Hoppa till innehåll

Etikett: rörmokare

Ett rörigt inlägg

Jag tänkte berätta att förra veckan var fylld av roliga aktiviteter, men är så distraherad.

Huset är är nämligen fullt – men inte som brukligt är av övernattande gäster, barnbarn eller basketspelare. Det är fullt av inte alls röriga rörmokare från två olika företag som tar av sig skorna i hallen, som snällt ber om trefasuttag och som vill att jag röjer i källaren. (”Skoja ba” tillade en av dem, men det gjorde han verkligen inte alls.)

Ungefär så här håller de på. (Photo by Unseen Histories on Unsplash)

Redan 2001 var det stökigt i källaren, minns jag. (Och så gläds jag åt att så himla mycket värre har det i så fall inte blivit på 23 år …)

När jag nu skulle fixa lite i den ständigt omnämnda källaren, råkade jag välta omkull ett gäng rullgardiner, skidor och tältpinnar som stod bakom en dörr. De landade inte alls tyst, vackert eller fint, utan ungefär som träden i Forsakar.

Stök och bröt efter stormen i Forsakar. Jättespännande promenad! (Det blåa är min vän Ami, som såg till att jag förra veckan fick uppleva både Skåne och Köpenhamn som en ljuvlig 60-årspresent.)
Det hade varit trevligare om det som ramlade i källaren hade landat lite som Amis sparris på Österlen..

En av rörisarna ska byta en trasig blandare, fixa läckande rör under diskbänken samt ordna dålig avrinning i duschen. Rörmokarna från det andra företaget ska fixa avloppet: ett originalrör i gjutjärn, nedgrävt 1937. Det är rostigt, sprucket, fullt med rötter från sedan länge avrättade buskar … och så är det stopp i det förstås. (Favorit i repris.)

Fixningen handlar om att med snygga kedjor fräsa bort alla rötter, spola bort all skit, lägga in ett strumpliknande, vitt fodral som ska härdas och bli blått – och med denna ”relajning” ska jag klara mig tills jag får Nobelpris och råd med stambyte.

Bismarcklänk à la rörmokare. (Renskättingen, som den egentligen heter, sätts på nåt som liknar en borrmaskin och så snurrar den snabbt och fräser bort alla rötter.)
Så här har även jag provlegat, men jag såg inte ett jota. En annan röris står samtidigt inne i huset och styr en kamera, och så pratar de med varandra via en mobiltelefon. Ni ser spindelnätet i brunnslocket, va? Det påminner ju om …
… helgens fantastiska besök på Louisiana – spindeln av Louise Bourgeois har dock aldrig varit i en brunn utan har dagarna i ända denna vackra utsikt att njuta av.

När vi ändå är inne på Danmarksvistelsen, kan jag berätta att Ami och jag såg hantverkare även där. Designmuseet har en underbar möbelavdelning med kreatörer som Arne Jacobsen, Børge Mogensen & Poul Kjærholm – men den var stängd pga. renovering. Jävla hantverkare till att sabotera en skönhetsupplevelse.

Detta såg vi inte.
Däremot fick vi på de öppna avdelningarna se många ting som var övertäckta som funnes de i en vinterstängd strandvilla.
Vi gick även in på Rosenborgs slott, som är en upplevelse för att det är så smaklöst inrett. Det intressantaste var faktiskt rummet som höll på att renoveras; kolla hur det ser ut när tavlorna är nedplockade!

Oj, nu ropar Ensamföretagarrörmokaren på hjälp! Den Stora Firmans rörisar som sköter ”relajningen” lystrar och tillsammans löser de problemet med duschkabinens avrinning.

Det är så fint samarbete över företagsgränserna att man nästan kan fälla en tår.

– Nu kommer det att flöda som aldrig förr! konstaterar ensamföretagaren som var alldeles nytatuerad på hela ryggen och ändå låg och ålade på golvet.

Detta påminner mig om några andra flöden under den gångna veckan. I Köpenhamn drack Ami och jag drinkar som funnes det ingen morgondag, och i centrala Lund bjöds jag under en kort paus i AI-konferensen in till en trädgård.

Arkitekten David Sim (som håller på att göra världen till en mjukare plats vad gäller stadsplanering) öppnade raskt en flaska champagne!

Då är steget inte långt till en intressant syn på väg mot bingen i Lund …

Jag står alltså uppe på gatan och tittar ner i ett falafelhak, och si där ligger ju en pizza.
Men så här såg pizzorna ut i Köpenhamn!

Som ni förstår, är detta röriga inlägg en pyttipanna – jag tog vad jag hade och tillagade en bloggpost. Nu får ni hälla på HP-sås och lägga rödbetorna snyggt i kommentatorsbåset!


Kort reflektion, bara.

Den 12 juni är det ett halvår sedan Olle stupade. Jag är fortfarande omhändertagen av familj och vänner – för det behöver jag. Ensam är jag inte alls särskilt stark.

Share
58 kommentarer

Jag – en sabotör!

Jag har faktiskt svart snickarbälte. Jag har en miljard bits, två borrmaskiner och en geringssåg med sladd. Jag har byggt ett kök, kapat garderober på hälften, slitit upp säkert 300 kvadratmeter plastgolv och byggt fem kilometer bokhyllor, tapetserat halva Sörmland och nästan inte ens spikat mig på tummen.

Men ändå är jag en klåpare av rang. Nu ska ni få höra hur jag inte har hjälpt Tjugofyraåringen och spanjoren med hantverkartjänster sedan de för snart tre år sedan flyttade in i en lägenhet. Det är en trestegsraket.

1.

De unga tu konstaterade snabbt att den 1½:a  som de hade köpt faktiskt med en vägg kunde bli en tvåa.

– Ska jag hjälpa er? sa jag utan att tänka efter.
– Ja!

En vecka senare hade jag hittat en perfekt, gammal skjutdörr med karm och speglar och jag vet inte allt.

– Ska jag sätta in skjutdörren och bygga en vägg runtom?
– JA!
– Eh … jag måste ju … [bla bla bla, hösten 2016 hade jag massa föreläsningar utspridda i hela Sverige], så det kommer inte att bli av förrän kanske på jullovet!
– Gah.
– Jag kan leta upp en proffssnickare!
– Ja!

”Och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen.”

Två dagar senare hade jag hittat en rysk snickare som var så trevlig att vi skickade sms till varandra lite då och då bara för att det var så kul. Han kom pronto och punktligt, han byggde väggen, han satte in skjutdörrarna och var nästan färdig när han bara skulle hämta en grej och försvann. Med dörrnyckeln.

Nyckeln var i Arboga med en polare, sedan var den på sjukhuset med en norrman vars son hade blivit sjuk, sedan skulle den levereras på en så konstig tid att den spanjoren fick älga hem från jobbet – men ingen kom.

Nyckeln kom till slut till lägenheten igen, men inte snickaren. På söndag ska jag förhoppningsvis snickra färdigt den där väggen …

2.

Spanjoren ringde.

– TOALETTEN ÄR SPRUCKEN!
– VA?
– Den är sprucken och allt vatten har runnit ut på golvet!
– Vad kul! Var det bajsvatten?
– Nejnejnej, det var den där, vahettere, cisterna de agua.
– Cisternen! Aha. Hur … eh, hur …?

Herr Toalett fick liksom en väldigt markerad rynka i pannan.

Det här kunde inte jag och mitt snickarbälte hantera, så medan de unga tu anmälde skadan till sitt försäkringsbolag, och vi hittade snabbt den trevligaste rörmokaren i världen. Allt var perfekt. Priset var okej. Toastolen var modern och snålspolande och dessutom tog rörkillen med sig det gamla porslinet.

– Hurra! sa jag.
– Hurra! sa spanjoren.
– Hurra! sa Tjugofyraåringen.
– Jag vill ha betalt svart, sa rörisen.

Och nu är det så att det faktiskt inte alls går att betala svart i den här familjen. (Det är bara jag som inte har något samvete eller känsla för lag och ordning, men vad har jag för det när jag inte bestämmer över just detta.)

Efter att ha förklarat för den synnerligen förvånade rörmokaren, sa han att han då aldrig hade hört på maken. Kvitto? Okej! Tjugofyraåringen och spanjoren betalade ett korrekt (högre) pris och fick ett med alla regler överensstämmande kvitto.

3.

I lördags hjälpte jag ungdomarna att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.

– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa Tjugofemåringen. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är släckt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
– Oh nooo, min mobil behöver laddas, sa kompisen Emma.

Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut. Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde en jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.

Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma.

Detta är Hålet Hålberg, gjort av mig och en 10 mm-borr.
Detta är Hålet Hålberg en stund senare, utvidgat av en elektriker och hans morakniv. (1 = regel, 2 = röret med elledningar.)

Nu måste hela alltihopa draaaaaaaas ut ur röret. (Det påminner mycket om att tillverka en dragsko i en klänningsmidja eller en resår i en kjol från 1982.) Tyvärr tickade taxametern iväg någe alldeles förfärligt eftersom en klåpare (inte jag!) hade tapetserat över hålet där man draaaaar.

Alltså precis som om någon helt sonika hade sytt igen det där hålet.

Medan elektrikern klättrade på väggarna, spelade vi ett meme-spel. Och det visade sig att memesarna (bilderna dårå) illustrerade vår situation perfekt.

Den här symboliserar mitt deppiga jag, min elektricitetsångest (och mina väldigt snygga ben).
Grodan (jag) sabbar elen, alla blir bekymrade tills elektrikern kommer och tar alla våra pengar och då är vi glada och applåderar de lysande lamporna.

Efter två timmar, funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:

– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?

Okej.
Share
13 kommentarer

Rörmokarn fråm Hispinge

Rumpan på bilden har nästan inget med mannen i texten att göra.

När diskmaskinsinstallerarna var här, frågade vi dem lite om våra röriga rör under diskbänken. För rörovana ögon var de bara rör. Men precis som vi misstänkte, var det någon billig skit som jag av dumekonomiska skäl valde när jag byggde köket för tio år sedan.

(Jag byggde köket? Japp, jag. Allt utom el, golv och rör gjorde jag själv. Visserligen var jag både gravid och ammande och samt distraherad och ofokuserad och visserligen fattade jag 473 idiotiska beslut på vägen, men köket är mitt verk.)

Min djefla man tittade då i Gula sidorna, valde en rörmokare på måfå och ringde. Rörisen var trevlig, men hade mycket att göra och bad att få återkomma ”i morgon”.

– Jag mejlar bilder på hur rören ser ut idag så vet du vad som behövs!
– Ok! sa rörmokarn och så hörde vi inte av honom på tio dagar.

Jag förstod. Det var förstås ett komplicerat fall och rörmokarn låg naturligtvis vaken på nätterna och glömde pga. sömnbrist att ringa oss. Stackarn. Men efter en tid bestämde vi dag (inte tid, hur skulle man kunna jobba om man var tvungen att passa tider?) – och så kom han!

– Tjena. Jahaja. Jag förstår, inge vidare rör det där. Jag åker och hämtar nya!

Swoooosch, så var han borta i en dryg timme. Bilderna som vi hade skickat var förstås otydliga och tvådimensionella. Jag förstod.

Efter några timmars stök och bröt och bök, gick jag in i köket för att heja lite på honom.

– Går det bra?
– Ja! Jag är färdig nu!
– Nämen! Vad bra! Hurra!
– Det är bara den här slangen som är för kort. Den når inte fram diiiit. Men det är lätt att fixa.
– Bra!
– Ni köper bara en slang och fäster den häääär med en s…
– Stopp-stopp-stanna-vänta-vanu? Vi är inte så vana vid rör, vi vill inte riskera något. En gång bytte min (djefla) man en packning och det slutade med att vi fick bygga om ett helt badrum utan garanti eftersom det var ett 70-talsbadrum utan fuktspärr men bidé och därf…
– Men det är lätt. Slangen ska in däääär.
– Men … Varför … Hur … Vi …
– Vill du hellre att jag gör det?
– JA!
– Men då måste jag iväg och hämta en annan slang. En som är längre alltså. Kolla, den där är ju för kort.
– Nähe? Really? Du? Åka iväg? Hämta grejer? Ser man på. Men jag förstår.

Nej, så sa jag inte. Jag sa bara ja tack och gick ner i källaren och primalskrek och slängde en antik gjutjärnsgryta i väggen.

Nej det gjorde jag faktiskt inte heller. Och jag förstod inte. Jag bara ryckte på axlarna, gjorde ännu ett rött kryss i telefonkatalogen av papper och satte mig vid datorn.

Det gamla röret hade i alla fall tjänat oss väl i tio år, och förtjänade en hedersplats uppe på kullen i trädgården.
Share
20 kommentarer

This is your wake up call …

… fast så sa han inte, han som ringde strax efter sju i morse. Han sa med inte särskilt mild och vän stämma:

– Ja hallå, Byggaren här. Det ligger inte nån nyckel där det ska ligga en nyckel och nu ska det faktiskt in en rörmokare i huset!
– Rörmooo… eh?

(Whiskyrösten från igår satt i och jag visste inte att vi hade behov av en rörmokare just nu. Hade rören månne sprungit läck under natten?)

– Ja, nu!
– Oj, jaså, du menar Bästisgrannen, oj, förlåt … å hennes vägnar. Jag ska genast … kommer strax … hejdå.

Knuffkontakt klockan sju på morgonen. Tänk om det hade varit så här istället:

– Hej, förlåt att jag ringer och väcker dig, men vår rörmokare kommer inte in i Bästisgrannens hus.
– Men ringer du och väcker mig för en sådan struntsak? Jag var faktiskt uppe jättesent igår!
– Jo, förlåt, men … nyckeln? Skulle du kunn…
Nuuu? Vad är det egentligen för arbetstider ni har, va?

Hu. Nej, idag ska vi alla vara snälla mot varandra och ha blommor i flätorna, säga tack och förlåt och hjälpa gamla tanter över gatan. Idag är vi alla scouter, tycker jag. Sedan kommer matchen mot Tyskland på midsommardagen. Då kan vi kanske få bete oss som djur igen?

Share
9 kommentarer