Siste mars var min sista dag att vikariera på högskolan här i stan. Det var ju synd, eftersom adjunkteriet var oerhört tillfredsställande, roligt, allmänbildande och givande.
Corona ställde ju till det så att vi tyvärr inte fick hålla stora salsföreläsningar utan sitta i små lådor i Zoom – men vi försökte utnyttja de enorma, nybyggda lokalerna ändå. En gigantisk tentasal med alla tekniska finesser världen har skådat fick t.ex. agera inspelningsstudio.
Nu vidtar den gamla vanliga jakten på föreläsaruppdrag – fast inte på det gamla vanliga sättet eftersom corona sätter käppar i alla upptänkliga hjul. Sedan 1999 har jag arbetat med föreläsningsjobb och faktiskt haft precis lagom många. Att träffa massa människor var kul. Att få krångliga språkfrågor var fantastiskt! Att åka tåg till Malmö, Göteborg, Sollefteå, Stockholm och Kiruna samt allt däremellan var ju jätteroligt eftersom tågen alltid krånglade och allt var så äventyrligt! (Ni ser: jag har förlorat förståndet. Och tappat minnet.)
Men den stackars lilla bloggen som har farit lite illa och blivit styvmoderligt behandlad under dessa sex månader ska förstås få lite extra omvårdnad nu när studenterna inte längre behöver mina korrtecken, och jag inte måste sitta och fnittra med mina kolleger. Jag kommer att rapportera bra mycket mer om …
Och så ska jag råna en bank och bygga om vårt duschrum som har en handikapptoa och brun plastmatta från 1978! Adjunkt Bergman sadlar om!
Trevligt för båset att du kommer tebax, men kan du inte behålla den där toan, för tänk om det kommer nån som verkligen är handikappad på besök?
Utsvängda brallor kom tillbaks, så det kan nog bruna plastmattor också göra.
Utsvängda brallor och utslängda mattor. Själv hade jag glömt tekniken för att kasta bumerang, men sedan kom den tillbaks. Oj vad jag svamlar fast klockan bara är halv två på natten. Vad jag menar är nog bara lycka till trots Coronaläget med att hitta nya spännande uppdrag!
Påminner inte högskolan en aning om Hogwarts, fast i modern tappning? Trappor och gångar överallt!
Stilla veckan är det. På fettisdagen åt vi fettisdagsbullar med varm mjölk. På dymmelonsdan dymlade vi lite. På skärtorsdagen hade vi skära skjortor på oss och i dag, långfredag, blir det långkalsonger.
När barnen var små ville vi sätta dom in i lite biblisk historia, tillhör allmänbildningen och oumbärligt för t.ex. konsthistoriker. Vem vet vad de skulle bli senare i livet? När vi läste om Jesu lidande och död började dom förstås gråta så tårarna sprutade, lika mycket som när jägaren sköt Babars mamma. ’Men va dom var taskiga mot Jesus! Han hade ju inte gjort nåt. Han sa ju bara att han var deras kung.’ Mera tårfontäner. Ja, det var ett elände. Sen åt vi påskgodis.
HAHAHA! Jag ser Ökenråttan och Lille Maken, iklädda långkalsonger, toffla runt på det knarriga parkettgolvet.
– Har vi det långtråkigt nu? säger Lille Maken.
– Nej, tyvärr är detta ju riktigt kul, svarar Ökenråttan.
Förlåt oss. Vi dymlade inte. Men vi provade på att göra askar i måndags.
Fast egentligen var det vackra lådor i bok vi hade tänkt oss.
Men idag är det den långa fredens dag. Inte en enda höjd röst eller ögonbryn.
Askarna/lådorna ska nog bli av. I stilla veckan kom vi så långt att vi häpet tittade på en platta i fur med spår runt periferin. En sån där som Tore Wretman kallade ”Fyplatta” på den tiden som allt skulle serveras på planka.
Har man platta med blodränna runt så måste den förstås användas. Så vi ställde in den i ugnen och lade ett par stora potäter på. Efter en kvart började det ryka våldsamt ur ugnen. Så lärde vi oss att kådrik fur inte ska utsättas för temperaturer runt 200 C. Bok eller ek ska det nog vara.
Tjusig insida ändå- undrar om trapporna flyttar sig som på Hogwarts? Och Arkitekturupproret ska man nog ta med en liten nypa salt- fast åsikter får ju alla ha (och jag har åsikter om dem…).
Jag tycker som Ninja: Låt handikapptoan vara kvar till vidare. Precis vad jag behöver just nu. Jag har nämligen halkat på ett halkskydd som satt löst, störtat utför en trapp, med famnen full av gardiner, trasslat in mig och försökt komma loss i nedfarten, för att till sist inse att min enda räddning från att bryta nacken var att vända på klacken, böja knäna och skjuta ifrån. Jag damp ner på rumpan och det kändes som om jag blev en halvmeter kortare. Ont gör det, men såvitt jag förstår är det inte livshotande. Men en handikapptoalett skulle sitta fint!
Men håll inte på att gå i trappor på det däringa viset, Karin!!
Det verkar ju rent livsfarligt. Man måste vara livsvarlig i våran ålder.
Undrar hur det blir på Eskilstuna Högskola när alla studenter och övriga får röra sig fritt där och slå sig ner i alla sofforna på alla våningarna och prata, prata, prata. Föreställer mig att det blir en så stark ljudkakafoni att många kommer att gå med proppar i öronen. Eller har man redan i planeringsstadiet kommit underfund med hur ljudet kommer att bete sig? Ökenråttan – vad tror Lille Maken därom?
Det är precis detta vi också undrar över; om blott tio personer talar med varandra på bottenvåningen blir det hönsgård på alla plan. (Utom det översta, som faktiskt är inglasat.) Men hur i hela friden låter det med 200 eller 300 som snackar samtidigt?
I programmet för arkitekttävlingen hade man särskilt nämnt att man ville ha liv och rörelse i huset. (Hur skulle man ö.h.t kunnat undvika det i ett hus för studenter, kan man undra.) Och det intrycket blir det ju med en så öppen interiör. Men ljudet? Kunde ’den eldröda genomgående gummimattan’ kanske verka ljuddämpande? Fan tro’t. Ett danskt kontor var det som fick uppdraget att rita byggnaden.
Då undrar en lantis om det var samma danskar som ritade Electrum i Kista? Där är det också mycket öppna volymer. Och mycket glas/plast. Men inte så stimmigt som man skulle kunna hava trott.
Deciblarnas och örats egenskaper, där en tio gånger högre ljudeffekt upplevs av örat ungefär som en fördubbling, kan ha med saken att göra. Men som Berwaldhallen är det ju inte. Den verkar närmast döddämpad.
Ironin i att snubbla på ett lossnat halkskydd är svår att överträffa. Tag varning! Det räcker med en nyligen avliden 103-åring.
Säkta ett (nästan) seriöst inlägg. Jag ska bättra mig.
På promenaden igår passerade vi Berwaldhallen. En ung man kom flängande på cykel, parkerade och nalkades personalingången. Vi störtade förhoppningsfullt fram: ’Ska ni spela?’ Ja, dom skulle spela in ’Matteuspassionen – utan publik, sänds i teve i morron’. Vi berättade att vi just hade pratat om hur mycket vi saknat våra konserter i Berwaldhallen. Den unge mannen log vänligt, tackade och sa ’Vi har saknat er också. Det är inte samma sak att spela utan publik’.
Den unge mannen BORDE ha sagt:
– Jag anar att ni i kraft av ålder är vaccinerade, och tar på mitt ansvar att bjuda in er till salongen. Välkomna!
Man ska inte förutsätta att alla som nått mogen ålder har fått sina sprutor.
Nu har jag ju faktiskt noterat att den unge mannen på cykeln förmodade rätt när det gäller ÖR och LM, men i det som numera heter Region Örebro syns inga besked om besprutning i brevlåda eller mailbox.
Kanske vi får en dusch när bönderna ger sig ut på fälten med sina aggregat? Jag vet inte vad de har i tankarna. Men det känns inte så lockande. Någon nämnde flytjössel 🙁
Har ÖR och LM möjligen koll vilket medium som sänder Matteuspassionen?
Hmmm … Jag undrar om inte ÖR blandat ihop lökarna. Bachs Johannespassion sändes i P2 igår, typ direkt med Sveriges Radios symfoniorkester under Daniel Harding och med alldeles utmärkta solister. Går bra att lyssna på här.
Att de skulle spela in Matteuspassionen samtidigt låter osannolikt.
Ninja, annars kan du pröva med mediet Gunbritt. Skylt vid vägen mellan Stånga och Linde. Hon sänder säkert Matteuspassionen om man betalar tillräckligt bra.
Hopblandat, du har så rätt, Niklas. Det var Johannes och den skulle spelas i radio. Matteuspassionen är min favvo, så det var väl wishful thinking från min sida när jag blandade in den.
Jag skulle preciiis svara som Niklas här ovan angående Johannes! (Och i mitt frenetiska googlande lyckades jag hitta massa intressanta musiklänkar. Men nu ska här tillagas lamm.)
ÖR, igår kväll såg jag (och lyssnade förstås) på en jättefin Matteuspassion från Holland med Jos van Veldhoven och The Netherlands Bach Society. Rekommenderas!
Vi följde din rekommendation, Niklas. Jättebra. Fina röster och gamla instrument – det ger alltid lite extra krydda. Och di små gossarne med tårtpapper runt halsen. Bedårande.
I går såg/lyssnade vi då på Joahnnespassionen från Bachs kyrka i Leipzig, dirigent Karl Richter. Johannes är lite mesiga re än Matteus, men där var några partier med fyra tvärflöjter ocn även basarna fick komma till sin rätt. Mycket suggestivt.
Tack Niklas för länken till Matteuspassionen!
Den var mycket bra.
Det var alltså de fyra kontrabasarna som lade en botten av suggestiva dova hjärtslag i bakgrunden, där i Johannes passionen från Leipzig. Inte sångarbasarna; dom smälte helt in i den jättelika kören, utom lille Jesus, då förstås.
Beträffande holländarnas Matteuspassion vill Lille M ha till protokollet att han föredrar en alt framför en countertenor. Bara så.
Fast countertenoren sjöng då så vackert, så vackert där i Holland. Men ändå.
Altsångerska, alltså.
Alltsångerska – en sån där allroundartist som sjunger allt från Flottarkärlek till Dies irae?
Jag håller absolut med Lille Maken även om just den här näverluren (jag brukar kalla den där typen av övertonsfattig sång så) sjöng ovanligt vackert.
Lille M, den här inspelningen med Paul McCreesh har en kvinnlig alt. Mycket fin inspelning!
Vad kul med era insatta kommentarer om musiken!
Senare kommer ett inlägg om hur jag faktiskt ringde 112 …