttband.
(Om du skulle råka sätta ett kolon efter den inledande beskrivningen, är
det helt okej.)
Punktlista – den med hela meningar
Om uppställningen däremot behöver flera meningar per
punkt kan man göra så här:
Du inleder punktlistan med en förklaring och ett kolon.
Sedan fortsätter du med de olika punkterna. Det är tydligast med stora, runda ploppar som i detta exempel. Att bara ha ett litet streck som påminner om tankstreck gör uppställningen otydligare.
I sådana här listor har du fullständiga meningar med stor bokstav och avslutningspunkt efter varje mening. Det bästa är att man kan ha många meningar per punkt (plopp) och att man inte behöver skriva lika mycket på de olika punkterna.
Exempel!
När man ska resa till landet är det mycket man ska tänka på:
Packa ner tandkräm och andra toalettartiklar.
Stuva in den gröna hammocken i bilen eftersom den blåa är trasig.
Ta med en fullt utrustad verktygslåda.
Pssst! Läs mer i om punktuppställningar i ”Svenska skrivregler” (2017) på sid. 29–30!
(Du befinner dig nu på språkpolissidan. Bloggen hittar du häääär.)
Meningar där man lika gärna kunde ha haft punkt och stor bokstav:
Kirurg vill jag inte på några villkor bli; det verkar vara så himla pilligt.
Strunta i mitt förra mejl till dig; jag var så himla irriterad.
Semikolon mellan olika sorters grupper av saker i uppräkningar:
Jag hade packat ner allt som man behöver i Lund: pennor, sudd, kollegieblock; stövlar, regnrock, sydväst; reflexväst och cykelhjälm.
I presentkorgen låg allsköns läckerheter, t.ex. plommon, fikon, päron; vin, champagne, öl; brie, chèvre och en simpel prästost.
Semikolon mellan mejladresser:
lotten@bergman.com; olle@bergman.com; ingmar@bergman.com
Semikolon mellan olika decimaltal:
Ökningen var faktiskt försumbar – under ett dygn antecknade jag följande värden: 10,2; 10,3; 10,4.
I de fyra olika perioderna gjorde Julian poäng respektive tog returer enligt detta mönster: 7,1; 10,3; 1,2; 17,4.
Semikolon istället för t.ex. utan, men, och, medan, dessutom, alltså, för, så:
Den långe mannen når inte till den översta hyllan; det gör bara giraffer.
Till Azerbajdjan vill jag inte åka; det är så himla svårt att stava.
Semikolon är ett skiljetecken någonstans mellan punkt och kommatecken. Lite diffust kan man säga att semikolon bör användas när kolon och kommatecken känns för svaga och mesiga och punkt känns för starkt och resolut. Man ska ha en fullständig sats på ena sidan om semikolonet och en fullständig sats på andra sidan om det – och de båda satserna ska ha ett samband. Dock måste man inse följande:
Semikolonets användning är tyvärr på utdöende; oftast går det lika bra att använda tankstreck.
(Upprörande nog skriver Språkrådet att man ska ransonera sina semikolon eftersom de är svårtolkade. Tvärtom, säger jag; låtom oss gödsla med dem så att alla lär sig!)
Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.
En guldplupp, alltså första upplagan.
Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.
Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
… ”men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det” …
En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.
Jag har många gånger tjatat om exakt detta – t.ex. här. Men nu hittade jag en bild som jag gillar och härmed gärna sprider. Ni kan själva ladda ner och skriva ut och dela ut den via den häääääär länken!
Perfekt!
(Detta är ett Språkpolisinlägg; det hör inte till den vanliga bloggen!)
Den här språkpolis-fliken på bloggen håller banne mig på att förtvina. Jag måste nog skicka er till ord.se då och då för att be er läsa sånt som jag de facto får betalt för.
God dag kära läsare. Jag heter Irene, är spanjorska och är kär i det svenska språket. Trots detta betyder inte det att jag inte har några svårigheter med detta, precis som ni har. Skulle ni gärna vilja veta vad spanjorer och spanjorskor har svårigheter med? Det ska jag gärna berätta:
Första svårigheten som vi finner är naturligtvis genus. Att veta om det heter en språk eller ett språk är svårt för oss. Det är ju inte logiskt och jag har inte funnit några kriterier för att veta vilket genus ord har.
• Finns det några regler som ni skulle kunna berätta för oss för att veta om det är en eller ett?
Andra svårigheten är kopplad till substantiv också och är pluralis. Det är ju svårt, ett-ord blir vanligtvis samma (ett ord – flera ord) men det finns undantag. Då kommer en-ord: de slutar med a, bygger pluralis form med or (en skola – flera skolor) och internationella en-ord slutar med -er i pluralisform (en restaurang, flera restauranger) men det finns undantag också (en buss – flera bussar) … Det är förvirrande!
• Finns det några mer regler som man kan tillfoga för att veta pluralisformerna?
Ordföljd har också många regler som man bör följa, men det är lite svårt att tänka att i bisatser kommer satsadverbial före verb.
Den konstiga BIFF-regeln. (Wikipedia.)
Man glömmer ofta bort detta när man pratar. Men vi får helt enkelt lära oss placeringen av satsadverbial och att substantiv kommer i första eller tredje position i affirmativa och negativa satser men i andra position i frågor utan frågeord. Då kommer komplement, och vi får lära oss att lokal objekt kommer före temporalobjekt men både kommer efter direkt objekt (’jag dricker juice’, juice är direkt objekt). Uj, det lät inte så svårt i huvudet men när man börjar skriva alla regler så blir det lite krångligt!
• Finns det något som jag har glömt?
Partikelverb är också svårt för det har vi inte på spanska. Vi har inga verb där du kan sätta en preposition efter eller före direkt objekt och som kanske har en andra betydelse beroende på betoning (t.ex. ’hälsapå’ och ’hälsa på’). Då måste man inte bara lära sig vilka verb går tillsammans med vilka prepositioner, utan också betoning och om man får säga ”hälsa mamma på” eller inte.
Men vi är inte klara med det svenska språket! Nu är det dags att prata om fonologi! Ni har ju det där speciella ljudet (som låter lite som störningar på TV måste jag säga) som man kan finna i ord som sju. Jag menar det där sj-ljudet, som för att göra det svårare, varje område uttalar olika.
Betoning är också en hård nöt att knäcka! Svenska har ju en rörlig betoning, och det betyder att även om betoning vanligtvis ligger på första stavelse, kan det hända att några ord har två stavelser som betonas. Det händer också att man lägger tryck på dubbelkonsonanterna så att det blir en annan betoning. Men jag ska inte klaga! Denna speciella betoning är det som ger svenska det speciella tonfallet som jag älskar och som gör att det låter som om man sjunger när man pratar och att det aldrig låter att ni är arga.
Uttal och tricks för att lära sig språk
Men det finns några trick för att lära sig vilket språk som helst: ett är att använda internet och sidor som Busuu där man kan lära sig vokabulär gratis. Ett annat är att skaffa en e-mail-vän genom Interpals och det sista är att ha lektioner med Språkakademier som ger lektioner genom Skype.
Det här var ju alldeles fantastiskt, så jag ställde några frågor till Irene. Som ser ut så här:
Hur gammal är du och när kom du till Sverige?
– Jag är 23 (nästan 24 år) och har inte kommit till Sverige än för jag är rädd att jag ska inte överleva vintern 🙂 Jag har varit där under sommaren för att volontära och plugga svenska men jag bor fortfarande i Spanien. Fast jag funderar på att åka till Sverige och plugga fotografi.
Vad jobbar du med?
– Jag sysslar med översättning, jag har studerat på universitet och nu gör jag masteren och letar efter jobb.
Finns det något att säga om oss svenskar som inte har något med just det svenska språket att göra? (Vi vill ju gärna tro att vi är kalla och hårda på utsidan och varma små nallebjörnar på insidan.)
– Jag tror att svenskarna är jättesnälla, speciellt om de ser att du försöker att lära dig deras språk. Jag tror att det stämmer att de inte är så kalla när man känner dem bra, men det är så svårt i början att få svenska vänner … De är trevliga i alla fall, men därför att de inte uttrycker deras känslor inte samma som spanjorer och spanjorska kan jag inte säga om de tycker om mig eller om de är bara artiga.
Jag har en liten fundering om frågetecken ska användas när personen dikterar så här:
”Patienten kommer på remiss från NN med frågeställningen astma.”
Där säger den som dikterar ofta ”frågetecken” efter sista ordet (i det här fallet astma) men ska man sätta ett sådant när det står ordet ”frågeställning”?
Det ordet indikerar ju att det är just en fråga.
Hälsningar
Biggan
Den som dikterar ”frågetecken” efter en påståendesats är ju lite ute och reser. Frågetecken har man (som du ju vet) bara vid frågor …
Om jag vore du, skulle jag göra om språket till vettig svenska så att det ser ut så här ungefär:
”Patienten kommer på remiss från NN efter misstanke om astma.”
Lycka till med kampen mot frågetecken i krångelmeningar som inte är frågor!
Tack för en väldigt bra och rolig föreläsning i måndags på Världskulturmuseet! Jag och min kollega har genast en fråga till dig.
• Hur skriver man drop-in mottagning? På detta sättet eller på annat sätt?
• Förkortar man utan anmärkning u a eller ua?
/M.H.
När man blandar engelska och svenska, stoppar man nästan alltid in ett bindestreck när man byter språk. (Det finns förstås undantag.) Det som krånglar till det mest är att man på engelska särskriver så många uttryck, medan vi på svenska så ofta gör sammansättningar – trots att det ibland är engelska ord. Men jag har klara besked! Det heter
drop in-frisering drop in-kaffe drop in-mottagning
Så!
När det gäller förkortningen utan anmärkning, så kan man skriva på två sätt:
u.a. (med punkter) u a (med mellanslag)
Meeeeeen – det är inte (längre) en av de mer etablerade förkortningarna, så man kan inte räkna med att alla förstår den. Tyvärr!