I sjätte luckan fick vi facit till den femte, där Hemlisbloggaren faktiskt fyllde år (vilket Betong-Bess påpekade). Betyder det då att svaret på sjunde luckan fyller år den 7 december? Nej, det hade ju varit för enkelt. Eller?
Kråkan vann en fortfarande osynlig tischa, och allt går så bra så! (Förutom ofärdigheten och ickeleveransen å så.)
Lucka 7
När jag var 30-nånting började singellivet att kännas frustrerande. Jag hade svårt att se att ett förhållande mellan mig som en celebritet inom forskarvärlden och t.ex. en flykting skulle kunna beskrivas rättvist. I min ständiga följeslagare – dagboken – kan jag idag läsa att jag då var både osäker och faktiskt banal. Fnittrigt fjantig – men rolig. För att ni ska förstå, ska jag förklara min forskargärning.
Den kroppsliga fysikens personkemi är en av relationsteorins huvudgrenar, som använder fysik – framförallt dynamiken mellan män och kvinnor – för att förklara och studera relationsfenomen på molekylnivå. Exempelvis är förändringar i temperatur, beröring och ökande volym hos en extremitet (samt det arbete och den värmeöverföring som utförs på själva kroppsdelen), kopplade till växelverkan på atom- och molekylnivå.
Därför har jag nu gett upp jakten på den perfekta mannen och kommer att tacka ja till min ansvarstagande chefs inviter. Han är ju i alla fall vuxen. Och man.
Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!
• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”
• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”
• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”
• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”
• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”
• PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”
• Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”
Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)
Här har ni titlarna som luckan byggde på!
Run, River (1963) – Lagt kort (1970) – South and West (1979) – The White Album (1979) – En stjärna föds (1976) – Blue Nights (2011) – A Book of Common Prayer (1984).
Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.
“Grammar is a piano I play by ear.” ― Joan Didion
Joan Didion 2008. (Foto: David Shankbone CC BY-SA 3.0)
Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)
Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.
Joan Didion lagar sallad 1972. Den vackra grytan fyller ingen funktion. (Foto: Henry Clarke.)
Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.
– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen och hade schampo i öronen.
Men de åkte. De
tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
flyttade
fick adoptera den lilla
fortsatte att skriva.
(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)
Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.
Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.
När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:
– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.
Joan Didion och John Gregory Dunne 1977.
Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.
Dominique längst till höger i Poltergeist.
För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …
“I don’t know what I think until I write it down.” ― Joan Didion
Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.
Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.
Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:
– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!
So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.
Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.
Livet är då bara oro och vånda samt sorg!
Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).
PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!
Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!
Såja! Hurra!
Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!
Psssst! Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.
Lucka tre kom alltså lite före lucka 5, och den hade ett facit i lucka 4. Glasklart. Där visade det sig att både Bridgroom och Agneta Uti Lund vann osynliga tröjor, som vad det verkar som kommer att levereras lagom till julafton. Men i detta facit lärde vi oss alla hur kul det är med konstvetenskapsallmänbildning – Ökenografi!
Ökenråttan kommenterar: ”Det ingick i konstnärernas yrke att kunna ikonografins språk, att veta vilka attribut ett visst helgon hade. Det var ett sätt att tala om för betraktaren vem helgonet var. Gamla målningar kan man ‘läsa’ genom att se olika attribut, symboler eller sätt att framställa ett skeende. På gamla familjeporträtt kan man ofta se att en person tittar åt sidan, medan övriga tittar rakt på betraktaren. Att låta en person titta ut ur bilden är då symboliskt, ett sätt att tala om för betraktaren att det här är en person som inte längre är i livet. Men man har ändå velat ha familjen komplett på målningen. En annan markering kan vara att låta den döde hålla i en sån där liten alpinistyxa; det symboliserar då att livets tråd har huggits av.
Ikonografi är den mest spännande delen i konstvetenskapen.”
Men nu öppnar vi nästa lucka!
I lucka 5 … är Julkalendern sig inte riktigt lik.
Strunta i att det är ”alamy stock photo”.Strunta i vad klockan är.
Strunta i vädret.Strunta i den lilla sifferkoden nere till höger.Strunta i att jag trodde att de här två var ”vicesheriffer”.Strunta i att det är svartvitt.Det bär mig emot, men strunta i bandnamnet.Strunta i religionen.
Jamen här har vi hoppat till lucka 3 fastän det bara är andra gåtan! Så underligt effektivt!
Gissningarna var spretiga och roliga och kluriga hela dagen och det tog inte lång tid innan någon verkligen kom med tydligheter. Pysseliten måste antingen ha vaknat på rätt sida eller ha löst gåtan eftersom hon bara skrev:
”Det här är ju JÄTTEROLIGT!!!”
Både LottenPotten och Rosman var inne på en decimerad och stympad Beatlesmedlem, nämligen ”George och Harris”. (En av mina favoritledtrådar. Bara för att jag gillar Beatles.)
Ökenråttan visste besked:
”Ost och åror tycker jag är signifikativa. Även att det röks. Och den där stackarn som stapplar fram under ett berg av hattar med mera – jag har ett så livligt minne av honom. Great favourite. Liten ungersk-rumänsk touche, förresten.”
Det är väldigt fint, tycker jag, när vänner, gifta par och mor och dotter kommunicerar via båset:
Magganini:
”Jag kan ju inte kolla i boken heller, för den har en annan härvarande båsist lagt beslag på. Tror jag”
Hannoia:
”Nehejdu Magganini den har du allt fått tillbaka. Tror jag, för jag hittarn inte nämligen.”
Brid:
”NU hittade vi den. Fram med ananasburken, här ska firas! Har någon en öppnare?”
Och det där återkom i flera av era ledtrådar som hänvisade till stenar i huvud, halmhattar, snubbel, trill och konservburkar.
Christer, the Long Distance PT:
”Men det ser ju ut som att den stackars förvirrade gubben är på väg att banka sig själv i huvudet med en sten!”
Så här ser det ut i boken som ni snart ska få veta mer om!
Svaret i lucka 3 är Jerome K. Jerome (1859–1927) – författaren till ”Tre män i en båt”, som faktiskt alla i hela världen tycker är rolig. Boken kom ut 1889, samma år som vi i Sverige var sysselsatta med att övergå till metersystemet, när Eiffeltornet invigdes och Hitler & Chaplin föddes. Det var alltså inte igår.
Oj, vilken fin kvalitet det var på det här fotot! Man ser ju nästan att Jerome är röd om öronen.
Den engelska titeln är Three Men in a Boat (To Say Nothing of the Dog), men den där parentesen lät vänta på sig i den svenska översättningen eftersom man 1890 och 1912 ansåg att den störde. Boken har översatts till svenska även 1939, 1946, 1960, 1987 och 2007 – och nu slår några av er handen för pannan och utbrister:
– Men varför har jag inte läst den, va? Va?
Därför har jag gjort en liten lånabok-tjänst till er.
Pappersboken finns att låna på Sveriges alla bibliotek.
Den finns som ljudbok blott i Malmö, men skapa ett konto där så ska den säkert kunna laddas ner.
E-boken finns på 69 bibliotek just nu, så det är bara att klicka sig fram här!
Jerome var yngst av fyra barn i familjen Clapp i England. Syskonen hade fantastiska namn: Paulina Deodata, Blandina Dominica och Milton Melancthon. Pappan hette Jerome i förnamn, men när han en dag kom på att han behövde ett finare namn som bättre stämde med hans persona och kyrkliga yrke, bytte han genom att bara lägga förnamnet sist. Också. Jerome Clapp Jerome.
Som att jag skulle heta Lotten Bergman Lotten.
Mamman? Ja, hon hette bara Marguerite.
En DiLeva-lock i pannan och väldigt vita skor, minsann. Men är inte stolen lite väl låg?
Vår unge Jerome K. Jerome förlorade i tonåren båda sina föräldrar (medellivslängden i England var bortåt 40 år, så det var alls inte konstigt), och fick sluta skolan för att istället under fyra år plocka kol från banvallar. Hur Clapp förvandlades till K. (för Klapka) är en intressant historia. Som ingen kan bekräfta, så jag kan inte återge sanningen här.
Den föräldralöse, fattige, stackars Jerome slet för sin egen överlevnad tills han en dag bestämde sig för att bli skådespelare. Det var ett utmärkt val, även om han inte alls lyckades och teatersällskapet gick i konkurs. Eländes elände. Men någon tipsade honom då om att man kunde tjäna småpengar genom att skriva texter för tidningar. (Det var tider, det.)
Hur kan en sådan muntergök till vardags gå omkring och se så barsk ut i sin fina mittbena?
Och på den vägen är det. Jerome kallas ofta för ett ”one hit wonder”, men det är nog att underdriva hans betydelse. Han skrev till och med en bok om tre män på cykel (som Flygbengan ju kallade ”Sequel på cykel.”). Kolla här vilka citat som har kommit ur hans penna!
”I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours.”
”It is always the best policy to speak the truth, unless, of course, you are an exceptionally good liar.”
”Splendid cheeses they were, ripe and mellow, and with a two hundred horse-power scent about them that might have been warranted to carry three miles, and knock a man over at two hundred yards.”
”There is no pathos in real misery, no luxury in real grief.”
”– Oh, give me back the good old days of fifty years ago, has been the cry ever since Adam’s fifty-first birthday.”
”I often arrive at quite sensible ideas and judgements, on the spur of the moment. It is when I stop to think that I become foolish.”
”Life is a thing to be lived, not spent; to be faced, not ordered. Life is not a game of chess, the victory to the most knowing; it is a game of cards, one’s hand by skill to be made the best of.”
”Being poor is a mere trifle. It is being known to be poor that is the sting.”
”A boy’s love comes from a full heart; a man’s is more often the result of a full stomach.”
Ber om ursäkt för att jag visar upp så många, men det var svårt att välja.
Som vanligt när jag läser om forna tiders kulturpersonligheter drabbas jag av ett olyckligt styng i hjärtat eftersom de ju umgicks så flitigt med varandra, hela bunten. Liksom Jerome K. Jerome vill jag också vara bästis med H.G. Wells, Conan Doyle och Rudyard Kipling!
När ”Tre män i en båt” gjorde sådan dundersuccé och sålde nästan två miljoner exemplar på två år, var recensenterna ändå sura och kritiska, nästan fientligt inställda till tramset i båten på Themsen. Jerome muttrade: ”One might have imagined that the British Empire was in danger.” Hans förläggare undrade samtidigt hur det kom sig att så vansinnigt många böcker köptes, och sa: ”I often think that the public must eat them.”
Polaren George Wingrave (alltså ”George” i boken) , en trädgårdsmästare utan namn, JKJ och dottern Rowena.
Jerome K. Jerome gifte sig med sin fru Georgina Elizabeth Henrietta Stanley Marris (dessa namn!) 1888, som då hade ett barn och hade varit i skild i blott nio dagar. Att ta ut skilsmässa var som bekant ingen barnlek under denna tid, och hon fick stämma sin första make för att få gifta om sig. På smekmånaden hyrde JKJ och nyblivna hustrun en båt och åkte ut på Themsen – vilket ju är storyn i lucka 3.
JKJ (som man tydligen kallar honom i England) var frivillig ambulansförare under första världskriget. Han tog väldigt illa vid sig av allt han upplevde och blev sig aldrig riktigt lik. Mitt i språnget – på väg till ännu en båttur med hustrun – drabbades han av en jättestroke, och efter två veckor på sjukhus dog han. Dottern Rowena dog barnlös 1966, så några direkt nedstigande släktingar finns inte idag. Uhuuu.
Men …
PLOMMONSTOPET!
Pfuiiiiitt! Kom hit nu alla! Samling vid pumpen! Hatten! Jag rör om bland en jääävla massa lappar (hej vad det går!) och draaar en … Oj. Jag har ju skrivit ut era namn på en proper skrivare och sedan klippt isär er så att det står ett namn på varje lapp. Men här står det faktiskt två namn för att jag har slarvat med klipperiet. Men då tar vi två vinnare!
Agneta Uti Lund!
Bridgroom!
Sådärja!
Morgondagens lucka 5 (som är den tredje gåtan) kommer i ottan den 5 dec.
Detta är en litterär gissningskalender som är jätterolig! Programförklaringen är bra att läsa, för lucka 1 är en gåta, lucka 2 är dess facit, lucka 3 är en gåta, lucka 4 dess facit … och så fortsätter det på ett lite förvirrat sätt ända till lucka 23 (gåta) och lucka 24 (facit).
Gårdagens lucka 1 fick en strålande början, en underbar mitt och ett fantastiskt slut. För att inte tala om facitets kommentatorsbås, som fylldes av kuriositeter om galna brandvarnare och gula träskor. Vann den – än så länge – osynliga tischan gjorde Vovamomo.
Men nu trampar vi väl vidare mot julafton?
Lucka 2
Knatte, Fnatte och Tjatte samt några andra
Först kom han som bar på en pinne och två av hans oerhört snygga polare. Sedan kom han som rökte en liten pipa och bar på massa tyger. Och så kom han som försökte gå lite nätt fastän han bar på en läkarliknande väska i ena handen och en saftflaska i andra. Därefter kom massa smågrabbar som bar på åror, grönsaker, bröd, kläder, ost och frukt samt sex pojkar till i sällskap med några hundar. Däremellan, kom jag på nu, gick ännu en hund och gubben från hotellet och en för mig okänd man som också bar på en väska. Minsann var det inte även ännu en rökande man med händerna i fickorna. Och så jag då, bärande på hattar och stövlar samtidigt som jag låtsades som om det regnade.
Trist, tråkig, tragisk bild som egentligen inte behövs.
Välkomna! Kasta er glatt in i första luckan – men läs gärna programförklaringen så att ni inte rusar in i båset och tjoar ut svaret first thing early in the morning!
Lucka 1
Käraste troglodyter!
Han – alltid i tredje person – är jag. Ingen i människosläktet har med större flit drivit sin profession eller haft större auditorier. Ingen annan gräsplätt har av Hemlisbloggaren besåtts med fler utländska frön. Ingen har korresponderat flitigare med de likasinnade inom och utom Europa. Ingen har reformerat såpass att det sägs att en ny epok råder sedan han kom in i bilden. Ingen har sänt fler vågor över världen än Hemlisbloggaren. Ingen i vårt land har arbetat med fler utlänningar, ingen är mer namnkunnig.
Han fullföljer sina plikter trots missunnsam kritik och försummar inte sin tid på fåfängt sladder. Har jag orätt kan varken jag eller någon annan försvara honom. Har jag rätt kan ej hela världen förbanna honom. Han – nästan alltid i tredje person – är jag.
Nu är Hemlisbloggaren gammal, han haltar, kan knappt gå, talar oredigt och kan knappt skriva. Det är dags att bjuda detta världsliga farväl.
Som alltid – en komplett ovidkommande bild!
Facit kommer nån gång efter midnatt den 2 december! (Eller i ottan, beroende på hur kommentatöserna i USA vill ha det!)
Nu firar Julkalendern med hemlisbloggarn 15 år. Det är som att titta på sin 27-årige son och tänka WTF, ”dra åt helsicke va mysko” samt ”va kuuuuul”.
Ni som inte har varit med förut, kommer här och nu – inför morgondagen – att få en programförklaring. Ni som har varit med förr, tar hand om nykomlingarna och bjuder in släkt och vänner.
Programförklaringen – 15:e året i rad!
Jag publicerar på ojämna decemberdatum en till synes obegriplig text eller bild på lotten.se.
Ni tänker näääääää. Eller så fattar ni allt och drabbas av hybris.
Ni går in i kommentatorsbåsetoch skriver näääääää. För ni låtsas att ni intekan även om ni förstod allt och ju har drabbats av hybris.
Dagen går, och de som har listat ut vad det var jag lade ut – en författare t.ex. – börjar ge tips och ledtrådar till de fåvitska.
Midnatt råder, det blir ett jämnt decemberdatum – och si då ramlar det in ett facit på facitsajten.
I facit stoppar jag ner namnen på ALLA som har gissat i min morfars gamla plommonstop, och så drar jag en eller två. Dessa vinner en tröja!
Alla tolv luckorna hänger ihop i en röd tråd som jag avslöjar på julafton, och den är jättelångsökt. Ibland.
Om man inte har nån gissning, utan bara hänger i båset (eller ”på läktarn”), kan man säga att man ”hoppar i hatten”, vilket alltså betyder att man är med i utlottningen ändå.
En sak är viktigare än alla andra saker, och det är att inte ropa ut svaret utan att vara diskret.
Om man inte tycker om att läsa, kan man glädja sig åt att gåtan ibland är en liten handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Det är inte alltid (men oftast) en författare; det kan även vara ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats. De som kliver in i båset och sedan lägger sig att dö, snyftande och sjungande en klagosång över sin bristfälliga, litterära bildning ska inte misströsta. Kanske är svaret Eminem? Muhammad Ali? Barbapapa? Johnny Depp? Povel Ramel och Gunde Svan för bövelen!
Kommentatorsbåsets egen terminologi
Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel. HB: bara förkortning för ”hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter. Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret. Att sitta på läktaren: att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Skebokvarnsvägen: bara en adress, men lite viktig – tydligen har Orlando Bloom bott där.
Eftersom min spamfångare är övernitisk, ska ni inte ge upp om ni hamnar i spamlådan. Mejla mig! Och prova att kommentera redan idag …
Rimligtvis är Martha Mitchell inte en person som ni känner till. Förmodligen kan ni alla obekymrat döden dö imorrn utan att veta vem hon är. Men eftersom jag härmed dubbar mig till kuriosadrottning över den nu så magra bloggessensen, ska ni få hennes historia här och nu.
Martha Mitchell (1918–76) i en typisk 1969-frisyr.
Vi börjar i den äktenskapliga änden, för hennes titel är till en början i denna saga blott och enbart ”inrikesministerns fru”. (Enligt de svenska tidningarna på den tiden, var det den titeln maken hade.)
Maken John Mitchell (1913–88), USA:s ”attorney general” 1969–72. (Den nuvarande heter Bill Barr, och man kan jämföra hans yrke med den svenska justitieministerns, fast det är ju inte exakt samma sak.)
Martha (nu lade vi raskt bort titlarna) var en liten lantlolla (hennes egen definition) från Arkansas, som ville bli läkare men inte klarade av det för att ”min sydstatsdialekt gjorde att jag faktiskt inte kunde lära mig grekiska och latin”.
Hon gifte sig, fick ett barn, skilde sig, gifte sig igen, fick ett barn till, flyttade till Washington och hade cocktailpartyn och stora örhängen. Men plötsligt fick hela USA upp ögonen för henne, när hon frankt för en tv-journalist berättade att en viss fredsdemonstration enligt hennes make – The Attorney General! – påminde om den ryska revolutionen.
– YES! sa journalisten, och hans intervju gjorde stor succé.
Martha tog efter denna – i hennes ögon lyckliga – händelse varje kväll en drink, valde mellan olika journalister som hon hade i sin telefonbok, och så ringde hon och berättade om statshemligheter som hon hade råkat läsa i sin mans papper. Eller som hon av en slump hade hört honom säga. ”Oh, så förtjusande” sa alla och njöt i stora drag.
Den 30 november 1970 skriver SvD så här.
Alla slet och drog i henne och hon intervjuades överallt, till och med av Dick Cavett. Hon kallades ”Martha the Mouth” och ”The Mouth of the South” och var på var mans tunga och i USA:s alla dagstidningar.
Under den här tiden antydde Nixon och herr Mitchell att Martha var full och galen mest hela tiden. Även allmänheten började fundera – men Martha gillade uppmärksamheten och tidningarna gillade att sälja lösnummer.
I SvD den 22 april 1972 for hon ut mot Nixon på ett kanske dubbelbottnat sätt.
De skojade friskt med henne i Rowan & Martin’s Laugh-In – som ni säkert känner igen om ni någonsin har sett den svenska versionen ”Partaj”. (Inte var de alltid snälla mot henne, nej.)
USA:
Samtidigt i Sverige:
Martha fortsatte att snacka och berätta – särskilt för sin favoritjournalist Helen Thomas. Och under ett av dessa (förmodligen roliga) samtal, bröts telefonledningen plötsligt. Det som då hade hänt var att
maken hade beordrat sin hejduk till livvakt att kapa Marthas tillgång till telefoner
Martha försökte rymma via hotellbalkongen
Martha tuppade av efter ett handgemäng och slagsmål med livvakten samt en narkosspruta
maken beslutade att Martha skulle hållas nedsövd i en vecka eller så
livvakten – hejduken som hette Steve King – visade sig även vara inblandad i försöken att begrava allt om det där inbrottet där Nixons inspelade samtal stals.
När Martha Mitchell till slut efter en vecka fick vakna till liv, sökte hon upp Helen Thomas igen och berättade allt som hade hänt och allt om Nixon och bovar & banditer i GOP (Grand Old Party = republikanerna) samt Watergate. Storyn begravdes i tidningens kvinnosektion bland recept och stickbeskrivningar … och så tog det ytterligare två år innan Woodward & Bernstein samt Deep Throat lyckades få Nixon att avgå.
Att ingen lyssnade på vad Martha Mitchell hade att berätta och att ingen då trodde på denna sanslöst knäppa historia berodde dels på makens och Nixons skitsnack, dels på alla läkare som ljög och hittade på att hon faktiskt var halvt från vettet. Detta kallas idag för The Martha Mitchell Effect.
Om man ställer detta i relation till vad som nu händer och sker i Trumpens USA idag, 50 år senare, finner man att ptja, not much has changed. Särskilt eftersom nyss nämnde hejduk-livvakt Steve King av Donald Trump har utnämnts till USA:s ambassadör i Tjeckien …
__________________________________
Uppdatering! Upphittat!
Om ni inte vet vad ”Drunk History” är, kan jag rekommendera detta fenomen. En relativt känd person dricker sig (frivilligt) berusad och berättar ett historiskt skeende, som även ageras av skådespelare som … äsch, titta:
Till häromåret hyrde jag alltid cykel när jag var i Stockholm, vilket jag har nämnt flera gånger förut. Hjälm brydde jag mig rebelliskt – och dumt nog – inte om. Vinden fläktade i håret, jag var 16 år igen och plötsligt förstod jag hur Odenplan, S:t Eriksplan och Centralen låg i förhållande till varandra.
Dessutom fick jag ju tillfälle att KLAGA versalt över cykelvägarnas idiotiska dragning där jag plötsligt blev tvungen att tvärnita på grund av
mötande cyklister på min enkelriktade framfart
bussdörrar som öppnades och folk som vällde ut mitt på cykelvägen
en man i plommonstop som slog på alla cyklister han kom åt.
Så försvann cyklarna på grund av ett upphandlingsmankemang, samtidigt som sparkcyklarna åt upp trottoarerna som vore de triffider. Igår vandrade jag från Stureplan till Odenplan och då såg det ut så här …
Man tänker ju på kampen för de synskadade och lagom höga trottoarkanter samt blippande övergångsställshjälp.Den där gröna cykeln kan man förresten fortfarande hyra, men den är av lika hög kvalitet som t.ex. broddar av papper.– HÄÄÄÄÄÄÄR står den bra! tänkte förra hyrpersonen.
Samtidigt är jag djupt avundsjuk på alla som kan hyra sparkcykel och bekymmerslöst rulla mot rött, sparka mot enkelriktat och sick-sacka mellan bilar som står i kaosköer. De är många – jättemånga!
Är jag sur, grinig och motsträvig?
Är jag bara arg för att mina knän inte klarar av huppiguppandet och skakandet?
Har jag rätt, men får faktiskt skita i det här och leka hinderlöpning samt strunta i de synskadade?
Vad tror ni om sparkcyklarnas framtid?
Uppdatering!
Problemet med störande, nya företeelser är gammalt. Läs Stockholms-Tidningen 1896!
Köp ficklampor, konstiga saxar, tuschpennor, ballonger, förstoringsglas och reflexer till alla som är mellan fyra och tio år och ruinera er sedan på antikvariaten när det gäller julklappar till resten av släkten!
Eller …
(Nu kommer riktigt bra julklappstips. De är miljövänliga, de är bra och goda, de kräver inte annan ansträngning än paketerandet.)
1.
Jättesvår att packa in är förstås en bal med toapapper – men åh, vad användbar den är! Av någon anledning gillar folk inte att köpa toapapper, så de blir jätteglada (för att de är väluppfostrade) när jag kommer kånkande på en bal.
Såna här rullar har inte vi, för då kloggar vårt gamla avloppsrör igen; vi måste ha korta, korta fibrer.Sedan kan man ju leka lite med toapapper i överflöd. (Bilden ”balklänning av toalettbal” stod icke att finna.)
Fast egentligen borde vi kanske torka oss i rumpan med små färgglada, fuktiga tygtrasor av gamla lakan?
2.
Ost! Köp en präst, en chiliprickig och en Cambozola och baka ett bröd till! (Okej, om man inte är av den bakande typen kan man ju köpa ett paket knäckebröd istället.)
Men jag har lärt mig att man faktiskt inte får hugga av den fina spetsbiten först! (CC BY-SA 3.0)
3.
Ge bort en gammal telefonkatalog! Sanna mina ord; det finns så få kvar att den som äger en förmodligen kommer att kunna sälja sitt exemplar för tusentals kronor om bara några år.
Pssst. Jag äger ingen gammal telefonkatalog.
4.
Gör en lista med användbara appar att ge bort – inklusive installationshjälp. Och de två första ska förstås vara SAOL och SO.
SAOL. *lycklig suck*SO. *lycklig suck*
När man ändå är igång, är det roligt att introducera de inte redan frälsta i det under som heter Swish. Det är plötsligt så kul att betala sina skulder.
5.
Gå ut och köp en gammal klänning på second hand. Gärna den anskrämligaste som står att finna, för den är säkert modern nu.
Den här kan man köpa på nätet (Jensens) för 890 kr. *ryyys*
Själv önskar jag mig bara handgjorda teckningar och skrivalster av barnen samt en tågluff av min dyre make och husbonde. Och en ost eller två. Samt nya knän och basketskor som matchar dem. Och en bil med finurlig registreringsskylt.
Fast mest vill jag faktiskt bara ha roligt.
Uppdatering!
Årets julklapp är tydligen en parkeringsplats för mobiltelefoner. Pffft. Så fånigt. Köp inte den. (Kul att länken visar att artikelns ursprungliga rubrik inte alls var ”Årets julklapp blev mobillådan” utan ”Tågresan tippas bli årets julklapp”. Ni ser, jag ligger i framkant – jag som vill ha en tågluff.)
Uppdatering II!
Kolla vilken fin telefonkatalogsbild jag nyss fick från Flinn i UB i Lund.
