Jag är nu inne på min fjärde universitetskurs på ett år – på fyra olika lärosäten. Kurserna har i tur och ordning varit
- konsthistoria
- dialektologi
- filmhistoria
- språkpolitik.
Den digitala undervisningen är undermålig och kurslitteraturen är sömnpiller på sällan skådad nivå, medan tentorna och inlämningsuppgifterna är roliga. Att jag har mage att klaga på undervisningen i dessa coronatider beror på att det ju är ortsoberoende kurser; de har hållits digitalt i flera år. Lärarna har inte behövt ställa om som grundskole- och gymnasielärare, utan har haft distansundervisning sedan länge.
Kass distansundervisning. Jättekass.
Trots detta kan jag varmt rekommendera att ni alla pluggar som jag – hur vuxna eller upptagna eller bildade ni än är! Man känner sig om inte annat så oerhört upplyft när man blir godkänd!
De digitala föreläsningarna är olika utformade – och här kommer utan inbördes ordning fyra exempel.
Första exemplet.
Läraren filmar sin powerpointpresentation, som helt klart har minst tio år på nacken, och syns själv i en liten miniruta högst upp till höger. Läraren sitter gärna så nära skärmen att jag endast ser ett av följande element:
- näsborrarna
- skulten
- datorskärmens baksida
- pannan.
Läraren sätter igång:
– HOOOOOOST! HOOOOOOST! VälkomnHOSTa ska ni vara till dagens föreläs… ser ni mig? Hörs jag? Hm. Nävisstja, det är ju en inspelning. Anyhooooooooo. Nu ska vi se här. Har ni läst kapitel 6 & 7 i … blädder … blädder … blädder … boken?
Tystnad.
– Nähe. HOST! Men i alla fall. Inspelning, inspelning. Vi sätter igång! Redan 1823, nej, jag menar öööööööö. Öh. Oj, fel presentation. Vänta. Ska byta. Under tiden kan ni ju ta fram boken av Larsson. Nej, Persson menar jag. På nittonhundratrettitalet kunde vi alla som synes på den här bilden, hoppsan, fel bild. Den HÄR bilden … Som sagt, på artonhundratjugitalet kunde vi alla …
Den här läraren lät jag prata i bakgrunden medan jag snickrade eller motionscyklade.
Andra exemplet
Läraren tornar upp sig och täcker hela skärmen med en trollfrisyr och ett jultomteskägg. Man hur honom nynna. Plötsligt skallrar det till på en ohygglig nivå, såpass att trumhinnorna agerar spinnaker inne i örat.
– I will survaaaaajv, oj. Ja, ni förstår man måste sätta på inspelningen INNAN man kan visa sin presentation i det här verktyget, det är därför ni ser mig istället för presentationen just nu. Vissel vissel. Då sätter vi igång! Nu syns jag nästan inte! Ni ska veta att jag pga. pandemin inte är hemma, utan i vårt grannland och därför inte har tillgång till kurslitteraturen. Men jag kan den utantill. Särskilt den hääääär, som är en favorit sedan mitten på 1960-talet. Tryckår … 1941. Ja, det var bättre förr.
Han viftar glatt med kurslitteraturen som han ändå inte har, och fortsätter så under hela kursen. ”Den häääääär” säger han med boken i handen när han för tionde gången har förklarat att han inte har tillgång till kurslitteraturen. Till en av tentafrågorna måste jag citera ett litet häfte som gavs ut på 1930-talet. Detta lilla häfte har jag i min ägo, med en helt okänd människas namn i. Tack … hur nu detta kommer sig.
Tredje exemplet
Läraren sitter vid ett köksbord och filmar sig själv. Vi får höra kastrullskrammel i bakgrunden och se en hund som hoppar upp mot fönstret utanför huset. Läraren harklar sig mellan varje mening och slickar sig noggrant om läpparna ungefär två gånger per minut. Ändå är filmen så proffsigt redigerad att bilder hela tiden poppar upp ungefär som i Rapport på 90-talet.
Tack och lov fann jag just under dessa föreläsningar knappen som gör att man kan spela upp filmen på dubbel hastighet. Harklingarna hördes då bara om ett litet ”hr” och läppslicket försvann helt.
Fjärde exemplet
En ohyggligt välmeriterad och disputerad samt jättepublicerad universitetslärare med finfin titel visar upp sin ”alldeles nya” presentation, som innehåller både dingbats och screen-beans.
Den här föreläsningen börjar verkligen inte bra:
– Eeeeeeh. Va äre här. Klick klick klick. Mysko. Mmm.
Läraren (som vi inte ser) plockar nog upp en väska eller en påse, låter det som. Vi hör en svordom. Och ett mummel. Prassel. Sedan kommer ett jättekraftigt bett i ett äpple. Vi hör tuggande. Och med lite äpple kvar i munnen säger läraren:
– Nu har jag dragit ner min föreläsning på 100 minuter till 90. Jag ska … för … söka, försöka, ffff… att … snabba … på … lite. Eh.
Därefter räknade jag till 21 musklick. Jag hade behövt en knapp som spelade upp filmen i bra mycket mer än dubbel hastighet. Till slut sa läraren lugnt.
– Den här bilden kan ni strunta i.
Men här finns definitivt en bransch att ge sig huvudstupa in i. Nu ska jag spela in en tvåminutersföreläsning om konsten att göra perfekta punktlistor!
(Faktakoll: senaste ”Svenska skrivregler” utkom 2017, inte 2016 som jag skriver i filmsnutten ovan.)
36 kommentarer