Tänk er trapphuset i ett hyreshus, byggt på 1950-talet ungefär.
[Alla sneglar snett uppåt till vänster och tänker till.]
Jag vet inte hur ni föreställer er att det ser ut, luktar, låter och känns, men för mig är det självklart:
-
- det är plötsligt 1975
- jag har träskor och klapprar omkring i stentrapporna
- hissen är av den skakiga varianten
- det finns sopnedkast på varje våning
- bakom några dörrar hör jag röster eftersom det är relativt lyhört.
Idag var vi i ett hyreshus som inte alls stämde in på denna beskrivning – i Hove. Det är en stad som har vuxit ihop med Brighton och som har ypperliga kommunikationer överallt, så där vill alla bo.
Men det såg inte ut som i Sverige.

Hela trapphuset var klätt i en tjock, jättefluffig och knallbrun heltäckningsmatta, vilket ju dämpade alla ljud och kändes lite gillestugemysigt. Ni ser den fyrkantiga lådan som hänger på väggen till vänster om hissen? Det är en av två monstruöst stora askfat som fanns på varje våningsplan!

Alla balkonger var förbundna med smala trappor, vilket jag trodde var nödutgångar – lite som amerikanska brandstegar. Men nej … det är trappor för sopgubbarna, som hämtar soporna genom att klättra halvvägs till månen och ner igen.

Väl ”hemma” i Ditchling igen, gick jag på en huppegupptäcktsfärd i omgivningarna. Och vilse, förstås.

Jag gick och gick och såg fantastiska hus, roliga trädgårdar, gamla gubbar, cyklister och …

Alla hus har namn som Melrose, Dunkirk, Flower’s Den, Heathers Heath och …


I byn Westmeston fanns en gammal telefonkiosk.


Jag promenerade vidare. På ett ställe stod jag villrådig och funderade på om jag skulle gå igenom en kohage och bli ihjälstampad eller om jag kanske istället skulle gå på vägen och bli ihjälkörd. Strax bredvid mig stannade en bil som nyss körde förbi i 120 knyck. Bilen backade lite zick-zackande mot mig och jag tog mig ängsligt åt mobilfickan. Föraren hojtade till mig:
– Are you all right, love?
Jag förklarade att jag ville gå till Ditchling, men att vägen kändes lite för smal.
– Get in, I’ll give you a lift!
– Well, my parents always said I shouldn’t trust strange men and … inledde jag.
– … certainly not get in a car with one! fyllde mannen i.
Mannen förklarade sedan att han ägde en pub i grannbyn och att han bara skulle köra mig till nästa korsning. Okej, sa jag och hoppade in med mobilen redo.


Jag vandrade vidare och hälsade på alla jag mötte. Jag sa Bonjour till en fransk familj och Guten Tag till en tysk familj och alla var så sprittande glada och rödkindade. Om jag skriver en bok om just detta, kan en heta ”En fransk, en tysk och Bergman”.
28 kommentarer