Hoppa till innehåll

Etikett: handla

Är coronaviruset bortsprunget nu?

Vi sitter inne när vi inte går promenader. Vi träffar blott nära och kära, dvs barnen, spanjoren och basket-Emma, som går som barn i huset. Vi tränar så gott vi kan, och barnen använder huset som träningslokal.

Jag har propagerat för att man ska föra dagbok så mycket man nånsin kan, vilket Orangeluvan (söstra mi) gör med sån bravur att hon har dokumenterat coronanyheter sedan i januari. Igår hittade jag Institutet för språk och folkminnens enkät som handlar om hur vi upplever vår värld och hur vi påverkas i detta nu. Spring dit! Skriv!

Men idag hände något underligt. Jag förstod plötsligt att vi ska ha kalas ikväll för att fira basket-Emma som

  • är nyutexaminerad sjuksköterska
  • fyller år.

Raskt packade jag iväg mig i bilen för att köpa en flaska rödtjut, allergimedicin, två avokador och ett paket ögonkakao. Döm om min förvåning!

Full parkering!

Det var fullt med folk överallt!

– Vad är det här? sa jag till personalen på Systemet.
– Det är helt galet. Och då har du ändå missat rusningen: för 20 minuter sedan hade vi tiometersköer i alla kassorna!

– Men! Är hela Eskilstuna härinne? sa jag till personalen på apoteket.
– Ja. Vi vet inte vad som händer. Jag säger till alla att åka hem.

– Är allt okej sa jag till en mataffärsanställd som såg lite trött ut.
– Vi har aldrig haft så många kunder på en gång. Inte ens till jul. En del köper för uppåt 2 000 kr. Vi fattar inget.

Okej, för att platta till den berömda kurvan måste ju inte alla stanna hemma och isolera sig. Det räcker kanske med att vi och alla vi känner gör det. Men alltså … så stora, koncentrerade folksamlingar har jag nog inte sett på tre veckor. Och i USA köper folk skjutvapen som vettvillingar. Det känns som om jag måste göra nåt åt det här!

Så när jag kom hem gick jag ut med min basketboll och tränade prickskytte.

Share
22 kommentarer

Den djefla mannen fyller 52 idag

olle_1990
Olle 1990.

Det var länge sedan vi träffades – 1985 – och man skulle ju kunna tro att vi känner varandra utan och innan. Men tänk, jag blir fortfarande storligen förvånad över vad som kan hända när man egentligen bara trampar omkring och tänker frukost, lunch, middag, sova. Gonatt och gomorron. Och så börjar allt om igen.

olleivin
Olle i vin.

En gång glömde han ett barn hemma när vi åkte på utflykt.

En annan gång glömde han vilken dag det var.

Om jag inte är hemma glömmer han bort födelsedagsrutinerna!

Dessutom är han stört omöjligt att ha i möblerade rum på möten.

olleskakafil_7mars2014
Olle i fil.

Idag fyller han år, och då får man önska sig kvällsmaten. ”Spagetti med köttfärssås och sedan semlor”, sa han.

Vi kommer att vara nio runt bordet, så då blir det för dyrt att köpa färdisemlor. Medan jag lagade maten åkte min dyre make och husbonde och handlade med en fin handlingslapp i näven.

  • vispgrädde
  • florsocker
  • mandelmassa
  • vetebullar
  • olivolja

Förmodligen var det olivoljan som ställde till det i handlingsfokuset. Eller det faktum att han pratade i telefon med sin gratulerande mamma. Eller bara hjärnan som hellre fokuserar på slagfält, kungalängder, kemiska formler och orienteringskartor. För han kom nyss hem med detta:

ollehandlar
”Vispgrädde”, florsocker, marsipan och … kanelbullar.

Men ääääääsch! Det blir säkert jättebra!

Olle_Bergman_lowres_1st_selection-10
Olle 2015.

___
Pssst. Förklaring till vinbilden.

Share
38 kommentarer

Mat och sånt på väg till och i England

Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:

– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!

Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.

Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.

På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona: fantastiskt gott var det!)
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)

Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.

– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.

Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.

Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.

Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:

Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”

Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?

JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.

Och hur har ni det?

Share
55 kommentarer

En affär och en liten flirt

De har möblerat om något alldeles otroligt i storaffären som jag storhandlar i sedan tolv år. Jag handlar så mycket att kassörskorna (på den tiden som det fanns kassörskor) brukade säga ”ojojojdå” när jag kom gående. Sedan kom självbetjäningen, så nu säger de ”ojojojodå, nu får vi hoppas att det inte blir avstämning” och då brukar jag höhöhöa och svara ”nä, för det vet vi ju hur det blir med stämningen då”.

Efter den senaste ommöbleringen har de anordnat hyllorna efter gatumönstret i New York. Man ska inte längre kunna gå i en vid cirkel med små instickare in i mitten, utan måste gå som i en kantig labyrint i varenda liten gång och banne mig finns inte jordnötssmöret på tre olika hyllor. Kan det vara en medveten strategi, sprungen ur välmenande hälsoaspekt?

Tre olika ställen i butiken: asiatiska hyllan, amerikanska hyllan och sylthyllan.
Olika sorter på olika ställen i butiken: asiatiska hyllan, amerikanska hyllan och sylthyllan.

Men om vi nu återvänder till N.Y., så är det ju sedan urminnes tider känt att människor möts i korsningar. Om inte annat så ställer de sig att vänta i stadens korsningar för att få träffa någon och umgås lite. Detta sker även inne i affären! I varenda hyllkorsning står folk och pratar minnen och jag vet inte allt! Gah! Stick! Schas! UR SPÅR!

På kartan här nedan har jag ringat in korsningarna där jag antingen har kört på eller varit tvungen att med skrikande vagnshjul väja för någon.

Bryant Park där motsvarar alltså frukt- och gröntavdelningen.
Bryant Park där motsvarar alltså frukt- och gröntavdelningen.

Kryssen på kartan markerar ställen där jag har tagit kurvorna för snävt och vält omkull hyllor eller i enstaka fall endast gått in i väggen.

Det stora krysset uppe till vänster markerar det som hände idag. Jag skulle bara gena lite när jag såg en synnerligen trevlig sopborste för ”endast 49 kr bara idag”. Så här ungefär såg det ut – jag har gjort en efterkonstruktion, förstår ni:

Jag är på väg framåt (se pil), men det svullna vänsterknät hakar i hörnet!
Jag är på väg framåt (se pil), men det svullna vänsterknät hakar i hörnet!

När knät fastnade och resten av kroppen fortsatte framåt, svajade hela jag av motstridiga krafter. Jag kände att jag höll på att falla, och famlade efter första bästa sak att hålla i. Och fann en stekpanna!

Plötsligt ligger jag på rygg med en stekpanna i handen!
Plötsligt låg jag så här på rygg med en stekpanna i handen.

 Nu syns det ju ganska dåligt hur dramatiskt det hela var. Men så här så det ut:

Ni förstår vilken snygg saltomortal jag måste ha gjort?
Ni förstår vilken snygg saltomortal jag måste ha gjort när jag landade på rygg? (Okej, en liten piruett i alla fall?)

Jag skulle preciiiis resa mig upp och borsta av mig samt skratta lite förläget och visa allmänheten hur jag inte alls hade gjort illa mig, när en man på ungefär 87 vårar böjde sig ner och högg mig under armarna och lyfte upp mig. Schwåpp! Han njööööt.

– Hoppsan! Så det gick! sa den okände mannen och log.
– Men jisses vad stark du är, lyfta upp mig på det där viset bara … oj! sa jag, mycket imponerad.
– Alltid beredd för en dam i nöd!
– Tack!
– Vet du. Så här nära en kvinna har jag inte kommit på säkert 20 år.

Sa mannen. Och så skrattade han och jag högt tillsammans och jag skulle precis kontra med något riktigt ekivokt, när jag hörde en dam bakom oss säga:

– Tjugo år var väl att ta i.

Hon såg arg ut. Den gamle mannen slog då ut med armarna och ryckte på axlarna på en gång (vilket kallas simultanförmåga) och försvann sedan med den arga runt hörnet mot alla skor i plastläder. Själv snubbelkrockade jag mig vidare mot utgången och checkade ut för 3 200 kr.

Share
60 kommentarer