Hoppa till innehåll

Etikett: Slussen

Sluskiga Slussen och snirkliga stuckatören

Under två dagar sa jag  wow, wow, wooooooow samt örk ungefär 37 gånger. Alla intrycken har gjort mig galen av rapporteringsiver. Här kommer en fotosafari från Stockholm!

1. Fotografiska: Erik Johanssons bilder. Åk dit eller köp en bok. Samla släkt och vänner och alla barn ni känner och titta och fantisera samt associera.

Så här ser hans sajt ut, och ni ser väl bilden? Well, kolla nu på nästa bild!
Där står ju jaaaag och fäpplar! (Det är arrangerat så att man kan posera så här. Det jag håller i är en helt vanlig plafond. Mobilen ställde jag på golvet med självutlösaren på 10 sekunder. Helt perfekt!)

2. HESA FREDRIK! Jag fick för första gången på flera år höra larmsignalen! (För nytillkomna tittare: vårt hus har en tyfon på taket, som en gång i tiden tutade. But no more.) Jag blev så till mig i trasorna att jag dokumenterade miraklet.

(Alla fem Hesa Fredrik-rapporterna finns här.)

Sedan gick jag in på ett café där vi hade en liten kommentatorsbåsträff och åt gamla torra kanelbullar, som hade fått ett lager mandelmassa och grädde på sig. Sagolikt gott och en given succé!

3. Slussen, Slussen, den sorgligt sluskiga Slussen. Det är en fruktansvärd miljö just nu, kratern där Slussenrosetten gång stod. Inte för att den heller i sitt nedgångna skick var så vacker.

Det var oerhört många små minioner som stod och funderade över både cement och betong samt armeringsjärn.
– KOLLA! sa jag högt här, när jag såg det gula kaklet. Där har jag gått och svurit över att passagen användes som pissoar.
– MEN TITTA! sa jag till andra förbipasserande, och sträckte mobilen över ett plank för att genom taggtråden fotografera det som en gång var “Gula gången”.
Man måste gå i zick-zack och hoppa över konstiga saker hela tiden. (Skyltdjungeln var ändå rätt mild här, lite närmare Gamla stan.)

4. Tunnelbanan stod stilla i en evighet och det blev nästan slagsmål mellan manliga män som ville ha informatioooon. (Vågade inte dokumentera dem.)

5. Stuckatörens våning! Stockholms stadsmuseum har som gåva fått ett antal lägenheter i Stockholm. Det är sådana lägenheter där tiden har stått stilla – ungefär som i Hallwylska palatset. Fast i väldigt mycket blygsammare format. De som på få – och väldigt specifika datum (som jag inte kan kan hitta) – visas upp, är:

• Barnrikehuset på Stickelbärsvägen (1930–40-tal)
• Kämpingebacken 13, Tensta (1960–70-tal)
• Stuckatörens våning på David Bagares gata 10 (1880-tal)
• Blockmakarens hus på Stigberget (1920-tal i 1700-talshus)
• Svartbrödraklostrets härbärge i Gamla stan

Stuckatören själv hette Axel Notini och huset han byggde åt sig och familjen gled honom ur händerna efter en konkurs. Han fick hyra de fem rum som nu visas av Stockholms stadsmuseum, som sedan 1992 har restaurerat, tagit fram övermålade tapeter och stuck samt efter gamla foton försökt återskapa lägenheten som den såg ut i slutet av 1800-talet. Och det är alldeles, alldeles förtjusande.

Man kan gräva ner sig i gamla svartvita bilder och jämföra då och nu på detta sätt …

Bild från 1964, när en dotter till Axel Notini fortfarande bodde här. Där de mönstrade tapeterna sitter idag, hade man målat med plastfärg. Stockholmskällan. (Foto: Lennart af Petersens, FA 39352)
Det var möööörkt i hela lägenheten, och mycket svårt att ta bilder eftersom vi var 20 personer som klev in i varandras fotografier hela tiden.

Men jag verkar fokusera mer på detaljer, ser jag nu när jag tittar på de bilder som jag tog idag.

En bakelitknapp!
Gasmätarställningar från 1910 och 1903!
Mönstrad korkmatta från 1893!
Stuckaturtomtar i herrummet!
Samma tomtar 1964, då övermålade i en mörk färg.
En nygjord, efter gammal modell hattliknande lampskärm.
Krustången och hans örngottskompisar.
Familjen Notini var tidiga med telefon och gasspis, men väldigt sena med avlopp, rinnande vatten och vattenklosett. Anar ni hur det känns att hänga lyssnardelen i klykan? Kli-hikk.
Sådana här små fina detaljer fanns här och där. En del kommer från Notinis efterlevande, men mycket kommer från okända sterbhus som passar in i stilen.
Köket med både gas- och vedspis samt en på 1930-talet insatt rostfri diskbänk i knänivå.
Skafferi. Alltså … vilket skafferi! (Äggen var dock inte riktiga, och om jag hade fått bestämma hade jag fyllt skafferiet med massa, massa saker.)
En Downton Abbey-plingeliplong. Mamma var med mig på visningen, och hon släppte ur sig ett ooooooooh-pip när hon såg den, för en sådan fanns i hennes barndomshem på Bergsgatan 3 (Kungsholmen).

6. Oerhört inspirerad ska jag nu börja pynta huset med små gipsbasketspelare!

Share
28 kommentarer