Etikett: ordning

Husfru Bergman rapporterar

Publicerat av Lotten Bergman den 7 augusti 2018 12:01

Sedan vi flyttade in i det här ”Gula Huset” för snart 20 år sedan, har jag hållit på och donat som en liten amatörbäver.

Just här målar jag matta på det fula köksgolvet.

Jag har bl.a.

rivit upp plastmattor
rivit ner vävtapeter
installerat begagnade garderober (som först fick kapas på höjden)
byggt garderober av upphittat källarvirke
konstruerat ett kök
satt upp paneler i både tak och på väggar
stått vid spisen och fött barn.

Karriären har jag skött med lillfingernageln, kioskvältarna och generationsromanerna har tyvärr lyst med sin oskrivna frånvaro – samtidigt som verandan har förfallit och linneskåpet sett ut lite som om en påse lösviktsgodis.

Häromdagen tog jag på mig hårdhandskarna och oljade verandan strax före ett ösregn, slängde ett hängmappsplåtskåp som i väntan på bättre tider har stått i trädgården i fem år – och målade verandastaketet.

… efter. (Ja, nedre delen bör rengöras.)

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har målat på undersidan av staketpinnarn…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har missat lite.
– Tyst.
– Du vet att man måste skrapa ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Därefter tog jag mig an linneskåpet. Påslakanen låg förvisso snyggt inne i sina matchande örngott, men i en sällan skådad oordning. Underlakan och drapåunderlakan av olika bredd samt spetsöverlakan hamnade där de fick plats, inklämda bland allt annat

Det som inte fick plats i linneskåpet, lades i en bokhylla så här …

Och mitt i alltihop låg ett jättegammalt lucialinne! Va? Vems? Varifrån? Hur gammalt?

Steg 1 var att åka till en loppis och köpa en gammal kallmangel för 250 kronor. Det är som att köpa en Trabant eller platåträskor; det finns så himla många bättre produkter. Men den här mangeln fyller ju sin funktion just nu.

Steg 2 var att mangla.

Som jag berättade på Facebook, kom barnen ett efter ett och förundrades, för nåt liknande hade de aldrig sett.

Några barn sa:

– Är det en strykmaskin?
– En lakansvält?
– Printar den ut påslakan?

Resultatet må ikke granskas med lupp, för då riskerar granskaren att drabbas av plötslig kritiklusta. Liksom så här:

– Jag ser att du inte har använt dänkflaska eller en fuktat laka…
– Scccchhhhhhhh.
– Här tror jag minsann att du har vikt snett.
– Tyst.
– Du vet att man måste platta till och dra ordentligt, annars f…
– Håll klaffen.

Steg 3 var att stoppa in allt nysorterat på hyllor med informativa klisterlappar.

Tyvärr hade den moderna Dymoapparaten inte svenska å, ä och ö.

Jag tänkte först att vi skulle fylla i de saknade diaktiska tecknen med en svart overeheadpenna, men äsch. Här om någonstans ska väl även en enveten språkpolis revoltera lite. Yes!

[ågrenspaus]

Det känns inte alls bra. Inte ett dugg. Jag vill absolut korra klisterlapparna med en spritpenna nuuuu meddetsamma, men si jag har ingen som funkar eftersom overheaden inte har använts sedan ungefär 2010. Paslakan! Blaa! KBT!

73 kommentarer

Vad säger barnen?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2018 00:00

Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.

Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.

När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?

Och … hur svarar jag dem?

Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags?

Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.

Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.

– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?

Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?

Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!

Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.

Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)

97 kommentarer

Hur funkar en almanacka?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2018 00:01

Det är ingen ordning på allting. Jag kommer inte ihåg vartenda dugg. (Fritt efter Pippi Långstrump.)Jag hänger i almanackslimbo där jag försöker fylla i vissa saker i en Bamsealmanacka på väggen, andra i ett öppet mejl i dator, åter andra i en digital almanacka som delas med hela familjen och dessutom massa viktiga kom-ihåg-detaljer på lösa lappar i köket.

Lite så här ser det ut. (Redan 1983 var det ingen ordning.)

Det är alltså kaos. Stök. Slarv och glömmabortångest. Än så länge har det ”funkat”, men det är ju så oerhört dumt att inte effektivisera. En gång för fem år sedan missade jag en Rotarygratisföreläsning för att den digitala almanackan hade kajkat ihop. Men annars har detta dumma system bara klyddat till allt.

Nu kommer jag att under de närmaste veckorna – inspirerad av lillasyster Orangeluvan – att testa ett helt annat system. På olinjerade papper (som ungdomarna kallar ”blanka sidor”) i en stor, rosa anteckningsbok ska jag skriva hur och vad jag vill i vilken ordning eller design som helst. Jag satte igång igår och rafsade ner

datum
korta anteckningar
namn.

Orangeluvan såg mitt verk och konstaterade att jag ju var den tristaste personen i almanacksvärlden. Så hon förbättrade lite genom att pynta med några rutor och moln:

– Åh ja, vad fint! Lite klotter! Tack!
– Klotter? Du ska få se på klotter! log Orangeluvan och vände blad.

– Oj! Men ska jag verkligen sabotera dina fina …
– Här kommer en till!

– Wow. Är … är det en nytandad bebis med molluskögon?
– Titta, här är en till, med stegar och pinnar.

Och så fortsatte hon. Hela tiden hördes små lyckliga pip om pennans kvalitet.

– Den gör linjerna precis som man vill ha dem! Åh, den är så bra! Iiih!

Efter bara en liten stund sträckte Orangeluvan på ryggen och sa:

– Såja, nu har jag gjort till vecka 10 år 2018. Här är vecka 5:

Inte vet jag hur jag ska våga närma mig papperet med mina mycket sämre pennor, yvigare handstil och stökigare hjärna. Undrar om söstra mi kommer att avkräva mig rapporter eller om jag kan riva ut sidorna och kanske rama in och sätta upp dem på väggarna istället?

Är ni analoga eller digitala – eller kaosartade som jag?

80 kommentarer

Tankarna spretar och hot dogen den har två

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2017 01:30

Jag tittade in i min egen hjärna idag. Den såg ut som en gammal drickaback, full med lego och duplo. Eftersom drickabacken var av det gamla slaget, trillade några legobitar ut. De hette ”kungalängder”, ”han som är gift med henne och var med i den där filmen” samt ”pin-koden till Icakortet”.

Duplobitarna var däremot stora och satt fast i varandra och kunde verkligen inte trilla ut. De hette ”Melodifestivalen 1975” och ”alla klasskompisars födelsedagar” samt ”telefonnumret i Lund 1973: 14 55 14”.

Resten av legobitarna i den här drickabacken låg där i sin röra och var fyrkantiga, små, stora, smutsiga, rena. Och de låg en och en eller var hopsatta. De hette

alla lag i Eskilstuna Basket, inklusive träningstider och coachens telefonnummer
sjukgymnast på torsdag
köksgolvet för bövelen
klustriga fypplar (gick inte att tolka)
permensta på alla truckerpa (gick inte att tolka)
på ledag arslar en chili för kanske hulpen (gick inte att tolka)
krolla kan var treve påinkaufa (gick verkligen inte att tolka).

De här legobitarna med otydliga markeringar har jag nu med hjälp av bilderna i min kamera lyckats tolka så här!

Jävla bokstavskombinationer som inte funkar. Kontakta SAOL. (klustriga fypplar)

Man borde faktiskt ha permanenta och jättetjocka mattor på alla trappor som i brittiska hem. (permensta på alla truckerpa)

Den moderna människans eviga sittande är faktiskt inte riktigt klokt. Men kanske hjälper pedalpallen? (på ledag arslar en chili för kanske hulpen)

Var kan jag köpa en rund tv? (krolla kan var treve påinkaufa)

Och all denna läsning var ni tvungna att genomlida bara för att jag ju letade efter den lilla legobiten som det stod ”hot dog” på. Och jag lyckades; så här gick det till när man i USA började kalla varmkorv för hethund …

Basebollarenan New York Polo Grounds hyste en oerhört huttrande, kall publik i april 1901. Så kallt var det att glassförsäljningen inställdes och man istället rotade fram alla korvar och alla brön som gick att uppbringa.

Försäljarna ropade till publiken:

– Get your dachshund sausages while they’re red hot!

Man skulle alltså köpa sin taxformade korv medan de var varm, sa försäljaren. En journalist på pressläktaren satt förstrött och ritade en avlång hund. Eftersom han inte kunde stava till en tysk Dachshund, skrev han ”hot dog”. Bilden spreds och went viral som vore den en videosnutt med en listig katt år 2017, och sedan dess kallar man den korven för hot dog.

Nä, nu ska jag tömma hela drickabackens innehåll på golvet!

75 kommentarer

Senapen i mitt liv

Publicerat av Lotten Bergman den 22 januari 2016 09:06

Eftersom jag vill hålla mig väl med läsekretsen, lyder jag blint (nästan, eftersom jag inte har nått fram till Ninjas önskan om ”skillnaden mellan proletärt och monopolkapitalistiskt bajs”) läsekretsens önskemål om bloggämnen. Nyss skrev PK:

”Lotten, kan du inte skriva ett inlägg om din relation till senap, både idag och genom ditt liv?”

Självklart!

• Föddes.
• Åt ärtpuré.
• Fick korv på senap (min upplevelse av situationen). Tyckte om det.
• Köpte massa senap överallt.
• Fann att korv utan senap är som palt utan … palt.
• Fick fem barn, varav ett ibland hittas inne i kylen med munnen full av senap.
• Tog igår en bild på det samlade förrådet av senaper.

Det här måste ju (jag är starkt påverkad av Belgradsresan) vara ett uttryck av vårt liv i överflöd? Eller orsaken till att vi inte har råd att köpa nya bilar och åka till Thailand som ”alla andra”?

(När jag var 12 år fick ”alla andra i klassen” 50 kr i månadspeng medan jag fick 25. [Ser man på, det motsvarar ungefär 250 respektive 125 kr.] När jag var 20 år kom ”alla andra” in på Scenskolan, men inte jag. När jag var … ja, ni förstår.)

Oh och ack, det är inte första gången! Vi är ena marodörer!

skafferidubbletter — Skafferiöverflöd 2007.

Till mitt försvar ska sägas att … eh … hm. Nej. I rest my case – vi måste nog rensa upp i senapsträsket.

104 kommentarer

Fjantiga fjölkorven i Finspång

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2011 22:40

Uppdatering 16 december 2016:
Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.

Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.

Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.

Nu ska jag försöka vara dumpositiv.

– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?

Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!

När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?

Jo, det kan man! — Jo, det kan man. Med överkast i täckjacksmaterial!

In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?

Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.

Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!

Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.

I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.

Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.

Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.

Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.

Det här är en affärsgalleria i Finspång.

Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.

Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.

35 kommentarer

Kvälls- och morgonrutiner

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2010 14:52

Vi har alltid haft fasta rutiner med barnen på kvällarna:

mat
förberedelser inför morgondagen
bad
tandborstning
läsning
släckning kl 20.

Det är inte med militärisk precision, men det här mönstret följde vi i tio år. Fem barn i badkaret samtidigt? Jahadå, det gick alldeles utmärkt. (Numera är det bara två barn i badkaret – endast Tioåringen och Sjuåringen är ok med att visa sig nakna för varandra.) Vad jag vill säga är att nattningen faktiskt har varit en dans på rosor och mysiga sagor i olika sängar samt ett avslutande skratt precis innan lampan släcks.

Men morgonrutinerna …

Så här tycker jag att det ska gå till:

väckning
gäspning
stånk och stön
frukost
påklädning
tandborstning
kontroll av vad som behöver tas med till skolan/jobbet
hejdå!

Men så här ser det sällan ut. Det är alltid för sen uppstigning, det är halvpåklädning, det är frukost i garderoben och tjafs om tandborstar och försvunna nyckelband samt bortglömda läxor medan min djefla man sitter djupt försjunken i morgontidningen eller försöker hålla 15 halvfärdiga bollar i luften samtidigt som han sjungande går på lina mellan två deadlinear. Istället för att berömma honom för hans koncentrationsförmåga och idérikedom samt glada humör, blir jag frustrerad och gömmer tidningen samtidigt som jag pekar med hela handen och ger order som inte alls påminner om militärisk precision utan bara om den elaka häxan i Trollkarlen från Oz.

Därför har jag idag gjort ett morgonschema (medvetet utan klockslag). Det ska jag sätta upp i köket och så ska Sjuåringen och andra slarvrar få pricka av allt eftersom morgonen framskrider. Man kan laminera den och kladda med whiteboardpenna eller kanske ta en klistrig notislapp och flytta runt allt eftersom.

1. Väckning inklusive gäspning, stånk och stön.
2. Massa frukost!
3. Påklädning – men vänta ett tag med ytterkläderna.
4. Tandborstning.
5. Tänk efter vad som behövs just denna dag.
6. Ta på ytterkläderna och vråla hejdå!

Själv är jag förstås ett under av ordning och reda och behöver varken tillsägelser, påminnelser eller kom-ihåg-lappar.

25 kommentarer

Morgonkaos

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2010 09:17

hallen_igen — Hallsystemet. (Reprisbild från 2006.)

Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor själva. Ofta kan jag sova ända till åtta! (Förlåt alla ni som inte är egenföretagare och som dessutom har små barn. Förlåt. Men jag lovar att jag lider när jag sitter uppe till två på natten och jobbar.)

Fast i morse var det som på den gamla goda tiden. Förutsättningarna är dessa:

Jag ska ta nattåget till Umeå ikväll och är vanligtvis spindeln som äter upp alla i nätet.
Artonåringen har två prov, en redovisning och inlämning av gigantisk uppsats idag.
Femtonåringen måste ta ledigt från den sista jätteviktiga lektionen idag för att springa och spela match i stadens EEM-cup som pågår hela helgen.
Tolvåringen måste springa från skolan för att kasta sig på en buss och hinna till sin första match i samma cup.
Tioåringens busskort är försvunnet och hennes cykel har trillat i småbitar, varför hon måste ta en annan, alldeles för stor cykel.
Sjuåringen är just sju år och tycker att klockslag är lika nödvändiga som tandborstning, klädpåtagning och läxor – dvs. inte alls.
Min djefla man är mer förvirrad än professor Kalkyl.

(Själv är jag förstås alltid ett under av skönhet, begåvning och ordning.) Och detta var vad som hände under 45 minuter:

Jag väcktes av Tolvåringen som viskade ”jag hittar bara en basketsko”.
Jag sprangs in i en vägg av Artonåringen som inte kunde hitta rätt adapter till sin dator och tydligen hängde hela hans framtid på just denna adapter.
Upp från källaren kom en kalsongklädd djefla man med en bukett adaptrar som han slängde ner som konfetti i Artonåringens absurt stora ryggsäck. (Den unge mannen kanske hade packat för en vecka i London och har rymt hemifrån nu?)
Tioåringens cyklatillskolankompis ringde från sin mobil två meter utanför vårt hus och tjoade ”jag har väntat i en kvart nu!” och gjorde Tioåringen stressad, nervös och förvirrad eftersom det var fem minuter kvar tills de skulle åka.
Sjuåringen dansade sin egen Michael Jackson-dans (inklusive skrevgrepp och falsettpip) för sin grötskål och hade inte en tanke på klocka, läxor, kalsonger eller tandborste.

Sedan ringde Bästisgrannen och bad mig följa med hennes trettonåring till ryggröntgen nu på förmiddagen (nytupptäckt skolios) och så ringde Tolvåringen från skolan och hade glömt sin skåpnyckel och så ringde en karl som vill att jag ska delta i ett jättemegaskumt projekt och så ringde någon från Finland och ville ha en föreläsning om svenska skrivregler, fast helst på finska.

Nåväl. Vi hittade ett annat par basketskor, Bästisgrannen körde skåpnyckeln till Tolvåringen på väg till sitt jobb, jag tillrättavisade cyklatillskolankompisen, Sjuåringen blev klädd före sin far, basketspelarna lyckades få med sig sina matsäckar och alla hann med sina bussar.

Men hoho, vem har tagit min tågbiljett?

Tillägg: Jadå, Bästisgrannens trettonåring fick sällskap. Jag bara glömde att rapportera det. Vill ni se röntgenbilden på ryggraden?

skolios_lottens — Bästisgrannens dotters skolios.

41 kommentarer

Man kan inte hålla ordning på allt, eller hur?

Publicerat av Lotten Bergman den 15 mars 2010 12:48

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh … fortsatte han till telefonsvararen, öh … ja … nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och … hm … det har dom ju varit hela dagen … Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
Tioåringen hade studiedag
Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag …

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

32 kommentarer

Kära dagbok

Publicerat av Lotten Bergman den 8 januari 2010 15:45

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern.

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

– Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba… ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
– Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

19 kommentarer