(Du befinner dig nu på språkpolissidan. Bloggen hittar du häääär.)
Meningar där man lika gärna kunde ha haft punkt och stor bokstav:
Kirurg vill jag inte på några villkor bli; det verkar vara så himla pilligt.
Strunta i mitt förra mejl till dig; jag var så himla irriterad.
Semikolon mellan olika sorters grupper av saker i uppräkningar:
Jag hade packat ner allt som man behöver i Lund: pennor, sudd, kollegieblock; stövlar, regnrock, sydväst; reflexväst och cykelhjälm.
I presentkorgen låg allsköns läckerheter, t.ex. plommon, fikon, päron; vin, champagne, öl; brie, chèvre och en simpel prästost.
Semikolon mellan mejladresser:
lotten@bergman.com; olle@bergman.com; ingmar@bergman.com
Semikolon mellan olika decimaltal:
Ökningen var faktiskt försumbar – under ett dygn antecknade jag följande värden: 10,2; 10,3; 10,4.
I de fyra olika perioderna gjorde Julian poäng respektive tog returer enligt detta mönster: 7,1; 10,3; 1,2; 17,4.
Semikolon istället för t.ex. utan, men, och, medan, dessutom, alltså, för, så:
Den långe mannen når inte till den översta hyllan; det gör bara giraffer.
Till Azerbajdjan vill jag inte åka; det är så himla svårt att stava.
Semikolon är ett skiljetecken någonstans mellan punkt och kommatecken. Lite diffust kan man säga att semikolon bör användas när kolon och kommatecken är ett för starkt och punkt är ett för svagt skiljetecken. Man ska ha en fullständig sats på ena sidan om semikolonet och en fullständig sats på andra sidan om det – och de båda satserna ska ha ett samband. Dock måste man inse följande:
Semikolonets användning är tyvärr på utdöende; oftast går det lika bra att använda tankstreck.
(Upprörande nog skriver Språkrådet att man ska ransonera sina semikolon eftersom de är svårtolkade. Tvärtom, säger jag; låtom oss gödsla med dem så att alla lär sig!)
Pssst! Jag har på senaste tiden fått så många mejlfrågor om just foge-s att jag lägger ut denna text ur världens roligaste språkbok. Slutpssstat.
_______________________
Svenska är ett klingande vackert språk med ett oändligt antal ord eftersom vi kan göra sammansättningar nästan hur vi vill. Vissa sammansättningar är etablerade och finns i alla ordböcker, bl.a. kärnkraftverk, fågelskrämma, basketboll och klantskalle. Ord plus ord är lika med sammansättning. Enkelt! Släng inte in några mellanslag utan njut av hur orden sammanfogas i en helig förening!
Man kan även ha sammansättningar med ord plus ord plus ord eller ta ett och samma ord upphöjt till två och skapa en tautologi som ”saccosäck”. (’Sacco’ är ”säck” på italienska.) Man kan helt enkelt göra lite som man vill!
På engelska heter saccosäcken ”bean bag” med mellanslag och allt. (Bildkälla.)
Men så blir det plötsligt svårt och krångligt. Om vi tar orden tidning + hög och försöker skapa en sammansättning, stoppar erfarenheten och språkkänslan in ett s. Tidningshög. Likadant är det med ord som ansvarsfrihet, nyhetsartikel, tystnadsplikt och landslag.
Varför är det på det här viset?
Om jag nu hittar på massa sammansättningar som inte någon ordbok har skådat tidigare – hur går det då med s:en? Vi tar t.ex.
tangentbordspanik
tandborstkras
frikadellsyxesmörja
flaggstångsspricka
resväskekatastrof
gummisnoddstrassel
skosnöresdilemma.
Alla de ovan påhittade orden förmedlar lite av en kom och hjälp-känsla, men det finns förstås lugnare ord och tillstånd, t.ex.
kräftströmmingsblandning
havtornsäpple
påslakanshylla
pälsjägarsandal
sprayflaskeinköp
busshållplatspapperskorg.
Men varför tycker vi inte att det krystade ”väskskatastrof” eller det helt normala ”tangentsbord” samt det förnicklade Fotbollförbundet låter rätt? Hur ska man veta när, var och ens om man ska stoppa in ett s någonstans i ordskarvarna?
Katastrof ju.
Detta så kallade foge-s har undersökts av en professor i datalogi – Viggo Kann – och han har lyckats hitta fram till att foge-s:et behövs och gör skillnad. Det var då för väl, eftersom det ställer till det så väldigt för nästan alla. Jag citerar Viggo Kann:
”Jag lät datorn ta fram alla förled där SAOL har sammansättningar både med och utan foge-s. Från arm- och arms- i armband/armslängd till år- och års- i årtal/årsbok. Det blev 120 stycken förled – och ett tydligt mönster framgick. Ett armband är en typ av band medan en armslängd är armens längd. En barnsko är en typ av sko medan barnsbörd är barnets börd. Bordtennis är en typ av tennis, bordsben är bordets ben och så vidare.”
Må så vara. Men hur ska man få ordning på när det ska vara och när det inte ska vara ett s? Varför behöver morotssåsen ett extra s medan löksåsen klarar sig med blott ett och är det så att nästan alla sammansättningar som har gjort med tre ord får ett foge-s?
Hallå Språkrådet, hjälp oss att få ordning på fenomenet som heter Fotbolls… (nej, nu blev det fel) – varför heter det ”Svenska Fotbollförbundet”?
”Den korrekta sammansättningsformen för ordet som substantiv är fotbollsförbund. Nästan alla uttryck med tre ordled har ett sådant foge-s mellan led två och tre. Man bör alltså skriva t.ex. Europeiska fotbollsförbundet, Internationella fotbollsförbundet, fotbollsförbunden i Danmark och Norge etc.
Att det svenska förbundet en gång bestämde sig för en s-lös form (fotbollförbundet) är bara att beklaga. Det är osäkert varför det blev så, men troligen utgick man från den engelska formen, football association. Som journalist eller liknande kan man gärna ”korrigera” det och skriva Svenska fotbollsförbundet. Man kan då välja mellan att ha stor bokstav på andra ordet såsom man i förbundet ofta själva skriver, eller följa huvudregeln för flerordiga namn och bara ha stor bokstav på första ledet.”
Aha, tack Språkrådet. (Inte nog med att fopollsförbundet har skippat ett s, de har även ett versalt F i onödan!)
De två första specialförbunden var Svenska Friidrottsförbundet (1895) och Svenska Bollspelsförbundet (1902) – två förbund som alltså inte bryter stavningsreglerna. Svenska Fotbollförbundet grundades 1904 och var det första förbundet som fick ett namn som inte följer de svenska sammansättningsreglerna. Svenska Mångkampsförbundet (1909) kampade mot strömmen utan s, men flera andra specialidrottsförbund med treledssammansättningar hängde på fotboll[s]trenden, t.ex.
Svenska Ridsportförbundet 1912
Svenska Bangolfförbundet 1937
Svenska Basketbollförbundet 1952.
Ajaj, som basketspelare vill jag ju att ”mitt” förbund ska göra rätt. Men det känns ju inte fel? (Mer om detta strax.)
Lite mer kött på benen nu!
Sammansättningarna mellan två ord har inga klargörande eller lätta regler som vi kan hålla i när åskan går. En del ord får alltid ett foge-s i sammansättningar, andra får det aldrig, några får ett s ibland … och ibland inte. Det kan t.ex. heta både tidplan och tidsplan, men blott och enbart chefredaktör och chefdirektör trots att alla andra chefssammansättningar får ett extra s i skarven.
Sammansättningar med tre ord brukar som sagt nästan alltid ha foge-s när de de två första orden är en egen sammansättning. Nu sneglar jag än en gång på listan över RF:s förbund och måste återvända till Viggo Kann eftersom jag när jag ska säga det 1918 bildade Svenska Brukshundklubben fastnar någonstans i mitten.
Är det verkligen rätt?
”Ja! Anledningen är att det finns många hundklubbar och denna klubb är för brukshundar, alltså egentligen en brukshundshundklubb. Men en sån sammansättning ska enligt sammansättningsreglerna dras ihop till ’brukshundklubben’.”
Avslutningsvis nu – tillbaka till Basketbollförbundet.
Åh. Huuu. Så den ser ut, loggan!
Varför säger språkkänslan att Fotbollförbundet och Handbollförbundet är konstiga stavningar medan Basketbollförbundet och Volleybollförbundet inte är det? Jag vänder mig än en gång till Viggo Kann, som har en teori:
”Jag tror att det kan ha att göra med att basketboll och volleyboll är inlånade ord som uttalas med engelsk betoning med akut accent på första stavelsen. Svenska sammansättningar får grav accent på första stavelsen. Därför känns nog inte basketboll och volleyboll som sammansättningar, och därmed är det korrekt att inte stoppa in ett foge-s.”
Puh. Som varande basketspelare slipper jag med andra ord att skämmas, och kan fortsätta att gnälla på Fotbollförbundet och Handbollförbundet samt det så sorgligt bindestrecksfria Baseboll och Softbollförbundet.
Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.
En guldplupp, alltså första upplagan.
Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.
Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
… ”men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det” …
En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.
(Detta är ett språkpolisinlägg som egentligen inte hör till bloggen.)
Jag har många gånger tjatat om exakt detta – t.ex. här. Men nu hittade jag en bild som jag gillar och härmed gärna sprider. Ni kan själva ladda ner och skriva ut och dela ut den via den häääääär länken!
Perfekt!
(Detta är ett Språkpolisinlägg; det hör inte till den vanliga bloggen!)
Den här språkpolis-fliken på bloggen håller banne mig på att förtvina. Jag måste nog skicka er till ord.se då och då för att be er läsa sånt som jag de facto får betalt för.
God dag kära läsare. Jag heter Irene, är spanjorska och är kär i det svenska språket. Trots detta betyder inte det att jag inte har några svårigheter med detta, precis som ni har. Skulle ni gärna vilja veta vad spanjorer och spanjorskor har svårigheter med? Det ska jag gärna berätta:
Första svårigheten som vi finner är naturligtvis genus. Att veta om det heter en språk eller ett språk är svårt för oss. Det är ju inte logiskt och jag har inte funnit några kriterier för att veta vilket genus ord har.
• Finns det några regler som ni skulle kunna berätta för oss för att veta om det är en eller ett?
Andra svårigheten är kopplad till substantiv också och är pluralis. Det är ju svårt, ett-ord blir vanligtvis samma (ett ord – flera ord) men det finns undantag. Då kommer en-ord: de slutar med a, bygger pluralis form med or (en skola – flera skolor) och internationella en-ord slutar med -er i pluralisform (en restaurang, flera restauranger) men det finns undantag också (en buss – flera bussar) … Det är förvirrande!
• Finns det några mer regler som man kan tillfoga för att veta pluralisformerna?
Ordföljd har också många regler som man bör följa, men det är lite svårt att tänka att i bisatser kommer satsadverbial före verb.
Den konstiga BIFF-regeln. (Wikipedia.)
Man glömmer ofta bort detta när man pratar. Men vi får helt enkelt lära oss placeringen av satsadverbial och att substantiv kommer i första eller tredje position i affirmativa och negativa satser men i andra position i frågor utan frågeord. Då kommer komplement, och vi får lära oss att lokal objekt kommer före temporalobjekt men både kommer efter direkt objekt (’jag dricker juice’, juice är direkt objekt). Uj, det lät inte så svårt i huvudet men när man börjar skriva alla regler så blir det lite krångligt!
• Finns det något som jag har glömt?
Partikelverb är också svårt för det har vi inte på spanska. Vi har inga verb där du kan sätta en preposition efter eller före direkt objekt och som kanske har en andra betydelse beroende på betoning (t.ex. ’hälsapå’ och ’hälsa på’). Då måste man inte bara lära sig vilka verb går tillsammans med vilka prepositioner, utan också betoning och om man får säga ”hälsa mamma på” eller inte.
Men vi är inte klara med det svenska språket! Nu är det dags att prata om fonologi! Ni har ju det där speciella ljudet (som låter lite som störningar på TV måste jag säga) som man kan finna i ord som sju. Jag menar det där sj-ljudet, som för att göra det svårare, varje område uttalar olika.
Betoning är också en hård nöt att knäcka! Svenska har ju en rörlig betoning, och det betyder att även om betoning vanligtvis ligger på första stavelse, kan det hända att några ord har två stavelser som betonas. Det händer också att man lägger tryck på dubbelkonsonanterna så att det blir en annan betoning. Men jag ska inte klaga! Denna speciella betoning är det som ger svenska det speciella tonfallet som jag älskar och som gör att det låter som om man sjunger när man pratar och att det aldrig låter att ni är arga.
Uttal och tricks för att lära sig språk
Men det finns några trick för att lära sig vilket språk som helst: ett är att använda internet och sidor som Busuu där man kan lära sig vokabulär gratis. Ett annat är att skaffa en e-mail-vän genom Interpals och det sista är att ha lektioner med Språkakademier som ger lektioner genom Skype.
Det här var ju alldeles fantastiskt, så jag ställde några frågor till Irene. Som ser ut så här:
Hur gammal är du och när kom du till Sverige?
– Jag är 23 (nästan 24 år) och har inte kommit till Sverige än för jag är rädd att jag ska inte överleva vintern 🙂 Jag har varit där under sommaren för att volontära och plugga svenska men jag bor fortfarande i Spanien. Fast jag funderar på att åka till Sverige och plugga fotografi.
Vad jobbar du med?
– Jag sysslar med översättning, jag har studerat på universitet och nu gör jag masteren och letar efter jobb.
Finns det något att säga om oss svenskar som inte har något med just det svenska språket att göra? (Vi vill ju gärna tro att vi är kalla och hårda på utsidan och varma små nallebjörnar på insidan.)
– Jag tror att svenskarna är jättesnälla, speciellt om de ser att du försöker att lära dig deras språk. Jag tror att det stämmer att de inte är så kalla när man känner dem bra, men det är så svårt i början att få svenska vänner … De är trevliga i alla fall, men därför att de inte uttrycker deras känslor inte samma som spanjorer och spanjorska kan jag inte säga om de tycker om mig eller om de är bara artiga.
Jag har en liten fundering om frågetecken ska användas när personen dikterar så här:
”Patienten kommer på remiss från NN med frågeställningen astma.”
Där säger den som dikterar ofta ”frågetecken” efter sista ordet (i det här fallet astma) men ska man sätta ett sådant när det står ordet ”frågeställning”?
Det ordet indikerar ju att det är just en fråga.
Hälsningar
Biggan
Den som dikterar ”frågetecken” efter en påståendesats är ju lite ute och reser. Frågetecken har man (som du ju vet) bara vid frågor …
Om jag vore du, skulle jag göra om språket till vettig svenska så att det ser ut så här ungefär:
”Patienten kommer på remiss från NN efter misstanke om astma.”
Lycka till med kampen mot frågetecken i krångelmeningar som inte är frågor!
Tack för en väldigt bra och rolig föreläsning i måndags på Världskulturmuseet! Jag och min kollega har genast en fråga till dig.
• Hur skriver man drop-in mottagning? På detta sättet eller på annat sätt?
• Förkortar man utan anmärkning u a eller ua?
/M.H.
När man blandar engelska och svenska, stoppar man nästan alltid in ett bindestreck när man byter språk. (Det finns förstås undantag.) Det som krånglar till det mest är att man på engelska särskriver så många uttryck, medan vi på svenska så ofta gör sammansättningar – trots att det ibland är engelska ord. Men jag har klara besked! Det heter
drop in-frisering drop in-kaffe drop in-mottagning
Så!
När det gäller förkortningen utan anmärkning, så kan man skriva på två sätt:
u.a. (med punkter) u a (med mellanslag)
Meeeeeen – det är inte (längre) en av de mer etablerade förkortningarna, så man kan inte räkna med att alla förstår den. Tyvärr!
Hur gammal är du och när kom du till Sverige?