Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit
- konsthistoria
- dialektologi
- filmhistoria
- språkpolitik.
Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.
Kass distansundervisning. Jättekass.
Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!
De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.
Första exemplet.
Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:
- näsborrarna
- skulten
- datorskärmens baksida
- pannan.
Läraren sätter igång:
– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?
Tystnad.
– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …
Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.
Andra exemplet
Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.
– I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.
Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.
Tredje exemplet
Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.
Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.
Fjärde exemplet
En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.
Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:
– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.
Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:
– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.
Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.
– Den här bilden kan ni strunta i.
Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!
(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)
LOTTEN!!!
Du behövs i det svenska utbildningsväsendet, men inte som student. Ju.
EXAKT! JA! Ge mig en professorstjänst pronto!
Men nu har det kommit en ny Svenska skrivregler, i år. Och den tidigare kom år2017. Bara så att.
Näääääääääää. Fjärde upplagan av Svenska skrivregler kom … DAMN! Korrfel i filmen, där jag har skrivit 2016! Det var 2017! (Men femte är inte ens på ingång. Eller utgång.)
(Men jag är inte den som är den! Om det verkligen kom en femte upplaga 2021 och jag missade det, ska jag krypa barfota nerför Storforsen!)
20 mars 2021 skriver Liber att det kommit ’en ny, efterlängtad upplaga’ av Svenska skrivregler. Hur tolkar man det?
Tja, Lotten kanske inte längtade efter en ny upplaga, så då gäller det inte henne?
Liber har kanske varit in och ändrat något på sidan i mars 2021 och det registreras. Så tror man att hela sidan är tillkommen då. Men texten är från när senaste utgåvan av Svenska skrivregler kom ut, dvs. 2017.
Puh, bra utrett, AuL!
Tack, A u L. Datoranafalbetismen hos Liber lurades. Vilken otur att texten på sidan hakade på så att den annonserade en nya upplaga.
Och Lotten slipper frysa fötterna av sej i Storforsen.
Äsch vad dystert att de inte är bra! Jag har så rara föreläsare, väldigt olika och det tog ett tag att vänja sig vid deras egenheter, men det är nog bara en som faktiskt inte var särskilt bra. Men det känns synd att inte träffa dem och kursarna på riktigt (det är egentligen inte en distanskurs), föreläsarna är genuint sorgsna över alla studiebesök vi inte kan göra.
(Konsthistoria, har du hittat något kortare på distans, jag letar lite?)
Konsthistorian som jag gick: Uppsala universitet, men läraren satt på campus Gotland.
En grå dag, små regnskurar, lite uppehåll, vi gör en pliktpromenad, mera regn, plask plask. Lille Maken meckar i köket. Jag öppnar ett fönster och tittar ut längs den grå gatan. Det regnar. På trottoaren mittemot en anhopning av Big bags med byggavfall, bidrar knappast till mäklarnas säljande ord om ”attraktiv adress, eftersökt läge”. Jag andas in regnet. Runt hörnet kommer att litet gäng fjortisar, fnitter och skratt. ”Oh, ett paraply”, vilket jubel. Dom fiskar upp ett stort grönt paraply ur en av avfallspåsarna och fäller upp det. Lite skadat men alla fyra klämmer entusiastiskt in sej under det nyfunna regnskyddet och försvinner vidare ut i storstadsnatten under sitt portabla tak.
Men åh, Ökenråttan! Du har ju skrivit en hel novell i bara några meningar!
(Idag har jag bara gjort ingenting och skrivit sjuttifemtusen mejl. Inte skrivit en enda novell!)
Ja, verkligen! Det skapades bilder. Vi kände både stämningen och regndoften.
Poesi!
Parallellt med distansundervisning sker distansgudstjänster. En del församlingar satsar på zoom så att alla deltagare kan se varandra.
Mitt pastorat gör istället direktsända gudstjänster utan besökare. De finns på hemsidan och Facebook. (Ibland fuskas med förinspelade av olika anledningar. )
Jag tycker det går ganska bra. Men gillar inte när kameran (aka telefonen) är monterad så lågt att jag finner mig stå och huka lite för att titta in i den.
Sen har jag blivit lite bildkritisk: ” Varför låter de en sladd ligga och ringla sig på det där sättet?” Och samtidigt lite lycklig när någon vrider de vinklade mikrofonstativen så att de från kamerans synvinkel ser raka ut och dessutom placeras så att de sammanfaller med en annan lodrät linje.
Men att ha konfaträffar på zoom är inte lika kul som irl.
Vigslar har jag inte haft på länge. Men några dop där en del av församlingen befann sig på andra sidan kameran/telefonen. Samt någon enstaka begravningsgäst på distans.
Vi zoomade några stycken idag och jag blev helt tagen av den snygga ljussättningen hos en av deltagarna. Som en målning av Rembrandt. Hon såg dessutom otroligt fräsch ut. ”Äsch”, sa en annan kompis som jag talade med nyss om bland annat detta, ”filter, så klart”.
DET låter ju intressant. Och krångligt.
Karin: I Zoom kan man ställa in ”touch up my appearance” på olika nivåer. Maxnivå: målning av Rembrandt. Bara lite grann: ”nämen vad pigg du ser ut”.
Faran är ju förstås att när vi väl ses på riktigt, blir reaktionerna snarare ”men fan varu ser ut, vad har hänt?”.
Äh, så kommerejuinte bli alls!!
Vi kommer skria som åsnor ’guvaroligtattäntligenses’.
Jag är helt övertygad om att vi kan skilja på folk som ser ut som Rembrandt målat dem, och våra kära vänner. Längtan och förväntan under isolering är som hunger, en bra krydda.
Touch up my appearance – vilken grej! Kan man få en version som funkar även när man ger sig ut på stan? Snart kommer jag att släppas lös efter min andra vaccindos. Och min appearance är långt ifrån upptouchad.
Men Karin, du har åtminstone varit hos frisören under Corona-tiden. Själv ser jag ut som en blandning av sir Simon Rattle och Andy Warhol. Tacksam för att det fortfarande ’är mössväder.
Frisören?
Näe, inte frisören och inte någon annan fri heller.
Här ser vi ut som Plupp, och ser ut ungefär likadan också.
Heh, Ökenråttan, menar du den improviserade gårdsklippningen som min snälla frisör ordnade åt mig den … *kollar* … den 14 juni! Det börjar bli ett tag sedan och efter ett halvår som penntroll har jag numera en liten hästsvans. Hur har du lyckats hålla håret Andy Warhol-kort? Kökssaxen?
Inte kökssaxen. Det är så irriterande med hårstrån i maten. Så jag kapar fransarna med en filmklipparsax med hårdmetallinlägg som vi hittade efter förre invånaren.
Det blev hyfsat elegant. Men ansiktsbehåringen har jag inte gett mig på. Trots att jag har några ärvda Heljestrand rakknivar från Eskilstuna. Med tillhörande borste.
Dom är vassa, dom där. Riktiga Cut-Throats. Eller Cut-Lips.
Det är inte så kort, Karin, men eftersom jag, i likhet med Båsmor, har självlockigt hår så kryper det ju liksom ihop. Med frissans hjälp harjag hållit det i en disciplinerad frisyr och lagom slätt, men nu … Jag har själv hackat av lite då och då och det har det inte blivit bättre av. Jämmer.
Skogsgurra, du får gå till djuraffären eller veterinären och skaffa en hundtrimmer av god kvalitet för att sköta hårbestyren. Inget hår i maten ej heller skärsår runt hakan. Tystgående och långlivade, utbytbara skär av olika längd. Da shit, helt enkelt.
Mitt liv som hund – The sequel…
Groomen hälsar att rakknivar ska vara vassa, annars är man säker på att skära sig. Själv använder han helst hyvel eftersom det inte är det lättaste att hålla rakknivarna i skick.
Han har något liknande att säga om köksknivar förresten. Särskilt när jag försöker skala lök med en s k skalkniv.
Köksknivar! Detta ämne är jag nästan sämst på – i hela världen!
Brid, ett tips är att använda en stabil läderrem som man stryker fint polermedel på. Autosol, finns på mackar, funkar. Men det går säkert att hitta jättedyra smetar i hutlösaffärerna där den så kallade manligheten sitter i prislappen.
Skogsgurra: som den nätshop där han köpte en utmärkt rakborste för 150:- och konstaterade att det också fanns en för 500 000:- ?
Aha, banne mig om du inte pratar om en strigel, SG? Det satt en sådan läderbit på baksidan av stolarna hos barberaren. Proceduren började alltid med att barberaren striglade rakkniven två, tre gånger. Sen var den vass som en rakkniv. Man förstår att Sweeney Todd kunde göra som han gjorde. Strigling är en konst.
Till köksknivar använder man ett skärpstål av stål (!!). Ett par drag på stålet innan man sätter igång och trancherar, strimlar eller hackar gör susen. MEN man måste ha rätt vinkel, ungefär 23 grader, annars blir eggen felvinklad, slö och dum.
Bästa materialet till köksknivar är gammaldags kolstål. Det blir fläckigt och fult, men det gör då rakt ingenting, för eggen blir vass.
Få saker slöar en kniv som rått kött, särskilt om det är mycket fett i.. Jobbar man som styckare slipar man därför sin kniv ett par gånger om dagen. Sen skärpstålet, i ett i ett. En kniv håller i ungefär en månad, sen finns det inte mycket kvar av den. Men de allra bästa styckarna brukade använda knivar som de andra kasserat, med blad med en bredd på ungefär fem-sex millimeter. Men när de sen ger sig på en knubbig liten gris, ser det ut som att de skär i rumsvarmt smör.
Som mycket liten byting lärde jag mig slipa skrapor av Fassan. Eller fila då. Alltid engradig fil, alltid 23 graders vinkel, alltid två tag motvalls för att få bort graden som filning alltid ger. Fassans hemgjorda skrapor var vida överlägsna de skrapor man kunde köpa. De skrapade färgen, men skar aldrig ner i träet.
En avlång bit slipstål som var uppböjd i ändarna och fastskruvad på en bit rakt trä. Mycket enkelt, mycket funktionellt, mycket användbart.
Jag har fortfarande vackra trösklar i mitt hus, trösklar som Fassan skrapade rena från gammal fernissa och smuts med sina skrapor. Sen fernissade han tunt och omsorgsfullt, i många, många lager. De är fortfarande blanka och fina efter 32 år. Det var bland det sista han mäktade med att göra, innan cancern tog all kraft och ork. Självklart är hans skrapor fortfarande skärpta, i bästa skick.
I only say this once: Global.
En stor och en mindre.
Och flitig användning av V-format keramikbryne. Med två pinnar omlott.
Åh strigeln, var kan den vara, pappas strigel? Det var en hel ceremoni, rakandet, med rakborste, raktvål, rakkniv, ljummet vatten … och så en liten rakduk. Jag har kvar den rakduk som min mamma använde för att tala om för pappa att hon väntade barn (på den tiden uttryckte man sig med finess om sådana saker). Bild bifogas.
[…] I förra inlägget råkade jag nämna dessa mina bekymmer, och fick meddetsamma ta del av massa råd och erfarenheter! Yes! […]
Jamen nämen nu bidde det raskt ett knivigt inlägg skrivet: https://lotten.se/2021/04/knives-out-thungur-hnifur.html
Karin – berätta i nästa bås hur man använde rakduken i graviditetsrelaterade sammanhang!