Hoppa till innehåll

Etikett: krock

Ännu en påkörning

Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.

– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.

Några exempel på de evinnerliga dialogerna:

– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.

– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.

– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.

– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.

Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.

Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.

På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:

BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!

Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)

Röd = jag, som kom över gatan först. Gul = den andra tjejen, strax efter mig. Blå = den vänstersvängande bilen.

Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.

Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.

I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.

Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.

Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.

Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!

 

Share
37 kommentarer

Racercyklisten och 80-talstjejen

De morgnar när jag cyklar så där tidigt så att jag hinner se kossor och ankor på vägen (se det förra ännu oförklarade inlägget), ser jag även annat.

Varje morgon möter jag på exakt samma ställe en kille på racercykel. Han har 317 växlar, den coolaste hjälmen, cykelbyxor med revärer, trampor med fothållare och medvind samt nedförsbacke. När det i vintras var som moddigast på cykelbanan, gjorde jag misstaget att i motvind, uppförsbacke, på sekruttskrotcykeln och iförd potthjälm och täckbyxor samt snor hängande från näsan, cykla i den enda snöfria tiocentmetersremsan. Som ju egentligen om man ska vara rättrådig och köra högertrafik var hans del av cykelbanan.

Jag:
– Flåshås, huff, flås, huff, (cyklandes stående, med blicken i snömodden).
Racercyklisten:
Huuuuuuuuuuuuuuuuuh!!!
Jag:
Iiiiiiiiiih! Åååh! Förl… (trill).

Och så var han borta. Jag reste mig upp och borstade av mig. Nästa morgon cyklade jag extremt mycket till höger när vi möttes. Och så log vi mot varandra. Och nästa morgon likadant. Och nästa. Och nästa. Samt nästa. Nu börjar det bli lite jobbigt att möta hans blick. Därför sneglar jag sedan en vecka snett till höger, mot en livsmedelsbutik som öppnar okristligt tidigt – men ändå såpass sent att det är en kvart till öppning när jag och min racercyklist möts.

Och där, utanför butiken, står en ensam tjej varje morgon. Hon vankar fram och tillbaka eller sitter på en slängaskräpcementbytta. Hon ser ut att vara väldigt trött och kanske 23 år. Hennes jacka är helt klart från 1987 (fluffig, vit med mintgröna, lila och rosa trianglar). Och jag kan inte sluta fundera på henne.

– Vad gör du här kvart i sju på morgonen?
– Varför har du den där (i och för sig inom kort säkert jättemoderna) hiskliga jackan?
– Vad ska du handla och varför handlade du inte det igår så att du slapp stå här nu?
– Jobbar du här?
– Ska jag sköta mitt och skita i andra i större utsträckning, tycker du?

Jag har hur som helst bestämt mig för att hon har rest i tiden och att hon för att komma tillbaka till 1987 måste stå precis just där precis just då i väntan på att Michael J. Fox ska dimpa ner.

Gummisulorna måste ha smält.
Share
14 kommentarer

Sicken krock

Kl. 06:46
Iklädd cykelhjälm är jag på väg till radioredaktionen på min djefla mans 51 år gamla cykel. Jag försöker hålla lagom fart så att jag inte är dyblöt av svett när jag är framme utan bara lite lagom fuktig under armarna.

Det är lätt uppförsbacke och jag cyklar på en cykelbana som är målad på en trottoar. I öronen har jag ”min” radiokanal, där jag hör programledaren säga att ”om några minuter kommer Lotten Bergman in i studion”, vilket är lika absurt varje gång.

Kl. 06:47
Precis när jag ska köra fram bakom ett hushörn, kommer en främmande man från höger i susande fart på en modern cykel med spoilers och extralysen. Swoooosch.

Jag ställer mig på den 51 år gamla bromsen.

Jag är röd pil. Den främmande mannen är gul pil.

Kl. 06:48
Jag ser hur mitt framhjul nuddar den främmande mannens vänstertrampa och hur hans cykel tvärstannar och mannen – precis som när små barn som cyklar omkull – dråsar i marken. Han har ingen hjälm, och jag tänker ”faaaan” och sedan snabbt ”högerregel?”. Den okände mannen tänker förmodligen ”aaaaaj”.

Kl. 06:49
Följande s.k. dialog utspelas:

– Ojojojjojojoj, hur gick det med dig? säger jag, stillastående på fötterna, helt i balans.
Mmm, säger den på alla fyra stående, okände mannen.
– Är du ok?
Ja, säger mannen och reser dig upp medan han blänger otroligt argt åt mitt håll.
– Men … har du ont?
Nej, säger mannen och tittar på sina handflator, som liksom naglar och nagelband är fasligt svarta, smutsiga och inoljade.
– Är det säkert?
Ja.
– Har du en tid att passa? (Jag har just bestämt mig för att han är bilmekaniker på ett ställe där de börjar jobba 07:00.)
Ja.
– Men oj, titta på ditt hjul!
– …

Kl. 06:50
Den okände mannen och jag stirrar på hans bakhjul, som ser ut som en lam åtta.

– Vill du att jag ringer efter en taxi?
Nej.
– Har du mobiltelefon?
Ja. (Han visar mig den med ännu en ilsken blick.)

Kl. 07:15
I radiostudion berättar jag direkt ut i etern att jag har krockat och att jag har lite ont i vänster tumme samt att den okände mannen har smutsiga händer och antingen är bilmek eller nyss bytte kedja på sin cykel och att om någon lyssnande bilverkstad saknar en av sina anställda, så är det jag som har kört omkull honom.

Kl. 07:20
En arg man ringer till radion och säger:

– Hej Lotten. Hur vågar du svärta ner en hel yrkeskår! Tror du att bilmekaniker är smutsigare i största allmänhet? Va?

Kl. 08:15
Jag och programledaren påstår glatt i radiostudion att bilmekaniker har svarta händer, att alla sotare är smutsiga och att tyskar är rödfnasiga och dricker öl samt att alla på Hawaii har bastkjol.

(Ingen sotare, tysk, öldrickare eller hawaiian ringer.)

Kl. 08:20
Ännu en kränkt man ringer in till radion och säger:

– Så det är ok att prata skit i radion men inte att ha skitiga händer? Va??? Va??? Va???

Jomen så här är det ju, att

  • alla finnar har lusekofta
  • alla amerikaner räknar matematik på kulram
  • alla bilmekaniker älskar inredning
  • alla gamla tanter har brallorna nedhasade och visar halva trosan
  • alla fransmän är fotbollshuliganer
  • alla orienterare är hjulbenta
  • alla allergiker är roliga
  • alla radiolyssnare har potatisnäsa.

Oj hoppsan! Kränkningsklubben är nästan fylld! (Men fyll gärna på mer fler kränkningar.)

Share
30 kommentarer

Att vara trött …

Vi skulle bara köra hem från Norge hela dagen idag, sådär lite på en bred höft via Oslo, via hamburgare och via 714 kiss- och kaffepauser. Bilarna tuffade på bra och jag backade bara in i en norsk bil en gång. Efter tre minuters hemresa.

– Men hva gjør dere? Dere må være forsiktig! Hva skal min man si?
– Förlåt, gick det bra? Jag nuddade väl bara …?
– Fargen er borte der! Og det er jo rødt der! Min man kommer til å, til å … hva kommer min man at si?

(Ja, ni får gärna rätta min norska, en annan har ju misslyckats med både franska och engelska de senaste dagarna.)

Jag hade lika gärna med graningekängor ha trampat lite lätt på damens nyköpta, vita Roscoe Tanner-gympadojor – så stor var den skedda skadan. På hennes mans bils gummiliknande kofångare hade jag skrynklat till lite silverfärg och minsann, kunde man inte se två små röda streck där också. Jag suddade med en spottblöt tumme, och det röda blev märkbart blekare. De röda prickarna bredvid var inte från vår bil utan f.d. myggor som mött en brutal men snabb död.
Det är egentligen bara tre centimeter mellan den röda färgen i vänster bildkant och det skrapiga skrapet i höger bildkant. [den här bilden har försvunnit ut i sajbern]

Efter endast en dryg timmes försäkringspappersskrivande och inritande av bilarnas position samt intygande om svensk skuld till alla styggligheter i världen, inledde vi för andra gången resan hem. På slutet piggade vi upp stämningen genom att ratta in de allra sämsta låtarna i radiobilen och skråla rocklåtar i bilen utan radio. Det gick finfint. Blag äwr pigg sscchohm en blärka. Ligg som en knärka … Bigg …schah ja zzzzzzzzz.

(Olle lyfter datorn från mitt svettiga knä, klickar på Publish Post och säger gonatt.)

Share
11 kommentarer