Ibland finns inte tiden för att ens blogga ”översvämning i källaren” eller ”träningsvärk i ryggen” eller ”jag måste faktiskt ha hjälp med kakelugnen”.
Men plötsligt blev det den 6 augusti, och det är väl en lagom bra dag att hoppa på blogghästen igen. Jag tar det i kronologisk ordning …
1. Väl hemkommen från Skottland hade jag tusen miljoner barn och barnbarn i huset – full fart och jättekul, så då blev jag förstås sjuk. Eller … vi blev sjuka allihop. Kräket stod som spön i backen och precis som det alltid blir när sjukan sätter klorna i oss (exakt samma förlopp som i våras), försökte vi hitta anledningar och lösningar samt utföra smittspårning i jakt på patient noll. Resultat: noll. Det fanns ingen rimlig anledning att någon blev sjuk.
2. Jag beställde tid för ben-massage i förhoppning om att få bättre rörlighet i knävlarna. ”Kommer inte på fråga”, sa massören, kiropraktorn, naprapaten, osteopaten eller fysioterapeuten (han hade många titlar) och beordrade mig att styrketräna. Inne i gymmet fick jag (som vanligt) massa beröm för att jag är så stark överallt – utom just i lårmusklerna.
3. Jag fick massa gamla impregnerade plank och betongklumpar gratis, som jag ska göra nåt vettigt av. Lekstuga? Staket? Ramp till barnvagnar?
4. Jag fick följa med Trettioåringen, spanjoren och barnbarn M. till Arkitekt-Dejvids hus Svarte, som ligger vid havet strax öster om Ystad. Just då beslutade sig vädret för att vara medelhavsvarmt så att vi blev alldeles yra av sommarlycka i en hel vecka.
5. För fyra år sedan berättade jag om hur Orangeluvan och jag hade planer på att vår pappa skulle få delta i pingis-SM. Trots alzheimerdiagnosen tränade han nämligen en eller två gånger i veckan – men av detta blev tyvärr intet. Sedan drygt ett år är han på ett boende ganska nära mig i Eskilstuna, och av SM-satsningen blev inte ens en tummetott.
Ni som har upplevt en nära anhörigs resa in i alzheimerdimman vet hur vidrigt det är. Men. Pappa har det jättebra. Han läser DN i flera timmar varje dag, lyssnar på Beatles, spelar Wordfeud med oss – och när vi kommer på besök blir han lika överväldigad och sprittande glad varenda gång. Allt från före ungefär 1980 mins han glasklart och sin doktorsavhandling från 1971 kan han fortfarande föreläsa om utan avbrott i säkert en timme.
6. Att Olle stupade för drygt ett och ett halvt år sedan tynger mig fortfarande. Inget är normalt, allt är konstigt och besvärligt. Att inte få berätta för honom om den döda kakelugnen och den krånglande bilen samt massa tekniska bekymmer inte bara sorgligt utan jävligt irriterande. Men minnena är ju förstås fantastiska.
7. Och väldigt ofta händer nåt kul, och då känns det bättre en stund.
22 kommentarer
