Hoppa till innehåll

Etikett: trassel

Biltrassel … igen

Jag försökte i förra veckan starta bilen (Volvo V70 från 2009), men den surade.

– Zinn zzzinnng brrrschzzz.
– Kom igen nu, du har ju fått olja, bensin, nytt batteri, nya sommardäck, ny vindruta, ny ljuddämpare och släpet är besiktigat och godkänt!
– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

Jag filmade bilen och skickade runt till bilkunniga personer som sa att det nog var batteriet som spökade och att det ju är plättlätt att starta med kablar. (Om man känner nån som inte har hybrid- eller elbil.) Men ack nej, inte ens med grannarnas varsamma handpåläggning och hejarop, ville den hosta igång.

Då gick jag ner till bilmecken som vi har här i kvarteret. Man går på en slingrande cykelväg, genom en stor, relativt svårgenomtränglig dunge med sly och barkborreträd, hoppar över en bäck som slutade porla för tio år sedan, kliver över rishögar som någon verkar spara på till Valborg – och så är man framme vid bilmecken. Han röker som man gjorde på 60-talet och är arg på moderna bilar som ska lagas med hjälp av datorer.

– Jag har en Volvo [insert siffror och bokstäver samt årtal] som går som en klocka.
– Så … vilken bil tycker du att jag ska köpa eftersom den här (viftade lite lamt mot dungen)  verkar vara ett måndagsexemplar?
– INTE EN GASBIL! Inte en ny bil. Inte nån jävla fransk bil. Volvo om den är byggd i Sverige.
– Men då måste jag väl gå tillbaka till 1960-talet …?
– Så länge inte Ford är inblandat! Jävla Fordmotorer.

Förmodligen är det en sån här bilmecken har, tänker jag.

Så jag gick svärande hem igen över stock, sten och sly.

En gång per dag försökte jag starta bilen (sszzsbrhostbrrr) och en gång om dagen blev jag besviken. Men så på åttonde dagen! DÅÅÅÅ!

– Bhhrrmmmmmmbrrrrrrrr!
– Men va fan, startar du NU??? sa jag besviket och tittade ner på min bleka lekamen.

Bilen brummade. Jag gasade. Och suckade. Detta eftersom jag insåg att jag på inga villkor kunde låta detta ögonblick gå förlorat trots att jag just då var klädd i enbart

  • Birkenstocksandaler
  • kortkorta shorts
  • stor, trasig, urtvättad t-shirt.
Ungefär så här, vilket ju ser rätt läckert ut på denna av AI skapade bild.

Det var blott 9 °C och ingen mobil, plånbok eller bh hade jag på mig. Men vad gör man inte?

– HEJ! skrek jag högt när jag kom in i den av cigarrettrök fyllda verkstan.
– Fick du igång han? sa bilmecken förvånat.
– Mhm. Där står den! Här är nyckeln! Ta så lång tid på dig som du vill! Måste rusa!

Och så begav jag mig hemåt. I mina sladdriga sandaler klev jag över rishögar, hoppade över den geggiga f.d. bäcken, trängde mig genom sly och över döda trän samt gick raskt med gräs och kvistar mellan tår och i hela frisyren på den slingriga cykelvägen.

Några dagar senare hämtade jag – fullt påklädd – bilen igen.

Stackars bilen. Ventilkåpspackningen hade verkligen ställt till det!

Själv har jag liknande problem: knävlarna knakar, knaskar och knorrar och dubbla hälsporrar får mig att halta som Zeb Macahan. Kan någon komma och suga ut min olja ur motorn?

Nu låter det så här när jag reser mig upp ur soffan:

– Scccchiiinggg sssbrhostbrrr bzzzzingg.

Share
35 kommentarer

Om fem år, då …

Jag har bestämt mig för att tänka att corona-tiden kommer att pågå i ungefär fem år. Lite grann som ett världskrig liksom.

Mycket är på undantag, men det mesta fortsätter ändå att rulla på i gamla hjulspår. Barnen slutar vara barn, medan de gamla blir allt äldre. Trots allt som händer eller inte händer, skrattar man och har lite kalas då och då – fast på nya premisser, med massa handsprit, några munskydd och väldigt få fonduer.

När jag hade bestämt mig för att vi kommer att hålla på så här i fem år, kändes det riktigt, riktigt bra. Om någon kommer dragande med ett perfekt vaccin i mitten av december blir jag förstås glatt överraskad, och så är det inte mer med det!

Upplyft av denna min nya insikt – femårskriget mot corona – satte jag tänderna i denna dag: en normal tisdag. Men två snabba möten med stora instanser (det som förut hette Landsting men som numera heter Regioner) om kommande digitalföreläsningar gled iväg och tog flera timmar. Ett klick på en sajt som gjorde reklam för solceller på tak resulterade i fyra telefonsamtal från solcellsexperter som på inga villkor ville mejla offerter utan prata om taklutning, väderstreck och vår skrala ekonomi.

– Jag vill inte låta dryg, men din approach är helt fel, Lotten.

Sa en.

– Tssst, det är bara att låna på huset! ALLA lånar på huset!

Sa en annan.

Timmarna gick. En trevlig språkfråga per mejl gjorde att jag trasslade in mig i en jätteutredning som jag inte alls hade tid med (om ”skägget i brevlådan”), och så kom Artonåringen och bad om ursäkt för att hans epilepsimedicin var tvärslut och han inte skulle hinna hämta ny idag.

Och det var då min dagsplanering for helt käpprätt åt helsefyr.

När jag kom till Apoteket, var det åtta nummer före mig. Efter 45 minuter var det fem. Bilden tog jag för att dokumentera hur synd det var om mig.

Och så fortsatte det i den stilen – jag

  • fastnade i bilköer
  • glömde handlingslappen
  • tappade bort min lilla handspritsflaska som jag är så duktig på att använda
  • glömde att jag behövde köpa bröd och det var minst en kilometer från kassan till bröddisken
  • åkte till biblioteket med fel böcker
  • skulle prompt in i en affär som bara släpper in åtta personer åt gången.

Och vips, var ”arbetsdagen” slut. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”äsch, jag har ju fem år på mig att hinna ifatt!”, slappnade av och gick ut på dagens basketbollpromenad i spöregn.

Och hittade då något upplyftande mystiskt och väldigt annorlunda. Det är en liten näbbmus (?) och en större mus, som hade mött döden samtidigt, så här nära varandra. Vad tror ni har hänt?

“Two little mice fell in a bucket of cream. The first mouse quickly gave up and drowned. The second mouse, wouldn’t quit. He struggled so hard that eventually he churned that cream into butter and crawled out.”

Sensmoral: ge inte upp. Det är bara ungefär fem år kvar!

Share
46 kommentarer

Hamilton (musikal) och hemresetrassel (tåg)

Ibland känner jag att jag måste rapportera om sakernas tillstånd fastän det egentligen inte finns någon anledning – som vore bloggen min dagbok. Och jag Anaïs Nin, liksom.

Alltså: en bildsafari kommer härmed farande!

Englandsresan krockade (som vanligt) lite med några jobbuppdrag, så en morgon satt jag och analyserade politikerspråk och dito retorik i direktsändning. Dock har kusin Anns engelska hus taskig mottagning – om man inte går ut i trädgården eller sätter sig på ett visst trappsteg väldigt nära ytterväggen.

Så då gjorde jag det – i en trappa som är så engelsk att den är på pricken lik en annan (se nästa bild).

Mot slutet av vistelsen åkte vi till London, där det ju är svårt att hitta nånstans att sova om man inte har en förmögenhet och tycker att alla förnicklade heltäckningsmattor faktiskt är lite väl håriga/lusiga/kladdiga. Men eftersom jag var ute i fantastiskt god tid, lyckades jag hitta ett perfekt B&B nästan granne med Victoria Station!

Lynton har inte hiss, men en jättefin full …
… English breakfast!

Redan för två år sedan bloggade jag om hur den dåvarande Sextonåringen hade blivit så förtjust i en musikal som hette Hamilton. Som skulle sättas upp i London, men som var stört omöjlig att få biljetter till. Men i januari 2018 lyckades jag köpa två platser allra längst bak, allra längst upp.

Det kändes som att sitta på en barstol och titta på myror nere på pubgolvet.
Höga av musikaläventyret vinglade vi omkring på Londons gator och fann att Big Ben just nu är inpackad i renoveringsplast. Men så hittade vi ett substitut: Little Ben!
Vårt kvarter mitt i London var så lugnt och ljuddämpat att vi häpnade och tog denna gatubild på stillheten. Det var knäpptyst och varmt och ljuvligt och alldeles fantastiskt!
Precis samtidigt lade vi båda märke till denna lapp på garderoben i vårt sovrum. Ptja, tänkte vi, bed & breakfast är ju liksom inte som hotell, så det är klart att vi kan städa och göra i ordning innan vi åker hem.
Haha, tänker ni – det är förstås den där som man ska hänga upp på dörren som signal till städarna! But noooo – det fanns ju inget handtag.

Så skulle vi ta oss hem till Sverige. Flygresan kryddades denna gång av en stackars panikslagen fyraåring som gallskrek i 2,5 timmar. Föräldrarna svettades floder, flygpersonalen kämpade med distraktionsmoment och alla passagerare tryckte in öronpropparna så nära trumhinnan som möjligt.

När vi var 8 minuter från tågstationen i Eskilstuna skrapade det till i högtalarna i det gamla tåget.

– Ja, hallå, vi har tyvärr blivit beordrade att stanna här. En lastbil har kört in i bron framför oss och vi kan inte garantera säkerheten.

Det här händer förhållandevis ofta. Ibland beror det på att asfalt mot alla regler har lagts ovanpå gammal asfalt, ibland på att någon kör en tom lastbil som brukar vara lägre. (Foto: Ellinor Andersson.)

Väg- och vatteningenjörer samt byråkrater rådslog och kom fram till att tåget inte kunde stå kvar på spåret utan skulle backa tillbaka till föregående station: Strängnäs.

Så jag kontrollerade möjligheten att hoppa ut på banvallen och gå hem. Det hade gått utmärkt, men lär visst vara emot tågreglerna.

Konduktörombordaren gick genom tåget och undrade om vi hade några frågor.

– Ja! Finns det månne te ombord? sa jag.
– Nej, men du kan få lite vatten.

Se där. En sån var det länge sedan jag såg.
Tillbaka i Strängnäs smög vi spända på fortsättningen ut på perrongen. Och se på tusan: vi fick ännu mera vatten!

Det underliga i kråksången var här att ingen var det minsta lilla irriterad. Vi passagerar bara accepterade faktum och fnissade. Efter ett tag fick alla tålmodiga resenärer ”energy bars” med nötter i. Inte ens nötallergikerna blev besvärade; de sörplade bara lite extra intensivt på vattentetrorna.

När vi var två timmar sena och mörkret lade sig över nejden, perrongen och alla tåg som ramlade in, började vi spela luffarschack med papper, spelkort, pinnar och pennor. (Jag förlorade förvånansvärt många gånger.)

Men hem kom vi till slut – till en kvällsmat som snällt hade stått i tre timmar och väntat på oss. (Det var pizza, som ju av nån mysko anledning är lika god kall som varm.)

Och idag åt jag surströmming i radio! (Länk till FB-film.)

Svante Ekberg till vänster smakade för första gången, vilket inte gick så bra.
Share
36 kommentarer

Sextonåringens ofrivilliga tågresa

Sextonåringen har bytt gymnasieskola (mer om det en annan dag) och måste numera ta buss–tåg–promenad till lektionerna i Strängnäs. Det tar ungefär en timme från dörr till dörr och på vägen kan allehanda saker hända: bussar kan bli sena för att resenärerna är många eller måste tanka sina busskort, snön kan lägga sig på tvärsan och tågen kan avgå både för sent och för tidigt.

Nu har Sextonåringen även varit med om hur tåget som hon tar inte åker dit hon ska.

(Det här har vi varit med om förr i släkten. Broder Jakob skulle ta en helt vanlig buss från Björkskatan till centrum i Luleå, men hamnade i Svartöstaden. En annan gång hamnade han i Linköping när han skulle till Stockholm. Ja, ni förstår.)

Tåget kom in på perrongen hemma i Eskilstuna. Sextonåringen klev på, satte sig ner, tog fram ritpapper och hörde högtalarrösten säga:

– DETTA ÄR DET EN TIMME FÖRSENADE DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM! DETTA ÄR ALLTSÅ DIREKTTÅGET TILL STOCKHOLM!

Sextonåringen rafsade ihop sina saker och älgade ner till närmaste dörr … som var ur funktion. Stora, orangefärgade lappar var klistrade på den och hon kunde inte annat göra än att springa till nästa dörr, samtidigt som hon hörde hur alla de fungerande dörrarna stängdes. Innan hon var framme vid en.

  • Eskilstuna–Strängnäs tar 15 minuter.
  • Eskilstuna–Stockholm–Strängnäs tar 105 minuter.
tagkartan
Bilden kommer från Tågkartan, som jag verkligen kan rekommendera. Gröna prickar är tåg som är i tid, gula prickar är tåg som är minst 4 minuter sena, röda prickar är tåg som är mer än 15 minuter försenade. Just nu verkar alla vara i tid, halleluja.

Min stora, lilla dotter ringde från tåget och var alldeles, alldeles otröstlig. Konduktören kunde naturligtvis inte få ett direkttåg som inte stannar att stanna, även om flera andra passagerare hade gjort exakt samma misstag som dottern. ”Det är bra att sysselsätta sig med konkreta ting när man är förtvivlad”, tänkte jag och satte Sextonåringen att mejla till sina lärare. Medan jag sms:ade Orangeluvan:

– Du är inte möjligtvis i närheten av Centralen för en mostrig insats?

Johodå.

Hon avbröt sin färd mot jobbet och tog sig till Centralen och köpte världens mest omständligt tillverkade varma choklad och en fantastisk macka samt lydde mina order som kom som sms. (Vi är ett sms:ande släkte på samma sätt som att vi är ett vilseåkande.)

choklad_macka
Mackan och chokladen i Orangeluvans hand.

Jag komprimerar härmed konversationen:

– Hon kommer till spår 19.
– Okej, jag väntar nere i tunneln.
– Hon kommer att ha tio minuter på sig att ta sig från spår 19 till spår 11 där tillbakatåget går.
– Skyltarna stämmer inte.

Där borde vi ha anat oråd. ”Skyltarna stämmer inte” är nämligen ett uttalande i samma kategori som ”orienteringskartan är fel”. Man ska bli misstänksam.

sms1

Men. Det var inte alls Sextonåringens tåg som hade stannat. När jag (de blåa bubblorna ovan) skrev ”tåget har stannat” skulle jag ha skrivit ”tåget står still i Södertälje”.

Nu blev det plötsligt väldigt ont om tid. Jag försökte kolla på Tågkartan samtidigt som Sextonåringen försökte förstå var hon var någonstans. När hon saktade in på Södra station (en pendeltågsstation), trodde hon att hon var framme. Så det skrev jag till Orangeluvan, som blev lika lättad som jag:

sms2

Här gav vi nästan upp. Sextonåringen ringde och tjoade osammanhängande saker och sa plötsligt ”men nu är jag på tåget”.

– På tåget hemåt?
– Ja, puuuuh.
– Men Orangeluvan då?
– Va? Näe …?
– Vilken perrong är du på?
– Eh, 12. Eller 12 b kanske.
– Men du skulle ju komma till 19! Vänta!

Jag tog bort telefonen från örat och började sms:a till Orangeluvan, som fortfarande stod i kulverttunneln under spåren – den där gula som är så kall och fuktig.

smspanik

Orangeluvan förstod verkligen ingenting och försökte skriva samtidigt som hon halvsprang fastän hon inte förstod varför eller egentligen vart. Jag satte telefonen till örat igen och bad Sextonåringen att ropa på sin moster genom de fortfarande öppna tågdörrarna på tåget som skulle ha avgått för tre minuter sedan.

– Ropa på henne!
– Okej!

Nu hör Orangeluvan sitt namn, men kan inte för sitt liv begripa

  1. varför
  2. varifrån.

Hon tar två steg uppför en trappa, vänder och tar två steg ner, vänder igen och tar sjumilakliv uppåt och inser att Sextonåringen ju hänger ut genom en tågdörr och att hon noooooog kommer att hinna fram för att leverera tröstmaten.

Och det gick! Med några sekunders marginal hann chokladen och mackan levereras med en snabb kram!

macka2
Enligt Sextonåringen var det Orangeluvans insats som gjorde att resan hemåt blev uthärdlig.

smstarar

Sensmoral: mat är lösningen på nästan alla problem.

Share
32 kommentarer