Etikett: Autobahn

Husbilsresan: HEMÅT IGEN!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 oktober 2025 18:12

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8 & dag 9 och så detta inlägg, som heter dag 10.)

Det dröjde ett par dagar innan jag kom mig för att tala om att vi alla tre är hemma i säkerhet – mest beroende på att yrkeslifvet tog tag i mig och såg till att jag stupade i säng kl 20 och sedan kom en bov och tog pengar på mitt bankkonto (mer om det i ett senare inlägg) och sedan sprang internet och gömde sig åsså … åsså … åsså …

När jag rapporterade senast var det lördagen den 18 oktober, och vi hade ätit mat i på restaurang Waldklause i lilla byn Garlsdorf, där vi hade fått löfte om att parkera vid restaurangen – men utan tillgång till bekvämligheter som toa och el. Då visste vi inte att det skulle bli minusgrader under natten, så vi vaknade med röd näsa och rykande moln ur munnen.

Jag gick ut och kissade vid skogsbrynet och såg älvorna dansa över nejden. (Husbilens toa var lite för full för min smak.)

Vi kom iväg i en rasande fart eftersom det var så inihelskotta kallt och vi inte hade möjlighet att värma kaffe eller lust att rota fram iskall yoghurt. Istället stannade vi för fnuttonde gången på de ack så trista ”Raststätte-platserna” (Serways) längsmed Autobahn. (Rekommenderas inte, men vafan gör man?)

Eftersom bilen vägde en hel del av allt inköpt vin (mer än 200 flaskor), stannade vi före Puttgarden och hällde ut allt ”gråvatten” – alltså disk- och tandborstvattnet som samlas i en tank.

Jag fick den stora äran att hälla ut allt svartvatten – alltså toainnehållet. Glurb, glurp, klimmpp sa det.

På väg till färjan i Puttgarden klagade vi våldsamt på den skumpiga, gamla håliga asfaltvägen.

– Men!
– Asså tyskar! Jag trodde det var ordning på dem!
– Huff, aj!
– Håll i hatten, nu kommer en bit grusväg!
– HUR kan de låta det se ut så här?
– Men kolla, där verkar det som om de ska bygga en ny väg.
– Ja se på fan.

En stund senare föll fjällen från våra ögon.

– Men herregud! De ska ju bygga en tunnel mellan Rødby och Puttgarden! utropade Lisa.
– Va?
– Tunnel!
– Tunnel?
– Här?
– Nej, längre fram!
– Men det blir ju en evighetslång tunnel eftersom färjan tar 45 minuter plus köande?
– NEJ! TIO MINUTER!

Kolla här var tunneln ska gå: den breda, ljusblåa biten i mitten av kartan.

Jag har i hela mitt liv åkt mellan Danmark och Tyskland här. Den invigdes i maj 1963 (ungefär när jag blev till), och eftersom mina föräldrar hade tio veckors sommarlov och massa pengar (att vara lärare förr i tiden var underbart), så åkte vi på bilsemestrar via just denna färja … ända tills jag blev sur tonåring ungefär 1982. Om någon säger Rødby, säger jag på uppstuds Puttgarden. Om Puttgarden nämns – i vilket sammanhang som helst – ställer jag mig i givakt och vrålar: ”Rødby!”

Den 18 km långa tunneln ska tydligen bli färdig om fyra år (2029), men alla slänger brasklappar omkring sig både vad gäller budget och invigningsår. Det ska bli både tåg- och biltunnel och den ska ligga 40 meter under havsytan för att inte störa havslevande kreatur. Obegripligt och imponerande ingenjörskonst, säger jag – som aldrig har åkt Eurotunneln (50 km) trots att den har funnits i över 30 år.

Uppiggade av denna tunnelnyhet (asså TIIIIO MINUUTER!!!) körde vi på färjan för kanske sista gången.

Lisa installerade som vanligt p-skivan trots att vi ju befann oss på en färja. ”Man kan aldrig veta och det är bra att ha rutinen i ryggmärgen och korven den har två!”

På färjan åt vi traditionsenligt pommes. (Himla makter vad det är gott. Kommer man att kunna köpa påmmfritt i tunneln? Näpp.)

Nånstans där under finns lite protein också. Kolla vad många salladsblad!

Efter några kringelikrokar fylldes både Jespers och Lisas respektive lägenhet av vinlådor, medan mina får ligga till sig hemma hos Lisas mamma.

Här är mina 54 flaskor. Huuuur ska jag forsla dem Lund–Eskilstuna?

Sådärja!

Här kommer några bra råd om ni vill göra en liknande resa!

Kolla husbilen jähättenoga om ni hyr en. Ta gärna en provtur runt kvarteret så att ni hör och känner om det saknas gummilister här och där.
Planera inte supernoga, utan ta er till olika ställen lite hipp som happ med hjälp av en app som listar bra parkeringsställen. (Det finns många.
Prioritera parkeringsställen som har eluttag till husbilar och toaletter till människor.
Prioritera vingårdar med restaurang och övernattningsmöjlighet.
Packa husbilskylen och dito -frysen med reservmat som kan ätas så att ni slipper Serways på Autobahn.
Följ med i Autobahnappen/Google maps så att ni hela tiden hänger med i alla varningar om Stau (stillastående trafik) och leds ut på landet. Ja, vägarna var för smala för oss egentligen, men vi såg så många underbara byar.
Åk i oktober. Undvik Oktoberfestplatser och undvik tyska skolbarnens oktoberlov (oklart när det var) och undvik för jösse namn semestertider.
Ta fram parlören ur nån flyttkartong och plugga in användbara fraser. Även om ni inte förstår svaret som studsar emot er, har ni visar god vilja och fått pluspoäng.
Bit ihop och betala den svindyra överresan på Öresundsbron.
Packa favoritkläderna! (Jesper gick omkring och såg ut som en helt vanligt karl, jag såg ut som om jag var på väg till basketträning och Lisa kunde ha slunkit in på vilken bal som helst i sina fantastiska 50-talsklänningar.)
Ta med papper och penna och anteckna hela tiden. Man glömmer så fort!
Res gärna med polare som har en avslappnad inställning till pengar. ”Det jämnar ut sig” sa vi 317 gånger. Och det gjorde det!

Jag samlade ihop alla broschyrer och vinlistor samt kartor och kvitton.

– Skarunte köpa en husbil? säger mången läsare till mig nu.
– Aldrig i livet. Jag ska hyra!

(Men jag ska kolla listerna först.)

12 kommentarer

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Husbilsresan: Kallstadt–Hamburg

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2025 13:16

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6 & dag 7 & dag 8.)

Vi i husbilen vaknade tidigt på gården vid vinhuset Henninger, för vi sov i en bastu.

– Luft, Luft, es gibt kein Luft! tjoade jag precis som två damer i en tågkupé på min tågluff 1986.
– Ut! vrålade svettiga Lisa.
– Va? sa Jesper sömndrucket.

Ute var det blott 5 °C, så vi blev snabbt avkylda och glada. Precis då kom vår vinbonde Rüdiger med allt vin som vi köpte igår: 54 underbara flaskor för sammanlagt 3 000 kr. Han kunde inte sluta prata om Sverige, vinerna, vädret, resor, den romerska ruinen och så halade han fram en liter Glühwein ur innerfickan. På tyska förklarade han att vi behövde värma oss med denna trolldryck och att vi helt enkelt måste komma tillbaka.

– Och kör nu riktigt försiktigt på Autobahn, för det är en hemsk väg. Ja, verkligen hemsk. Hals- und Beinbruch.

Vi packade, fixade och donade, pratade länge med det tyska paret i husbilen bredvid oss, glömde en den mycket viktiga toanyckeln inne på just toan, gick in till till det idag väldigt mycket mindre stressade paret Henninger och bad om en extranyckel, lämnade tillbaka alla nycklar innan vi kom oss för att gå på nyss nämnda toa, försökte backa och trixa oss in till ett avlopp för att tömma ”gråvattnet” (disk- och duschvatten), men misslyckades – och kom sedan äntligen iväg mot Hamburg.

Efter blott någon kilometer tvärstannade vi på en bensinmack som hade snorbillig diesel. Samt en trasig betalningsmojäng, världens läbbigaste toa och tidernas absolut otrevligaste bensinstationsdam.

– Bitte Karte entnehmen! röt betalmojängen.
– Jag har redan tagit mitt kort.
– Bitte Karte entnehmen!
– Jag har knappat in koden och tagit kortet!
– Bitte Karte entnehmen!
– Quatsch! sa jag och gick istället in till otrevliga damen.

Dialogen med henne behöver inte återges här, för den ser precis likadan ut som mitt utbyte med betalmojängen.

Här står jag och undrar hur jag ska betala och vart mitt betalkort tog vägen, om vi nu kommer att hållas gisslan och hur i helskotta jag kunde bortprioritera toabesöket i morse pga. nyckeltrasslet.

Den svinkalla toan på bensinmacken var som en bunker med en decimetertjock dörr med glapp, pyttelite toapapper, plastmatta i träimitation, kallt vatten och tom tvålbehållare.

Men jag hade sällskap av en synnerligen snygg spindel, som trivdes bättre än jag i fukten.

När vi stod där på den billiga men otrevliga macken BRÖÖLTUTADE någon på oss från vägen. Vi hoppade högt och tittade förskrämt på varandra – men det var bara det tyska paret från parkeringen som vinkade adjö med glada miner.

Därefter inleddes maratonresan på 6–8 timmar: Autobahn, Autobahn, Autobahn … och massa Stau. (Alltså när trafiken står helt stilla eller går långsamt.) Men det mest minnesvärda är ändå de sanslöst vackra höstfärgerna som naturen erbjöd – som svårligen fotograferas när husbilen far fram i 130.

Så då tog jag bild av en liknande färgprakt: toaletterna.

Vi stannade flera gånger på rastplatser som var kopior av varandra; det verkar som om mat- och toaplejset Serways har något slags monopol. Det funkar nog bra, men ooooooooh så trist det är med samma currywurst om och om igen. (Lisa och Jesper är currywurstfantaster, så de led inte alls.)

När vi efter ett sådant stopp skulle in i husbilen, fick jag inte ner dragkedjan till fickan med bilnyckeln.

– Déjà vu! sa jag. Jag kan inte öppna fickan!
– Nämen? Igen? sa Lisa, som har hört mig berätta om när samma sak hände för ett par år sedan och 112 blev inblandat.
– Ja, kolla!

Vi slet och drog i fickan ett tag. Eftersom det var kallt ute, tryckte jag på knapparna genom tyget så att vi i alla fall kunde sitta i värmen i husbilen. Vi fortsatte att slita och dra. Ingen hade sax eller tillräckligt hårda nypor för att slita sönder fleecetröjan som Hulken.

Såhär. Slita och dra, böja och bända. Och skrtjschhh – så öppnades fickan plötsligt av ingen anledning alls.

Jag körde och körde och Lisa läste kartan med hjälp av Google maps. En gång blev jag tutad på av en bil med antik husvagn; de blängde och pep sedan iväg och körde slalom mellan bilarna genom att byta fil varannan sekund. Några Teslor körde förbi i 300 knyck och massa helt vanliga fjesbilar körde om mig även när jag körde så fort att knogarna vitnade.

I realtid har Lisa fått rapporter och vägarbeten och trafikstockningar och blixtsnabba förslag på alternativ vägrutt. När vi var i närheten av Hannover, blev vi plötsligt omdirigerade till en absurt liten och vansinnigt kuperad väg med hårnålskurvor.

Inledningsvis såg vägen på kartan ut som ett Z.

Husbilen är verkligen inte en smärt liten folkabubbla, utan ett vägmonster. Men oh, så fantastiskt det var att få uppleva alla små tyska byar med gulliga hus och vackra höstlöv.

När jag fick möte, var halva bilen ute i spenaten.

I utkanten av Hamburg kom Lisa på att vi skulle övernatta på en närliggande restaurangparkering i en av byarna. Hon delegerade till mig att boka bord och parkeringsplats, och dokumenterade mig när jag talade tyska med tyskar som svarade på okänd rotvälska.

Trots min förtvivlade uppsyn här, lyckades jag göra mig förstådd.

Jag beställde något som jag tolkade som pyttipanna: Putenpfanne. Det var varm melon, varmt päron, varm kiwi, pastaskruvar, ~~kyckling~~, kalkon, grönsaker och friterade bananbitar.

Detta var näst sista dagen på vår resa. Imorrn kommer avslutningen och några rekommendationer om någon läsare skulle vilja genomföra ett liknande stolleprov!

Uppdatering: vi är inte kvar i Tyskland, vi har inte fastnat nånstans – jag har bara inte fått tummarna loss och placerat dem på tangentbordet. Återkommer så fort jag har föreläst färdigt om AI i Stockholm – hela den 21 okt!

9 kommentarer

Husbilsresan: Osthofen

Husbilsresan: Osthofen

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2025 08:11

(Länk till dag 1 & dag 2.)

Hela söndagen tillbringade vi i Osthofen, en liten vinby med 10 000 invånare, tre skolor och fyra kyrkor samt otalet vingårdar. På Grittmans vingård (där vi sov inatt och åt mat igår) köpte vi massa vin och gav Anette lite prinsesstårta, och sedan körde vi några hundra meter för att parkera på en annan vingård.

– Vi ska bara chilla idag! sa födelsedagsbarnet Lisa med tårta i munnen.
– Då passar jag på att springa en runda, sa Jesper.

Hmmmm. Sitta stilla och chilla är jag kass på. Springa en runda kan jag inte med kryckorna, tänkte jag. Men ålrajt, läsa en bok och mysa blir bra. Under täcket kanske. Myys, chill-chill! Koka lite te, läääääsa.

[konstpaus]

Fem timmar senare hade vi gått en promenad runt hela Osthofen, klättrat över en mur in i en judisk ~~kyrkogård~~ begravningsplats, ätit Schnitzel respektive ”Omas Rinderschmorbraten mit Apfel-Rotkohl, Knöpfle und Kräftiger Soße”, druckit två glas vin och smofsat i oss en delikat efterrätt på Zum Weißen Roß.

Bilden kommer från restaurangens sajt, men är tagen från exakt det ställe där vi satt. Det var fullsatt trots att restaurangen egentligen skulle vara stängd för lunchpaus när vi kom. ”Äsch, kocken lagar gärna mat till er” sa kyparen.

Maten var brun, smaken var ”mat”, men på något sätt var det ändå det godaste jag har ätit på bra länge. Rödkålen där på vänstra tallriken sköt mig rakt in i dåtiden: julafton 1978 ungefär.

När jag sa att Lisa fyllde år, kom fyra glas bubbel in med raketfart. Det fjärde glaset svepte kyparen snabbt samtidigt som han gratulerade oss allihop till födelsedag, resa samt val av restaurang (tack Anette!) och sällskap.

Ute på gatan igen ramlade vi rakt in i en port med vinautomat. Där stod vi säkert i tio minuter och försökte köpa en flaska bara för att få se den trilla ner utan att gå sönder.

Men ack. Vi kunde inte bevisa att vi var 18 år fyllda pga. ickekompatibla legitimationer, så vi fick lulla vidare.

Att gå med kryckor är som ni kanske vet en konst. Att gå 11 000 steg med kryckor var görligt, men besvärligt och tråkigt, fast då såg vi till att gå på intressanta ställen som t.ex. en judisk kyrkogård.

Även här finns de fascinerande sladdhärvorna som vi nästan bara kan se på ett ställe i Sverige: Centralen i Stockholm.

Det var väldigt slitet på sina ställen inne i byn. Och lite spökligt öde.

Så fascinerande: massa gamla cigarrettautomater på de gamla huskropparna!

Överallt finns spår av forna tiders hemskheter; på gravstenarna såg vi några där ”död” & datum var ersatt av ”mördad” & namn på ett förintelseläger. ”Ermordet in Auschwitz.”

Dessa ”snubbelstenar” är så vackra i sin enkelhet.

Namn på personer som fördes bort från huset där de bodde – placerade precis vid entrédörren.

Nu har jag precis upptäckt något underligt. Jag tog en bild på stationsskylten för att den såg så ämlig och sliten ut. När vi kom hem till husbilen och läste på lite med om Osthofen visade det sig att där, bakom skylten, ligger ett f.d. koncentrationsläger.

11 kommentarer