Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.
Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.
Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.
En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.
(Detta är ett språkpolisinlägg som egentligen inte hör till bloggen.)
Tack för ”skvallret”. Även solen har sina fläckar.
Hm. Jag tror det fanns en upplaga utan guldplupp alls.
Men är osäker på om den finns kvar i min ägo längre och nu borde jag sova istället för att ligga här och skriva, än mindre leta böcker.
Grattis Lotten!