Igår regnade det. Det var ett helt normalt regn som kom och gick och var blött. Jag tänkte för hundratusende gången i mitt liv att jag borde lära mig att använda paraply, sedan tänkte jag att det var ju bra att det inte var sol eftersom mina solglasögon gick av på mitten. (De höll inte när jag trampade på dem.) Å andra sidan är jag dålig på att använda solglasögon också.
Tågstationen Grand Central är magnifik i sin storslagenhet på alla sätt och vis, men även värd ett besök för att den har en liten saluhall. Där köpte jag en plastbehållare med en god och intressant japansk sallad, men det var ju jättedumt. För var sätter man sig och äter en sallad bland alla skyskrapor?
Jag gick och gick och hamnade framför ett stort hus med gröna stolar utspridda framför. Samtidigt började det ösregna, så jag kröp in under ett stort parasoll.
Jag åt min sallad och såg mig omkring och pratade lite med mig själv samtidigt som jag svarade på frågor från andra som också ville krypa in under parasollet.
– Ambulanser. Många bilar. Tut-tut. Snygg sallad. Konstig ost. Yes of course! Brandbilarna kommer inte fram. Bryant Park. Varför är den skrikande mannen där så arg? Library. Yeah, go ahead! Det är ju ett himla stort bibliotek. No, I’m alone. Polistutet låter ju som ett elpiano. Men vad är det för ett bibliotek egentligen?
Oj, hoppsan. New York Public Library!
Jag satt alltså utan att veta det i Bryant Park, som omger New York Public Library. Och vilket bibliotek det var!
För nu skulle jag ju föreläsa för Svenska kyrkan!
Åhörarna hade bott mellan fem och sjuttioåtta år i N.Y., och ställde massa initierade frågor och hängde verkligen med både vad gäller allt som händer i Sverige och språkpolitiken samt Svenska Akademiens härjningar.
Från föreläsningen halvsprang jag mot NBC:s stora tv-studio-komplex vid Rockefeller Center/Plaza/whatever och sprang verkligen i cirklar på alla gator och torg och prång i jakten på ett ställe att placera ryggsäcken.
Ju mer jag irrade, desto mer förvirrad blev jag. Det som nyss lät så bra med New Yorks rutsystem och numrerade gator förvandlades plötsligt till en helt obegriplig bergochdalbana eller en tallrik med spagetti. (Föga anade jag att detta virrvarr skulle upprepas fyra timmar senare.) I min hand höll jag en allt blötare och skrynkligare karta som jag hade fått av NBC och som var lika tydlig som någonsin hieroglyfer.
Med hjälp av tre klotrunda poliser blev jag eskorterad (de höll verkligen i mig)till rätt port, som såg hur skum ut som helst. Jag var drypande blöt av svett och kunde inte tänka ritkigt klart så jag lämnade där ifrån mig min ryggsäck med ack så dyrbart material. Och så irrade jag tillbaka till NBC igen! Och sprang fel.
Inne på inspelningen av Late Night med Seth Meyers slogs jag av hur totalt annorlunda det var jämfört med tisdagens Stephen Colbert. Moderna och strikt designade lokaler, alldeles för många anställda som fungerade som vakt- respektive vallhundar, en hysterisk skrattuppvärmare och … inte särskilt trevlig stämning.
Men Seth Meyers var väldigt rolig, och kom i en paus ut i publiken och svarade på frågor i väntan på att en vähäldigt ansiktslyft Kylie Minogue skulle komma ut och sjunga. (Klipp från showen finns sist i inlägget.)
Väl ute på gatan igen var jag naturligtvis helt vilse, så jag vände tre gånger och tog slutligen en genväg genom Rockefeller Plaza, som ser ut som nåt i en film som utspelar sig i N.Y.
Det här med hissarna var ju mysko, så jag högg tag i närmaste vakt och hälsa fint på honom och tog en bild där jag tyvärr kapade hans snygga vaktkepa som var gjort av ett svalkande nät, inte tyg.
On the Streets with Lotten
Larry berättade att han 1979–99 var polis, så jag frågade varför han slutade. ”I did my 20 years in the city” sa han som vore det en självklarhet – vilket det alltså är. Som ”city cop” jobbar man bara i 20 år, oavsett hur gammal man är. Sedan pensioneras man! Larry snackade i en dryg halvtimme och skickade sedan ut mig med instruktioner till hur jag skulle hitta ryggsäcken. Men strax utanför porten stod en halvsovande vakt, som jag skrämde livet ut.
När jag hade lämnat mina två nya kompisar, skulle jag hämta min rygga på det där stället på ”43 W 46th Street”, som ju nyss var helt omöjligt att hitta. Nu gick jag med Larrys instruktioner dit lätt som en plätt. Killen som jobbade på plejset var kort i tonen och lite dryg när jag lämnade ryggsäcken (när jag dröp av svett), och inte mycket vänligare när jag hämtade den. Men jag började prata med honom lite försiktigt, och
… SWOOOOOSCH …
Så gick en hel timme. Kazee [kejsi] pratade och pratade och visade bilder på datorn och snackade om hur det funkar med rasismen mot African Americans, men inte mot African Africans. Han berättade hur han när poliser kommer och avkräver honom legitimation, bevis på att han äger sin bil och annat som poliserna av ingen anledning alls vill veta då tar kommando. Han sträcker på sig och ifrågasätter dem på ett vänligt sätt och ”bara en enda gång har dom dragit sina vapen mot mig”.
Och så visade han den kollektion som han på uppdrag hade sytt åt kortväxta (här sitter han och tråcklar). Och en annan kollektion som syddes till blinda. Och förklarade att det ju bara är roligt att sy åt folk som inte klagar och att dessa människor bara klagade och klagade och ljög om sina mått och därför syr han inte alls numera. Fast det var kul att få resa jorden runt med alla dessa modeshower.
Min ryggsäck fick jag tillbaka hel och ren och förundrad vandrade jag ut i natten.
Sedan gick jag vilse igen. Ner i tunnelbanan (fel linje), upp på fel station, lång promenad, ner i tunnelbanan igen (fel linje igen), upp på gatorna igen och se på fan: jag hade rört mig i en cirkel runt Rockefeller Plaza. Då köpte jag en stor mugg te (bad om Earl Grey och fick English Breakfast).
Vips så klarnade allt och jag hittade rätt tunnelbana, tog bilder på alla sovande människor och vandrade sömnigt hem till lägenheten.
—
