Asså va.

Här går man omkring och tror att februari är kall, hemsk och bister – och så kommer april varje år och för en dialog med sig själv i ingen ordning alls.
– Tittut, här kommer våren och värmebö…
– MOAHAHAHAHAAA, här kommer lite snö så att ni alla förstår att uppskatta dagarna med sol och femton plusgrader.
– Ja, värme!
– NÄFÖRRESTEN nu tar vi lite SNÖÖÖÖÖ!
– Oooh, visst är det skönt med fågelkvitter och solsken?
– Jo. Men LITE MERA SNÖÖÖÖÖ nuuu!
– Ooch så smälter vi bort allt för att nu kommer ju vårblomm…
– Ojojojoj vad varmt.
– Nä nu tar vi FEM DAGAR MED MINUSGRADER på det!
– SOL!
Och så kommer besked om att kompisen S har gått i konkurs och att kompisen T ligger för döden samt att N:s två kusiner på olika sidor har halkat omkull och brutit varsitt skenben och att avlägsna men ändock släktingen F har åkt i finkan samt att polaren A har gått in i väggen.

Men det är ju då man måste lägga all tankemöda på helt andra ting – plånböcker! Min radiokollega J dunkade nämligen plötsligt upp den här tingesten på bordet när hon tömde sina fickor för att leta efter ett äpple.

– Vad … vad … vad är det där? sa jag och pekade med ett av nostalgichock darrande finger på det röda monstret.
– Ja. Jag får många frågor om den. Plånboken.
– Men …?
– Ja.
Att ha en plånbok är faktiskt lika fint som att fortfarande ha en bänk i skolan. En sån där som har lock och hur mycket utrymme som helst för massa pryttlar och saker och bänkpapper med tvättbjörnar på, samt massa suddskröfs i ett hörn.
Ack.

För blott nio år sedan investerade jag i en dyr plånbok i Spanien. Den var i äkta skinn och hade enormt mycket plats för massa medlemskort, visitkort, betalkort och … eh. Kvitton. Kvitton, kvitton och kvitton.

Min kompis K. har en egenhändigt tillverkad plånboksficka som agerar mobilfodral samtidigt. Inte ett kvitto så långt ögat når!

Så … i jakten på dåtiden, en skolbänk med suddskröfs, sidenrosett i håret, snedslitna träskor, en spansk plånbok, ungdomens källa och friska knän fann jag (tadaaaa) nyss nämnda blåa, spanska plånbok! Orörd sedan ett decennium och dammig som en hundraårig vinflaska låg den plötsligt där i en bokhylla … som jag rotar i dagligen.

Bibliotek, museum, Stadium, glass, apotek och hamburgare var tydligen mitt fokus. Well. Inte mycket har förändrats. Men det allra finaste lilla tidsdokumentet låg i myntfacket. Lo and behold! Fri internetuppkoppling på SJ:s tåg!


Så. Den där skolbänken kan jag nog glömma – men plånboksgömman var faktiskt en nästan lika stor upplevelse. Hm. Bäst jag lägger tillbaka allt i bokhyllan. Uppdatering kommer nog om några år; jag misstänker att min förvånade förtjusning över ”internet ombord” kommer att vara lika stor då.
Fotnot:
Plånbok heter inte plånbok för att den hade ett plån att tända tändstickor på, utan för att man i plånboken hade en liten bok med inhäftade plån för anteckningar, som kunde utplånas. Coolt va?