Hoppa till innehåll

Etikett: barnbarn

En liten barnrapport

Under sommaren utökades familjen med två småttingar, aka barnbarn: en halvskånska som föddes i juni och en halvspanjorska som föddes i augusti. Under en vecka i september var alla på plats hemma i Gula huset, och vi upplevde det för oss så bekanta blöjbytesflödet, kräkfläckar på axlarna, högar med ren och smutsig tvätt samt en farlig massa prylar som bara plötsligt står i vägen.

Modern bildbarnstol som bara knäpps fast, en barnvagninsats köpt på loppis samt en gammal tvättkorg som nu är barnsäng.
Våra barn (de vuxna på bilden) och deras respektive döttrar, även om den lilla (nr 2) här bärs omkring av sin morbror, som har sin egen bebis (nr 1) i sele på magen.

Vid ett tillfälle gick de unga mödrarna och lade sig att vila. Under tiden lagade vi mat, men med panikutryckningar pga.

  • kaskadkräk
  • bajskatastrof med läckage
  • grannens katt med hela ansiktet inne i den dyra asken med Bregott
  • paketleverans vid dörren
  • en kraschad porslinskanna med efterföljande dammsugning
  • speakersamtal på högsta volym med gammelfarmor
  • två kraschade vinglas med efterföljande dammsugning.

Både den djefla mannen (DDM) och jag skakade på huvudet och suckade lyckligt att ”det är ju så här det ska vara”. Och så påmindes jag om hur det var en gång 2001.

Vi hade då blott fyra barn och en mobiltelefon. DDM satt på ett annalkande tåg med känd ankomsttid, medan jag bytte om för 90 minuters basketträning. Jag sa till barnen, som då var 1,4, 7 och 9 år gamla:

– Nu åker jag till basketen. Pappa kommer om ungefär 15 minuter, så ni är bara ensamma en liten stund. Ettåringen sover redan, och ni andra kan titta på Lejonkungen tills pappa kommer.
– Okej, sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa, sa den fåordige Fyraåringen.
– Ring om det är nåt! Mobiltelefonens nummer står på kylskåpet bredvid vanliga telefonen på väggen.
– Okej! sa de förnuftiga äldsta två.
– Jag ska bajsa nu, sa Fyraåringen – som heter Oskar och har okejat att han heter så här och nu.

En sån här samsades vi om.

Jag tränade i mina 90 minuter och tänkte inte för en sekund på de fyra barnen som ju var trygga med sin fader. Men när jag svettig och glad tog fram mobiltelefonen, hade jag 26 missade samtal från hemnumret …

– HALLÅ! VAD HAR HÄNT? tjoade jag i mobilen när Nioåringen hade svarat med hela sitt namn.
– Oskars ben är förlamade. Vi har försökt ringa.
– Men pappa kan vä…
– Pappa har inte kommit hem.

Vad vi inte visste, och vad DDM heller inte kunde förmedla eftersom han inte hade någon mobil, var att tåget hade fastnat i Katrineholm. Naturligtvis kunde han ju ha bett att få låna någons mobiltelefon och ringt, men han tänkte väl på andra saker.

– MEN VARFÖR … HUR … VAD HAR HÄNT?
– Oskar bajsade, men sedan fick vi inte torka honom i rumpan.
– Ojojoj.
– Så då satt han kvar på toan tills fötterna somnade.
– Stackars Oskar.
– Så då ville han stå upp, men då trillade han omkull för att hela benen hade somnat.
– Trillade han … med bajs i rumpan?
– Ja, för vi fick inte torka ju.
– Men varför kan han inte stå upp nu?
– För att benen sover.
– Fortfarande?
– Ja, han trillade nyss.
– Satt han på toa ända till nu?
– Ja. Det är nog rekord i sittapåtoa. Guinness Book of World Records kanske …
– [duns!] HALLLÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!

Och då kom DDM hem.

Slutet gott, allting gott – men jag åkte aldrig iväg på samma sätt så länge de minsta barnen inte kunde torka rumpan själva. (Oskar återfick benfunktionen när han väl hade blivit torkad av sin ömme fader.)

Share
10 kommentarer

Hotellrapport!

SOOOM ni har väntat på äggrörerapporter! Ni har längtat, ni har saknat, ni har undrat hur det egentligen står till på äggrörefronten i den Bergmanska livet!

Nu har jag med den djefla mannen bott på ”fulhotellet” i Lund. (Vi säger så för att det ju är fulare än de allra fulaste husen vi har skådat. På insidan är allt supermodernt och jättetrist, men hissdörrarna är mycket effektiva.) Äggröran kommer sist i denna rapport, för först måste jag beskriva ett mycket annorlunda och oförklarligt hotellbäddande.

Underlakanet ligger alltså dubbelvikt, och är bara instoppat vi fotänden.
Vid huvudänden låg det så här. Jag har aldrig förr skådat något så oinstoppat underlakan!
Efter städningen den andra dagen låg det gröna (lite läbbiga) överkastet nästan på mäklarvis nonchalant slängt över en stol och sängarna såg ut att vara bäddade av mig 1971.

Vi påtalade detta snällt och väluppfostrat för personalen vid utcheckningen, noga med att inte var gnöliga. De såg förvånade ut och bad om ursäkt, så det handlar nog inte om någon tidsbesparingsbäddning.

Men nu till frukosten! Som var full av volleybolllandslagsspelare! Överallt gick de på lite stela ben i plasttofflor och åt som vargar. (I mitt nästa liv ska jag spela i något slags landslag – redan nu vet jag ju hur går på stela ben i plasttofflor och hur man äter som en varg.)

Denna oerhört väluppfostrade spelare svarade på våra tusen nyfikna frågor, men var samtidigt intresserad av hur vi hade hamnat i Lund. (”Vi hälsar på vårt första barnbarn”, sa vi stolt.)

Jag spionerade på spelarna, samtidigt som jag förstrött skar i en croissant.

Som var byggd som en fralla! Det fanns inte en tillstymmelse till fras eller flagor!

Och nu till äggröran. För den var inte bara fadd och torr, utan på samma gång vattnig som en skogsmosse i mars!

Örk! (Men det var bra bacon.)

Jag ska dock inte klaga – att bo på hotell är fortfarande en av mina favoritsysselsättningar. Och att på kuppen få något att skriva om, är tacknämligt!

Jag är en glad farmor på vift!
Share
27 kommentarer