Tänk, va. I februari 2020 kunde jag åka till Lund när jag ville. Jag kunde plättlätt föreläsa på Grand Hotell för 300 personer, pussa folk på kinden (om jag ville, vilket jag inte alls ville) och jag var fågelfri som egenföretagare.
Nu är jag i Lund för första gången på två år, fjättrad vid en boja som heter ”adjunkt” och … allt är sig likt! Underbara Lund är fortfarande underbara Lund, om än med fler sparkcyklar än 2019. Här bor numera tre av barnen (nr 1, 4 och 5), nästan alla mina forna NE-kolleger, några barndomskompisar och barnens gudföräldrar och många fler (125 000 för att vara lite mer exakt). I varenda buske dyker en öppen champagneflaska upp, i varenda gathörn står en cykelpump (tack, min lånecykel har pyspunka) och solen strålar ikapp med studentorkestrarna.
För att ni ska förstå hur upptagen jag är, kan jag meddela att jag inte hann se mer än fyra minuter på gårdagens strålande fopollslandskamp när Sverige slog Spanien med 2-1. Det känns som att missa ett tåg, en Nobelfest eller att bara få äta chokladpralinen sist i en sjurättersmiddag.
Jag sover hos vår gode vän arkitekten David Sim, som vurmar för ”mjukare” städer. Mer människor och färre bilar, fler cyklar, massa parker och vilda blommor i alla upptänkliga jordplättar – mitt i storstan. Nyss åt vi frukost på hans trappa, där han glatt hejar på alla stressade stadsmänniskor.
När frukosten är uppäten, låter David spåren av den stå kvar ett bra tag.
Davids tankar om detta – att vara en ny sorts stadsbo – finns i den här boken, som förhoppningsvis snart kommer i svensk översättning.
Nu ska jag vingla iväg på cykeln hej vilt på smala, smala cykelbanor som ofta korsar biltrafikens vägar. Bäva månde lundaborna!
36 kommentarer