Etikett: elektriker

Jag har faktiskt svart snickarbälte. Jag har en miljard bits, två borrmaskiner och en geringssåg med sladd. Jag har byggt ett kök, kapat garderober på hälften, slitit upp säkert 300 kvadratmeter plastgolv och byggt fem kilometer bokhyllor, tapetserat halva Sörmland och nästan inte ens spikat mig på tummen.

Men ändå är jag en klåpare av rang. Nu ska ni få höra hur jag inte har hjälpt Tjugofyraåringen och spanjoren med hantverkartjänster sedan de för snart tre år sedan flyttade in i en lägenhet. Det är en trestegsraket.

1.

De unga tu konstaterade snabbt att den 1½:a  som de hade köpt faktiskt med en vägg kunde bli en tvåa.

– Ska jag hjälpa er? sa jag utan att tänka efter.
– Ja!

En vecka senare hade jag hittat en perfekt, gammal skjutdörr med karm och speglar och jag vet inte allt.

– Ska jag sätta in skjutdörren och bygga en vägg runtom?
– JA!
– Eh … jag måste ju … [bla bla bla, hösten 2016 hade jag massa föreläsningar utspridda i hela Sverige], så det kommer inte att bli av förrän kanske på jullovet!
– Gah.
– Jag kan leta upp en proffssnickare!
– Ja!

Två dagar senare hade jag hittat en rysk snickare som var så trevlig att vi skickade sms till varandra lite då och då bara för att det var så kul. Han kom pronto och punktligt, han byggde väggen, han satte in skjutdörrarna och var nästan färdig när han bara skulle hämta en grej och försvann. Med dörrnyckeln.

Nyckeln var i Arboga med en polare, sedan var den på sjukhuset med en norrman vars son hade blivit sjuk, sedan skulle den levereras på en så konstig tid att den spanjoren fick älga hem från jobbet – men ingen kom.

Nyckeln kom till slut till lägenheten igen, men inte snickaren. På söndag ska jag förhoppningsvis snickra färdigt den där väggen …

2.

Spanjoren ringde.

– TOALETTEN ÄR SPRUCKEN!
– VA?
– Den är sprucken och allt vatten har runnit ut på golvet!
– Vad kul! Var det bajsvatten?
– Nejnejnej, det var den där, vahettere, cisterna de agua.
– Cisternen! Aha. Hur … eh, hur …?

Det här kunde inte jag och mitt snickarbälte hantera, så medan de unga tu anmälde skadan till sitt försäkringsbolag, och vi hittade snabbt den trevligaste rörmokaren i världen. Allt var perfekt. Priset var okej. Toastolen var modern och snålspolande och dessutom tog rörkillen med sig det gamla porslinet.

– Hurra! sa jag.
– Hurra! sa spanjoren.
– Hurra! sa Tjugofyraåringen.
– Jag vill ha betalt svart, sa rörisen.

Och nu är det så att det faktiskt inte alls går att betala svart i den här familjen. (Det är bara jag som inte har något samvete eller känsla för lag och ordning, men vad har jag för det när jag inte bestämmer över just detta.)

Efter att ha förklarat för den synnerligen förvånade rörmokaren, sa han att han då aldrig hade hört på maken. Kvitto? Okej! Tjugofyraåringen och spanjoren betalade ett korrekt (högre) pris och fick ett med alla regler överensstämmande kvitto.

3.

I lördags hjälpte jag ungdomarna att skruva ihop en farlig massa Billy-bokhyllor. Schwupp, schwipp, stod de där mangrant och vinglade på det gamla parkettgolvet från 1927.

– Vi förankrar dem bara i väggen med de här blecken! tjoade jag och svingade mig upp i snickarlianen som heter trappstege.
– Zzzzzzzzzz sa min fina borr.
– Skrnfffff, sa väggen.
– Mamma, sa Tjugofemåringen. Eh. Alla lampor släcktes plötsligt.
– Hallå, det är släckt i kylskåpet! tjoade spanjoren från köket.
– Oh nooo, min mobil behöver laddas, sa kompisen Emma.

Jag hade helt klart borrat rakt in i en elledning. Det har jag aldrig gjort förut. Försäkringsbolaget kontaktades och jag ringde en jourhavande elektriker som först förklarade att det här ju skulle kosta skjortan exklusive moms, och så sa han ”exklusive moms” flera gånger. Jag kontrade med att säga ”försäkringsbolag” många gånger.

Han talade om att han satt och åt entrecôte (och jag tänkte på skånska att ”di rige di kan”), men att en av hans anställda strax skulle komma.

Nu måste hela alltihopa draaaaaaaas ut ur röret. (Det påminner mycket om att tillverka en dragsko i en klänningsmidja eller en resår i en kjol från 1982.) Tyvärr tickade taxametern iväg någe alldeles förfärligt eftersom en klåpare (inte jag!) hade tapetserat över hålet där man draaaaar.

Medan elektrikern klättrade på väggarna, spelade vi ett meme-spel. Och det visade sig att memesarna (bilderna dårå) illustrerade vår situation perfekt.

Efter två timmar, funkade allt som det skulle, och jag – sabotören – drog en lättnadens suck. Elektrikern vände sig till mig och artikulerade med ett stort leende:

– Du ska borra lite, lite. Och titta in i hålet. Sedan borra lite, lite. Och titta in i hålet. Då det inte aldrig blir så här. Du förstår?