Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Golvets hämnd (bilduppdat.)

För sju år sedan lade vi in ett dyrt trägolv med breda plank och golvvärme i det nästan 30 kvadratmeter stora köket. För att ”få en varm känsla” och ”bryta av mot allt blankt” och dessutom skapa ”lantliga vibrationer” lackade vi inte golvet. Istället behandlades det med en olja som dock krävde speciell såpatvätt en gång per år. En gång per år, hur ska man kunna komma ihåg det?

Ett fulare golv har sällan skådats. Det blev snabbt missfärgat och ingrott med kökssmuts, skrapat av rangliga 50-talsstolar utan tassar och glipigt av allt vatten som jag hällde på lite då och då i förhoppning om bättring. Golvet gav igen för misskötseln och sprutade ut små stickor som borrade sig in i våra hälar. Min favoritrörelse – Sprint Medelst Glidstopp – har alltid varit helt utesluten i köket. Pincetterna bor i en kökslåda, need I say more?

Men. Idag och tre dagar framåt ska vi slipa och måla. Buffén med en miljard glas ska flyttas, lister ska sprättas bort, damm ska flyga och kvällsmaten intas på golvet i vardagsrummet.

Jag är redan trött.
—-
Uppdatering

Jahaja. Det är här jag ska laga mat ikväll. (Kom nu inte och säg att jag inte behöver alla dessa glas och alla andra som inte syns på bilden.)
Share
22 kommentarer

När jag pryade

På min tid hette det ”pryo” – praktisk yrkeslivsorientering. (Himla skillnad när det plötsligt skulle handla om arbete istället för yrke, right?)

1) I sjuan följde jag med pappa till Tekniska Högskolan i Luleå. Han blandade lila vätska med ofärgad vätska så det sa pffffrt och kom rök, sedan sorterade han pärmar och pratade med en arg tant som skrev skrivmaskin.

2) I nian pryade jag på Nordnytt. Redaktionen kreerade fem minuters nyheter som sändes en gång per dag (strax före TV-Nytt). Efter tre dagars stillasittande, rullandes tummarna, pekade Jan Sundén på mig och sa:

– Klä på dig. Vi ska inviga Gula Paviljongen. Du får göra pratan.

Toppen där på huset plockades ner och placerades mitt på Storgatan, som samtidigt blev gågata.

Nästa dag fick jag följa med Rolf Fredriksson när Nordnytt filmade en skandalbondgård med en mördarbonde som lät sina oskyldiga djur ligga i drivor och dö. Kalvar sköts framför mina ögon av gråtande veterinärer och jag hade nästan inte vett att vara upprörd.

3) Då var det mindre dramatiskt när jag i gymnasiet pryade på Dramaten samtidigt som Ingmar Bergman satte upp Kung Lear med Jarl Kulle i titelrollen och en mycket ung Lena Olin som den ärliga dottern Cordelia. Jag smög i kulisserna och pratade med en bullrig Sigge Fürst som då var Bamsefar i Klas Klättermus. Några månader senare tog låg han döende på den sjukhusavdelning där jag jobbade som vårdbiträde.

Nu ska Trettonåringen här hemma praoa [pra:o:a] och jag sjunger oooaaa hela natten, oooaaa hela dan tills hon på tonåringars vis blir galen. På helt eget initiativ har ungen valt en reklamfirma i Lund som praoplats! Nästan fem timmars tågresa bort! Jag är chockad, förstummad och stolt. Men hur ska det lilla pyret klara sig?

Nä, nu måste jag göra en karta över Lund. Då ska vi se.

– Klostergatan är smal och där kör bussarna som vansinniga, satsa på Lilla Fiskaregatan som, kom ihåg det, är mycket större än Stora Fiskaregatan. Lundagård är trevligt att gå i, men inte när det regnar. Lundagård kan man förresten både läsa och fika i också. Lite förvirrande, men det är bra. AF är AF, inte arbetsförmedlingen. Och Domkyrkan måste du försöka putta omkull, det gör alla. Knake och Widebergare skall bliva din lunchmelodi. Akta dig för konstiga män i färgglada overaller så ska allt gå bra ska du se.

Share
38 kommentarer

Ibland blir det fel, men det gör inget

Jag är ju kommandorskan i den här familjen. Jag pekar med hela handen, minns det mesta och skriver lappar med versaler och fetstil. (Samt kursiv kuriosa.)

Och så går det ändå åt pipan! Curlingsamordnaren drar sig kanske tillbaka med något gammalt över sig efter denna dag.

En sådär lagom road Salt Stellan (alldeles nyss). Foto: Trettonåringen.

Basketturneringen pågår för fullt, jag åker omkring med kamera, skriver protokoll, tar tid, inhämtar nya kaffemuggar, mjölkpulver, liniment och bananer när de gamla har tatt slut och berättar för alla om de konstiga domarna som började slåss. (Med varandra.) Ordern till Den djefla mannen löd i morse kl 07:15:

– Tioåringen ska levereras dääääär klockan 11:00, du ska skriva protokoll dääääär 11:30. Se till att han äter och har det gula matchstället på sig, att du äter och att Sextonåringen är vaken och medveten om att han vaktar Fem- och Åttaåringen innan du åker. Själv är jag däääär och skriver protokoll på fyra matcher som Trettonåringen spelar.

  1. Trettonåringen får med fem sekunder kvar av första matchen en lårkaka som smakar sisådär och tvingar henne att stå över tre matcher – en vila som dock ska få henne i form till morgondagens final.
  2. Tioåringen levereras till sin match utan matchställ (som han har lämnat på köksgolvet).
  3. Den djefla mannen får leta upp en vikarie till protokollsysslan och kör hem för att hämta det gula matchstället.
  4. Den djefla mannen klär på sin Tioåring ett helt felaktigt matchställ som är mitt och når honom till fotknölarna eftersom den ömme fadern bara högg första bästa gulaktiga påse i hallen – men Tioåringen hinner spela i andra halvlek!
  5. Protokollvikarien vill bli ersatt för sin insats, vilket gör att jag (!) blir tvungen att skriva protokoll på en match precis när jag egentligen hade tänkt titta på Salte Stellans magiske son fem kilometer norrut.
  6. Tioåringen får en elak boll rakt på näsan och sprutar sedan blod över hela golvet, där en humla redan sedan tidigare låg och dog.
Tioåringen (nr 8) iklädd rätt matchställ. Foto: Trettonåringen.

Nu ska jag skriva en mycket noggrann instruktion till den ytterst komplicerade morgondagen med matcher här och där (se förra inäggets kartillustration) och speakeruppgifter på finalmatcher. Jag säger som Karl IX till Kristian IV år 1611:

Där rätta dig efter!

Share
8 kommentarer

Bildsafari från Göteborg

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt … men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

Share
22 kommentarer

Stolthet och fördom

Kemisterna förföljer mig.

  1. Min pappa är kemist.
  2. Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
  3. Den djefla mannen är kemist.
  4. Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
  5. Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)


Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH4NO3 – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

Share
23 kommentarer

Jag har hamnat i himmelriket!

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i grammofonarkivet!

(Terminologin i mitt museala minne måste ha memorerat fel ord. Det finns ju inga grammofoner där inne. Jag börjar väl om då.)

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i skivarkivet!

Det låter fel. Ser nu att jag ju hade rätt – även NE skriver “grammofonarkivet”. Tredje gången gillt:

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i grammofonarkivet!

Hopp! (I nästa ögonblick nådde jag till översta hyllan.)

Det är alltså enorma hyllor som man flyttar genom att snurrvrida på gigantiska rattar på kortsidorna – ljudlöst glider skivhyllorna åt sidan så att dammet yr. För här inne är man inte, aldrig och never längre. Jag tror att jag ska börja jobba över och råååka sitta här inne och glo på gamla planscher med Michael Bolton och Svensktoppssidoler. Och så ska jag bläddra i kartotek som luktar som gamla Follyfootböcker.

Exekutorn Exekutörn har sedan länge slutat att verkställa. (Någon som kan förklara ordet på Dymoremsan?)

Men ok – nu ska jag besvara en ständigt återkommande fråga: vad gör jag när jag inte är i sändning? Jo:

Då sitter jag här och – utan adekvat utbildning – klipper ljud. (Finn fem anakronismer.)

 

Jag vill se bilder från andra gammaldags arbetsställen som krockar med nutiden. Dokumentera hej vilt gamla räknemaskiner i skrubbar eller datorer med svart skärm och blinkande, gröna bokstäver! Leta fram meterlånga pennvässare och blogga loss! (Eller berätta målande i kommentatorsbåset.)

Anakronistiskt svar: de fyra IBM-kulorna som saknar IBM-maskin och själva datorn: en PC! Jag och en PC funkar lika bra ihop som någonsin … skådespeleri och Björn Nordqvist.

Share
29 kommentarer

Etik och moras

Den djefla mannen har aldrig i sitt liv slängt ens ett tuggummi på marken. Jag skulle aldrig få för mig att gå före någon annan i kön, men ljuger och överdriver gärna som Falstaff, fakir – samtidigt som jag lär barnen att man inte får luras.

Min kollega Zoni berättade att på sjukhuset här i stan finns det i akutens väntsal en barnhörna med blott

  1. en dockvagn utan docka
  2. ett plastgarage utan leksaksbilar.

För allt stjäls. Inte ens en docka med AKUTEN skrivet med spritpenna i pannan fick vara kvar.

Förr – på stenåldern – lämnade vi alltid kvar våra kläder i omklädningsrummet under basketträningen. När jag var liten låste vi aldrig ytterdörren på dagen. Huset stod alltså tomt och olåst med fem olåsta cyklar på uppfarten. Idag stjäls alla våra cyklar hur låsta de än är.

Huset står dock kvar. Förmodligen för att det är så fult.

De som köper svart arbetskraft ska skämmas och avgå. De som jobbar svart kan däremot skryta om det över en öl. En representant ur den s.k. äldre generationen skäller på långhåriga slynglar som inte reser sig upp på bussen, men kan en stund senare vid sin telefon hota en radiopratare till livet för att han spelar dunka-dunka-musik.

Huh?

Är det ok med fildelning?
Är det ok med fortkörning?
Är det ok med skattefusk?

Hur blev det så här? Eller har det alltid varit så här – är jag plötsligt bara gnällig, gammal och stelbent och borde jag istället ta en funderare över min egen ungdoms synder? (När jag t.ex. snodde 25-öringar ur min pappas kavajfickor och skolkade för att majjen luktade illa?)

”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.”

/Groucho Marx
——

Fotnot ur NE:
moras
ORDLED: moras-et
• träskartat område
BET.NYANS: bildligt om svår situation
HIST.: sedan 1556; av lågty. moras med samma bet.

Share
42 kommentarer

Ellipsligatur …

Jag känner mig som en ellipsligatur, hängande strax efter ett oavslutat verk.

Nej det gör jag inte alls, men det lät så himla bra när jag sa det nyss till mig själv, hängande i den branta källartrappan med alla skorna. Utrensningen av gamla gympadojor var den som inte hade avslutats och jag höll på att ramla i bitar som tre punkter med svaga länkar.

(Jag är så djup så att … ni anar inte.)

De där tre punkterna som åstadkoms genom att man kombinerar tangenterna ”alt” och ”.” (på Mac) används när man behöver visa att något

  • inte avslutats
  • har uteslutits
  • avbryts.

– Ett trappfall är det som väntar, det känner jag på mig för att … ja.
– De här silversandaletterna fick jag av den berömde skådespelaren […] när han besökte Luleå 1981.
– Hjälp! Här hänger jag på halv stång i källartr… *DUNS!*

Ni ser att det är viktigt mellanslag före punkterna i exempel ett och två men inte i det tredje?

Ok. Tänkte bara att ni ville veta det.

UPPDATERING nästan tre år senare:
Om man gör ellipsligaturen genom att på Mac trycka [alt + .] som jag skrev ovan, räknas den bara som ett tecken, men om man gör den genom att trycka ner punkttangenten tre gånger räknas den som tre tecken.

Uppdatering igen:
Och på en annan sorts dator som inte är en Mac, trycker man ner alt och skriver 0133 med NumLock aktivt.

Share
61 kommentarer

Bloggarna tar över P1

Jag vet inte hur många gånger bloggen har fört mig på irrvägar i livet. Och nu menar jag inte de gånger som jag har åkt på till- och utställningar bara för att ha något att skriva om. Nej, under en tid blev jag intervjuad av alla tidningar om sudoku, sedan hamnade jag i ett inredningsreportage och igår ringde de från Lantz i P1 med självaste Annika och en bisittare som visade sig heta Carina Berg. Vi skulle prata om semikolon.

Men jag var inte ensam – för det handlade ju om Översättarhelenas specialområde (eh, svenska), så jag pekade med hela handen och bad P1-redaktionen att ringa även henne. (Företaget hennes heter gubevars Semikolon.) Och så ville de prata med Den djefla mannen, som ju ser ut som ett semikolon. På eget bevåg valde radion även att kalla in Alex Voronenko (jisses så fel jag tänkte) Voronov (heter han ju), en ledarskribent som inte är riktigt villig att nyttja semikolonet som han ju bör. Enligt mig.

Lyssna här, om ni orkar. (Vi kommer in efter 27 minuter.)

Jag hade läst på och formulerat kloka meningar i förväg. Men sade helt andra saker, vilket irriterar mig våldsamt. Vem är det som styr min vilja egentligen?

Under intervjun hann Ö-helena alldeles korrekt (om än lite omständligt) uttala ordet ”omständligt” hela tre gånger. Programledaren hittade däremot på ett nytt ord: ”öppenhjärtlighet”. Jag snackade hockey. Men nu ska jag kliva ner från mina höga hästar och be er om hjälp:

Finns detta även på svenska? Kolla:

,—

Berätta om detta i mina ögon nykomponerade tecken – ett komma plus ett tankstreck? Vabaha? Vofför? När, var och hur?

Och så avslutar vi med ett semikoloncitat. Det är George Bernard Shaw som skriver till T.E. Lawrence:

You practically do not use semicolons at all. This is a symptom of mental defectiveness, probably induced by camp life.

Fler citat här.

Ö-helenas rapport här.

Share
34 kommentarer

Sexordsbiografi

Nåmen jag trasslade ju in mig totalt och snöade in på helt fel ämne (se rubriken). Men vi börjar från början:

Jenny Eklund har startat bloggen ”Ditt liv på sex ord” efter en amerikansk förlaga.

Hm. Tänk om man skulle ta och hitta på något så att det oftare stod ”efter en svensk förlaga”. Till exempel bloggen ”Mina släktingar är banne mig helt galna” eller bloggen ”Om jag vore ett verktyg” … jasså inte det.

Hemingways kortaste roman lär ligga till grund för idén. Den löd så sorgerligt:

”For sale: Baby shoes. Never worn.”

Smith Magazine lyckades (om jag har förstått allt rätt) driva idén ända ut till avdelningen för bästsäljande böcker. Några exempel:

”Cursed with cancer, blessed with friends.”
”I still make coffee for two.”
”Business school? Bah! Pop music? Hurrah.”
”Didn’t have a baby. Two times.”
”My Luck. Won Lottery. Lost ticket.”
”Cup half empty? Use different cup.”
”Aimed low, shot myself in foot.”
”Everything, I thought was true, wasn’t.”

Nej, alla de där kan man ju inte säga är romanhandlingar eller fnuttkorta biografier. Men man ska inte vara så petig – när jag själv började klura fastnade jag i ”hjälp jag måste bli odödlig och bäst” och gav upp på tre minuter. Sedan skärpte jag mig och delar nu med mig av mina tre första, som blev lite matematiska, som jag härmed tar patent på:

 

”Kan utöva, men inte räkna till sex.”

”Fann en, födde fem, blev sju.”

”Barn + basket + böcker + bokstäver = bra. QED.”

Vågar ni också? Jenny läser säkert i kommentatorsbåset, men låt inte detta faktum hindra er.

Vad säger ni? P-r-e-s-t-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t? Javisst, är det inte underbart?

Share
31 kommentarer