Egentligen tänkte jag nu ge er en råttrapport och berätta om Mozart på Berwaldhallen, drivis i Strömmen, festande och barnvaktande i Lund samt en positiv tro på framtiden.
Men jag kommer nu istället att avreagera mig så att ni tror att jag har blivit galen av pur irritation. Kanske beror det på att februarikylan i Skåne lätt kan jämföras med Antarktis eller att jag blev sen till en buss, sprang som ett jehu och höll på att halka omkull, men hann – och egentligen borde vara precis hur nöjd som helst fastän jag bröd en nagel när jag tryckte på bussens plinga-knapp.
Men då tappade jag vantarna i en brun slaskpöl. Och så kom motgångarna slag i slag.
(Jag vet att det var värre att ha kallbrand i en skyttegrav under första världskriget. Men i alla fall.)
Perrongen på Lunds station var idag kallare än den i Katrineholm, vilket inte vill säga lite. När tåget borde ha rullat in, kom en digital kvinna i högtalarna och meddelade att tåget hade försenats gud vet hur länge (så uttryckte hon sig förstås inte) på grund av ”obehöriga i spårområdet”.
– Bunta ihop alla och slå ihjäl dem, muttrade jag och gjorde åkarbrasor i kläderna som duger utmärkt i –10 °C överallt utom i ett nollgradigt Lund.
– Nu förstår ni barn, kommer vi att få vänta på tåget, sa en tålmodig moder med tre barn. Jag tycker att vi ställer oss här borta i det här hörnet, så blåser det lite mindre.
– Nääääää, allt är heeeelt okeeeej, sa en i kamelhårsulster klädd, väldigt nasal man som inte alls lyssnade på utropen. Nääääämen tåget kommer nuuu. Jaaaaa.
Sedan följde ungefär 20 utrop om alla avgångar som hade fått nya, men okända avgångstider. Jag gnisslade tänder och drog efter andan varje gång de sa ”obehöriga i spårområdet”.
När SJ-tågen blir lite sena, kraschar lokaltågspusslet helt – i mitt fall blir väntan i det ogästvänliga stationshuset i Linköping två timmar lång. Eftersom jag var irriterad på detta faktum redan när tåget avgick från Lund, försvann tågets internet bara för att göra mig ännu mer irriterad. Istället för att se på en långfilm, fick jag fixa med momsredovisningen – vilket är irriterande även en ljuvlig sommardag.
Nu sitter jag och fryser i Linköping. Allt andas DDR 1973, det luktar starkt av grillkorv, någon spelar dragspelsmusik (!) HÖGT i mobilen, den digitala toalettbetalningens digitala kvinnoröst säger släpigt och utan skiljetecken ”vänligen vänta kortet kontrolleras” så fort något blippar kortet. Den enda lediga sittplatsen är bredvid nyss nämnda toa och tio meter bort öppnas skjutdörrarna ut mot svinkylan ideligen eftersom automatiken är inställd så att folk som går förbi dörren, triggar öppning. Stationens wifi släpper inte in mig trots att jag har bett om sms-kod tre gånger och nu när jag använder min mobil, plingar den till och meddelar att batterinivån är farligt låg bara för att jag just idag inte har en power bank.
– Men ladda den! Alla stationer har massa eluttag! tjoar ni förstås.
– Nääääää. Inte Linköping.
Men ni har det bra förstås?
UPPDATERING!
Oh, the irony. Eller kanske har gudarna läst blogginlägget på fel sätt och försökt hjälpa mig?
Vaaad tror ni händer om man förbereder sig för att kliva av tåget och med hela packningen och de blöta vantarna då går på toa och lägger ifrån sig vantarna?
Blåsmekanismen sattes omedelbart igång och SWOOOOSCH for vantarna ner på det i tågtoaletter alltid lika blöta golvet.
Nämnde jag att vantarna i morse var vita?
Ja, tyvärr – jättebra till och med. Långpromenad med bebis i vagn, skidtur över sjöar i solsken, konst i Marabouparken, god öl därpå och så stickning framför OS. Jättebra! Så där är f ö de flesta av Sveriges järnvägsstationer numera. Inte människovärdigt.
Det är faktiskt en bedrift att renovera ett fint stationshus till något så omysigt och ja, DDR 1973 känns som en rimlig jämförelse.
När JAG var liten och skulle tågluffa eller bara åka tåg till Tyskland med en cykel i bagaget, så fanns där ett rum med biljettkassor vid en lång disk och personal bakom att fråga om hjälp. Jag vet inte när förfallet började, men det var långt innan dom för smala hissarna installerades …
Jag röstar för eluppvärmda bänkar på perronger – hur svårt kan det vara?!
Synd att jag inte visste om det, du hade kunnat gå och tittat till min mamma och fått lite fika
Synd att inte heller jag visste om det, för då hade jag åkt nån annanstans. (Men fika och din mamma hade jag inte tackat nej till, CtLDPT.) Bytena när jag åker SKA enligt SJ ske i Linköping, men kan lika gärna ske i Norrköping – och då kan man i Linköping istället sätta sig i restaurangvagnen (heter den så fortfarande, eller har den fått ett mer passande namn som ”kiosken”?).
Fast … Norrköpings station är väl lika kall och omysig?
Det finns så jävla många finesser överallt i samhället (jag är fortfarande irriterad, och har mer än en timme kvar att resa); det plippar och piper och det digitaliseras … men kanske är stationsomyset slugt och uttänkt för att inte inbjuda till ”slösittning utan tågbiljett”?
Vi åker nog ner till stugan i slutet av februari eller början av mars och då passerar vi Linköping. Vi kan i så fall stanna till vid stationen och hälsa på dej så att du inte känner dej så ensam och övergiven.
Finfint, PK! Kan jag få ett par torra, varma vantar också?
Kan det vara en liten tröst att du ändå har vantarna kvar, om än våta och skitiga? Mina svarta vantar med fina broderier ligger någonstans på Örebro C och är torra. Du kan låna dem om du råkar ha vägarna åt det hållet.
Jag åker till Örebro då och då, sällan utan komplikationer, ibland självförvållade. En gång missade vi att gå av i Örebro (ingen vet varför), en annan gång kom tåget aldrig iväg från Stockholm, många gånger har det varit förseningar och tågbyten och i lördags lyckades en av deltagarna inte få någon tågbiljett och en annan dirigerades om och missade halva programmet. Jag tror att det är en kampanj för att öka bilförsäljningen.
Lotten, nej! Jag är inte ett klädbud. Men du kan få en klunk ljummet termoskaffe. Jag kan vara ett kaffebud. Ibland. För din skull.
Jamen åkej, då åker jag till Örebro och adopterar Karins vantar!
Tvåändsstickade!
Det är tvåändstickade vantar ska vara, för då är de så täta att slasket stannar i luddet och går att skaka av.
De är varma som små kaminer och går utmärkt att brodera på (Karin).
Tittar nån på de olympiska lekarna? Jag beundrade storligen när Frida och Ebba van guld och silver, förskräcktes över den hemska kraschen i störtloppet, men bäst av allt är det ohämmade BRÖÖÖÖLANDET i curlingen.
Ninja: Jag kollar på all OS jag nånsin hinner och har på sändningen även när jag håller på med andra saker. Nu tittar jag i efterskott på curlingen från tidigare ikväll och håller med och njuter av BRÖÖÖÖLANDET!
– NEJ! NEEJ! NEEEJ! KÖÖÖRLA! JAAAAAAAAA!
Jorå tack, här är det lugnt och fint utom när man hetsar upp sig åt ena eller andra hållet över skidåkare med och utan bössa samt curlingspelare. Det är ju kul.
Jag ser mycket fram emot råttrapporten. På tal om djur så ägnar jag mig en hel del åt att mata fåglar och döda möss, eller alltså tömma musfällor. Olika tycker man om olika djur. När man matar fåglar matar man inte bara små rara finkar och sånt utan tyvärr även kajor och skator. Och så harar, ekorrar, rådjur och hjordar av hjortar. Det blir väldigt mycket bajs i trägårn.
Nu är det strax dags att, iförd en sprojlans ny urtjusig kalendertischa, åter slå sig ner framför teven och kolla sport och lyssna på bröööl.
Förundrad förresten, att du Lotten tycks ha sån himla otur med dina tågresor varenda gång du försöker ta dig nånstans. Har du någon enda historia att berätta om när du kom fram i tid nånstans med ett lagom varmt, lagom fullt och lagom tyst tåg undrar jag nu. Yo.
JA Magganini! Jag har en solskenstågresa att berätta om: i lördags klev jag på ett snabbtåg i Stockholm och kom fram till Lund helt oskadd och inte ett dugg sen blott fyra timmar senare!
Jamen det var ju härligt att höra. Jag har själv ett flertal upplevelser av den (senare) typen. Hm… det var kanske dumt att säga förstås. Nu blir jag väl sittande, försmäktande utan snus i två dar i Flen nästa gång.
Apropå skidskytte blev jag lite filosofisk idag. Jag vill absolut inte missa skidskyttet, särskilt inte damernas. Mina OS-ointresserade väninnor fnyser. ”Av alla tråkiga sporter …” Men såhär enkelt är det: Allt som man testat själv, det må vara skidskytte, pianospel, amatörteater, orientering eller kalligrafi gör en till en engagerad publik. Därför är skolans estetiska ämnen och sport och idrott (eller vad det heter numera) och liknande så viktigt. Men får en starkare upplevelse av proffs-prestationerna, när man testat själv. Och utan engagerad och intresserad publik blir det tråkigare.
Och vad har skidskytte med detta att göra, undrar vän av ordning. Tja, jag råkar ha två pokaler i skidskytte, såatte …
”Tror ni någon vill kyssa
en flicka med en byssa.
Man får aldrig en karl med geväääär—-!”
Så jag gav bort mina två luftbyssor men tror ni det hjälpte!
Hörnini. När nu ordet ”atlet” tycks helt ha tagit betydelsen ”idrottsutövare” överallt här i Sverige, vad ska vi då använda för ord när vi vill säga ”atlet”? Jag tycket inte att tex ”kraftkarl” riktigt duger. Tänk när man vill säga att nån är kraftkarliskt byggd, det blir ju inte så värst. Bjässe? Muskelknutte? Nä-e.
Intressant, Magganini, det har jag inte tänkt på! Nu ska vi se här … eftersom SAOL och SO båda två är uppdaterade i år!
SO:
(mans)person med stor kroppsstyrka
SAOL:
stark person; tyngdlyftare; friidrottare
(Länk till svenska se)
Men vafalls! Vad har hänt i curlingen? Inget sportsmanstjip, som salig Åke Grönberg sa.
Peta på stenen efter släpp, sicket beteende!
Hade lite sport i bakgrunden ett tag igår och någon, möjligen samma som var sur över att bara bli tvåa, sa att de i alla fall hade sytt ihop säcken, eller kanske styrt ihop säcken, jag lyssnade inte så intensivt. Vad betyder det?
Ja, det var ett par konstiga dagar i OS när hockeygrabbarna vann – men med för lite, när damkronorna vann på ett strålande sätt, de trevliga grabbarna i Canada fuskade och svor samt de svenska skidtjejerna gjorde kullerbytta och BARA kom tvåa.
Brid, det vetyder att man har placerat sina curlingstenar så att motståndaren får svårt att placera sina stenar i den åtråvärda mittcirkeln i boet. Har jag lärt mig under OS.
Jag har lärt mig massor av SVTs expertkommentatorer. De har på ett ytterst föredömligt sätt invigt undertecknad i curlingens fascinerande värld, utförsåkningens minimala detaljskillnader i fråga om tryck på dalskidor, ja ni förstår.
Till och med kvinnan som tränade kortvarvsskridskoåkare var intressant när hon demonstrerade sin sports utrustning. Sporten i sig går mest av allt ut på undvika att sylvassa skenor träffar pulsådror eller ögonglober.
Experter och kommentatorer i OS-studion, vid sidan av spår och på arenor och skjutvallar förklarar och analyserar fint tycker jag. Men konståkningen är fortfarande lika obegriplig med sina steg och hopp och skutt och snurr i olika – dupplar och lotsar och axlar och olika långa och korta par. Kommentarerna där inskränker sig för det mesta till en flämtning, ”Åh, Nej!”
Tacka vet jag Bengt Grive, ingen kunde beskriva en mörkvit eller blåbärsrisgrön dräkt som han. Fast annars kommenterade väl han också enligt: ”Har du inget att tillföra så var tyst, tittarna ser.” Jag ser, men förstår inte vad jag ser.