När det var varmt ute häromveckan – eller om det kanske var en halv evighet sedan – fylldes jag av renoveringsenergi. Fönster togs ner och kittades och slipades och målades, en balkongdörr från 1995 ser nu ut som om den sattes in vid förra sekelskiftet (vilket var mitt mål) och en ytterdörr fick ett ansiktslyft med mer spackel än Kizz.
Ytterdörren, som har gått från spårfräst 1990-tal till 1930-talsfunkis. (Minst ett varv till måste den dock målas.)
Men så blev det ju kallt och regnrusk. Vi tände eld i kakelugnen. Och vips, rann all energi ur mig och jag blev som en oktobertrötting. Ont i axlarna, vatten i knäna, knaster i hälsenorna och arga blickar åt SMHI:s håll.
Så då började jag för första gången sedan ungefär 13 mars att inspektera vad som finns på Netflix och de andra tjänsterna samt vår statliga SVTPlay. Det mördas i Dublin och på den engelska landsbygden regnar det död och bedrövelse. Alla kramas överallt, alla tar varann hårt i händerna och helt främmande människor kindpussas.
Näe. Sånt sciencefictionskräp kan man ju inte titta på i dessa dagar.
Så nu planerar jag att begå helgerån och måla en Carl Malmstenhylla vit samt att pynta vårt förfärliga 1970-talsduschrum med en sån här golvmålning.
Jag antar att perspektivet bara funkar från ett håll, men det gör väl inget i ett litet rum?
Fast helst skulle jag vilja lägga upp fötterna, äta praliner och läsa en riktigt jädra välskriven svensk bok eller kolla på en film med massa smartprat – som i ”The West Wing”.
Och tågluffa. Jag vill luffa till Prag och äta praliner där istället! Orientexpressen tar jag mig an sedan, och därefter ska jag banne simma över Medelhavet insmord i ekologiskt valfett.
Eller så målar jag den där synvillan, bara.
Och vad drömmer ni om, där ni sitter framför öppna spisen/lägerelden/induktionsspisen?
Medan det låter som om alla andra har plöjt ner till botten på Netflix och röjt bland HBO-serier, har jag bara översatt på varje ”ledig” stund. Eller hållit på med basket, förstås. När jag nu äntligen sedan i lördags har en normalare arbetsbör…
Hehe. Det har jag ju inte alls. Sällan har jag haft en sådan onormal arbetsbörda. Nåväl: jag har fått fritid! Vad gör man då?
Jag har gått på basketpromenader.Jag tror att jag har hittat en gammal stencilapparat i ett ödehus.
Men även inomhus händer det saker. Källaren är visserligen fortfarande ostädad och alla gamla foton är oframkallade, men …
Jag har lagat fantastiska luncher.Jag har råkat dammsuga upp ett försvarligt antal pusselbitar.Vårt kylskåp har börjat läcka.Brödrosten har gått till de sälla jaktmarkerna.
Att apparaterna väljer att gå sönder nuuuuu måste ju vara någon sorts konspiratorisk komplott. Men vi klarar oss – foten i kläm och det var bättre förr samt korven den har två. För att distrahera mig i dessa coronatider fick jag för mig att kolla på ”Outbreak” med Dustin Hoffman. Och kunde inte ens skratta åt eländet.
De tvättade inte ens händerna!
Alla stod jättenära varandra!
Ingen sa ”stanna hemma!”
Ingen sjöng och spelade musik från balkonger.
Komplett overkligt!
Så då tittade jag på den underbara ”De 12 apornas armé” fastän 12:an enligt svenska skrivregler borde ha skrivits med bokstäver. (Det är år 2035 och ett virus har härjat på jorden så att nästan alla är döda – och då skickas Bruce Willis tillbaka i tiden för att eliminera viruset. Tack och lov träffar han Brad Pitt.)
Kommen så långt med min fritidssysselsättning hittade jag en förtjusande nördig och rolig genomgång av virus- och zombiefilmer där jag fick lära mig vad som är verkligt; även zombiefilmerna analyseras på allvar. Just ”Outbreak” är problematisk på flera plan – bl.a. är en apa i fel världsdel och alla desinficerar sig innan de går in i virusfyllda rum, inte efter … Den är väl värd en titt:
Och så avslutningsvis – dagens larvigaste problem. Den nya stekpannan är kass!
Jag kommer ihåg att jag lade pussel som liten: en stad där varje hus var en pusselbit. Motivet påminde om Gamla Stan i Stockholm och känslan när det spetsiga huset passade in i det spetsiga tomrummet var fantastisk.
Det såg ut ungefär så här, men var fyrkantigt …
Även i mitt pussel fanns ett sådant där hus med trappgavel (även om jag kallade det ”trappstegstak”), som passade perfekt in i sitt lilla pusselhål. Och när jag senare i livet såg Trappgavelhuset på Storgatan 13 i Luleå (byggt 1903 av Aron Johansson som också ritade Riksdagshuset), fylldes jag av nostalgisk pusselglädje.
Storgatan 13 – Luleås första hus med indragna vattenledningar.
Nu är det så att den djefla mannen som jag är gift med numera är pusseltokig. Det ska ligga ett ofärdigt pussel någonstans i huset, så är det bara. Och så sitter han där och svär och sjunger för bitarna. När dammsugarpåsen är full, öppnar han den och plockar noggrant ut inte bara plektrum, utan numera även pusselbitar.
Själv är jag fortfarande på den här nivån.
Jag måste nu intervjua honom om detta underliga – eftersom jag själv inte har tålamod att leta ens efter försvunna strumpor, än mindre en pusselbit.
– Jahaja, välkommen skaruva, Olle Bergman. Vad är ditt första pusselminne?
– Det har nog att göra med vårt spelbord hemma i Viken. Det har grön filt-yta och är egentligen ett bridgebord. Det som var tråkigt var att alla bitar skulle vändas innan man fick börja pussla.
Ett annat pusselminne är Bamse-pusslen vi fick av farbror Rune neråt gatan, som jag la om och om igen. De var av trä, producerade av Kärnan och hade alltid en stor figur i mitten …
– Du delar inte ditt stora pusselintresse med din fru. Känner du dig ensam där du sitter vid det vackra, njurformade bordet som blir allt dammigare och dammigare ju tristare ett pussel är?
– Det kan vara kul att ha sällskap, men det som är så angenämt är att jag så fullständigt sjunker in i det jag gör. Det är ett tillstånd som präglas av tre saker: kontemplativt lugn, vällusten i ständiga mikrobelöningar samt ett helt ocensurerat flöde av absurditeter som jag brukar släppa fram i improviserade, rimmade sånger som ingen i hushållet bryr sig om att lyssna på.
– Eh. Med den volymen är det svårt att inte lyssna, kära du. Finns det kvalitetspussel och sekruttpussel?
– Jajemensan! Sekruttpussel har mjuka bitar av tunn kartong med suddigt färgtryck och så kass passform att man hela tiden måste granska de bitar som man fogar samman – passar de verkligen eller bara nästan? Ravensburger, Schmidt, Jumbo och andra kvalitetsmärken har tjocka, härliga bitar som sitter fast så väl i varandra att man kan lyfta stora sjok utan att de faller sönder.
– Now we’re talking! ”Lyfta stora pusselsjok” tycker jag låter som en jättespännande hobby!
– Bort! Rör inte mitt pussel! Schaaas, fruga!
– Gah. Hur många bitar är förresten lagom? Att pussla, menar jag – inte att lyfta i sjok.
– Tusen bitar är ett bra format ur tre aspekter: lagom svårt, lagom stort (för bordet) och det tar lagom lång tid att lägga innan man vill ha ett nytt motiv att tampas med.
Det ska jag understryka här är att jag inte är någon pusselsnobb som älskar ”höst i New England”, ”snöstorm i Alperna” eller ”Atlantiska Oceanen, mitt i”. Jag vill att det händer lite varje gång jag sätter mig ner, oavsett om det är två minuter eller en halvtimme. Däremot är jag stenhård när det gäller lock-gluttande: detta är STRÄNGELIGEN FÖRBJUDET!
– Vafalls? Nä, nu måste jag sätta mig ner. Man får inte titta på lockbilden? Motivet är hemligt? Que?
– Visst. Jag hörde två män som diskuterade sitt pusslande. Om jag förstod det rätt så köpte de pussel åt varandra, sorterade ut alla kantbitar och levererade sedan pusslen till den andre i en plastpåse. Jag har också hört talas om att det finns folk som lägger pussel med baksidan upp.
– Verrückt! Och hur står du ut med fula motiv eller 2/3 molnfri himmel?
– Fula motiv står jag inte ut med längre; det blir inga fler 1970-talsfoton med östtyska gatuvyer eller interiörer från en margarinfabrik. Jag brukar avstå från pussel med mycket hav eller himmel men igår köpte jag ett Schmidt-pussel på loppis. Det hade ganska mycket ljusblått – men det är så himla välgjort.
– Dela med dig av dina innersta pusselhemligheter!
– De sånger jag hittar på när jag pusslar bör inte sjungas offentligt. Ibland tittar jag på locket fast man inte får, dock äger detta rum endast i stunder av djup pusselförtvivlan. Jag är olyckligt kär i två Piatnikpussel från pusselbutiken.se och skulle gärna shoppa loss bland Eurographics motiv om jag hade råd.
– Förresten! Kommer du ihåg när vår numera 24 år gamle son bröt sönder pusselbitar som inte passade?
– Aj. Mitt hjärta. Avslutningsvis kommer här några råd till alla som vill pussla som min djefla man. Och till de fem barnen som måste köpa julklappar snart. (Han måste ha nya pussel, förstår ni, så att han kan fortsätta skapa sin snuskiga viskonst. Som ingen får höra.)
I förra inläggets kommentatorsbås blev alla alldeles quilttokiga och den ena symaskinen efter den andra dök upp mellan skrotade eller bortskänkta vävstolar.
Sedan åkte jag på basketträning och när jag fyra timmar senare klev in i båset igen möttes jag av Lagerlöf-citat och ett ilsket utfall mot författarskolor. Jomen. Man undrar ju lite försiktigt – utan att sticka ut hakan eller med en snorkig min sätta sig på höga hästar – under vilken quiltad filt dagens stora, svenska författare gömmer sig …?
Och med detta vill jag egentligen bara säga att det är roligt i båset.
Sedan började jag fundera på min egen fritid, som ju förutom av basket bara verkar fyllas av lika många bokstäver som arbetstiden. Och så kom jag på att det ju var alldeles för länge sedan som jag berättade att jag ännu inte har hittat en tv-serie som är lika bra som The West Wing (Vita huset). Senast var nog 2012, så nu måste vi köra en ny vända.
Eftersom jag tittar på serierna via datorn (Netflix och SVTplay) när jag motionscyklar, har jag under åren betat av en och annan samtidigt som min kondition slår Vasaloppsentusiaster med häpnad och mina svällande lårmuskler kan charma vilken skridskoåkare som helst. (Jag ljuger aldrig.) Nya Sherlock och Dr Who är förstås favoriter, men annars tittar jag faktiskt inte särskilt intresserat på det som bjuds.
Okej – men inte lika bra som The West Wing:
The Newsroom (av Aaron Sorkin, samma manusförfattare som till West Wing)
Det var mycket lättare förr, när jag inte visste hur riktigt god äggröra ska smaka och när jag inte visste att The West Wing hade sådana underbara dialoger som ingen annan än Aaron Sorkin klarar av att skriva. Ack.
Så: vad har jag missat på tv-serie-fronten? Eller – ve och fasa – borde jag kanske lägga ner detta projekt och istället läsa böcker när jag motionscyklar?
Jättestor uppdatering!
För det första har jag ju glömt en mängd alldeles utmärkta tv- eller internetbaserade serier. För det andra är film nästan alltid bättre. För det tredje måste en mängd tips dras upp ur kommentatorsbåsets mörker. (Jag har rensat bort några som jag redan nämnde ovan och markerat några med fetstil eftersom jag har sett och rekommenderar dem.)
När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.
Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.
I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.
Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.
Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.
Så, vilka vill fira jul med mig?
(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)
Det här är helt sanslöst! Jag har fritid! Jag har tid över! Jag somnade igår klockan tre på eftermiddagen! Jag har läst en bok – från början till slut utan paus! (Ninas resa av Lena Einhorn.)
Som gräsänka med endast två barn hemma kan man ju rent av plötsligt finna sig själv pillandes navelludd. De två barnen som är hemma är snart 15 år och snart 13 år och har ännu inte kommit in i trotsåldern. På sin höjd kan jag få ”nej” eller ”varför då då” samt kanske ”stöhn” (med simultant stampande i golvet). Sådant där tar ju ingen tid alls. Vad som tar tid är uppenbarligen de fyra som inte är hemma. Som när
min djefla man ideligen ska ha idé- och spånmöten i vår firma,
Nioåringen vill diskutera livet, planeterna och matematikens under
Sjuåringen har pysslat fram pappersklipp på 260 kvadratmeter
Fyraåringen har hittat min mascara.
Idag strosade vi omkring på Coop så länge att jag till och med började titta på sakerna jag skulle kunna få köpa. (Nu är dessa bilder inte av förkrigskvalitet utan mer av mobiltelefonkvalitet, men man kan i alla fall klicka på dem om man vill titta lite noggrannare.)
Jättefräscha tomater.
Citroner som var fina för en månad sedan.
Det här är ju toppen, det här som kallas tid. Tänk att jag inte har tänkt på det förut.
—————
Här kommer en bonusbild när bloggerbludder behagar samarbeta igen; just nu är det bara tilt och error. Så här står det:
There were errors during upload.
The following images were not uploaded.
tomatludd.png : En tidsgräns överskreds när programmet väntade på en extern publicerare.
Vofför? Vabaha? Tidsgräns? Jag har ju precis deklarerat att jag inte har några problem på den fronten!
