Hoppa till innehåll

Etikett: bilfärd

Husbilsresan: vad är Kallstadt?

(Länk till dag 1 & dag 2 & dag 3 & dag 4 & dag 5 & dag 6.) 

Vi vaknade i ett strålande solsken och kalla fötter – det var underligt kallt ute. Eller inne? Nåja, det visade sig att husbilens elpåfyllning inte alls hade funkat. Precis som med batterinivån på mobilen och datorn, skapas en smula elhunger när procenten går under 30. Men vi hade ju annat för oss: Lisa ville ha en viss vinkartong med hus på, jag ville ha kaffe och Jesper ville hämta vinet som vi bokade igår.

Schwopp, sa det så var allt fixat eftersom mina ungdomar här är driftiga, snabba i tanken och relativt obekymrade. Utom när det gäller kaffet dårå, för utan el bryggs inget alienkaffe. Det roligaste var när Lisa med sina nya fransk-kunskaper lite på skoj bad om notan när vi skulle betala våra beställda viner.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa stolt med hög röst.

Alla ryckte till. Vinhusägaren tittade oroligt på henne.

– L’addition s’il vous plaît! sa Lisa lika glatt än en gång.
– Was sagt sie? sa vinhusägaren till en annan kund på tyska, så fransk han var.
– Vielleicht möchte sie, dass wir zuhören? svarade den schweiziske kunden.

Det visade sig då att Lisa inte alls med hög röst hade bett om notan, utan istället bett alla om uppmärksamheten:

– Attention s’il vous plaît!

En stund senare klappade vi husbilen medhårs, silvertejpade den läckande dörren och satte iväg.

Vi begav oss norrut (utan att nudda Strasbourg) på minst sagt bedrövliga vägar. Jag tittade i sidospeglarna relativt ofta för att konstatera att jodå, jag höll mig inom linjerna med åtminstone 2 cm marginal.

Och vips, befann vi oss i en för mig helt okända staden Kallstadt.

– Kallstadt? Menar du Karlsruhe? sa jag till den fortfarande ytterst kompetenta kartläsaren Lisa.
– Nej, Kallstadt.
– Karlstadt?
– Kallstadt.
– Hmmmm.

Det visade sig att Kallstadt (varifrån Trumpens släkt kommer) var ännu en i våra ögon öde stad. Färgglada hus, många namn och skyltar, elstolpar med tillhörande ledningar och … inte mycket mer. Jo, det förstås var kallt också: 9 °C.

Rosa, grönt, orange-gult och brunt! Yeah!
Nämen kolla där kommer en bil!
– Weingut! Här kan vi ju prova vin! Kom! Vaffan är det som säljs? Quitten? Googla!

Det visade sig att vinfamiljen Koch förstås sålde kvitten. Men att åldermannen Rüdiger Koch ju främst sålde de godaste viner vi nånsin har smakat på. (Men det visste vi ju inte än.)

Vi stövlade in på gården utan någon som helst känsla för lugn och ro eller hänsyn.
– Hallåååååå!
– Tjoho!
– Tittuuut!
– Hallo!

Som ni såg i gårdagens inlägg finns det fläskiga ställen som säljer vin. Men så finns det ställen som Rüdigers hem. Ofläskiga, oputsade, stökiga och allmänt underbara.

Här gick vi in!

Vinmannen Rüdiger släppte in oss med armbågen och tyckte nog faktiskt att vi var ena tramspellar som kom här och kom ganska sent en torsdageftermiddag.

Här satt vi i Rüdigers sparsmakade köksavdelning och smakade på viner.
Men plötsligt blev vår bäste vinvän väldigt vän till sinnet. Vi älskade nämligen hans viner mer än alla andra viner på vår resa.

Vingården Koch var för fyra generationer sedan blott på 500 hektar, numera är den tre gånger större och allt går så bra, för den femte generationen – Rüdigers dotter – står i kulisserna och är beredd att ta över. Och om man vill köpa online, så skickar Rüdiger så himla gärna ända till Sverige. (Han hade aldrig tidigare träffat en svensk.) Vinerna var så goda att jag till och med smakade på ett rosévin – och det gör jag ALDRIG i vanliga fall.

Men herregud, karln tar bara emot betalning i kontanter så vi blev tvungna att ta ut svindyra pengar på en jädra bankomat!

Sedan gick vi till vår parkerings-vingård och testade viner även där. Men huuuuu, så stressigt det var. Ägarna hade två skällande hundar och ett högt, jättestängt staket samt ringklocka. Vi sa förlåt och ursäkta, och parerade mellan de skällande hundarna och viskade försiktigt: ”Går det bra att smaka?”

Det gick bra. Men mannen svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, gick ut och pratade med sin fru, svarade i telefon igen, ropade på sin fru, hällde upp ett vin, sneglade på sina många priser som var uppsatta på väggen och vinkade in sin fru.

– Jawohl, jawohl.

Så kom hustrun och var lika stressad hon. Inte ägnade hon oss en blick, men hon svarade i telefon, flackade med blicken, svettades, svarade i telefon igen och rusade sedan ut till de skällande hundarna och den plingande porten.

– Jawohl, jawohl.

Lättade begav vi oss en stund senare mot husbilen för att vila innan vi skulle gå ut och leta efter kvällsmat. Efter tre minuters vila ropade Lisa:

– Herreguuuud! En romersk ruin ligger bara 300 meter härifrån!
– Romersk vaddå?
– Ruin! Vi måste dit! Nuuuu!

Det visade sig – helt galet – att den romerska ruinen (Römisches weingut Weilberg) just denna kväll var proppfull med mat, människor, vin, kockar och skrål samt fröjd och gamman. Allt var fullkomligt underbart och alla kontanter som vi nyss tog ut för att betala vin med, for all världens väg in i den romerska ruinens rödvin och maträtter.

Jag åt spenatbollar medan Lisa och Jesper moffade i sig varsin Schweinshaxe.
För nästan 2000 år sedan låg obegripligt nog ett stort romerskt lantgods här. Den gigantiska byggnaden hade flera våningar, salar och gårdar och var(redan då) ett centrum för vinodling.

Skylten ovan är naturligtvis skriven på blott två språk: tyska och latin. En fiktiv romare som heter Septimius Romulus Victor talar till oss från dåtiden, liksom. Fast egentligen talar han ju till oss från nutiden eftersom det blir en logisk kullerbytta när han … ja, ni fattar.

”Föreställ er taket som sträcker sig mot skogen, pelare som bär upp gården och salar som är fyllda av liv. När ni vandrar bland ruinerna kan ni i tanken höja ett glas vin från Weilberg och njuta av samma utsikt över landskapet som vi gjorde.”

Ibland tar min mobilkamera riktigt bra bilder!

Mätta och glada rultade vi hem till husbilen. Jag duschade varmt för första gången på en vecka och en stor Toblerone trollades fram som efterrätt, som intogs i pyjamas. Men vad saknades månne?

Ett besök i en vinautomat.

När köpte ni senast vin i pyjamas?

Imorrn ska vi se om vi kanske orkar köra vår baktunga husbil på detta vis hela vägen Kallstadt–Hamburg.

Nej, vi ska inte besöka en djurpark.

Just det!
Vad är Kallstadt? Jo, Trumpenfamiljens tyska ursprungsstad. (Det talar man inte om här.)

Share
9 kommentarer

Skottland dag 5: lutande slott, lutande rum och några skrev

Vi vaknade – helt olikt gårdagen – på Fyne Glamping till ett hällande regn, kalla tår och frusna örsnibbar samt en frukost bestående av marsmallowfluffigt bröd, ostskiva och en brun gegga som smakade förvånansvärt mycket som bostongurka.

Där ute i regnet på den lilla verandan ligger våra baddräkter – blötare än när vi klev upp ur sjön.

Första stoppet för dagen var slottet i Inveraray, där Skottens syster jobbar och har makt över fribiljetters utdelande. Slottets ytbeläggning, som på nära håll är obegripligt ful och skrovlig (som kass frigolit), heter harling och är grovt kalkbruk med småsten i. Jättefult – men det funkar perfekt i det skotska klimatet.

Så tokigt. Det ser för det första ut som ett Legoslott, för det andra som om det lutar.
I slottsentrén fanns fler gevär och huggvapen av olika slag än jag någonsin har sett på ett ställe samtidigt. Och detta är bara en av fyra behängda väggar! (Zooma gärna.)
Slottet påminde lite om Hallwylska palatset i Stockholm, men tavlorna var bra mycket mer fixerade på 1) manliga skrev 2) gevär utgående från skrev.
Min favoritdetalj var en lönndörr placerad i ett hörn. Sånt vill jag bygga hemma!

Sedan åkte vi fel och i regn och halkade ut på vägrenen och tog omvägar och irrade lite hit och dit (som vanligt med andra ord), tills vi befann oss i Glencoe Visitor Centre. Där byggde National Trust sommaren 2021 en rekonstruktion av ett hus – turf‑and‑creel – från 1600-talet. De reste bostaden med gamla verktyg, gamla material och uråldriga byggtekniker tillsammans med forskare och skolungdomar från trakten, och är helt fantastiskt!

Det spöregnade och var kallt, så vi fick nästan känna på hur det var att bo i norra Skottland för drygt 400 år sedan.

Vid samma tid byggdes slottet i Versailles. Ah well. [CC BY-SA 3.0]
Vi var ju på väg till Acharacle, vilket är lite som att åka från Jönköping till sydspetsen på Öland, fast på vägar som påminner om Norges värsta serpentinsträckor. Efter att ha fått åka ännu fler omvägar pga. en stor bilolycka, var vi framme vid en bilfärja som påminner om sådana som trafikerar Stockholms skärgård.

Och då drog ett ännu värre regnoväder in!

Vi tog till slut in på hotellet Loch Shiel i Acharacle, där tiden har stannat på ungefär 1975. Det är urmysigt om man jämför med alla opersonliga hotell som inte ger mig några som helst intryck annat än att kortnycklarna faktiskt inte är nycklar och jag ju vill ha en trekilosnyckel som man inte kan tappa bort. Heltäckningsmattorna här fyller nog 50 år, vilket kanske är mindre mysigt.

Spökar gör det visst också här. (Jag skulle verkligen bli glad om spöken fanns. Oj, vad jag skulle fråga dem om hur man stod ut med alla sorger och umbäranden förr.)
Här åt vi fish’n chips och fick så många bestick att det hade räckt till en femrättersmiddag.

När jag gick in i mitt hotellrum höll jag på att tappa balansen, och när jag ställde ner min rullväska flydde den raskt in i ett hörn. Jag tog fram mitt vattenpass och mätte upp 7°, vilket innebär att det skiljer nästan drygt en halvmeter i nivå om rummet är ca 5 meter långt. Jättekul!

Det sista vi gjorde denna långa dag var att traska upp till slottsruinen som en gång var Macdonaldklanens (Clanranald) hemvist: Castle Tioram. Skotten anade sina anfäders närvaro, Kicki fotograferade blommor och jag pratade med stenväggarna som har stått sedan slutet av 1200-talet.

Under Jakobitupproren 1715 brände Allan Macdonald of Clanranald ner slottet själv så att det inte skulle falla i händerna på fienden – alltså den brittiska kronan. Sedan dess står det så här! (Ja, det ser ju ut som om det fortfarande ryker.)

Men naturligtvis har vi även varit på puben och druckit öl (Tennant, för min favorit bland alla Doctor Who-skådespelare är David Tennant).

Jag såg fyra olika män med rejäla, brandgula gummistövlar i puben – här är två av dem. (Förmodligen var de fiskare, sa någon med kännarmin.)

Här kommer kartan som stämmer med dagens resa – förutom att vi även hann åka lite fel.

Vi åkte inte till Kinlochleven med flit, utan för att vi blev omdirigerade.

Imorron ska vi KANSKE ta oss an denna rutt:

Acharacle → Glenfinnan → Arisaig → Mallaig (färja) → Armadale (Skye)

Share
6 kommentarer