Hoppa till innehåll

Etikett: ESC

ESC, lite bakom kulisserna

Som jag berättade häromdagen, hamnade jag på Eurovisionstjolahoppstrallalafinalens genrep.

lotten_mello_2016
Boa, glitter-bh under genomskinligt svart sliddersladder, en nakenmage – och så strass lite här och där.

Igår tv-sändes finalen i alla länder i hela världen (utom några), och 2016 fick ESC en vinnare i Ukraina som ingen brydde sig det minsta lilla om när jag var där. Alla gav däremot Spaniens bidrag stående ovationer …

Men just nu struntar vi i melodierna, artisterna, det eventuellt politiska budskapet samt den långa näsan åt Putin och fokuserar på två saker.

  1. Det är ett hejdundrande trevligt arrangemang. Ingen var på dåligt humör, ingen svor åt någon annan, ingen kastade bengalisk eld på någon, ingen slogs och halva Stockholms piketstyrka behövde inte vara på plats.
  2. Professionalismen var påtaglig. Scenen var sanslös, ljuset var bättre än vilket fyrverkeri som helst, programledarna var proffsigt avslappnade och roliga, Lynda Woodruff fantastisk och scenografin och samordningen samt bild och ljud i tv:n prickfri.

Så här såg det ut när vi kom till Globen – utklädda i sällskap med normalklädda, skottar med armen runt engelsmäns axlar, fransmän som pratade engelska (!) och tyskar som sjöng på franska. Europeisk förbrödring, helt enkelt.

mingel_esc_2016
En fransk, en tysk och en till fransk diskuterade här vilka finaler de hade närvarat på tidigare.
esc_2016_foaje
Spontandans i Globens entré med sju olika länder representerade (fast då räknade jag förstås Skottland som ett land).
IMG_2965
Damtoalettens golv, där boorna hade ömsat skinn.

Ja, fjäderboorna stod som spön i backen och de glittriga kjolarna blänkte på varandra. Nästan aldrig har så många människor bråkat så lite med varandra. Vi satt så långt bak på ena kanten att vi såg artisterna i profil och precis allt som skedde bakom scenen. Scenarbetarna for fram som ett gräshoppsmyller och snubblade bara en enda gång. Lovely!

italiensbidrag
Här tas Italiens grejer fram: en hel trädgård. Golvet lyste med pilar och ringar så att alla skulle veta vart de skulle gå och var sakerna skulle placeras. Så fort scenarbetarna var färdiga, förvandlades golvet till vackra mönster, stjärnor eller yellow brick road eller vad det nu var artisterna ville pryda sitt nummer med.

Mellan varje nummer sopades scenen dammfri. Alltså var fjärde minut. Min kära basketplan i vårt fina Bollhus sopas en gång i veckan … ungefär …

Rysslands bidrag hade en alldeles otrolig scenshow, där sångaren klättrade och for på en vägg utan att man riktigt förstod hur det gick till – men vi som såg allt från sidan förstod att här var en hund begravd. Eller en tjej stående i kulissen. Så här:

bakomscenen_singin
Scen ur Singin’ in the Rain.

Alldeles i inledningen av Rysslands bidrag ser man (framifrån) en kvinna ovanpå en vit vägg (se i videosnutten lite längre ner i inlägget). Hon klättrade snabbt ner och stod sedan under hela låten och sjöng bakom scenen samtidigt som den sjungande mannen klättrade på väggen och (till synes) sjöng. Alldeles i slutsekunden kom kvinnan fram och fick stå framför väggen. Men cred för sången fick hon fan inte.

rysslands
Sjungande mannen ovanpå klätterväggen och sjungande kvinnan med dansarna bakom väggen.

Kolla nu:

(Klicka här om ni bara vill se den fascinerande klättrandet på väggen.)

Men även om jag vill ösa beröm över produktionen och alla inblandade proffs, var det en sak som verkligen inte gick fram i tv-rutan: de brittiska slagverkarna. Jag är väldigt svag för trummisar och här var det ju två på en gång. Det var som en extremt cool, synkroniserad simning. Kolla nu på min lilla filmsnutt av Storbritanniens bidrag – där jag inte alls fokuserar på sångarna:

Och så den mesiga versionen som man fick se i tv:

Man får tycka vad man vill om det här spektaklet som Eurovisionen är – men kom inte och påstå att det skapar negativism eller konflikter eller att det är en tafflig produktion, för då slänger jag en bengalisk eld på er.

Share
53 kommentarer

Basketcupen och ESC 2014: liten rapport

Mina fötter luktar efter en hel dags basketarbete såpass illa att de överröstar låtarna i Eurovision Song Contest.

Jag har idag pratat med ungefär 500 människor, öppnat 37 dörrar, diskvalificerat en toalett som misskötte sig och öppnat en hiss som visade sig inte vara tom.

nyhissbild
Täby Baskets roliga P01.

Alla basketbarn bjöds på disco, där Elvaåringen tillsammans med vår spanjor klättrade upp på scenen framför alla dansande människor och dansade framför dem som vore det Partaj på tv.

sigge_lennartsson
Dörrvakterna var Eskilstuna Baskets tvåmeterstvillingar Pontus och Simon, och Elvaåringen visste inte riktigt till sig av lycka.

Jag missade nästan hela ESC , men såg i alla fall de glada norrmännen, Sanna Nielsens kamp för att överrösta publiken som körade fint framför henne, en man i ett gigantiskt ekorrhjul och programledarnas mystiska mellanakt samt fyra lite korpulenta herrar …

Skärmavbild 2014-05-10 kl. 23.45.22
… som visade sig vara Herreys.

Den skäggiga damen Conchita Wurst vann, vilket nog ställde till det alldeles bedrövligt i länder som är lite känsliga för män i klänning och som (tydligen) censurerade Österrikes bidrag under själva tävlingen. Blev det testbild när det stod klart att hon vann?

Uppdatering: Som jag misstänkte och hoppades, var detta noooog bara ett rykte: “Men det är inget tv-bolag som har sagt någonting om att de till exempel vill ta bort eller blockera Österrikes bidrag, det finns det absolut ingen diskussion om. Och de vet att man ska visa programmet i sin helhet i enlighet med Eurovisions regler, säger EBU:s executive supervisor Jon Ola Sand till DR.” (Tipstack till Pysseliten.)

(En tydligen efterfrågad definition enligt henne själv: hon är en man som heter Tom Neuwirth, men när han går in i rollen som Conchita är han en hon.)

alcazarConchita är en utmärkt artist som ser ut som Jesus, Ola Salo och general Alcazar, tycker jag. Sverige kom på tredje plats, vilket är alldeles utmärkt eftersom SVT egentligen inte har råd med sådana där spektakel.

Och idag – söndag – fortsätter basketandet med speakeruppdrag. Tiddeldoo!

Share
27 kommentarer

Jag städar och städar! (När jag inte tittar på ESC.)

Jajaja. Det har varit ESC  med Robin som sjöng “You” och ingenting har jag skrivit om det, men si jag satt och deltog helt utan digitala hjälpmedel – som på stenåldern. Det som var bäst var en dansare i en glaslåda och att Carola i mellanakten föll handlöst (med flit).

Istället ska jag berätta om mig. På bara några dagar har jag nämligen inte bara städat hemma (det är nån som hela tiden stökar till och lägger mina kläder på golvet och kammen i smöret samt grustag under soffkuddarna) utan i andra människors hem, i ett helt baskethus och i en squash-hall. Det har fallit sig så eftersom folk i min omgivning opererar benen, blir sjuka och reser bort och helt enkelt behöver inhoppare.

Trist? Nä, inte alls.

Äckligt? Nope, jag kan gräva i en toa för att sedan peta min egen näsa helt utan problem.

Jobbigt? Jaaaa; jag har fått känningar i ljumskarna och tre bulor i pannan.

Hemma vet jag att det finns syndare som råkar slänga jeans i soptunnan istället för tvättkorgen, ställa filskålar och temuggar i bokhyllorna, tomma filpaket på diskbänken och nästan tomma filpaket (med 30 ml kvar på botten) i kylen samt tandborstar i min säng.

Bildbevis.
Bildbevis.

Men hur är det med folk som inte bor i vårt hus? Kan man dra några slutsatser och uttrycka sig kategoriskt om människorna som stökar till och skräpar ner i andra miljöer än i mitt hem? Numera borde jag ju veta eftersom jag går under namnet Storstädare Bergman.

Det finns de som har dammigare mattor än vi.
Det finns de som har dammigare mattor än vi.
I offentliga miljöer har man fler städsaker, men inte nödvändigtvis renare.
I offentliga miljöer har man fler städsaker, men inte nödvändigtvis renare.
Grovdammsugarnas ägare byter påse ännu mer sällan än vi. (Den här var så full att den nästan hade vuxit ihop med själva apparaten.)
Grovdammsugarnas ägare byter påse ännu mer sällan än vi. (Den här var så full att den nästan hade vuxit ihop med själva apparaten.)
Squashhallar må vara stilrena och opyntade samt färgmatchade … men kolla på den nedersta röda linjen där. För den gömmer …
Squashhallar må vara stilrena och opyntade samt färgmatchade … men kolla på den nedersta röda linjen där. För den gömmer …
… en snusränna! Squashlirare är med andra ord snusande snuskisar!
… en snusränna! Squashlirare är med andra ord snusande snuskisar!
För att få denna duschvägg ren, blev jag tvungen att klä av mig naken eftersom de åtta duscharna hade rörelsedetektorer och började spruta så fort jag närmade mig. Med andra ord finns det ett okänt antal nakenstädare.
För att få denna duschvägg ren, blev jag tvungen att klä av mig naken eftersom de åtta duscharna hade rörelsedetektorer och började spruta så fort jag närmade mig. Med andra ord finns det ett okänt antal nakenstädare.

Såja. Nu ska jag leta upp städarnas riksorganisation och be om risktillägg och massage. Under tiden kan ni titta på mellanakten, som var ovanligt bra i Malmö 2013.

(Carola faller efter 5 minuter.)

Share
76 kommentarer

ESC på tv!

ESC är alltså ”den stora melodifestivalen” – den som vi i Sverige numera skiter i. Eftersom de inte vill ha oss med. Som att man inte inte blir bjuden på klassfesten eller suparpartyt som alla andra ska gå på. Eller som att man inte får vara med i fotbolls-VM och därför kräver att det spektaklet ska läggas ner.

Först kom en låt av Anders Bagge, och sedan kom Spanien. Vi satt i soffan och var dryga mot läspande språk och vibraton när en till synes apart figur klev in på scenen och var helt fel.

– En sabotör! skrek jag! Han i toppluva hör inte dit! Han ska bort!
– Va? sa alla i soffan.

Jimmy Jump i toppluva.

När toppluvekarlen hade motats bort av säkerhetsfolk och låten hade tagit slut, sa Christine Meltzner inte ”sååååååååg ni, sååååååååg ni, kollade ni alla, det var ju en galning på scenen, jag tror jag dör så himla kul, men så kooonstigt!” utan bara:

– Men såg du att det såg ut som om det hände något där?

(Jag är förstås bara bitter för att alla säger att jag ser ut som hon, men medan hon får vara med överallt får jag sitta hemma och tjoa i soffan.)

Sedan fortsatte ESC med att en ylande norrman fick mig att ta kisspaus och en wanna-be-Lady Gaga avlöstes av en en falsksjungande körmedlem förstörde för Cyperns bidrag som spelades på en ihoptejpad gitarr.

Plötsligt beter jag mig som alla som har suttit i mitt vardagsrum och hånat mig för min fascination när det gäller dassig musik och tävlingar i konst. Jag pekar på tv:n och skrattar så att tårarna rinner. Belgiens sångare lät precis som Tracy Chapman och Serbiens … nej, ursäkta. Det här går bara inte att stå ut med. Kompositören skrev musiken till en av mina favoritfilmer – Arizona Dream – men det här är bara förfärligt.

Nu kommer Robert Wells in med sin vita flygel för att stötta Vitryssland. Jag är inte en av dem som har skällt på Wells och hans hår utan bara tyckt att han får väl spela vilken musik han vill. Men den här låten börjar aldrig. Den bara har ett intro och ett tonartsbyte. Sen flupp, tar den slut.

Robert Wells, flygeln och lite löst folk som inte är från Sverige utan Vitryssland – som vi ju sedan 2004 2002 har ett horn i sidan till.

Oj, nu kommer Sverige igen: nu i Irlands skepnad. Ballader, ballader, ballader. Stackars sångerskan står på en liten pall och har en Castafioreklänning medan musiken låter som både ledmotivet i Titanic och Mio, min Mio.

Bianca Castafiore utan juveler.

Men Grekland är roliga! OPA! Tjosan OPA! HEJ! Tjoho! OPA! HEJ! Min gissning är att den här låten kommer att gå hem stort bland pensionärerna i tyskspråkiga länder. (Opa betyder där morfar/farfar.)

Storbritanniens bidrag har tydligen specialtillverkats av särskilt tillfrågade stooora kompositörer. Som måste ha varit stoooooora för 20–30 år sedan. Det är falskt, det är tråkigt, det är mesigt, det är Carolas dansare från 1991 och en kör som har valts pga. ben och inte sångkompetens. Det är obegripligt hur detta bidrag inte har skrämt alla i produktionen på flykten.

Folket i min soffa behagar falla för ännu en ballad från ”Jejorgien”, som Meltzner sa. Jag gillade helt tvärtom Turkiet med en Catwoman/sajberriddare och pang bom tjoff och bomber på scenen.

Vad säger kommentatörerna under Frankrikes faktiskt häftiga låt med trummor och dans med skinkdaller? Jo:

– Rumpa för pengarna – testosteronet bara skvätter på rutan framför oss!

Rumänien sedan – på scen med två plexiglasklaviatur och en i mina ögon urläcker Catwoman som sjunger med rejäl pipa. Mhm. Bra. Faktiskt. (När jag skriver ”bra” är det inte bra som i Coldplay eller The Killers eller Beatles, utan bara “melodifestivalsbra”.)

Och så nu Ryssland. Bandet är klädda som bönder från 1949. Tydligen är sångaren Youtubekändis och gör detta som en ”rolig grej”. Jahaja. Ok. Men det var inte alls en rolig grej – även om det var kompetent genomfört.

Ungefär nu borde Salem Al Fakir få tassa in på scenen. Istället kommer ett fantastiskt dekolletage från Armenien.

Eller två.

Men oj. Tysklands låt heter Satellite. Det är Miss Li, Avril Lavigne och Björk i Ted Gärdestads titel från 1979. Den kommer att vinna, så är det bara. (Fast jag har alltid fel.)

Portugal kommer i sagoklänning och sjunger låten från Toy Story – då när cowboyflickan blir dissad. Sicket pekoral! (Enligt folket i soffan präglas alla låtarna i år av Disneyfilmernas musik.)

Israel ylade så att glasen vibrerade och jag fick än en gång tänka på Castafiore, huuuuu och hääää och bläääääääääää! Vips, dök Danmark upp med ett Every Breath You Take-intro, som har skrivits av svenskar. Plötsligt inser jag att jag vill ha en sönderfransad tyllklänning med glittrigt liv.

Så ska jag vara klädd. Lite Helena Bonham Carterskt.

Så kommer då det historiska ögonblicket som vi alla måste lägga på minnet inför Trivial Pursuit-omgångar om några år: Spanien får framföra sitt bidrag en gång till pga. ”sabotaget” i toppluva. Sångaren såg ut som Richard Simmons, men låten blev inte bättre andra gången.

Nu ska jag svära lite. Bomber och granater. Det var faktiskt bättre låtar än på länge. Gamla plattfötter. Just det år som Sverige inte tog sig till final. Gråsuggor och dreglande paddor till röstfiskesabotage och mutkolvspruttar.

Jag hoppas att det är Dolph som lämnar Sveriges röster.

Här är en gammal favorit som jag ska trösta mig med i väntan på vinnaren: ”I See a Star” med Mouth & McNeal.

Se på tusan, jag hade rätt – Lena från Tyskland vann. Tydligen var hon helt okänd till för fyra månader sedan, när hon upptäcktes och fick Den Stora Chansen. Hon är vansinnigt charmig och blev helt chockad när de bad henne förbereda sig för vinstsången.

– Do I have to sing now?

Se här hur man kan vinkla precis allt. En av kvällstidningarna skriver när Lena har bett om hjälp att hålla den stora pokalen-vasen eftersom den var så tung:

Det handlade alltså om musklerna – hennes muskler var inte starka nog för pokalen. Detta = pokalen. Skrnfff.
Share
30 kommentarer

Kaffehanden och ESC

Serbisk herrsko.

Den andra semifinalen till ESC pågår på tv:n bakom datorn, men jag är väldigt ofokuserad. Det är nämligen extremt synd om mig.

(Hjälp vad jag förstår alla med melodifestvalaversion. Det är mystisk musik, konstiga näbbstövlar, blont afro, prinsessklänningar och allmänt bedrövligt. Men i alla fall.)

Jag skulle föreläsa för ett par dagar sedan. Deltagarna skulle serveras kaffe för att hålla sig vakna, så jag kokade vatten och blandade pulver och stod i så det stänkte. Som tedrickare blir man faktiskt väldigt nervös när det gäller kaffetillverkning. Kaffedrickare drar sig ju nämligen inte för spontana recensioner.

– Nä fy, vilket kaffe!
– Oj, jisses! Har du någon mjölk?
– Nja, jag tror att jag stoppar ner en tepåse i kaffet så att det smakar något.

När tillverkningen av det skållheta kaffet var färdig, hällde jag allt i två pumptermosar. Men satte fel pump i fel termos. Som på en given signal började båda termosarna att kräkas kaffe på mig och framför allt min högra hand.

(Nu sjunger Polen falskt på tv:n. Ja, hela Polen. Och Norge har körakrobater. Men i alla fall.)

Med kaffe precis överallt, och ingen is i sikte, klev jag in i föreläsningslokalen med en kall öl på den ondaste handen. Sedan kletade jag handkräm på handen eftersom det 1) var logiskt 2) lindrande. Sedan bet jag ihop som aldrig förut. Jag tänkte på skottsår i buken, svältkatastrofer och liggsår samt en och annan förlossning. Och stod ut.

Men nu gör det så här ont:

Men äsch, det syns ju inte! Jag skulle ha photoshoppat fram det blåröda.

I radion berättade jag om mitt onda, vilket brukar reta upp lyssnarna i Oxelösund. Men istället ringde en Rune som tyckte synd om mig – och han rekommenderade aloe vera som man ska bryta av och kleta på brännsår med.

– Jahaja, då beställer jag en sådan med ilfart in i studion tack, suckade jag och så satte vi på musik.

En halvtimme senare kom ett blombud … med en aloe vera.

(Nu ylar Slovakien. Men allra värst är ändå programledarna som inte kan stå utan stöd av varandra. Dessutom tror de att de inte har mikrofon, så de ylar de också. Oj, nu kommer en hjulbent dansk och sjunger ganska ok, vad hände?)

Har det hjälpt med aloe vera då? Nej, inte det minsta. Det känns bara bra om jag tar xylocain samtidigt. Men ändå: jag har fått en blomma! Av en lyssnare! Av en Anders har jag tidigare fått ett fälgkors och av en Gisela en skiftnyckel. Nu får lyssnarna hosta upp, imorrn tänker jag berätta att jag aldrig har varit i New York.

(Näe. Sloveniens sångare står bakom en vägg och har på sig en hudfärgad klänning. Så nyskapande. Osynliga kvinnan, liksom. Nu kommer Ungern i snygga kläder – som de tyvärr sliter av sig.)

Fotnot
Ni som tycker att det här var ett splittrat inlägg, ska bara veta att ni har helt rätt. Man har väl simultanförmåga.

Uppdatering
Men hjälp, vad fort det går: redan ute på Youtube!

Serbien. Representativt?
Share
29 kommentarer

Besvikelser

Om jag blickar bakåt, är de minnesvärda besvikelserna i mitt liv så fjuttiga och fåniga att jag borde ställa mig i skamvrån med dumstrut på huvudet och clownskor på fötterna. (Vid närmare eftertanke försvårar dessa skor ståendet just i vrån. Man får liksom bli inåtfotad i en rät vinkel.)

  • Jag blev inte framröstad som lucia i fyran. Helt rätt, jag blev ju det i trean – inte ska man vara lucia två år i rad! Dessutom kom jag i trean av mig mitt i dikten och var tvungen att läsa i fusklappen som jag hade i handflatan.
  • Jag fick 4+ och inte 5 i betyg på en uppsats på höstterminen i ettan på gymnasiet. Skandal! ropade jag och sprang hem och grät. Och kom på att jag skulle skriva bättre nästa gång.
  • Jag fick inte stipendium för att åka till USA och läsa på high school. Jag föll ihop i en hulkande hög tills jag tio minuter senare fick reda på att jag hade förstått fel: jag hade visst fått ett stipendium, men värdfamiljen hade trott att jag skulle vara barnflicka och hade ångrat sig. Jag fick bara en annan värdfamilj så blev allt så bra så.
  • Jag hamnade i Idrottssektionen under Lundakarnevalen 1986 när allt jag ville var att stå på scen. Fem timmar senare visade det sig att jag hade fått plats på Nisses Stugas scen, som sedermera blev ”Karnevalens bästa attraktion”.
  • Jag blev i juli 1988 inte anställd på Nationalencyklopedin. Istället blev jag i augusti 1988 anställd på Nationalencyklopedin.
  • Jag fick missfall två gånger och trodde att livet var slut. Sedan födde jag fem barn.
  • Jag fick kicken som kåsör på Sydsvenskan. Och kom på att man ju kan blogga istället, vilket jag älskar.

Ni ser? Det ordnar sig! Nej förresten:

Malena Ernman, som ska försöka gå vidare till ESC-finalen i kvällens deluttagning, måste ha blivit besviken när hon i veckor hade förberett sig på att framträda på Idrottsgalan och tio minuter före entrén fick veta att det inte skulle bli något eftersom ”tiden hade tagit slut”. Så här såg det ut 2008:


Eftersom jag tycker att hon är synnerligen cool, tuff, duktig och dessutom rolig, är hon värd lite tröst. I form av ännu mer publicitet. I give you: Malena Erman!

Malena Ernman med det som skulle ha sjungits på Idrottsgalan 2009: ”Baksidan av Christian Olssons lår – elegi över ett förlorat idrottsår”. Maestro: Bengt Åke Lundin. (Källa.)

Uppdatering:
Texten finns i kommentatorsbåset.

Share
27 kommentarer