Etikett: trädgård

Dyra dahlior och anemiska anemoner

Publicerat av Lotten Bergman den 25 juni 2025 23:04

Jag är på mördarstråt.

Förr i tiden (till så sent som för två år sedan) brydde jag mig inte nämnvärt om växter – så länge det inte handlade om min mormors hibiskus (f. 1922) och min farmors porslinsblomma (f. 1918). Inte heller brydde jag mig om trädgårdspynt så länge det inte handlade om gullregn eller stickiga rosor. För gullregn och stickiga rosor är inte barnvänliga. Allt annat fick leva i fröjd och gamman så länge jag eller barnen inte for illa på något sätt.

Hibiskusen. (Njut, för resten av bilderna i detta blogginlägg är inte riktigt lika vackra.)

Men så kom ju nya tider, och sommaren 2024 begåvades jag av välmenande människor fem stycken (tydligen) dyra dahlior. Dem ska man (tydligen) ta hand om mer än jag någonsin har tagit hand om mina fem barn, vilket slutade med att jag planterade ut de jävla plantorna i skugga och högt gräs så att de på blott tre dagar dog en kvalfylld död i mördarsniglarnas mun.

Snäll snigel som får leva. Om jag inte får för mig att äta upp den.

Verandan just nu: de för tillfället snigelsäkrade plantorna.

Och nu är vi framme vid sommaren 2025, när jag helt utan protester har tagit hand om tre dignande dahlior, fem anemiska anemoner, två bastanta basilikor, en monsterstor rabarber, ett helt potatisland, fem jordgubbsplantor, en jävla massa liljor och till och med en stickig ros.

Samt (tydligen) hela Sörmlands bestånd av mördarsniglar. Som ska döden dö.

Mina två snigelvapen. Den röda spaden kräver precision, den buckliga snöskyffeln skulle behöva slipas.

Det påstås att en sax är bästa mördarsnigelmördarvapnet, men si då drabbas jag av ruelse och ånger eftersom jag känner snigelkroppens fibrer i själva mordögonblicket.

Leopardsnigeln skonar jag, för den äter upp döingarna. (Lundsnigeln fick korrekt namn efter proffskommentarer i kommentatorsbåset.)

Ibland stänker det av klippet även upp snigelsubstans med sådan kraft att alla mina instinkter rycker till som vore kletet något frätande. Mina två hederliga spadar på bilden där ovan har tjänat mig väl, men det bör läggas till handlingarna att efter

styrketräningspass med armfokus sneglar jag mot saxen emedan spadarna äro för tunga
blott ett glas vin är träffprecisionen betänkligt sämre
två glas vin har jag inget alls emot att gå ut med salig svärfars trätofflor i stl 46 och bara trampa ihjäl de satans jävlarna.

Dessa liljor ska med alla upptänkliga medel skyddas från mördarsniglarna. Jag har lagt kottar vid stammarna och hällt på kanel och grillkrydda samt planterat lavendel runt dem. (Om ni anar ett handskrivet bindestreck på grillkryddan ser ni alldeles rätt.)

Mördarsnigeln ålade sig obekymrat medelst hasning över kottar, kanel och grillkrydda och klättrade som en soldat under Vinterkriget upp i telefonstolpen som ju var en lilja. Och ÅT UPP KNOPPEN!

Men precis som under Caligulas tid, finns det ju vapen av mer finessartad sort. Förgiftning medelst drunkning kallar jag denna variant.

Ser ni en magnumflaska Crémant de Bourgogne Brut där borta? Jahadå. Tallriken med giftet har jag placerat i ofokus för det ser bra läbbigt ut.

Att jag slösar bort en Crémant de Bourgogne Brut beror på att korken var helkass och att drycken hade jäst till odrickbar nivå. Fällan funkar till och med bättre än en tallrik med folköl, för de satans sniglarna är tydligen finsmakare också.

Så. Är detta mitt mördarprojekt ett fåfängt försök att få ordning i min lilla värld, såsom de galna politikerna och nationsledarna på jordklotet beslutar att anfalla barn i matkö, civilister på tåg och intet ont anande konsertbesökare?

(See what I did there? Mördarsniglarnas kollektiva frånfälle pga. min hand/spade/träsko liknas plötsligt vid hur presidenter och premiärministrar samt diktatorer ger sig på oskyldiga människor som därför faller offer för ”ett nödvändigt ont”? Ja, kanske en helt olämplig allegori. Men mot världsliga dumheter har jag ingen moteld.)

Men det finns hopp. Denna lilla bebissnigel kryper sakta upp mot den obrukbara men fortfarande stolt vajande tv-antennen. Helt i onödan – men den ger fan inte upp.

Jag fortsätter mitt mördarvärv. Kanske gör alla mina spadhack mot mördarmarodörerna i gräsmattan att denna luckras upp och mår lite bättre?

Pssst! Från och med måndagen den 30 juni kan ni räkna med en herrans massa blogginlägg här, för i tio dagar gör jag då Skottland osäkert. Detta måste naturligtvis dokumenteras. Ordentligt och ingående. Samt ofta.

24 kommentarer

En synnerligen frustrerande dag

En synnerligen frustrerande dag

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juni 2023 23:47

Jodå, ni har också haft en sådan dag. En dag när allt gnisslar och gnager.

Allt går fel och man fastnar med ärmen i ett dörrhandtag. Skosnöret går inte av, men trasslar in sig i jackans kardborrknäppning. Man missar inte bussen, men den är full. Och alla skriker! (Jag hade nog otur. Men på min buss skrek en treåring, en fjortis och en synnerligen ilsken man i 48-årsåldern, vars bil gick sönder IGÅÅÅÅR, ja ni förstår. Oj, det rimmar. I feel a poem approaching. Ssschh, hjärnan, rimma inte nu.)

Om vi börjar i en annan ände, så har jag fått frågor om hur det egentligen funkade med Snälltåget på hemresan från Lund förra veckan. Jodå, alldeles utmärkt; vi blev bara tre timmar försenade.

Matsäcken Lundafalafel, sovande bebis, egen kupé, öppet fönster och neddragen rullgardin.

Personalen på Snälltåget var som jordnötssmör på en banan eller cumberlandsås på en gåsleverpaté: förtjusande. Tiomånadersbebisen pallade inte alls tandsprickningen i kombination med den bastuvarma tågkupén, men i och med att Snälltåget är så himla snällt, var vi ändå inte galna av ilska när vi äntligen kom hem. SJ har air condition, men en hel del att lära.

Oj, nu blev jag frustrerad igen. Grr.

Hur som helst ska detta handla om en frustrerad dag som inte alls innehåller tågresor. Det är bara en helt vanlig dag. Jag tror att jag tar det lite i punktform.

1.
En basketkompis gav bort tomatplantor en masse. ”Skiter väl jag i”, sa jag och tackade plötsligt ändå ja till fyra stycken plus en gurkplanta. Det är lika absurt som att jag skulle tacka ja till en gin & tonic, som ju smakar äckepäck. Jag gav mig iväg i vår trasiga, hostande bil i ottan och fastnade i en sju kilometer lång bilkö eftersom man just denna dag inledde asfaltering medelst sprängning. Grrr.

Dessa sju kilometer försenade mig så att jag började gnissla tänder – jag skulle ju prata i radio kl 11 och fick köra en omväg hem för att hinna. Men jag kom till slut hem med plantorna, tryckte i mig en blodsockerhöjande banan och …

2.
Ja, se på fan: pyspunka på cykeln. En pyspunka har förvisso det förlåtande draget att den pyyyyser, så man kan cykla en liten bit i alla fall, och komma i tid. Men. Grrr.

Under radiopratet utredde jag bl.a.

om oxfilé är detsamma som nötfilé
fisförnäms relation till prutt- och fjärtförnäm
gräsänkans och gräsänklingens olika civilstånd
kompareringen av få
byracka
sybarit
varför och vart man drar åt pepparn.

3.
Men då var det ju så oerhört frustrerande att allt intressant språkprat avbröts av nyheten om skitstöveln Berlusconis död. Han var en en sjuk gammal ljugande maktfullkomlig karlslok, så vad fan ska vi stoppa pressarna (pressarna = mig och mitt intressanta språkprat) för honom?

Sa jag inte i radio. Grr.

Bilden togs när jag inte hade förstått att Berlusconi skulle inkräkta på min etertid.

4.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sparkad från ett presumtivt lukrativt jobb eftersom de presumtiva uppdragsgivarna plötsligt hade bestämt sig för att inte använda en redaktör (mig) utan en inom det specifika ämnet ämneskunnig person. Som inte kan uttrycka sig i skrift.

Grr.

Då bestämde jag mig för att mangla lakan. Och si, då kändes det bättre.

Se på fan, jag manglar till och med på avigan!

Alla inmanglade skrynklor störde mig inte det minsta, jag bara vek in dem så de inte syntes. Därefter rev jag bort en hel rosbuske och sågade sönder en häck, krattade bort skit och skräp samt mördade en björnbärstok som sprider sig och lämnar taggar överallt (PYSPUNKEAMARODÖR!).

5.
Men då kom grannkatten. Den hänger mig i kjolarna och ber om än det ena, än det andra. (Och får det, absurt nog.) Idag satte den sig framför kratthögen och vägrade flytta på sig trots att jag föste både rosbuskeklipp och brännässlor mot den.

– Sluta kratta, räfsa, hugga, klippa och sopa. Ge mig räkor i hollandaise eller nåt.

6.
Katten tog som hämnd för min snålhet en kaja och åt upp den i ett nafs.

Här lärde jag mig att katter morrar när de har huggit ett byte. Precis som lejon!

Det är kattens natur, så det enda som var frustrerande i detta ögonblick var faktiskt min skräckblandade fascination inför det som hände: krasket och knaket när han rev av fågelns huvud och utan åthävor slukade hela rasket.

7.
På basketbollpromenaden blev jag ytterst frustrerad när jag såg alla döda granar som kommer att falla som ett plockepinn över mig endera dagen.

Allt det gråa kommer att attackera mig och lämna mig platt som en pannkaka.

8.
Nu, i kvällningen, tänkte jag börja kolla på en skotsk tv-serie som heter Guilt. Och då finns bara säsong 2 & 3 på SVTplay – inte första säsongen. Grrr, the i-landsproblem i kubik. Fly mig en bra bok att läsa, hörni!

Nä. Nu drar jag nåt gammalt över mig och ser fram emot morgondagen. Vinet och sirapen kommer att flyta min väg och havregrynsgröten lägga sig som ett våtvarmt omslag runt min sargade själ.

40 kommentarer

Låt oss nu odla vår trädgård

Publicerat av Lotten Bergman den 13 maj 2013 11:58

– Näe.

– Nej.

– Nejnejnej.

– Nähepp.

– Faan!

– Men kanske … NEJ! JAG VILL INTE! Aaaaaaarrrggggh!

Det där ovan är jag som med sammanbitet tålamod först försöker göra som alla andra inklusive Voltaire: odla min trädgård. Och som efter blott några försök slänger små blomspatlar i rabatten och primalskriker. Som en treåring, ja.

– Kolla vilka fina blommor! säger jag och får då höra att det är ogräs. (Staketet är fult, ja. Det sattes upp 1984 när huset var församlingshem och omgärdar en rullstolsramp. Som vi inte behöver. Än.)

Ge mig hammare, såg, skruvdragare och röjsåg så funkar allt bra. Placera mig i en brädgård eller på verktygsavdelningen så att jag småtrallande får pilla på muttrar och karbinhakar. Men be mig inte köpa jord, mull, pelargoner, triffider eller frön. För jag gör bara gör fel!

– Kolla här kommer det upp någon intressant växt! säger jag innan jag inser att det är hår från när jag klippte barnen i lördags.

Men nu ska vi ha ett projekt ihop, ni som läser och jag som behöver hjälp.

Jag publicerar här bilder som med ilsket darrande händer togs nyss – och så föreslår ni vad jag ska köpa och göra. Betänk nu att inte ens ett ord som ”perenn” är självklart för mig. Samt att hade jag haft råd, hade en trädgårdsmästare varit det bästa alternativet. Eller ett bloggparty dit bara trädgårdskunniga får komma? Moahahahaaa.

Norrsidan

Rododendron som skyms av bilarna nästan hela tiden. Det fiffiga är att rododrendronbuskarna i sin tur skymmer en ganska ful vägg. (Klockan har jag satt upp till gagn för alla som tar bussen två meter till höger utanför bild.)

Östsidan

Blärk. Sicket sorgebarn. Här borde jag ju anlägga en cykelparkering istället, lagom nära gatan så att tjuvarna inte behöver gå in i trädgården i fortsättningen.

Samma sorgebarn längre ner på gatan. Ska man hugga av allt i nivå med det fula rullstolsskranket? Oooo, ser ni betongkrukan?

Den skulle man ju kunna bygga en grill i! Oooo, ser ni stenläggningen under?

Stenarne där barn vi inte lekt alls. Gula blommor som barnen får 50 öre styck för (1 krona om roten är med).

Sydsidan

Själva tomten, liksom. Tre äppelträd (som vi har fått ansade av en specialist!). Ett gullregn i mitten – bredvid en kulle som vi kallar …

Västsidan

Örtträdgården. Här skulle jag vilja odla enbart basilika och koriander, men det låter sig visst inte göras. Men rabarbern är god.

Inser ni allvaret nu? Jag måste skärpa mig, annars kommer trädgården att anmälas för förargelseväckande beteende.

121 kommentarer

Mors dag – ett klipp!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 maj 2011 14:58

Jag har berättat förut att jag är uppvuxen i ett akademiskt hippiehem där det mesta var ganska stökigt och man inte firade kommersiella högtider som mors och fars dag. Idag har jag till exempel inte som en god dotter gratulerat min mor – som har bytt åsikt helt och numera absolut vill bli uppmärksammad. (Okej, okej, jag ska!) Inte heller har jag blivit gratulerad här hemma eftersom jag de facto inte bryr mig om det.

Se där vad som händer när man blir feluppfostrad! Man går miste om en hel massa!

Men i morse blev jag faktiskt gratulerad av min djefla blyga svärmor, som gav mig en present ”från en mor till en annan”. Det innebar att jag och hennes son – min djefla man – fick åka ut med tusenlappar i handen för att ett klippmonster köpa! (Apropå gårdagens text. Jotack, jag mår bättre i armarna och händerna nu. Träningsvärken sitter som två skruvstäd på underarmarna.)

Först åkte vi till affären som snart måste vinna pris som varande den absolut fulaste. Kan man blanda blått, rosa i två olika nyanser, orange, grått och svart samt blekgult i en enda entré? Javisst:

Det enda som matchar något är den djefla mannens t-shirt. — Det enda som egentligen matchar något, är den djefla mannens t-shirt.

Det var lite dyrt där. Då åkte vi till Jula, som i telefon intygade att jooorå, de hade sju exemplar kvar av den batteridrivna klippare som vi ville ha. När vi väl kom dit hade de dock endast ett skyltexemplar kvar – som inte var till salu. Därefter åkte vi till Plantagen som dels hade 374 kunder som köpte blombuketter till sina mammor, dels vår klippare. Nästan 1 500 kronor billigare än på Coop …

Och klipparen går bra? undrar ni? Vet inte, jag har ingen aning. Bzzzzzzz bzzzzzzzzz låter det från trädgården och det ser himla bra ut – men jag är lam och allergisk och har en blogg att ta hand om, jue.

34 kommentarer

… kan … inte … få … fram … orden …

Publicerat av Lotten Bergman den 28 maj 2011 13:14

Sent igår avslutades vår trams- och skojbasketcup (EBA) där gammal som ung möter liten som stor. Själv går jag ju omkring och tror att jag är en relativt storvuxen människa eftersom alla i min professionella omgivning – särskilt de radioanställda – är så små. Men så här stor är jag i min basketvärld:

Jag åkte hem efter sista matchen, duschade och lade mig utan att torka håret för att sova den ömma sömnen som en tantbasketspelare sover: med lite ont här och där. Sedan vaknade jag och såg ut så på detta vis:

Till frukosten berättade min djefla man, när han hade fnissat färdigt åt min frisyr, att han borde ha klippt gräsmattan för tre veckor sedan. Eller att någon annan borde ha gjort det. Samt att vår inte alls gamla handtralla var paj och kaputt på ett sätt som inte låter sig lagas. Och att vi faktiskt inte kan låna någons motorgräsklippare eftersom vi körde sönder den senaste vi lånade. Han avslutade med att berätta att den enda vettiga lösningen var att i skift och på huk klippa gräsmattan med häcksaxen i väntan på att gräsklipparinköp låter sig göras.

Jag tänkte bara ”pah, så farligt kan det inte vara, jag är dessutom både stark och vältränad, om än gräsallergiker” och gick ut för att kontrollera.

Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.

Skiftarbetet inleddes. Barnen skrattade. Häcksaxen saxade. Vi knäade i skift. Jag försökte vinna en inte uttalad tävling om störst yta på kortast tid. (Det sägs förresten att man får snygg bröstmuskulatur av just den där klipprörelsen med båda armarna.) Efter en timme såg det ut så här:

Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.

Och nu till rubriken här ovan. Armarna är helt slut. I armarnas förlängning sitter fingrar som darrar som blåklockor och som inte orkar trycka ner tangenterna utan bara hovrar några millimeter ovanför dem. Jag skulle nyss snyta mig, men orkade inte lyfta papperet och började fundera på att snyta mig i ena handen. Men den orkade jag inte lyfta upp till näsan. Kanske hade jag kunnat snyta mig liggande?

Det här är det jobbigaste jag någonsin har skrivit.

39 kommentarer

Påta i trädgården?

Publicerat av Lotten Bergman den 11 april 2011 14:25

Alla tjatar på mig och berättar hur man blir en ny människa om man påtar i trädgården. En ros här, en lök där, en finskuren gräskant där. Och så visar de hur de har bränt sig på näsan redan i april och hur ont de har i ryggen och vilken träningsvärk man får i armarna. AV ATT PÅTA I TRÄDGÅRDEN?

Låt mig och min trädgård nu vara ifred så ska jag inte tvinga er att spela basket, twittra, skaffa konto på Facebook och eget företag när ni ändå håller på. (Jag ser att jag redan för elva år sedan kände likadant i kåseriet ”Saven stiger” – och tänk att jag och grannskapet har överlevt ändå.)

Men jag är inte den som är den. Nu outar jag mig och min trädgård i projektet:

Plåta i trädgården!

”Jag litar bara på veterinärer.” — Ser ni att det här är en av mina favoritpjäser av Ionesco? ”Hrnf. Jag litar bara på veterinärer. Hrnf.”

Att pynta sin trädgård är ett kapitel för sig och kan göras på många sätt.

Min djefla man har ett sedan tio år pågående stupränneprojekt. Det går sådär.

Hett tips: cyklar utan sadel blir inte stulna ens om de är olåsta.

Vi är inte säkra, men vi tror att det är en triffid.

Lilla Dino har bosatt sig i ett trasigt tefat.

Tut! Tut! Flytta på dig! Tuuut! (Babar tror att det i vinden fladdrande, trasiga studmatteskyddet är en orm.) — Tut! Tut! Flytta på dig! Tuuut! (Babar tror att det i vinden fladdrande, trasiga studsmatteskyddet är en orm.)

Apropå det, se hur ormen så klatschigt matchar pulkan i bakgrunden.

Godzilla sjunger en serenad till fåglarna. ”Tjo vad det var livat …”

Men så fint jag har fångat både jul och nyår på en och samma bild!

Stackarn. En King Kong-wannabe på äventyr.

Har mina barn sett ”Utvandrarna”? — Har mina barn sett ”Nybyggarna”?

Ehum, finns det i krokarna någon landskapsarkitekt som behöver öva på hopplösa projekt? Eller något tv-program som heter ”Swedish Garden Makeover”? Jag är den förste att erkänna att det här inte ser bra ut. (Fast snart blir det ju insynsskyddande blad på våra tremetershäckar, så det kanske är OK ändå?)

29 kommentarer