Vi var fyra som gick ut på en skön promenad i den vårliga påsksolen. Det var Orangeluvan, grannen K. och lilla H. Stigarna var knotiga, lingonriset glittrade som snödroppar och fåglarna sjöng som tokiga. På de knoppande rapsfälten galopperade rådjur. Minsann klev inte herr och fru Gräsand omkring där. En gulfink gulsparv satt i ett dike och pratade med ett klementinskal medan 300 hundägare släpades runt av sina dreglande bestar. Videkissarna sträckte sig upp mot den klarblå himlen.
Plötsligt fick vi för oss att vi skulle springa en bit, K. och jag. Vi älgade iväg och efter kanske tio sekunder lät min mobil som en mistlur.
– DÖÖÖÖÖN! DÖÖÖÖÖN!!!
– Vad var det? sa K.
– Min mobil! Vad konstigt den lät! sa jag.
– Jättekonstigt, sa K.
Vi lufsade vidare. Mobilen surrade och burrade och darrade i min ficka. Eftersom basketbollen i vänsterhanden omöjliggjorde ficköppning under språng, lät jag det surra. När vi stannade, försökte jag intensivt öppna fickan, som helt hade gått i baklås.
– Pling pling surr surr, ringeliring, dingelidång, surr, tuuut! sa mobilen.
– Jag kan inte öppna fickan! fnittrade jag.
– Vänta, får jag testa sa K.
– Jag kan också försöka, sa lilla H.
– Gubbröra? sa Orangeluvan i sin mobil eftersom hon planerade kvällens meny.
Alla slet vi och drog i fickan och i blixtlåset, som åt upp mer och med av jackans tyg. När vi äntligen med gemensamma krafter lyckades riva upp blixtlåset, hade jag sju missade samtal och fem missade sms.
Men allra först … ett 20 sekunder långt samtal till … 112.
Av outgrundlig anledning (ja, det är ett slitet och alltför ofta använt uttryck – men synnerligen passande här och nu) hade min mobil, där den ju sedan nästan en halvtimme låg i inne i jackfickan, ringt till 112.
De missade samtalen var från alla som jag har listat som ”emergency contacts” i mobilen. Som alltså hade fått detta obehagliga sms med dingdång och tjut:
Eftersom jag inte hade svarat när mobilen fortfarande var inlåst i fickan, ringde alla igen och igen tills jag svarade och förklarade. Jag skrev även i vår gemensamma chattgrupp att jag var okej och att det var ett misstag och yada yada. Olle (den djefla mannen, aka DDM) fattade galoppen så snabbt att han omedelbart övergick till det tankespår som han före larmet ägnade sig åt: Kalle Moreus.
Detta fick Tjugoettåringen (Moa) att imponerande snabbt tillverka ett meme, som jag ska rama in och sätta upp nånstans.
Frågorna är tre:
Varför ringde telefonen upp 112? Sprang jag månne skumpigare än nånsin förr – såpass att mobilen ansåg att jag nog hade trillat utför ett stup och tuppat av?
Hur ofta händer detta stackarna på Larmcentralen? Väntar de med spänning och lyssnar på fickprassel och annat som tyder på feluppringning?
Helt på riktigt och inte alls en klintbergsk skröna är ju historien om Young Chin Paik och Heung Won Paik som på Centralen till damen i biljettluckan sa:
– Two tickets to Venice.
Men hamnade i Vännäs.
SvD 19 dec 1993.
Jag har även samlat på mig helt sanna historier om
tyskar som ska till Kiel men hamnar i Kil
sluddrande tonåringar som hamnar i fel stad när de ska till Lidköping eller Linköping
Tillbergabesökare som har köpt biljett ”till Berga”.
Här i familjen har vi tusen och en historier om hur Broder Jakob som liten palt skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Nu kallar vi alla felåkningar för ”resa till Svartöstan”. Den nuvarande Nittonåringen är vår mesta felåkare, som har hamnat på fel bussar som tagit henne till sjukhuset när hon skulle till skolan, och till Stockholm när hon bara skulle till Strängnäs – som ju ligger nästgårds.
Nu ska vi ju alla till mans åka tåg, sådär absurt mycket tåg som jag ju alltid har gjort. Och soooom jag har klagat över
förseningar
ersättningsbussar
obefintlig information
felaktig information
kass tågmat
ljummet te
trasig vagnlutningskorg
fan och hans moster.
Flygskammen har jag inte känt av en enda gång. Förrän nu. Oh, jag skäms så jag skäms och ska äta tångruskor i en vecka samt låta bli att duscha längre än fyra sekunder i taget och aldrig någonsin ska jag ens drömma om att tanka bilen. Ever.
Tidsbrist och den skrala kassan omöjliggjorde tågresa.
Fast just den här smidiga uppresan med liggplats hade faktiskt bara kostat mig 1 159 kr.
På torsdag flyger jag till Luleå. Och på lördag flyger jag hem igen. Så. Stegla mig, spotta på mig och dränk mig i tjära innan ni rullar mig i lånta, miljöcertifierade fjädrar!
Nu skulle jag kunna stånka och stöna över folk som är trista, men som tror att de är roliga och därför kliver upp på världens alla scener för att roa. Men, serni, det gör jag inte emedan jag har varit på en humoranalyserande tillställning som
var teoretisk
gav pedagogiska exempel
fick mig att skratta.
Föreläsaren hette Anders Lenhoff och tack vare honom förstår jag att de som tror att de är roliga de facto är det. Fast inte i just mina öron. (Ger jag honom härmed cred för något som jag naturligtvis har förstått själv för länge sedan? Javisst! Jag har spenderbyxorna på!)
Att de här människorna skrattar hysteriskt just nu, fastän den där uppe på scenen är jättetråkig med sina banaliteter och plattityder, beror på att de saknar mitt humorfilter som är kopplat till stigbygeln och hammaren.
Igår var jag på en (i mina öron) ganska trist tillställning i en för stor lokal med för många ensamma ståuppare. Inte nog med att jag var sur och kritisk – jag fick höra samma skämt som drogs under ”Comedy in the Dark” i torsdags. En av dem på scenen drog alltså exakt samma repliker med exakt samma ord och pauser ett dygn senare. Det blev inte roligare när ljuset var på.
När jag skulle krångla mig fram till skärp-estradörerna för att ge beröm, tacklades jag omkull av i runda slängar 37 mammor, pappor, släktingar och vänner som slog mig med rosor och tulpaner. (Jag lyckades faktiskt inte ta mig fram i gratulationskön utan vände mig om, välte fyra vinglas med ryggsäcken och tog mig ut i den ljumma natten istället.)
Jag har även sett bla bla bla med klagomål på publiken och annorlunda humdidum samt jättebra tiddelipom och tagit noggranna anteckningar och fotograferat massa underliga poser men … det tror jag att ni struntar blankt i.
Fast kom ihåg namnet Felicity Ward, för hon var fantastisk. (Här försöker hon sparka Johan Wester av scenen.)
Däremot är det väl ohyggligt intressant att jag hipp som happ satte mig på tåget till Köpenhamn för att …
… ta en öl med tre skrattande italienare?För att sedan sparka omkull 27 danska cyklar.*Liten jämförelse: så här funkar det med cyklarna i Lund. (Granska bilden.)
När det började ösregna på Strøget, tog jag skydd inne i Guinness World Records Museum och fick stå bredvid världens längsta man, lyssna på tjejen med störst afrohår och lära mig namnet på den man som kan knäppa upp flest bh:ar under en minut.
Hej på dej Dennis Storm, värst vad du var fingerfärdig.
Men framför allt fick jag se Mike Powell som 1991 hoppade 8,95 i längd och därmed slog Bob Beamons omöjliga rekord på 8,90.
Eller? Kan man avrunda uppåt lite om den gamla skylten på 8,90 är enklare att göra om till 8,96 istället för 8,95?
Ser ni de bleka benen i bildens överkant? De symboliserar Mike Powells ben. Som ju, som ni alla vet såg ut så här när han tog i rejält eftersom Carl Lewis flåsade honom i nacken: Fast på Guinness-museet i Köpenhamn ser han förstås ut så här:
Kanske är det en framtidsvision? Kommer den som någon gång hoppar 8,96 att se ut så här och landa precis så här rätvinkligt?
Och nu till dagens avslutande bildgåta.
Vad i hela friden har de placerat för metallpryl i trottoarerna i Lund?
*) Neeej. Jag sparkade inte omkull cyklarna i Köpenhamn. De hade lagt sig ner att vila helt frivilligt.
Jag åker tåg till västkusten idag. Eller åker och åker – vi står stilla i Töreboda just nu på grund av anledningar och orsaker. På tåget händer det inte mycket. Jo vänta, mannen bredvid mig torkar av sina halvmeterlånga skor ideligen. Han tar en servett och slickar på den, och så gnuggar han så att det gnisslar lite, lite.
Men nu ska jag berätta att inget har hänt idag. Först vaknade jag och sade gomorron till min sedan ett par dagar väldigt tystlåtna sängkamrat.
Som inte snarkar.
Sedan tassade jag ner till köket och konstaterade att några som inte lagade mat igår, nog somnade innan de hann städa färdigt. (Regeln lyder: de som lagar mat slipper städa.)
Jag gjorde havregrynsgröt i mikron, hällde på frysta bär som jag har köpt dyrt och alls inte plockat själv och satte mig ner för att kolla nyheterna.
Inget internet.
– Hallå? sa jag till routern, som blinkade slött med ett grönt öga.
Därefter klädde jag på mig, slängde ner diverse skrivregler i ryggan, letade fram en svart överdel som är väldigt proper ity ett propert plagg effektivt drar blickarna från den ickeexisterande frisyren och tonårsfinnen på hakan. Jag tog bussen till stationen, köpte värktabletter (knäna, de förbaskade knäna) och ställde mig att vänta på tåget. Iklädd varma, snygga pantalonger ovanpå de fina, randiga nylonstrumporna, härliga kängor, en rejäl vinterjacka som går nedanför rumpan och har en kapuschong så stor att ett mumintroll hade kunnat försvinna i den, var det alls inte så farligt trots ishavsvindarna.
– Ursäkta? hörde jag en mansröst säga. Ursäkta, är det härifrån tåget mot Katrineholm avgår?
– Eh, jo, ja just det. Öh … va … me…
Min tvekan och mitt mummel berodde på mannen klädsel. Som var helt fel!
Så här!
– Ja, du vet, man åker ju inte tåg så ofta.
Sa mannen som om någon hade ifrågasatt perrongfrågan och återvände till sitt ressällskap som …
… var klätt så här …
På tåget satte jag mig tillrätta och tänkte att bara man klär sig ordentligt, så fryser man inte. Å andra sidan behöver tydligen inte alla klä sig varmt. Mysko. Huga, usch, tänkte jag och njöt av min varma jacka och mina fina pantalo… Men? När blev det så här? Vad har jag på mig?
Sedan klev jag av för tågbyte i Katrineholm och där frös jag ihjäl eftersom ingen människa i världen överlever kylan som samlas just på perrongen i Katrineholm. När jag väl klev på tåget igen (återuppstånden), fann jag att det finns fler som trasslar med än det ena, än det andra.
Den här karln har pappershögar som ingen annan. De ligger i buntar i hans knä, de faller ur hans händer, de ligger på hatthyllan ovanför och de rinner som ormar ut på golvet. (Jag tjuvsneglade lite, och pappren handlar om försäkringsfrågor och juridik; det står omprövning, dom, kammarrätten och utfall här och där.)
Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.
Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads ”Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.
Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.
Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.
Mäh.
Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:
Enkelt? Pah.
Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):
1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?
2 Är Muhammed en gud?
3. Är plast ett grundämne?
4. Är house en musikstil?
5. Finns det sju världsdelar?
6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?
7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?
8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?
9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?
10. Rider man barbacka utan sadel?
11. Är katten ett rovdjur?
12. Kom bronsåldern före stenåldern?
13. Är en lungsäck en väska?
14. Var Picasso en uppfinnare?
15. Är 50 procent av 500 lika med 250?
Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.
Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.
Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:
Fel!
Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:
– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?
Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.
När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.
Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.
—– Ångerpaus ——
Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.
Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.
The action såg ut så här:
Radiopersonal i upplösningstillstånd.
—– Whiskypaus ——
Ack, den här bilden togs innan vi visste.
Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.
Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.
Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.
För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.
Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.
För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)
För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.
Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.
(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)
Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.
Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?
Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?
Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)
Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:
– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.
Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!
Och jag borde sannerligen inte ligga här med datorn i knät och irritera mig. Runt midnatt. Jag borde inte ha ont i huvudet, tänka på semlor och vara torr i munnen samt stirra på en i och för sig trevlig dator så här dags. Särskilt inte eftersom jag ska upp kl. 05:30 för att radioprata.
Men jag har precis alldeles nyss roat mig storligen med att beställa SJ-biljetter. Det är kul, för man kan välja exakt plats och man kan välja om man vill ha mat för en relativt rimlig summa och det är helt enkelt tillfredsställande eftersom jag – trots alla förseningar och mystiska rödvinspoeter i första klass – gillar att åka tåg. Dessutom tycker jag om att föreläsa om skrivregler och till yttermera visso gillar jag att göra det i Göteborg, dit jag ska den 20 oktober. Så här beställde jag biljetterna tur och retur nyss:
Ännu roligare än vanligt var det att beställa just denna biljett eftersom hemresan inte skulle gå hem utan direkt till Stockholm för Sulos megajättekalasreleaseparty av sällan skådat slag. ”Jag ska ha kajal för att framstå som tuff och cooool …” nynnade jag medan jag klickade loss.
Extra noga läste jag sedan vad jag hade beställt eftersom biljetterna är o-ombokningsbara:
Till Göteborg den 19/10.
Från Göteborg den 20/10.
Sedan klickade jag på KÖP-knappen, så var det färdigt. Synd bara att jag för några minuter sedan upptäckte att det är i Uddevalla jag ska föreläsa den 20 oktober.
Blipparna på kartan symboliserar det senaste årets föreläsningar. (Men betyder egentligen något helt annat eftersom jag snodde kartan någonstans.)
Uppdatering
De oombokbara biljetterna var extremt lättombokade. Även om det tog en timme i telefonkö – där jag till slut lyckades få könummer noll.
När vi på Nationalencyklopedins redaktion runt 1989 kämpade på som värst med dölinjerna och faktiskt hade tagit oss igenom intervallen a-ale, alf-ano, anp-ass, ast-bau, bav-bog, boh-bru och brv-car, var vi inne på cas-cob. Men i artikeln om Arthur C. Clarke blev det under all nattlig övertid fel. Vi tog död på honom:
Nationalencyklopedin.
En granne till Arthur C. Clarke ringde till redaktionschefen och sa att han (Arthur) i alla fall på håll såg helt levande ut. Tyvärr kopierade redaktörerna på Bonniers lexikon felet utan att kolla i rättelsebladet, så dödsfallet höll nästan på att bli sanning. Inte nog med det – sedan kom även Lexikon 2000 och skrev av samma fel:
Lexikon 2000.
Jag har ju de flesta svenska uppslagverk i min ägo eftersom det är som att ha många gympaskor, handväskor eller barbiedockor – man klappar på dem då och då och viskar uppmuntrande ord. Bara så att ni inte förväxlar just dessa i fallet Clarke:
Från vänster:
Nationalencyklopedin (1989–1996).
Lexikon 2000 (1995–99, omarbetning av Bra Böckers gröna lexikon).
Bonniers lexikon (1995–99, ny upplaga av 60-talsversionen).
Bonniers lexikon (1961–67).
NE:s famösa rättelseblad som skapade krigsstilsrubriker.
Nu ska jag läsa ett rättelseblad. (Vi felfinnare har oftast rätt kul.) Hihi:
