Etikett: flyg

Lovely Margaret & John!

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2025 19:09

(Ha tålamod. Rubriken får sin förklaring en bra bit ner i inlägget.)

Dagarna här i Ditchling far förbi i ett rasande tempo där jag har hunnit handla tröjor och ostdipp samt knallröda skor och italiensk kryddblandning. Jag har dessutom sammanfört barnens kusinbarn på fädernet med barnens sysslingbarn på mödernet, åkt dubbeldäckare till Brighton och gått en geggig promenad i brittisk lera på en fantastiskt solig (!) promenad.

Kusin Ann klafsar på i kletet. Observera den fiffiga hundgrinden till höger: man drar upp mittenpinnen så slipper hunden trippa på trappsteg.

Kyrkogård i Ditchling. Det är nästan så att man skulle vilja bli begravd här, fast kanske inte på några år i alla fall.

Herr George Wheeler (1920–1975) var tydligen inte så poppis att han blir rengjord då och då. Och finputsade stackars Peggy som dog 2007 har inte ens födelseår. Ack.

Någon av de boende i Ditchling har ett garage som är den gamla brandstationen!

I Hove (en del av Brighton) lärde jag mig vad en ”frumpet” är. Man tar en crumpet och gullar med den, häller massa gojs på och bygger en macka på höjden. Just min hade avokado och chili samt massa annat på.

”Nej, jag har inte beställt en dessert” höll jag på att säga när den här balansakten placerades framför mig. (Det är alltså inte grädde, utan ett stekt ägg på toppen.)

Ann och jag åkte även till Lewes för att besöka huset där Anne of Cleves inte bodde. Det är ett intressant museum – och byggnaden har stått där i nästan 500 år eftersom Anne of Cleves fick det i skilsmässan från Henrik VIII. Vi lärde oss massor om sängar, kyla, värme, olika sorters möbler, kökspryttlar och dåliga ljusstumpar, men kommer alltid till samma slutsats:

– Hur stod de ut på vintern?
– Ja, i alla kyliga länder måste lidandet ha varit ohyggligt!
– Fast de dog ju ganska tidigt, så de led inte så länge.

Visserligen kan jag ställa samma fråga till alla britter som fortfarande bor i dragiga hus med enkelfönster och även till små skolbarn som med bara, blåa knän huttrar hemåt vid tretiden på eftermiddagen.

Äsch, mina slitna fönsterbrädor hemma i Sverige kan få vara kvar ett tag till.

Och vad gör väl lite sneda fönster? (Den stora, runda träringen som ser ut som ett gigantiskt förstoringsglas är en barnpassare. Man stoppade ner ungen där och höjde/sänkte sedan mojängen så att barnet kunde nå golvet.)

Drottning Anne of Cleves blev alltså inte som många andra hustrur avrättad, utan levde efter skilsmässan i all önsklig välmåga och blev till och med lite polare med forne maken. Av alla sina ägor besökte hon endast ett fåtal – och alltså inte detta i Lewes. Och inte heller huset i Ditchling (som tyvärr inte är museum).

Coolt va? Längst till höger finns en möbel som är en stol/ett bord/en garderob. ”Nästan som Ikea!” utbrast vi.

Några dagar senare i Brighton: ett Ikea! Va! HÄR? (Och H&M, Søstrerne Grene samt Flying Tiger: Sverige och Danmark alltså överallt.)

Väl inne på Ikea hittade vi massa stol-bord-garderobsliknande möbler, och anar naturligtvis att 1500-talsmöbeln har inspirerat.

Men som vanligt blev det plötsligt dags att åka hem till Sverige igen … med en bra mycket tyngre väska än på hitresan. Ann släppte i förmiddags av mig på stationen Hassocks, där det snabbt visade sig att det är bra att ha ett par timmar extra i reserv.

Ja, jag har ju övat på just detta hemma i Sverige, så jag var lugn som en filbunke när tåget 10.02 var jättesent och 10.08 & 10.38 var inställda och alla andra tåg stod stilla här och där i hela södra England. Intressant att även här heter det ”signalfel” – men alla utrop inleds med en ursäkt!

– We’re sorry but …

Resenärer som skulle ha spritts ut på fyra olika tåg klämde in sig i ett. Alla pratade i mobiler och sms:ade samt diskuterade alternativa vägar norrut. Jag var fortfarande en obekymrad, trallande jänta.

Stationen före flygplatsen Gatwick heter Haywards Heath, och där stod vi stilla i det allt svettigare tåget i ungefär tio långa minuter. Allt fler började fippla med mobilerna. Jag kollade på klockan. Luuuugnt. ”Jag kommer att hinna bra”, tänkte jag. Men plötsligt knastrade det till i högtalarna och tågets dörrar öppnades.

– We’re sorry but … this train is terminated early. We apologise for any inconvenience this may cause to your journey. Please stay on platform 2& 3 for further information.

Så här såg det ut på perrongen när ungefär halva tåget hade tömts. Ser ni de oroliga blickarna?

Jag stod still och funderade. Och funderade. Tittade på klockan och räknade. Efter några minuter blev jag approcherad av en dam med vacker halsduk. Hon pekade på min enorma resväska och undrade om jag månne skulle till Gatwick och hur jag tänkte lösa detta problem. Jag svarade ärligt att jag inte visste, varpå damen snabbt pep iväg med bestämda steg.

Och då ångrade jag mig. Hon ville kanske ha sällskap? Hon kanske såg en resekamrat i mig? Taxi? Ja, säkert taxi. Vi borde åka taxi tillsammans!

– Ma’m, sorry, excurse me, I wonder, sorry. Oooops, I must …

Hon sicksackade med sin pyttelilla väska – snabbt som en oljad blixt – mellan alla människor medan jag huffade och puffade och snubblade och välte omkull en rund papperskorg i metall (sitter inte sådana fast numera?) som rullade iväg en bit med ett farligt skrammel. Till slut kom jag ifatt henne och föreslog att vi skulle dela på en taxi, och hon såg alldeles överlycklig ut.

– Are you sure?
– YES!
– Lovely!

Damen småsprang och jag tog Groucho Marx-steg ner till taxistationen. Därefter vidtog säkert 15 minuters handviftande och tjoande eftersom alla som skulle till Gatwick var lika stressade som vi. Men! Vi klarade det!

Taxichaffisen som var historienörd valde ut just oss till sin bil, och här sitter jag och irländska Margaret och bluddrar om allt och ingenting i 25 fantastiskt trevliga minuter.

Vår chaufför John berättade om allt som vi körde förbi – bland annat denna snart 200 år gamla järnvägsbro som vi skulle ha befunnit oss på för drygt en halvtimme sedan (men där tågen ju inte gick just denna dag).

Margaret trippade iväg till sitt flyg och jag älgade iväg till mitt. Klockan prick 11 denna dag den 11/11 började plötsligt kyrkklockorna brutaldånga inne på flygplatsen. Jag såg mig omkring.

Kyrkklockor?
Inne på en flygplats?
Här finns väl ingen k… åhåhå.

I två minuter stod nästan alla människor blick stilla med böjd nacke. Jag läste på en elektronisk skylt:

We invite you to observe the 2 minute silence at 11am for the Armistice Day.

Det var förstås digitala kyrkklockor i högtalarna. Två minuters tystnad och stillhet efter stress, jäkt, hysteri och babblig taxiresa kändes som en evighetslång meditationslektion … men jag bet ihop. Jag hann sedan till mitt flyg, jag flög, jag fick se en utryckning mot två främmande, till synes ensamma resväskor på Arlanda, och jag hann med ett tåg hemåt.

Det sista jag hörde innan jag klev på bussen mot slutdestinationen var högtalarna på tågperrongen:

– På grund av ett signalfel står alla tåg norr om Eskilstuna sedan 19.00 stilla.

7 kommentarer

Hamilton (musikal) och hemresetrassel (tåg)

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2018 19:05

Ibland känner jag att jag måste rapportera om sakernas tillstånd fastän det egentligen inte finns någon anledning – som vore bloggen min dagbok. Och jag Anaïs Nin, liksom.

Alltså: en bildsafari kommer härmed farande!

Englandsresan krockade (som vanligt) lite med några jobbuppdrag, så en morgon satt jag och analyserade politikerspråk och dito retorik i direktsändning. Dock har kusin Anns engelska hus taskig mottagning – om man inte går ut i trädgården eller sätter sig på ett visst trappsteg väldigt nära ytterväggen.

Så då gjorde jag det – i en trappa som är så engelsk att den är på pricken lik en annan (se nästa bild).

Mot slutet av vistelsen åkte vi till London, där det ju är svårt att hitta nånstans att sova om man inte har en förmögenhet och tycker att alla förnicklade heltäckningsmattor faktiskt är lite väl håriga/lusiga/kladdiga. Men eftersom jag var ute i fantastiskt god tid, lyckades jag hitta ett perfekt B&B nästan granne med Victoria Station!

Lynton har inte hiss, men en jättefin full …

Redan för två år sedan bloggade jag om hur den dåvarande Sextonåringen hade blivit så förtjust i en musikal som hette Hamilton. Som skulle sättas upp i London, men som var stört omöjlig att få biljetter till. Men i januari 2018 lyckades jag köpa två platser allra längst bak, allra längst upp.

Det kändes som att sitta på en barstol och titta på myror nere på pubgolvet.

Höga av musikaläventyret vinglade vi omkring på Londons gator och fann att Big Ben just nu är inpackad i renoveringsplast. Men så hittade vi ett substitut: Little Ben!

Vårt kvarter mitt i London var så lugnt och ljuddämpat att vi häpnade och tog denna gatubild på stillheten. Det var knäpptyst och varmt och ljuvligt och alldeles fantastiskt!

Precis samtidigt lade vi båda märke till denna lapp på garderoben i vårt sovrum. Ptja, tänkte vi, bed & breakfast är ju liksom inte som hotell, så det är klart att vi kan städa och göra i ordning innan vi åker hem.

Haha, tänker ni – det är förstås den där som man ska hänga upp på dörren som signal till städarna! But noooo – det fanns ju inget handtag.

Så skulle vi ta oss hem till Sverige. Flygresan kryddades denna gång av en stackars panikslagen fyraåring som gallskrek i 2,5 timmar. Föräldrarna svettades floder, flygpersonalen kämpade med distraktionsmoment och alla passagerare tryckte in öronpropparna så nära trumhinnan som möjligt.

När vi var 8 minuter från tågstationen i Eskilstuna skrapade det till i högtalarna i det gamla tåget.

– Ja, hallå, vi har tyvärr blivit beordrade att stanna här. En lastbil har kört in i bron framför oss och vi kan inte garantera säkerheten.

Det här händer förhållandevis ofta. Ibland beror det på att asfalt mot alla regler har lagts ovanpå gammal asfalt, ibland på att någon kör en tom lastbil som brukar vara lägre. (Foto: Ellinor Andersson.)

Väg- och vatteningenjörer samt byråkrater rådslog och kom fram till att tåget inte kunde stå kvar på spåret utan skulle backa tillbaka till föregående station: Strängnäs.

Så jag kontrollerade möjligheten att hoppa ut på banvallen och gå hem. Det hade gått utmärkt, men lär visst vara emot tågreglerna.

Konduktörombordaren gick genom tåget och undrade om vi hade några frågor.

– Ja! Finns det månne te ombord? sa jag.
– Nej, men du kan få lite vatten.

Se där. En sån var det länge sedan jag såg.

Tillbaka i Strängnäs smög vi spända på fortsättningen ut på perrongen. Och se på tusan: vi fick ännu mera vatten!

Det underliga i kråksången var här att ingen var det minsta lilla irriterad. Vi passagerar bara accepterade faktum och fnissade. Efter ett tag fick alla tålmodiga resenärer ”energy bars” med nötter i. Inte ens nötallergikerna blev besvärade; de sörplade bara lite extra intensivt på vattentetrorna.

När vi var två timmar sena och mörkret lade sig över nejden, perrongen och alla tåg som ramlade in, började vi spela luffarschack med papper, spelkort, pinnar och pennor. (Jag förlorade förvånansvärt många gånger.)

Men hem kom vi till slut – till en kvällsmat som snällt hade stått i tre timmar och väntat på oss. (Det var pizza, som ju av nån mysko anledning är lika god kall som varm.)

Och idag åt jag surströmming i radio! (Länk till FB-film.)

Svante Ekberg till vänster smakade för första gången, vilket inte gick så bra.

36 kommentarer

Har SJ skickat personalen på charmkurs?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2017 10:52

Frågan i rubriken är innerligt befogad, för den senaste månaden har mystiska berättelser i bekantskapskretsen låtit så här:

– Det var kaos överallt. Vi fick åka en banansväng norrut för att komma sydöst och alla var sura. Men tågvärden sprang omkring och berättade om elfel och tog hand om alla och förekom våra frågor som inte ens hann ställas och gav löpande rapporteringar hela tiden!
– Wow.
– Flera gånger visste vi på tåget mer än det som stod att läsa på appen!
– Det var som fan!
– Lokföraren sa plötsligt ”nu får ni se nåt som ni aldrig har sett förut, nämligen Sveriges längsta godsbaneområde”, för där kör aldrig persontåg. Alla tittade upp från datorer, paddor och mobiler och stirrade ut på ett öde industriområde med nakna betongperronger och massa godsvagnar med text på polska och tyska. Vi såg makadam som ingen någonsin har kissat på: de var gråa och såg nya ut.
– Gulp. Vad hände sedan?
– Men sedan, när vi slängdes av på en station lämnades vi åt vårt öde. Vi var 23 personer som i majkylans mörker gick och ropade på en ersättningsbuss i en hel timme. Oj, vad vi längtade efter tågvärden då.

Imorrn ska jag åka till Falun. Tågbiljetten köpte jag noggrant i februari … och glömde raskt bort den. Häromdagen köpte jag en till – likadan – och svor ve och förbannelse över mig själv när jag upptäckte misstaget. Efter att ha klickat runt på sj.se och inte lyckats fixa trasslet, ringde jag istället.

– Hej. Jag vill avbeställa den här biljetten och använda restvärdet nån gång i framtiden [vilket man snabbt glömmer bort att man kan göra, trallala], men jag kan tydligen inte klicka rätt.
– Men ojoj, du har ju två biljetter på samma resa.
– Ja … [skamsen paus] … jag … det är mycket nu … jag …
– Det fixar jag! Pengarna kommer in på ditt konto om ett par dagar!
– Men jag hade ju inte en fåpengarnatillbakabiljett!
– Äsch. Det bjuder jag på.

Va? Man blir ju alldeles positiv och glad! Att det ens är möjligt!

Men för att balansera upp denna oerhörda positivism med något negativt, så ska jag nu berätta om när det inte funkar lika bra: i flygbranschen.

Spanjoren har beställt flygbiljetter till Spanien. Han fyllde i alla uppgifter som han skulle, vilket på Sky Tours sajt innebär att man skriver resenärernas personnummer. (Han har ju gubevars ett svenskt nu, grabben.) Fokusera nu noga, för hans jättespanska namn är med alla fnuttar och både pappans och mammans efternamn detta:

Julián López Rodríguez

Fästmöns – Tjugotvååringens – jättesvenska namn är på samma sätt (utan några som helst fnuttar eller mitt gamla flicknamn på svenskt manér) ”Ida Bergman”, vilket Sky Tours inte hade problem med. Men när biljetten kom, stod det blott ”Julián Rodríguez” på spanjorens rad eftersom något hade blitt fel. Och i det spanska flygbolagets (Iberia igen!) regler står att båda efternamnen måste vara med.

Både Julián och jag inledde en intensiv mejlväxling och kryddade den med misslyckade chattdiskussioner och meddelanden på Facebook. Men nej. Nej, och åter nej.

Jag skrev till Sky Tours på simple English:

[…]López is his FIRST and most important surname (according to Spanish rules). He asked Iberia to change the name, but they said you had to do it for him.

So to be clear: his name is ”Julián López Rodríguez”, nothing else. Forgetting his main surname would be like if Johnny Depp all of a sudden would call himself Brad Pitt.

/Lotten Bergman, Julián’s mother-in-law

Sky-tours och Iberia hade sedan sammanträde en hel helg och erbjöd sig därefter att mot 1 164 kr stoppa in López Rodríguez som det korrekta namnet. Efter att ha protesterat mot detta, lydde vår spanjor och den först så överkomliga flygresan blev snäppet dyrare.

Så kan det också funka här i världen.

Bara en trevlig flygbild. (Det är liksom inte läge att lägga upp en otrevlig flygbild.)

57 kommentarer

M	T	O	T	F	L	S
						1
2	3	4	5	6	7	8
9	10	11	12	13	14	15
16	17	18	19	20	21	22
23	24	25	26	27	28	29
30	31