Hoppa till innehåll

Etikett: Umeå

I farfars fotspår: dag 1

Eskilstuna–Stockholm–Umeå

Pappa (farfars son) och lillasyster Orangeluvan och jag satte oss idag på ett relativt obekvämt tåg med pinnstolar och en högtalaranläggning från 1953. (Tågen heter SJ3000 but I beg to differ, SJ1953 passar bättre. Det kan hända att jag överdriver lite.) Vi ska nämligen gå i farfars fotspår från 1918.

Resan var lång som en resa till jordens mittpunkt, men Orangeluvan hade med sig kaffetermos, valnötsbrön, kladdkakor som måste ha kostat tusen spänn styck så goda de var, samt några hallongrottor. Pappa hade med sig en papperskarta och jag hade allt som en muminmamma ska ha i sina väskor.

Jag inledde resan med att ställa ryggsäcken rakt på plingaågåavknappen och fick skrika till busschauffören att jag plingade fel. Men så blev han tvungen att stanna ändå, för nån annan kanske ville av. (Det ville ingen. Gah.)
Jätteläskiga men väldigt små blodspår på perrongen på Centralen. Vi bestämde oss raskt för att detta var temat för vår resa.
Pappa åt för första gången i livet en falafelrulle.
SvD 1916. Två år innan farfar gav sig iväg på sin kaffefixarresa såg planerna för inlandsbanan ut så här. Det är området runt Vilhelmina och Storuman som intresserar oss inledningsvis.

 

De år som Inlandsbanan var i full gång, gick tågen på detta vis.
På pappas papperskarta skrev Orangeluvan in alla viktiga hållpunkter när jag läste högt ur farfars historia.

Farfars resa mellan Vilhelmina och Mo i Rana tog alltså fem veckor 1918, men då låg han sjuk åtminstone två av dem. Han träffade mystiska män som alla hette Stenmark och en gammal gumma som hette Stenmark även hon, och han träffade kamrater som dog och han råkade på älvpirater som ville råna honom på de 1,5 ton kaffe som han skulle forsla hem. Och det är den historien vi ska återuppleva under fyra dagar.

Ungefär så här.

Men resan har nästan inte börjat än. Först ska vi sova på ett roligt hotell i Umeå.

Där de har en sån här bagagekärra!

Andra natten sover vi på ett vandrarhem i Hemavan. Men tredje natten – torsdagen den 27 juni till fredagen den 28 juni – behöver vi sova någonstans i krokarna runt Storuman.

Problem: vi har inte lyckats hitta några lediga hotellrum eller vandrarhem. Vi skulle kunna göra som farfar när han på grund av bacillskräck blev utslängd från sitt bokade boende och bara knata hem till Stenmarkskan och charma henne samt erbjuda ett kilo omalet kaffe. Men vi är lite osäkra på om hennes hus står kvar.

Så här bodde hon, och enligt kyrkböckerna kan hon ha hetat Kristina Margareta Stenmark (1846−1928).

Har ni några tips? Släktingar som har AirBnB?

Här nånstans?

OBS: Vi är inte bekymrade. Det ordnar sig säkert.

UPPDATERING! Det ordnade sig! Vi ska sova i Storumans hotell Toppen! Toppen!

Share
14 kommentarer

Umeås Folkets hus revisited

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade TS (tecknad svenska) TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk
Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert
Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta
Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_
Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

  • Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
  • Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
  • Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
  • Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
  • Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
  • Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?
hotellhandfat
Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)
handfathotell_close
Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar
På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

Share
58 kommentarer

Kuckeliku, klockan är snart 04:28 (ännu en reserapport: Umeå)

(Typiskt jättedum rubrik klockan fem minuter över midnatt. Den blir ju gammal snart för att 04:28 är snart. QED.)

Eftersom jag är världens sämsta på att gå och lägga mig i tid, kommer jag att vara smärtsamt trött när väckarklockan om bara några timmar tutar sitt mest obehagliga tut. Jag ska ta tåget kl. 05:18 för att kunna vara på Arlanda i tid för flyget till Umeå, som avgår runt halv nio. Jag har lagt fram randiga strumpbyxor och dito vantar och packat för två dagar eftersom jag sent på tisdagskvällen måste ta in på något hotell i Stockholm. Visserligen skulle jag kunna bo hos släktingar och vänner, men inför den synnerligen viktiga onsdagsföreläsningen måste jag vara

  1. extra pigg, vilket man inte är när man blir väckt av små barn (nästan alla som vill ha mig som gäst har små barn)
  2. komplett opratad och röstutvilad, vilket man svårligen är hos mina stockholmsvänner (nästan alla som vill ha mig som gäst vill sitta och pokulera [fri tolkning av detta ord] halva natten)
  3. ha sovit extra skönt, vilket man inte gör på tvåsitssoffor (nästan alla som vill ha mig som gäst viker ihop mig i tvåsitssoffor)
  4. full med frukostbacon, vilket sällan serveras i normala hushåll på onsdagsmorgnar (nästan inga som vill ha mig som gäst uppskattar baconos i morgonstressen).

Så min fråga till er är förstås var ni tycker att jag ska sova natten mellan tisdag och onsdag. På Arlanda, dit jag kommer sent på tisdag kväll? Eller på Drottninggatan uppe vid Adolf Fredriks kyrka, där jag ska föreläsa på onsdag? Eller nånstans mittemellan?

(Uppdatering följer. Självklart ska ni få känna hur det känns att gå omkring i Umeå och flyga och gäspa och hitta till rätt lokal och äta lunch å så.)

Uppdatering kl. 05:18
Eftersom bussarna ännu inte har börjat gå, fick jag purra min djefla man och bära in honom i bilen. Väl där fick jag nästan liv i honom med en skål fil . (Jag körde, som ni kanske förstår.) Nyss vandrade jag mot tåget och lämnade honom i bilen i det här skicket:

Zzzzzzz.
Zzzzzzz.

Tåget avgår nuuuu – i tid. Och är fullt med frukostätare – jag ser allt från havregrynsgröt i termos till filåflingor. Alla är knäpptysta, endast spridda knäpp av sminkattiraljer hörs. Bäst jag stänger av telefonen eftersom ringsignalen är av brutaltypen.

Ni ser frukostätaren? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)
Ni ser frukostätaren bakom mig? (Jajajaja, ni anar också de mörka skuggorna under mina ögon. Men de beror bara på mina långa ögonfransar och ljusförhållandena på tåget. Ju.)

Uppdatering kl. =%:%%, oj, jag måste vara trött … 05:55, menar jag
Grabbkarlen i stolen bredvid spelar musik i sina lurar så att min mobilsignal är en västanfläkt i jämförelse. I sin dator skriver han (ser jag med min falkblick, vilket jag inte alls skäms för) ”the calculated bid according to some calculations is when entering an order on all valid bids”. Må det.

Jag har hittat en finne bakom örat.

Uppdatering kl. 07:48
Bristen på havregrynsgröt i magen gjorde sig påmind, så jag tänkte en liten stund på mackorna som jag lämnade kvar i köket när jag åkte. Sedan beslutade jag mig för att köpa lite att äta, för på Arlanda strax efter sju är det just det som alla andra gör. Köerna ringlade först långa till säkerhetskontrollen:

Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)
Där i trappan till vänster står man i kö. (Det är min mobil som speglas i fönstret så att det ser ut som ett bekant äpple på baksidan av storskärmen.)

Sedan ringlade de lika långa till frukostalternativen.

Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …
Jag stod ett tag och funderade på om ett ägg med kaviar och en kaffekopp med jånket köpete (numera vet ni ju vad det är och vad jag tycker om saken) var värt 69 kronor …

Jag klev lite på måfå in på Max för att kolla lite, och fann ett erbjudande om ett ägg- och baconmacka. Och tammetusan, lo and behold; den var god!

Visserligen hittade jag aldrig något ägg, men det är smällar man får ta.

Förresten ger Arlandas inrikesterminal ett väldigt rörigt intryck. Lite provisoriskt och slumpmässigt står allt lite huller om buller (se bilden längre upp). Och skärmarna med ankommande och avgående har fått extra förtydliganden fasttejpade – förmodligen på förekommen anledning.

Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla.
Ja, jag förstår att man kan missa och titta på fel tavla. Men det är kanske bara jag.

Jag känner mig verkligen som en ovan resenär jämfört med de andra som världsvant dricker öl i ottan och tar en power nap tre minuter innan det är dag att kliva på planet. Tacka vet jag tåg – giv mig bara en svinkall perrong i november, så ska jag visa er hur man väntar på inställda tåg.

Uppdatering kl. 08:07
Strax öppnar gaten. Opropertionerligt många män på väg till Umeå har hästsvans. Det är helt galet trångt här och när de anländande från Umeå kommer, ska de pressa sig genom den lilla gång som vi har lämnat fri. Konstig planering.

De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.
De som snirklar sig till vänster är ankommande. Vi andra är Egyptens gräshoppor som ska in i hålet längst till höger.

Uppdatering kl. 09:50
Planet både lyfte och landade som det skulle. Jag somnade redan innan fasten seatbeltsskylten hade tänts och det enda som egentligen hände sedan var att serveringsvagnen körde på min vänstra lilltå, som stack ut i gången. Fullt förståeligt, flygvärdinnorna måste småspringa för att hinna servera kaffet under de knappa 50 minuternas flygning.

Oj, flygbussbiljetten gäller även på lokalbussarna under två timmar! Vad bra, då kan jag ju åka på sightseeing!

Uppdatering kl. 10:40
Nä huga, det är lite för kallt för att åka vilse med buss. Jag har installerat mig (med ett begynnande skavsår) inne på Stadsbibliotekets barnavdelning.

—-

Stoppa pressarna!

Fembarnsmamma utslängd från barnavdelningen!

Efter ungefär 17 minuters solokvistande inne på barnavdelningen på Umeås Stadsbibliotek, blev Lotten Bergman avhyst.

Där satt hon nyss, fast då var det helt tomt på folk.

– Hur känns det?
– Jag är kränkt!
– Vad var orsaken?
– De sa att de hade en generell regel som gällde för alla att har man inte barn med sig, får man inte vara på barnavdelningen. Men det var ju det enda stället med soffa! Och eluttag intill!
– Störde du ordningen? Betedde du dig illa? Tog du alla barnens sittplatser?
– Jag var ju helt ensam där! Det fanns inte en människa i sikte! Och jag har ju faktiskt fem egna barn – fler än de flesta andra!

Lotten Bergman sågs senast i affekt klampa iväg till det närliggande Folkets hus.

—–

Uppdatering kl. 11:39
När jag hade blivit bortkörd, tassade jag iväg till bibliotekets informationsdisk för att be om trådlöst internet och fråga efter något ställe med sköna soffor. För vuxna.

– För att du ska få tillgång till internet behöver jag din legitimation.
– Min legitimation?
– Din legitimation.

Det är ju en smal sak om man har med sig sin legitimation. Men min legitimation, skulle det visa sig, ligger i den djefla mannens plånbok. Inget leg – inget internet. Och det närmaste sköna soffor man får sitta i om man är vuxen ser ut så här:

Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.
Tror fan att man inte an ha mig i möblerade rum: dator, sladdhärva, plånbok utan legitimation, ryggsäck, skavsårskängor.

Så jag samlade ihop mig och gick till Folkets hus (10 meter bort). Där möttes jag av en kvittrande dam med lila ögonskugga, lila glasögon, lila kläder och den mest tjänstvilliga inställning jag har varit med om på länge.

– Sätt dig ner, känn dig som hemma, gör dig bekant med våra lokaler, lösenordet till nätverket är nappflaska, ha det så trevligt!

Och som om inte det vore nog. De har en te-station för besökarna!

Nu måste jag bara se till att hitta en vit penna för att fixa särskrivningen.

Uppdatering efter föreläsningen kl. 17:02
Jag kom såpass tidigt till ”Umeå Airport” (för den är ju så internationell) att jag kunde se stockholmsresenärer till ett tidigare plan gå på och dessutom höra hur det fanns exakt en plats ledig eftersom någon Helen hade försovit sig. Och jooorå, den platsen kunde jag få köpa för blott 1 900 kr. Eh.

Under de närmaste timmarna ska jag därför sitta och bida min tid eftersom det är bättre att jag åker med ett plan som jag de facto är inbokad på, än tvärtom. Jag kan sova på ryggsäcken, jag kan äta plastmacka och jag kan kontrollera att flygplatsbyggombyggarna sköter sig och bilar cementen betongen här intill som de ska. När jag tröttnar kan jag i huvudet spela upp och älta hur jag under min föreläsning slog pannan i högtalarna, skrev med whiteboardpennor som hade osynlig skrift och sedan … Ptja. Hur var det nu igen? Jag måste tänka efter.

Jag stod på en enorm scen i Folkets hus med drygt hundra åhörare nedanför mig. Scengolvet var klätt med hoptejpade mattbitar så här:

Lapp på lapp, men ingen söm.
På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.
På sina ställen snubblade jag ett par gånger. Det är bra; då håller sig åhörarna vakna.

Men så skulle jag ta ett jättekliv med extrafart mot blädderblocket för att berätta om juice och jos, vilket alltid är upplyftande och intressant. Vänsterbenet följde då med den lösa mattan framåt (accelererande), medan högerbenet stod kvar i givakt. I ett fåfängt försök att inte falla ner i påtvingad spagat, försökte jag genom att flaxa med armarna återfinna balansen. Det gick inte alls.

Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt för ner i ett djupt hål.)
Inte särskilt smickrande bild, nej. (Från publikhåll såg det tydligen ut som om jag plötsligt for ner i ett djupt hål.)

Nu ska jag bara överleva hemresan och sedan ta in på Hotell Tegnérlunden för att imorrn inspektera dess baconbestånd. Sedan blir det föreläsning på Språktidningen, tiddelidum och hurra!

 

Share
114 kommentarer

Mot Luleå! (uppdat)

Sent igår kväll regnade det inte under en liten stund. Vi stirrade förundrat mot himlen och tänkte allihop att detta faktum ju måste utnyttjas till något vettigt.

Så alla utom Femtonåringen hoppade hopprep på trottaren.

Att hoppa hopprep är tydligen som att cykla, eftersom till och med min djefla man kom in rätt i hoppet, fixade rätta snitsen med små extrahopp och lyckades springa ut igen utan att fastna.

– Men tallyhoo, tallyhoo, jag har blivit skjuten i foten! fann jag mig tvungen att tjoa när hopporken tröt.

Fast det var bara en glasbit. Jag har nu gröpt ur och karvat loss stora skinnflikar och hällt i rysk nubbe, men glasbiten sitter kvar. Klockan är strax efter fem på morgonen och jag går med en kudde under ena armen och huvudet under den andra, en sko på ena foten och en glasbit i den andra samt en trött Trettonåring i släptåg på tåget mot Arlanda.

———
Om jag hittar äckliga toaletter eller råkar kliva på fel plan eller börjar gräla med kaptenen, kommer detta inlägg att uppdateras.

Uppdatering
På Arlanda bygger de om, så jag känner mig som hemma med jättestora trasselsuddar till sladdhärvor, sågspån, provisoriska trappor och sovande människor överallt. Hört i incheckningen:

– Luleå.
– Umeå?
– Luleå!
– Ok, Umeå.
– Nej LLLuLLLeå!
– Jajaja, lugn. Lumeå.

Uppdatering 2
Ni vet hur alla svenskar är blonda och alla på Hawaii har bastkjol och alla tyskar är rödfnasiga, ständigt drickandes öl? Alla lulebor har sedan jag var här sist skaffat foppatofflor och börjat röka cigaretter.

Nu är vi i bil på väg till Byske by the sea.

Uppdatering 3
Operation glasbit ur fot är påbörjad. Dokumentärfilmer om fyrlingar som föds med hjälp av kejsarsnitt är inget mot detta. Schlitt! Slafs! Knak!

Share
23 kommentarer