Hur går det? Hur har ni det? Har ni övergått till att torka er med smörknivar för att toapapperet är slut?
Från vår horisont är allt nästan som förr. Vi skriver, översätter och redigerar – men alla föreläsningar är inställda. (Måtte det finnas en föreläsningsmarknad digitalt vad det lider …)
Jag kollar hur barnen har det. Hur föräldrarna har det. Sjuttonåringen får inte längre åka till skolan.
Till och med min distanskurs i konsthistoria via Uppsala universitet är pausad. Tjugoåttaåringen kör bil till jobbet istället för att ta buss, och jobbar dessutom hemifrån varannan dag.
Men spanjoren som är lärare undervisar för fullt i en högstadieskola med hälften av eleverna frånvarande. Detta beror på att föräldrarna håller dem hemma – inte på att de är sjuka. Fast det innebär ett himla trassel för lärarna eftersom skolplikten gör att personalen måste se till att de hemmavarande eleverna får samma chans till undervisning som alla som går i skolan.
Tjugotvååringen på Gotland meddelade glatt igår:
– Jag köpte gymkort idag! Det var bara jag och två till där!
Min djefla man har drabbats av en byggabovurm. Han kan inte sluta plantera blommor, prata om krukväxter och rota fram krukorna som hamnade i källaren för 20 år sedan. Sent igår kväll:
– Jag går över till grannen och frågar om de har planteringsjord!
Nu sitter han och fixar naglarna med en gitarrnagelprodukt som införskaffades när han såg en karriär som professionell gitarrist framför sig.
En bieffekt som jag inte tänkte på förrän nu, är att allt tar så himla lång tid att göra. Jag ska översätta fem sidor, och då måste jag ju hela tiden avbryta mig med att läsa nyheter, kolla hur nån mår, svara på ett inte översättningsrelaterat mejl … Så ruskar jag på mig och fortsätter jobba.
50 kommentarer
