Hoppa till innehåll

Bildsafari från Göteborg

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt … men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

Share
Publicerat iBloggen

22 kommentarer

  1. Anonymous

    Klart att bordsben måste ha fötter, men med mindre fotstorlek(mindre tår) så blir nackellackskostnaden lägre.
    Carina

  2. Jag säger bara: Hellre “damen” än “fröken”, som krog- och kafépersonal (baristor!) på sistone har fått för sig att man ska tilltala folk med. Folk av kvinnligt kön alltså. Jag brukar påpeka att jag har varit gift i tjugo år, men de verkar inte förstå på vilket sätt det är relevant i sammanhanget.

  3. Jag skulle nog hellre bli tilltalad med “Hej, din fule jävel!” än “Gokväll, herrn!”.

    Ikväll har jag och sonen brevväxlat med en SKURRK på Tradera. Lite underhållande, men också lite äckligt — som om skurkbacillerna infekterade datorn, liksom, och sökte sig in i vårt trygga bo via kablarna.

  4. Marimekkotygerna hänger i en korridor som syns på min högraste korridorbild.

    Hörnu den djefla mannen, har herrn inte gått i länkskolan?

    Bilder från hotellet.

  5. De där bordsbenen…fötterna…med röda tår… Vem har… Hur tänkte… Varför? Hjälp.

    WV påstår faktiskt att de tillhör en transa:
    isaak

  6. Agneta

    En hastig blick på hotellets sidor gav snabbt tjusiga stavningar och ord som

    forumläret
    Panoramayy
    kingsizerum
    skräddarsyrs
    Lägg dem i smeten formen. Grädd i 45 minuter.

    Erbjud dem dina tjänster; Lotten!
    De har stort behov därav.

  7. Agneta

    ; = ,

  8. När jag på flyg som tycker att service är viktigt, dvs inte SAS, blir tilltalad med orden “What would you care for dinner, Sir” så tycker jag att det är trevligt.
    Jag vill också, som alla tyskar, bli niad av folk som inte känner mig, när jag är i Tyskland.
    I Sverige vill jag bli kallad vid förnamn och duad.
    Vad var min poäng med detta? Jag vet inte riktigt. Att det är skillnad på språk och land, kanske?

    Ha en trevlig dag i Göteborg, Lotten. Ser jag dig så ska jag säga ‘du’.

  9. En simpel kartbild?
    Håller “simpel” på att hamna i samma träsk som “spendera”, eller är jag ute och cyklar?

  10. pseudonaja:

    Vi som var torra bakom öronen 1968 när DU-reformen infördes i Sverige – och som bara bor 5 km från Danmark där man fortfarande – med i stort sett samma språkbruk i övrigt – fortfarande på ett naturlig sätt säger de/di i stället för du tycker
    att DU-reformen var ett populistiskt jippo – sämsta möjliga sociala ingenjörskonst.

    Liksom den kravlösa flummiga skolpedagogiken som infördes kort därefter har det snarare ÖKAT de sociala klyftorna!
    För att inte tala om okänsligheten för äldre – I en recension av en bok där olika invandrarnationaliteter får uttala sig om vad de reagerat på när de flyttade till Sverige: Gemensamt för dem afrikaner, amerikaner, muslimer, katoliker vad Du vill, är att de frapperades av hur litet aktning man i Sverige har för äldre personer.

    På t.ex sjukhusen där jag arbetade medförde Du-reformen att man inte längre behövde lära sig vad folk hette! Hörru du där…

    Kort efter följde jag en rysk språkkurs i radio, under värsta sovjettiden – Inte hade de slopat sitt bruk av tre namn där det var en noggrann skiktning VEM som fick bruka vilket!

  11. /ingrid

    Jag har också bott på hotell! I byggnormens oförlovade land dvs. England där det var bokmässa. Sista kvällen (i förrgår) kom jag sent hem efter ambassad- och restauranghäng, på höga klackar,något kissnödig men i övrigt i gott skick och är nästan i mål (= inne i rummet) när jag märker att dörren bara går att öppna 3 centimeter.

    Garderobsdörren har glidit upp och blockerar rumsdörren, klockan är mitt i natten och bara en stressad ensam portier synes i receptionen. Han bjuder på drink i baren och försöker förhala problemet: “We will offer you another room for the night” men då tittade häxan Surtant fram och jag var MYCKET tydlig med att jag vill in NU, fixa det här one way or the other. Sent omsider kom jag in, efter diverse försök med tänger och stänger. Och kunde tvätta ansiktet med en skållhet stråle och en iskall som inte blandas i kranen. Och tassa barfota på den finfina heltäckningsmattan på det knarriga golvet i draget från englasfönstren.

  12. ab

    Jag var jättetorr bakom öronen 1968 och jag tyckte minsann du-reformen var fin. I Norge löste man det så här på farmors ålderdomshem: du + fru Bryn.

    Men håller helt med vad gäller bristen på aktning för de äldre samt flumskolan! Snorvalpar ska veta hut och ha riktiga geografilektioner!ab

    Helena: Vet inte nutidens lattedrivna ungdom skillnad på fru och fröken? Intressant!

  13. ab

    Ja, det blev ett litet ab för mycket där. Vill samtidigt passa på att tacka Ingrid för en målande Englandsskildring.

  14. Sitter nu på tåget på väg hem och försöker få fram en simpel bloggkomentarsruta. Det tar bara fem minuter, lysande tider sörru.

    (Marianne: Med simpel menar jag “mycket enkel”, alltså något som utan fluff, spoliers, extralysen och komplicerade flashfunktioner inte borde vara särskilt betungande för ett sladdrigt nätverk. Men som tydligen är det. Nu ska jag vänta i tio minuter på att denna kommentar publiceras. Åh heeeej.)

  15. Idag på föreläsningen var vi alla (i runda slängar 80 personer) helt överens om att man har rätt att på ett vänligt sätt knorra om man blir niad, damad, frökenad eller erad.

    Erad? Ja, två hade blivit tilltalade med “er” på detta underliga sätt:

    – Har Er legitimation?
    – Är Er nöjd?

    (Fast bara i tal. Den konstiga versalen på Er tyckte jag mig bara ana i uttalet.)

  16. Onekligen intressanta bord. Fast jag hade gissat att de stod på en förskola snarare än på ett hotell.

  17. Jag avskyr niande. När nån expedit säger “ni” vänder jag mig om för att se vem jag har i sällskap.

    Det går utmärkt att säga “du” artigt och vänligt.

    Kanske är det just det jag hakar upp mig på; att de där niarna ofta inte låter vänliga alls utan mest snorkiga.

  18. I “flumskolan” har jag jobbat i mer än tjugofem år utan att märks av särskilt mycket flum.

    Att tonvikten numera ligger på lärande och inte kunskapsförmedlande är ett framsteg som inte är ett dugg flummigt.

  19. virrpannan

    Jag blev erad för en hel livstid i veckan när jag satt i telefon med Apple Care och redogjorde för min dators sjukdomshistoria. Det var väldigt nära att jag skrek att datorn var minsann min och bara min men eftersom målet var att få en ny dator höll jag snattran.

  20. ab:du + fru Bryn. Javisst!
    Engelsmännen säger ju YOU men Mr and Mrs Soandso… eller Love!

    Det är nyanslösheten i tilltalet som ju ingen trivs med!
    Se lotten.
    Jag citerar Strindberg:
    …Här rivs för att få ljus och luft är kanske inte det tillräckligt?
    Som jag således inte instämmer med.
    Horror vacui!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.