Etikett: uppfinning

Valborg Ulrichs varma mjölk och mysko släkt

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2019 15:11

I dessa moderna tider med Teslauppfinningar, apphysteri, förenklingsiver och allmän totaldigitalisering, måste vi blicka faktiskt ibland tillbaka till forna tiders lika omvälvande nyheter.

I give you härmed 1902 års varmmjölksautomat!

Men vad är det för sopprot till fotograf? Man ser ju inget! (Ur ”Oscar II och hans tid” av Erik Lindorm.)

Här fastnade jag på ordet varmmjölksautomat. Hm, varm korvgubbe-syndromet liksom. Varm mjölk-automat kanske? Nä. Vi kör på varmmjölksautomat. Men hur såg den ut? Aha!

Man ser till och med hur det ångar! Bildkälla.

Mjölkautomaterna, som var en strålande succé till en början, uppfanns av Valborg Ulrich. Hon kallas i alla texter för en ”ung kvinna”, men den uppfinnande Varmmjölks-Valborg föddes faktiskt 1867, så purung var hon väl ändå inte. Hon beskrev hur idén uppkom på detta vis i SvD, där jag inte alls begriper vad det betyder att man är ”på automat”:

– Jag hörde talas om stackars uslingar, som söpo, därför att de fröso, och så var jag själv på den tiden på automat, och därvid fick jag idén. Märkvärdigare var det inte. Men det väckte ju väldig uppmärksamhet på den tiden – ingen hade någonsin hört talas om något dylikt. Jag fick brev från alla möjliga håll, från Holland och Schweiz och ända från Australien, där man ville höra närmare detaljer om saken. Det var förresten en ganska ansträngande tid medan det höll på; ofta väcktes jag mitt i natten av telefon, och då var det något mankemang med en apparat vid Slussen och jag fick lov att ta på mig för att gå ut och klara upp. Och när jag så hade kommit hem och i säng, så kunde det ringa igen och då var det en apparat vid Hötorget som krånglade – ja, då fick jag gå upp igen, förstås!

Uppdatering!

Ami i kommentatorsbåset vet besked!

”När man är på ’automat’ är man på en automatrestaurang. Självservering á la sekelskifte.”

Puh! Slut på uppdatering!

Automatäventyret med den varma mjölken och slitet på nätterna orkade hon hålla på med i tre år. Frälsningsarmén köpte konceptet 1905, och misskötte automaterna raskt såpass att alla skrotades inom ett år.

Men varför är hon så svår att hitta i de googliska rullorna? Vem var hon, denna Valborg Ulrich? Jag letar, och jag letar. Och finner ett virrvarr av Torsslowar, Ulrichar och Varlborgar.

Det var en gång en skådespelare som hette Ulrik Torsslow. Hans dotter (som kanske hette Valborg) gifte sig förmodligen med professor Axel Ulrich, som (förutom Ling dårå) var den svenska gymnastikens fader, och dessa två blev förmodligen föräldrar till vår Valborg. Det hela är ytterst förvirrande, för det verkar som om hon hade en kusin som också hette Valborg eller Valfrid, men Moberg i efternamn. Och i SvD:s hyllningsartikel till Mjölk-Valborg när hon fyller 50 år 1917, är det ännu konstigare.

”Sondotter till den store skådespelaren Torsslow – hennes far var den kände professor Axel Ulrich …”

Om Valborg är sondotter till skådespelaren Torsslow och dotter till Axel, är ju Axel antingen son till skådespelaren eller så har skådespelarens son fått barn med Axel.

Men när hon dör 1956, heter pappan plötsligt Sigfrid och mamman ”Valborg Torsslow”, som enligt vissa källor är en helt annan person (kusinen?) som är gift med den där Moberg.

Nej, jag får ingen rätsida på det här. Hade hon då några barn?

Nej, hon var visst fröken till sin död. Titta, hon verkar ha haft en Selma Lagerlöfliknande lösning på partnerlivet.

Ur en hyllningstext av Elin Wägner i DN på 1920-talet.

Men det var ju inte alls släktskapet jag var intresserad av inledningsvis, sicket virrvarr. Här är en tydlig bild på en av mjölkautomaterna för uslingarna! Men … vad är det för spöke till höger?

Darth Vader? (Källa: ”Stockholmsliv i Anton Blombergs bilder 1893–1914”.)

27 kommentarer

En maskin som faktiskt finns – och några som borde finnas

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2012 20:51

Jag, min djefla man och diverse barn åkte hem till Lisa och Johan igår för att där äta världens godaste chokladmousse … som enligt Lisa är fullständigt misslyckad. (Vi har smofsat i oss den två gånger med sådan total mat- och ätglädje att inte ens palt står sig långt efter, och båda gångerna sa Lisa att moussen var ”komplett misslyckad”.)

mousse2010 — Så här motvilligt åt vi av den förfärliga moussen förra gången.

Det är en tradition vi har: Lisa och Johan bullar upp och lagar mat i flera dygn i förväg medan Bergmännen kommer, sätter sig till bords, äter, rapar och lägger sig att vila. Ibland gör vi tvärtom: Lisa och Johan tar med sig maten hem till oss och lagar mat i två dagar medan vi tjoar Heja-heja! Sedan sätter vi Bergmän oss till bords, äter, rapar och lägger oss att vila. Det slutar ofelbart med att vi alla sitter med varsin dator i knät och möjligtvis – på sin höjd – läser något högt från skärmen. Så här låter det:

– Frukosten kommer att bestå av chokladmousse och råggröt.

Några minuters tystnad.

– Det låter bra.

Några minuters tystnad.

– Blev du någonsin färdig med whiskyöversättningen?
– Ja, men jag köpte så mycket whisky att jag gick minus.

Några minuters tystnad. Spridda gitarrplonk hörs.

– Den här gitarren är så bra att jag ju spelar 50 % bättre än jag egentligen förmår.
– Jå. Det är en Martin.

Några minuters tystnad.

– Ska jag göra lite glass?

Och vi är alla fyra mätta, nöjda, glada och fullständigt tillfreds. Men nu tillbaka till råggröten – för den görs på egenhändigt tillplattade rågkorn!

Pratet går ut på maskinens ofattbara begränsningar: den kan inte göra råg av havre. Eller ens tvärtom!

Så … vad önskar vi oss för maskiner, lite till mans? Jag vill som bekant blott ha en teletransportör och en basketkorgsuppsättare. Jag frågade några mig vid middagsbordet närstående släktingar, och fick till svar att det borde (upp)finnas

göra-brun-maskin som är liten som ett sudd så att man kan måla över bikiniöverdelsstrecket på ryggen
självlagande mobiltelefon
föralltidfriskmaskin som eliminerar snor
nagelklippningsapparat – hela handen in på en gång
pizzabakningsapparat som gör pizza av t.ex. höstlöv
strumpmaskin – man stoppar in foten, och vips har den en engångsstrumpa på sig
batteridriven doppvärmare till jånket köpete.

Patent- och registreringsverket anar inte vad som komma skall.

93 kommentarer

Innovativa innovatörer

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2012 14:18

Den mest förtjusande av alla uppfinnare håller på att få upprättelse även hos ickenördar: österrikisk-ungersk-serb-amerikanen Nikola Tesla (1856–1943).

"Se ut som om du tänker, men titta hit!" (Nikola Tesla 1896.) — ”Se ut som om du tänker med tummen under hakan, men titta hit samtidigt!” (Nikola Tesla 1896.)

Om han bara inte hade varit så knepig, underlig, tokig och allmänt frispråkig samt styrd av tvångstankar hade Tesla kanske inte blivit så utfryst och illa omtyckt som han blev av många. Kanske hade han då för alla varit lika känd som Edison – om nu kändisskap är det som vi alla eftersträvar.

Okej, Tesla

finns på sedlar och mynt
har en egen enhet
har gett namn åt företag
har ett museum i huset där han bodde
har fått mången staty rest över sig
har egna låtar
har namngivit minst ett hårdrocksband
har namngivit en flygplats
spelades av David Bowie i The Prestige.

Men Edison är trots allt mer känd. Kanske inte för er, my fellow nerds, men för de flesta.

"Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!". (Den tjocka boken heter "Theoria Philosophiae Naturalis".) — ”Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!”. (Den tjocka boken heter ”Theoria Philosophiae Naturalis”.)

Tesla uppfann och uppfann och efter kom Edison och sopade upp idéerna och gjorde till sina egna. (Jag generaliserar lite nu.) Detta förklarades av Thomas Alva på detta sätt:

– Everyone steals in commerce and industry. I’ve stolen a lot, myself. But I know how to steal! They don’t know how to steal!

Tesla sa om den nydöde Edison 1931:

– If Edison had a needle to find in a haystack, he would proceed at once with the diligence of the bee to examine straw after straw until he found the object of his search. I was a sorry witness of such doings, knowing that a little theory and calculation would have saved him ninety percent of his labor.

"Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker!" — ”Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker! Nej, det ser inte ut som ett, nej förlåt, en pingisracket, håll stilla nu!”

Visa av denna skada – att inte ta hand om genier som man bör – har vi inte blivit. Janne Boklöv flög genom luften med skidorna som ett V och kallades galen, Ricky Bruch var … eh, Ricky Bruchig och fick skäll … och … ja, ni fattar. Vi måste ta hand om tokarna och uppmuntra dem till konstruktiva tokerier.

25 kommentarer

Skapare, byggare, uppfinnare … och så jag

Publicerat av Lotten Bergman den 29 oktober 2010 00:03

Alla (definitionsfråga förstås) talar ideligen om Facebook och filmen om dess skapare Mark Zuckerberg. I de många intervjuerna berättar han att han inte drevs av vinstintressen, hämndbegär, berömmelse eller horder av groupisar. Nej, han ville bara skapa – bygga som när man av glädje bygger sandslott i femårsåldern. (Bygger era barn sandslott? Mina barn bygger datorspel i sand. Pjoff, paooo, djiongk, datank låter de när fingrarna åker omkring i sandspår som symboliserar en ”bana”.)

Visst låter det trevligt? Att inte drivas av annat än skaparglädje? Visserligen underlättar det om man mitt i glädjen råkar håva in ett par miljarder kronor för då kan man ju säga att … äsch. Nu ska jag berätta om två andra smarta projekt!

1.
En låtsastatuering för barn – en sådan som man blöter ner och trycker fast. Men istället för drakar och smurfar på bilden, bestämmer man själv motivet. På min skulle det ha kunnat stå så här:

Jag heter Lotten Bergman.
Om jag ser lite vilsen och ensam ut, ring 070-888 55 42.

Kolla här så fiffigt, enkelt och lättsålt. Uppfinnaren var 17 år och bekymrad över sin 4-årige lillebror, bara. Alla i korus nu:

– DET DÄR KUNDE JAG JU HA KOMMIT PÅ SJÄLV!

2.
Jag har väsktrubbel. Nu går jag omkring antingen med en jätteryggsäck som välter omkull gamla tanter på tunnelbanan eller så har jag en liten chic läderrygga som precis rymmer datorn – men inga adaptrar eller kameror. Och precis just då, när jag funderar över mina packåsneproblem, hittar jag denna jacka!

Egentligen är den ju inte genomskinlig utan ser ut som en helt vanlig jacka. — Egentligen är den ju faktiskt inte genomskinlig utan ser ut som en helt vanlig jacka.

Den har smarta fickor och smarta hål och tydligen är den till och med snygg (hihi, på engelska smart). Visserligen misstänker jag att man går lite som Groucho Marx, men ingen kommer ju att tvinga mig att fylla jackan med vattenflaskor och Ipaddor. Mer om den kan ni läsa på Unclutterer. Alla på en gång nu:

– DEN DÄR KUNDE JAG JU HA SYTT SJÄLV!

3.
Här tänkte jag fylla på med min egen senaste uppfinning som ska slå världen med häpnad. Men … nope. Det är helt tomt. Men kanske kan jag ta patent på en viss spårgörande sandleksak i pressad plast? Kom igen, peppa:

– BRAVO LOTTEN! DIN FRAMTID ÄR SÄKRAD I DEN LUKRATIVA SANDLÅDEBRANSCHEN!

65 kommentarer

Säng-säng-säng, sova-sova

Publicerat av Lotten Bergman den 24 maj 2010 10:24

Det är kul med uppfinningar och ny teknik. Och så är det vansinnigt kul med uppfinningar som man inte visste att man behövde. Som Iphonen – det lilla telefondatoriserade surfunderverket som egentligen är av rätt klumpigt format om man har vant sig vid en liten telefon som får en att spreta med lillfingret eftersom den är just det – så liten.

Nu ska vi kombinera min Iphone med mina sovgener.

För så är det – jag har i perioder haft svårt att somna. Om jag ser tillbaka på dessa perioder, så är det inte underligt alls utan fullständigt självklart: 80-timmars jobbveckor på Nationalencyklopedin med två timmars bilpendling varje dag gjorde att jag istället för att sova låg och tänkte på alfabetisering och statusuppdateringar. (Statusuppdatering på NE var inte som på Facebook utan en kod. En artikel som fick status 18 var inskriven, status 23 innebar att faktakollen var gjord och 60 att artikeln var färdig för tryckning.)

Numera har jag bara svårt att somna om jag har druckit espresso eller om jag lägger mig för tidigt. Och det var det jag tänkte att jag skulle kontrollera via Iphonen. Så jag skaffade ”Sleep Cycle”. (Det här kommer inte att låta riktigt klokt för er om ni inte känner till modern teknik. Men min telefon mäter alltså min sömn.)

Man kalibrerar först telefonen så att den verkligen känner av rörelserna i sängen. (Ehum.) Sedan lägger man den bredvid sig, men inte under kudden. Om man har dra-på-lakan med resår som kniper åt, kan man till och med lägga in telefonen under lakanet. Och så ställer man in när man senast vill bli väckt – och så somnar man. Jag har som sagt kommit på att tricket för mig är att inte lägga mig för tidigt – mitt sovtåg går runt midnatt och innan dess är det ingen idé att stå på perrongen och huttra.

Här ser man hur jag satte på Sleep Cycle klockan 23:30 och hur jag slutade röra på mig strax efter midnatt. Och … och … hur jag tydligen var medvetslös och låg helt stilla till strax efter 06 på morgonen.

Det måste ju vara fel, sa jag och lade telefonen lite annorlunda natten efter. (Öronpropparna är ett måste eftersom valrossbrölet från min djefla man inte går att stå ut med.)

Natt nummer två var bättre ur registreringssynvinkel men inte lika skön vad gäller sömnen. Jag somnade tydligen när jag lade huvudet på kudden och glömde därför att trycka in öronpropparna. Strax efter 03 började huset skaka av snarkningarna och tydligen drömde jag under denna natt. (Som vanligt minns jag ingenting.)

Innan alla sovforskare kastar sig över mig och påpekar felmarginaler och personliga sovmönster och yttre påverkan, så ska jag brasklappa själv: jag veeeet. Det här är inte vetenskapligt korrekt och förmodligen är Iphonen och Sleep Cycle ett trubbigt instrument – men det är ju så intressant!

Fredagskvällen blev lugn – jag jobbade lite, såg lite film, jobbade lite mer och lade mig som den festliga fredagsmänniska jag är redan vid halv tolv, full av enbart förväntan inför vad som skulle komma att registreras under natten. Jämför nu denna kurva med den första. Gah! Mäh! Pah! Tråååk!

Nu är vi framme vid natten mellan lördag och söndag. På lördagen var jag först på kusinkalas med massa vin och sedan hemma hos Anna Toss med ännu mera vin och så sprang jag till sista tåget och cyklade hem utan cykellampor mellan polisbilar, bovar och banditer och kom hem till ett hus som var igenbommat och låst och ingen nyckel hade jag … så när jag väl kom i säng var jag liksom inte sömnig utan bara allmänt galen.

Men tydligen somnade jag utan problem – eller om jag bara slutade röra på mig? Tyvärr har jag ingen att fråga när det gäller mina aktiviteter eftersom jag sov i en annan säng än min djefla man (och därför inte behövde öronproppar).

Vad hände klockan halv fyra? En mardröm? Kanske skulle jag precis sätta en trea i en NBA-match och vaknade utan att få njuta av känslan?

Nu börjar jag misströsta. Alla säger ju att man sover dåligt efter alkoholintag, men antingen gör jag de inte eller så är Iphonen och Slep Cycle inte Lotten-kompatibla.

Och hur var det inatt? Booooooring!

Hallå, gör mig till ett projekt på en sömnklinik! Jag sover tydligen helt stilla med händerna på täcket och om jag drömmer, handlar drömmarna om … bokläsning, frimärkssamling och avslappningsövningar?

Hoppsan, nu har jag förträngt den egentliga anledningen till att folk gillar den här uppfinningen: att man väcks när man är på väg upp ur djupsömnen och därför inte känner sig lika trött som när man väcks av en hänsynslös skrällväckarklocka eller en klockradio med Gert Fylking-vrål. Om detta vet jag intet – jag har vaknat av mig själv innan alarmet hinner börja klinka sin stilla gomorronmusik. Och jag har varit precis lika glad som den lärka jag alltid är.

Som bonus på laxen och extrainformation på moset ska ni än en gång få mitt insomningstrick: jag räknar baklänges från 100. Siffrorna måste jag visualisera – inte bara räkna – och jag ser dem som numrerade basketlinnen som glider fram på flygande galgar. Om jag kommer av mig och börjar fundera på t.ex. oförrätter, efterrätter eller upphovsrätter, måste jag börja om från 100. Och jag har aldrig kommit ner till noll.

_________
Uppdatering

Kanske är det bara jag som bryr mig om min sömn och som vill registrera den, men nya frågor och svar dök upp i morse när jag verkligen inte kunde vakna. Telefonens väckarklocka ringde när jag hade bett den ringa och när någon rörde sig på det knarrande golvet i sovrummet stönade jag ”kolla så att Tolvåringen och Tioåringen får med sig gympakläder” och så somnade jag om utan att ens öppna ögonen och kolla vem det var jag hade pratat med. För jag kunde inte vakna!

Tur att jag hade möjlighet att ta sovmorgon till 09, för det gjorde jag. När man kollar på grafen för denna natt, så ser den lite jobbig ut – men framför allt befann jag mig i djupsömn precis när jag skulle vakna. Och det går ju inte.

En fråga som inte får ett svar: varför sov jag som en prinsessa på en liten ärta fastän inga förutsättningar var annorlunda jämför med andra nätter?
Ett svar på en fråga som inte har ställts: ja, man är helt klart trött om man väcks mitt i djupsömnen.

42 kommentarer

Efterlängtad larmrapport

Publicerat av Lotten Bergman den 13 april 2010 08:31

Inte nog med att jag har fått gammelögon och blivit skumögd. Vi famlar dessutom alla omkring i mörkret här hemma sedan vi blev med lågenergilampor – som jag tycker precis lika illa om som de förkättrade rullgardinerna, tv-boxarna och sladdhärvorna. För dessa produkter var bättre förr. Basta.

I ett par års tid har jag köpt både gamla vanliga högenergilampor och de nya och försökt döva mitt samvete med att allteftersom installera de fula, klumpiga lågenergilamporna som lyser kallare och … och – alla i korus nu:

SÄMRE!

Lågenergilamporna kräver nämligen en inkörningsperiod på flera minuter. Det är inte tal om att sätta på mascara inne på toa längre, för ljuset påminner om solglasögonsdis. Och det synnerligen förbjudna sker hela tiden: Bergmans matchar mörkblått med svart! Tonåringarna är visserligen mindre bekymrade över pormaskar än jag var i samma ålder, men det beror bara på att jag kunde se mina i lysrörens klara sken.

Det dummaste jag har gjort var när jag häromdagen satte in en lågenergilampa i kylskåpet. Nu ser jag knappt skillnad på isbergssallad och leverpastej utan ficklampa i handen.

Nu gör väl ni som jag: låter den miljövänliga lampan stå på och lysa hela tiden för att slippa veva igång den eller dra ut choken. Jättemiljövänligt är det säääkert. Och det är nu himlen öppnar sig och larmrapporten från paradiset landar i våra tidningar.

Nu väntar jag bara på de andra larmrapporterna som jag har beställt. Vilka, tror ni?

________
Uppdatering

Ni som vanligtvis inte läser kommentarer av hävd, gammal vana eller religiös övertygelse: sluta med det. Klicka er in i kommentatorsbåset och läs om lamporna som vi numera kallar något helt annat.

50 kommentarer

Hemingway och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2006 07:47

När skriver man som bäst? Sockerhög av geléhallon och punschpraliner eller lite på pickalurven? Eller strax före midnatt på grund av solens avstånd från månen och stjärnornas position i jämförelse med tingens beskaffenhet? Eller bara liggande såhär på rygg i den äktenskapliga sängen? Före frukost.

Efter en hård natt med mardrömmar om tapeter som trillar ner, blev jag bryskt väckt av treåringens glada drill:

– Den är trasig! Den är så trasig! Trasig och vattnet bara swooooosch!

Då tänkte jag först att han pratade om Bästisgrannens verandatak, som vi numera har lappat med silvertejp och häftmassa. Men som fortfarande läcker in vatten så där swooooosch.
Har jag nu smugit upp på morgonen och i kraft av skaparinspiration tagit en bild på verandrataket? Näppeligen.

Sedan tänkte jag att det nog var den där plastpoolen med sjutton småhål i, som jag åkte tillbaka med till Den Jättestora Affären igår. Den blev från att ha stått som en ståndaktig soldat platt som en pepparkaka så att vattnet bara … swooooosch.
Ett sådant välkomponerat, färgmatchat och rättvinklat fototillfälle – med fina kontraster mellan motivets runda former och bakgrundens skärpa – missar man ju inte i dessa bildkrävande tider.

Men si, det var det inte alls.

För det var ett rör i toan som hade sprungit läck så att det swooooosch läckte ut vatten och det ju såg ut som om någon hade kissat på sig och kanten.

Men det visste jag ju. Jag hade till och med igår kväll ställt en liten blå badkarsleksakshink under den droppande läckan. (Som alltså hade vuxit till sig.)
En installation. En happening. Ett foto.

Fjortonåringen karvade ett hål i ett blått skjutvapen, hämtade upp stora fruktskålen och ledde vattnet på avvägar. Men eftersom det då droppade plopp-plopp-plopp som skulle kunna väcka den kroppsarbetande modern, installerade han en ljuddämpande rutschbana av lego.

Skriva före frukost? Jo, titta, det går an. Fast liksom Hemingway efter ett par whisky känner jag mig lätt yr. Att vänta med frukosten är liksom döden på förmiddagen.

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

29 kommentarer