Hoppa till innehåll

Etikett: irritation

Parkeringsböter, tiddelipom

Ack, oh ve, dammit och satan.
Ack, oh ve, dammit och satan.

Härom veckan stod jag på en lastplats mitt i stan och lastade ur saker ur bilen, som man plägar göra. Bilen stod öppen medan jag sprang med saker in och ut ur ett hus.

Inne i huset fanns en hiss. Inne i hissen fanns en tant. Hissen började knaka och blixtra och stannade mellan två våningar så att tanten började gråta. Därför ställde jag mig bredvid hisstrumman och pratade med henne som vore hon en pelargon, tills hissen sa skump! och kom igång.

Utanför huset hade under tiden en präktig parkeringsvakt bötfällt mig på 800 kronor. Och jag hade absolut inget att skylla på. Man får inte stå på lastplatser som denna i mer än fem minuter och jag var banne mig borta i minst tio även om syftet var ädelt. Jag morrade, svor, skrek och dängde näven i en ost utan att något speciellt hände med böteslappen. Jag medger att jag till och med undslapp mig ett “jävla kärring till att vara dyr i drift” om den gråtande tanten.

De 800 kronorna skakades fram ut en spargris och betalades snabbt.

Igår kväll parkerade jag lagligt och fint samt i rak vinkel mot en gräskant på en öde och tom samt obemannad bensinstation för att gå på föräldramöte. (Kom i god tid gjorde jag också. Vilket, ska påpekas, gör mig till en fin människa och skattebetalare – mån om mina barns väl och ve som jag är.)

Och pang, fick jag 600 kronor i parkeringsböter.

Ajabaja på Tegelbruksgatan 17.
Ajabaja på Tegelbruksgatan 17.

För den fina parkeringsplatsen – som jag har använt säkert 75 gånger de senaste 13 åren – är alls inte någon parkeringsplats. Det är en tom plats med en sådan här skylt vid infarten:

Såja. Nu när jag har berättat om min egen dumhetsnivå känns det lite bättre. Pengarna går säkert till något bra. Var satte jag nu den nya spargrisen?

Share
89 kommentarer

Efterlängtad larmrapport

Inte nog med att jag har fått gammelögon och blivit skumögd. Vi famlar dessutom alla omkring i mörkret här hemma sedan vi blev med lågenergilampor – som jag tycker precis lika illa om som de förkättrade rullgardinerna, tv-boxarna och sladdhärvorna. För dessa produkter var bättre förr. Basta.

I ett par års tid har jag köpt både gamla vanliga högenergilampor och de nya och försökt döva mitt samvete med att allteftersom installera de fula, klumpiga lågenergilamporna som lyser kallare och … och  – alla i korus nu:

SÄMRE!

Lågenergilamporna kräver nämligen en inkörningsperiod på flera minuter. Det är inte tal om att sätta på mascara inne på toa längre, för ljuset påminner om solglasögonsdis. Och det synnerligen förbjudna sker hela tiden: Bergmans matchar mörkblått med svart! Tonåringarna är visserligen mindre bekymrade över pormaskar än jag var i samma ålder, men det beror bara på att jag kunde se mina i lysrörens klara sken.

Det dummaste jag har gjort var när jag häromdagen satte in en lågenergilampa i kylskåpet. Nu ser jag knappt skillnad på isbergssallad och leverpastej utan ficklampa i handen.

Nu gör väl ni som jag: låter den miljövänliga lampan stå på och lysa hela tiden för att slippa veva igång den eller dra ut choken. Jättemiljövänligt är det säääkert. Och det är nu himlen öppnar sig och larmrapporten från paradiset landar i våra tidningar.

Nu väntar jag bara på de andra larmrapporterna som jag har beställt. Vilka, tror ni?

________
Uppdatering

Ni som vanligtvis inte läser kommentarer av hävd, gammal vana eller religiös övertygelse: sluta med det. Klicka er in i kommentatorsbåset och läs om lamporna som vi numera kallar något helt annat.

Share
49 kommentarer

På tåget med Lennart och Micke

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte … de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr…
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

  • utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
  • intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
  • ställningar i vågrätt läge
  • bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka…
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla …  Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

Share
26 kommentarer

Äras den som äras bör

Bloggessensen hickade till av förtjusning när blivande ständige sekreteraren Peter Englund röt till för drygt en månad sedan:

”Nådd av nyheten att religionsvetaren Mattias Gardell fått Jan Myrdals nyinstiftade Leninpris vill inte jag vara sämre.

Det pris som jag nu instiftat heter Pol Pot-priset. Juryn består av undertecknad samt mina två katter. [—] Även nästa år kommer Pol Pot-priset att tillfalla Mattias Gardell, förutsatt att det inte dyker upp någon akademiker som är än mer naiv och historielös, men det förefaller osannolikt.”

Igår skrev Staffan Heimerson i Aftonbladet:

”Därför log jag, när jag såg notisen, att Jan Myrdalsällskapet (ett sådant finns tydligen) instiftat Leninpriset. Uppkallat alltså efter en utpräglat mordisk skurk. Ordföranden i sällskapet, Cecilia Cervin medgav uppriktigt: ’I första hand är det meningen att få människor att haja till.’

Och hajar till gör vi. Lystet väntar jag därför nu på den förening som – den dåliga smakens anda – utlyser Hitlers hederspris, Stora Pol Potutmärkelsen, Mussolini-medaljen och Idi Amin-stipendiet.”

Har Heimerson googlat på ”pol pot leninpriset” och hittat Peter Englunds blogg som första träff och samplat lite bara? Eller har han kommit på samma idé och inte googlat för att kolla om någon annan var före?

Hur som helst är det irriterande. Det kliar i mig å Peter Englunds vägnar.

Share
8 kommentarer

OS: Kanske har jag sett det sämsta tv-programmet någonsin

Man har en studio, en programledare och en bisittare. Man har dessutom en mängd tittare. I genuspolitikens heliga namn bjuder man till denna studio in två kvinnor. Som är OS-kunniga. Eller?

Låt mig bara förtydliga: det är ett OS-relaterat program. Och jag är väldigt irriterad.

Gästerna Annika Lantz och Kattis Ahlström berättade nyss i mun på varandra om sina erfarenheter av rykten om raj-raj i OS-byn för åtta år sedan. Tydligen var det svenska handbollslandslaget puck-aktivt 2000. Jamenjahaja. Att Sverige idag tog en medalj i cykel överskuggas enligt töserna av det hiskeliga faktum att landslaget bor i ett f.d. kommunistpalats med marmorpelare och som ser ut som Vita Huset samt att 24 personer passas upp av 100 anställda kineser.

– Jag tycker att de ska bo i OS-byn som alla andra! tjoar Annika Lantz upprört (och tänker skicka sin egen lön till de 100 kineserna?).

(Mina citat är inte exakta. Ber om ursäkt för det.) Sedan blir de i mun på varandra synnerligen upprörda över att ett kinesiskt företag har utlovat en ny byskola per kinesiskt vunnet OS-guld.

– Jamen hallå! Om de har så gott om pengar kan de väl bygga skolor ändå! Varför måste det till ett OS för att de ska bygga skolor? tjoar pk-Annika och får en klapp på armen av pk-Kattis.

(Jag sitter under tiden och väntar på hur de ska berätta att de av sina överflödspengar bygger byskolor över hela världen, men kan ni tänka er … det gör de inte. Berättar alltså.)

Sedan … håll i er nu. Sedan berättar sankta Kattis och sankta Annika om hur fånigt det är att man i längd måste pricka en planka och i höjd måste ta sig över en ribba.

– Jamen hallå liksom, varför kan man inte bara määääääta hur högt och långt dom hoppar?

Kära nån. Tänk om man till ett politiskt program skulle inbjuda två påfåglar som kunde säga att hallå liksom, varför måste alla politiker ha brallor, kan de inte ha kilt eller bastkjol? Eller om man till ett Vetenskapens Värld inbjöd två clowner som sa hallå, varför ska man mäta allt så himla noggrant, det är ju inte rättvist mot dom som inte kan mäta noggrant!

Motbild: Paolo Roberto som igår kom till studion och demonstrerade vänsterhänt boxningsteknik och tyngdlyfterskan (vars namn jag har glömt) som idag berättade om vikten (höhö) av det lilla hoppet i stöt.

Kompetens är sexigt. Inkompetens är lika avtändande som filmningar på en fotbollsplan.

Uppdatering
Jag är inte ensam om att bli irriterad.

Share
34 kommentarer

Irritationsmoment

Jag vet inte hur många gånger jag har klagat på att uttrycket ”pet peeves” inte finns på svenska. *räkna räkna* Aha! Bara elva gånger. (I skrift, that is.)

Hur som helst. Det är kul att berätta om sådant som irriterar.

  • Just nu har jag lite ont i vänster öra och hostar. Det är irriterande under fliken ”hälsa”.
  • Fåglarna som bygger bo i skorstenen varje vår kommer nog snart och kvittrar så att vi inte får nattro. Det är irriterande under fliken ”snart är det vår”.
  • Våra två bilar är så gamla att de kan köpa ut på Systemet, men bara en av dem har dubbdäck och den får vi inte plats i allihop. Det är irriterande under fliken ”faan”.

Här kommer nu gårdagens två frukostförhöjare till irritationsmoment!

Nummer ett:
– Mamma. Idaaag ska vi ska vi … idag ska vi ha med oss såna där vahettere, vahettere. Schiiiidskor!

Sjuåringens ögon lyste. Munnen med fyra gluggar log så att groparna i kinderna fick mig att tänka på kvicksand. Jag svalde.

– Aha. Idag ska ni alltså åka skridskor?
– Ja! Såna där korta skidor!
– Vad kul. Jätte.

Vi saknar inte skridskor, det är inte det. Men vi har misskött barnens skridskouppfostran å det grövsta. Varje år är det likadant: vi rusar ner till källaren och rotar reda på detta trassliga ormbo.
Det här är ändå bara storlek 29–34 (sex par). De större storlekarna bor i en egen hög. Ingen skridsko har skydd för skenorna och alla skridskorna är nästan oanvända. Skäms på oss.

När jag var liten åkte jag och min kompis Ulla (vad gör du nuförtiden?) varje lördag till Delfinen i Luleå för att göra piruetter. Vaktmästaren hade en rödrinnande ögonsjuka och bjöd oss på Fox-kolor. Jag tyckte mycket bättre om kolorna är skridskorna, som var min mammas och lite för stora.

Jag är alltså irriterad på skolorna som vill att barnen ska åka skridskor fastän jag tycker att de ska åka skridskor ännu oftare än de gör? Japp!

Nummer två:

– Vem? Veeem? Vem har slängt allt det här? ropade jag eftersom det är viktigt att utreda brott som inbegriper bortslösande och missbruk av fullständigt perfekt godis.

– Det är jag! ropade min djefla man.
– Men va? Men vabaha? Men varför?
– Jag äter för mycket godis. Och det där var bara det allra sista i botten, ingenting att ha! skrek min djefla man som vore det en självklarhet som inte skulle diskuteras vidare.

Då satte jag mig att bena ut skridskosnören, räknandes till tio. Eller tolv.

Hint-hint. (Aha, ett annat utmärkt uttryck på engelska som inte riktigt är tillfredsställande översatt till svenska.) Det är ju en speciell dag idag. Jag vill inte ha rosor. Inte violinspel nedanför balkongen. Inte en candle light dinner. (Jag kan visst inte hålla mig till svenska idag?) Jag vill åka skridskor!

(Tssst. Det vill jag inte alls, egentligen. Jag vill äta godis. Dricka vin. Spela basket. Sova. Se en film. Läsa en bok. Äta potatisgratäng. Hoppa hopprep.)

Share
42 kommentarer