Hoppa till innehåll

Dag: 7 augusti, 2018

Husfru Bergman rapporterar

Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.

Just här målar jag matta på det fula köksgolvet.

Jag har bl.a.

  • rivit upp plastmattor
  • rivit ner vävtapeter
  • installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
  • byggt garderober av upphittat källarvirke
  • konstruerat ett kök
  • satt upp paneler i både tak och på väggar
  • stått vid spisen och fött barn.

Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.

Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.

Före …
… efter. (Ja, nedre delen bör rengöras.)
Före …
… efter.

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat

Det som inte fick plats i linneskåpet, lades i en bokhylla så här …

Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?

Knypplad spets, väl?

Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.

Steg 2 var att mangla.

Som jag berättade på Facebook, kom barnen ett efter ett och förundrades, för nåt liknande hade de aldrig sett.

Några barn sa:

– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?

 

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.

Tyvärr hade den moderna Dymoapparaten inte svenska å, ä och ö.
Blaa skulle alltså vara ”blåa”.

Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!

[ågrenspaus]

Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!

Share
73 kommentarer