Jag är på mördarstråt.
Förr i tiden (till så sent som för två år sedan) brydde jag mig inte nämnvärt om växter – så länge det inte handlade om min mormors hibiskus (f. 1922) och min farmors porslinsblomma (f. 1918). Inte heller brydde jag mig om trädgårdspynt så länge det inte handlade om gullregn eller stickiga rosor. För gullregn och stickiga rosor är inte barnvänliga. Allt annat fick leva i fröjd och gamman så länge jag eller barnen inte for illa på något sätt.

Men så kom ju nya tider, och sommaren 2024 begåvades jag av välmenande människor fem stycken (tydligen) dyra dahlior. Dem ska man (tydligen) ta hand om mer än jag någonsin har tagit hand om mina fem barn, vilket slutade med att jag planterade ut de jävla plantorna i skugga och högt gräs så att de på blott tre dagar dog en kvalfylld död i mördarsniglarnas mun.


Och nu är vi framme vid sommaren 2025, när jag helt utan protester har tagit hand om tre dignande dahlior, fem anemiska anemoner, två bastanta basilikor, en monsterstor rabarber, ett helt potatisland, fem jordgubbsplantor, en jävla massa liljor och till och med en stickig ros.
Samt (tydligen) hela Sörmlands bestånd av mördarsniglar. Som ska döden dö.

Det påstås att en sax är bästa mördarsnigelmördarvapnet, men si då drabbas jag av ruelse och ånger eftersom jag känner snigelkroppens fibrer i själva mordögonblicket.

Ibland stänker det av klippet även upp snigelsubstans med sådan kraft att alla mina instinkter rycker till som vore kletet något frätande. Mina två hederliga spadar på bilden där ovan har tjänat mig väl, men det bör läggas till handlingarna att efter
- styrketräningspass med armfokus sneglar jag mot saxen emedan spadarna äro för tunga
- blott ett glas vin är träffprecisionen betänkligt sämre
- två glas vin har jag inget alls emot att gå ut med salig svärfars trätofflor i stl 46 och bara trampa ihjäl de satans jävlarna.


Men precis som under Caligulas tid, finns det ju vapen av mer finessartad sort. Förgiftning medelst drunkning kallar jag denna variant.

Att jag slösar bort en Crémant de Bourgogne Brut beror på att korken var helkass och att drycken hade jäst till odrickbar nivå. Fällan funkar till och med bättre än en tallrik med folköl, för de satans sniglarna är tydligen finsmakare också.
Så. Är detta mitt mördarprojekt ett fåfängt försök att få ordning i min lilla värld, såsom de galna politikerna och nationsledarna på jordklotet beslutar att anfalla barn i matkö, civilister på tåg och intet ont anande konsertbesökare?
(See what I did there? Mördarsniglarnas kollektiva frånfälle pga. min hand/spade/träsko liknas plötsligt vid hur presidenter och premiärministrar samt diktatorer ger sig på oskyldiga människor som därför faller offer för ”ett nödvändigt ont”? Ja, kanske en helt olämplig allegori. Men mot världsliga dumheter har jag ingen moteld.)

Jag fortsätter mitt mördarvärv. Kanske gör alla mina spadhack mot mördarmarodörerna i gräsmattan att denna luckras upp och mår lite bättre?
Pssst! Från och med måndagen den 30 juni kan ni räkna med en herrans massa blogginlägg här, för i tio dagar gör jag då Skottland osäkert. Detta måste naturligtvis dokumenteras. Ordentligt och ingående. Samt ofta.
24 kommentarer