Hoppa till innehåll

Etikett: citat

Citat, schmitat

Jag ville jag vore Einstein eller Oscar Wilde eftersom de ju har lämnat efter sig sanslöst smarta citat som kryddar vilken tillställning eller Facebook-uppdatering som helst.

Albert Einstein, här 70 år gammal. (Foto: Alfred Eisenstaedt, CC)

Men så himla smarta var de faktiskt inte. För hälften av citaten som de tillskrevs har nån helt annan tänkt ut, sagt och skrivit. Kolla nu här vad Einstein inte sa:

“The difference between genius and stupidity is: genius has its limits.”
― Alexandre Dumas d.y.

“Never attribute to malice that which can be adequately explained by stupidity.”
― Robert J. Hanlon

“Creativity is knowing how to hide your sources”
― C.E.M. Joad

“Chance is perhaps the pseudonym of God when he does not want to sign.”
― Théophile Gautier

(Hm. På svenska har man ju aldrig uppånervända citattecken. Nu valde jag dem ändå, för det är ju engelsk text. Hm.)

Att jag snöade in på detta just nu beror på att jag korrläser och redigerar en bok om psykologi, i vilken detta Einstein-citat citeras:

”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.”

Men ack. Det där måste korrläsaren ju korra. Det var ju Narcotics Anonymous som 1981 skrev:

“The price may seem higher for the addict who prostitutes for a fix than it is for the addict who merely lies to a doctor, but ultimately both pay with their lives. Insanity is repeating the same mistakes and expecting different results.

Fast det är klart, om man vill framföra en åsikt genom ett citat, låter man ju hellre nån klok supercitatmakare få cred för att man själv då låter vederhäftigare.

Häromdagen dök Groucho Marx upp i kommentatorsbåset (inte personligen dårå), och här har vi en citatmaskin av guds nåde. Dessutom skrev han själv ned och publicerade vad han hade sagt så att eftervärlden inte skulle behöva tveka och tvivla.

Bildresultat för grouchos best quotes

Nu får ni några här i meme-form för att det ser piffigare ut och för att jag inte har råd att betala mer för bilder som jag inte äger och därför inte kan slänga ut på bloggen hur som helst.

Bildresultat för grouchos best quotes

Och så det som Niklas serverade i förra båset!

Psst. Läs mer om Einsteins inte-citat här.

Share
28 kommentarer

Den nya dataskyddslagen – GDPR

Jag försöker verkligen att sätta mig in i GDPR med tanke på fotografering av basketmatcher och annat. Sammanfattningsvis är min tolkning att instanser inte ska kunna lagra information om någon utan att denna någon har sagt att de får det.

Källa.

Men … tolkningarna spretar som ett kommentatorsbås i april.

Jag fick nyss nedanstående information i ett mejl (inklistrad här helt utan redigering):

”Men kanske ännu viktigare idag att vi stämmer av innan med de gäster vi bjuder så de vet att de ska få en inbjudan, då det innebär att vi registrerar deras mailadresser.”

Tänk er nu ett scenario som i en Sandro Key-Åbergsk prata.


– Hej!
– Hej!
– Du, jag kommer att bjuda in dig till träffen på lördag.
– Okej.
– Snart kommer inbjudan.
– Va?
– Är du medveten om att jag kommer att bjuda in dig nu?
– Eh. Ja …?
– Bra, nu kommer inbjudan.
– Say whaat?
– Du är inbjuden till träffen på lördag.
– Du sa nyss det.
– Nej, jag sa att du kommer att få en inbjudan och frågade om du förstod det eftersom du ju måste veta att du ska få en inbjudan. Till träffen på lördag.
– Varför det?
– För att vi kommer att skriva in din mejladress i en dator.
– DATOR? Nä, då vill jag inte vara med! Min mejladress är min och den ska ingen annan ha! Jag vill inte ha din inbjudan!
– Haha, lurad, du har redan fått den! Ses på lördag?

Inbjudaren springer här skrockande från den för evigt på alla plattformar synliga gästen, vars mejladress är till allas beskådande.


Till för några veckor sedan var jag relativt omedveten om detta GDPR (General Data Protection Regulation) eller som det heter på svenska: Allmänna dataskyddsförordningen. (Men alla jag känner säger GDPR lika lätt som HBTQ eller KPML med eller utan ytterligare bokstäver inom eller utom parantes.)

Fastså kom en uppmaning från en person, som för basketens främjande ville ha tillgång till bilder från en viss basketcup från 2017. Javisst! Jag har ungefär en miljon bilder att välja mellan!

Foto: Lotten Bergman.
Den här är jag väldigt nöjd med. Beskuren blir den ju toppen!

Men kravet var att jag (den ideellt arbetande hjälten) skulle välja ut bilder på ett nytt sätt. Och nu bryter jag säkert mot någon lag när jag citerar:

”I och med den nya dataskyddförordningen GDPR blir regler kring foton på personer hårdare reglerat än tidigare. Därför önskar vi bilder där man ej kan identifiera personerna i bilden (blurrade eller fotade bakifrån till exempel) alternativ bilder på personer som samtyckt till användning eller ingått modellavtal. Isåfall önskar vi skriftliga samtycken och avtal bifogade med bilderna i fråga.”

Det handlar alltså om bilder från en basketturnering med folk från hela världen, där jag bildfokuserar på ansikten och kampen under korgen och där jag inte kan jaga samtycke eller modellavtal i efterskott. Nu ska jag blurra Artonåringens nytagna bild från en elitbasketmatch, så ska ni få se hur spännande den blir!

Foto: Moa Bergman

Kanske säger bilden mer om spelets intensitet och aktörernas ansträngning i original?

Foto: Moa Bergman

Egentligen borde jag kanske ha blurrat tröjnumren också?

Har jag då frågat personerna på bilden om de vill vara med i bloggen? Ja, i alla fall en av dem, min olydige svärson, aka spanjoren:

Skrev han ”mycket”? Nähedå!

Men nu hittar jag på Wikipedia ett nytt ord (som TNC hade kunnat gilla om TNC hade fått fortsätta med sitt viktiga arbete) – pseudonymiseras:

”Lagring av personuppgifter kräver samtycke av personen eller målsman. Om behov inte finns att identifiera personen ska personens identitet pseudonymiseras.”

Och det har jag ju! ”Spanjoren” är ju en pseudonym för Julián López Rodríguez, så han har verkligen pseudonymiserats.

Foto: Moa Bergman
Spanjoren in action. (Bilden hade dock varit sååå mycket bättre om jag inte hade klippt bort motspelaren och domaren.)

Så hur har ni det på GDPR-fronten?

Share
81 kommentarer

Vad säger barnen?

Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.

Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.

När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?

Och … hur svarar jag dem?

Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags? 

Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.

Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.


– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?

Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?

Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!

Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.

Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)
Share
97 kommentarer

Bara lite Shakespeare

Under den gångna helgen med vår Eskilstuna Basketcup, har jag mest sagt ord som poäng, lång, klockan, sova, köra, varför, vann, förlorade, sova, trött, boll, skorna, domaren, kul, sova och äppelpaj. Meningarna var så korta att jag nog aldrig ens kom till en bisats.

speakerlotten

Därför var det förstås en ljuvlig omväxling när jag av Annika i kommentatorsbåset på morgonkvisten fick en länk till lite Shakespeare. Med en ganska kort mening.

Uppdatering … BBC har sett till att vi inte kan njuta av det lilla klippet eftersom de äger rättigheterna. Självklart, men tänk om de kunde se tillgängligheten som lite reklam för sig …? Slut på uppdatering.
Men ny uppdatering!
Här finns den! Slut på nya uppdateringen. 

Några förklaringar bara – Eddie Redmayne är en för oss svenskar kanske inte väldigt bekant, snygg skådespelare. (Här finns mer info om klippet som ni inte längre kan se.) Dödskallescenen innehåller inte alls några ”to be” utan mer ”poor Yorick”:

(Ni får gärna ha synpunkter på Mel Gibsons Hamlet här.)

Jag har aldrig spelat Hamlet, men jag kan säga ”att vara eller inte vara” på en massa språk och lärde mig det innan Google Translate uppfanns och allt översättningsrelaterat ju blev en barnlek. (Harrrkl.) Roligast är finskan:

”Ollako vai eikö olla, että on kysymys.”

Och hur var min favorit David Tennant som Hamlet? undrar ni. Jo, ungefär så här:

Men kan inte kvinnor spela Hamlet? Jodå.

Avslutningsvis – för att anknyta till inledningen här ovan och därmed knyta ihop säcken – har Shakespelare skrivit något om bollar?

”When we have march’d our rackets to these balls, we will, in France, by God’s grace, play a set.”

Fast det var visst tennisbollar … och en eufemism för krig.

Share
102 kommentarer

Familjehistorier

I allas släkter finns det vissa historier som vägrar dö. De vidarebefordras som Njals saga till generationers generationer, varför mina barn idag med emfas kan säga:

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

tapeternatrillar

Inte alltid vet man varför det som sägs, sägs. Min farmor sa alltid när det var dags för gästerna att “tänka på refrängen”:

– Det var kul ni kom, fastän ni int’ dansa.

Ingen vet varför.

Herr R, som kommenterade här förr i tiden, sa alltid ”levande hjortar” när allt var totalt perfekt. Detta uttryck har jag införlivat i våra kretsar, men alla har så dåligt minne att jag när jag sitter i 30-gradig sommarkvällsvärme med ett glas iskallt vitt vin måste förklara vad de i min mun plötsligt uppdykande hjortarna har med det ljuva livet att göra.

inteallslevandehjortar

Vid kvällsmaten idag läste någon någonstans ordet ”Skövde”. Det är på inga sätt eller villkor ett alldeles självklart ord eller ställe. Ingen hojtar Skaraborg! Våmb! Götaland! eller ens handboll! Istället säger alla stadens namn på en ytterst märklig skövdeitiska:

– Schööööfdäää!

Och detta beror på att jag våren 1986 läste fonetik i Lund. Institutionen Nordiska språk hade fått minskade anslag, varför fonetiklektionerna inte bedrevs med lärare i klassrum, utan via kassettband hemma på studentkorridoren. Vår (förmodat bittre) lärare härmade i övningssyfte så gott han kunde alla Sveriges dialekter, där Skövdedialekten var en av de mer utmärkande. En annan var

– Tjinnekylle! Tjinnekülle! Tschinnekuuuuulle!

Uttalet varierade mellan de olika härmningsförsöken. Skånskan var värst, eftersom skånska inte går att härma om man inte är skåning. Lunds domkyrkas två torn kallas ”Lundapågar” (Lunds pojkar), vilket enligt fonetikläraren uttalades så här:

– Loooonga peågarrrrrr! Looooånga peööööögarrrrr! Låååååånga pööööogar!

lundapagarOch detta har jag berättat så många gånger att barnen numera som på en given signal härmar den härmande läraren när Skövde, Kinnekulle eller Lunds domkyrka kommer på tal.

Och hur var det med tapeterna i inledningen? Jo, som historien förtäljer var den djefla mannens äldste bror i treårsåldern väldigt morgontidig. Men inte väckte han sina föräldrar (doktor Bergman 1 och doktor Bergman 2) bara för att han var vaken, nej. Han gick upp och roade sig på morgonkvisten på helt egen hand. Till exempel genom att ta tag i tapetflikar och dra till så att hela tapetsjok föll till golvet. När då en yrvaken och nattjourande förälder släpade sig upp för att undersöka de underliga, ritschande ljuden, tittade den lille sonen glasklart upp på sina dagars uppkomst och förklarade att det inte var hans fel, alls.

– Doktor Bergman, doktor Bergman, tapeterna trillar ner!

 

Share
33 kommentarer

Nyttig … nej, rolig kvällsmat

Tydligen har man efter intenzzziiifa schtudier på mathälsoinstitutet i Schweiz funnit att vi människor är ögontjänare.

Om man äter tillsammans med andra människor äter man nyttigare – det spelar ingen roll om måltiden äger rum med brorsan, halvhukande vid ett för lågt soffbord framför tv:n eller med 20 finkläddingar vid ett långbord med vit duk. Sällskapets vakande ögon gör att vi skär maten i mindre bitar, tar extra grönsaker och förmodligen slabbar mindre.

Dessutom är det ju oftast roligare att äta med andra. Som ikväll – någon hittar på en fråga och den som kan svara snabbast får ställa nästa fråga. Det kluriga är att ställa frågor så att t.ex. endast en specifik person kan svara.

– Vad heter Spindelmannen och Hulken på riktigt?
– Vad heter ”Var hälsad sköna drottning” på latin?
– Hur lång är en basketplan?
– Vad hette Gustav Vasas söner? (Genusteoretikerna rasar eftersom döttrarna inte nämns.)
– Vem kan säga namn och färg på alla fyra i Ninja Turtles?
– I vilken Tintin finns det långt, snabbt växande skägg? (Slamkrypare.)
– Hur många sjunger finns det i världen?

Den där sista var Femåringens bidrag. Vi enades om att världen är iTunes och det rätta svaret ”nittionio hundra miljarder tusen” sånger.

Nä, om man skulle ta och gå ner till köket och dricka mjölk direkt ur paketet när ingen ser det.

Share
23 kommentarer

Har jag närt en orm vid min barm?

Här går man omkring i gul-blå tröja och talar ena dagen om ett stundande fotbolls-EM och nästa dag om ett pågående hockey-VM och så tjoar man om både coacher och skridskoslipningar. Och vad händer? Det visar sig att Femåringen är helt rudis!

Jag satt och tittade på kvarten mot Tjeckien. En nybadad, naken Femåring kröp upp i mitt knä så att skinn gneds mot skinn. Friktionen gjorde ont.

– Aj,oj, aj … stönade jag.
– Oj, har du ont i knäna? sa Femåringen, beredd att blåsa.
– Nej, aj, men kolla den där målvakten, han har ont i knäna.
– Jaha. Är det tennis?
– Nej, det är ishockey.
– Vilken liten boll!
– Ja, den heter puck.
– Kluck?
Puck. Aj, oj. Vet du, din rumpa gör ont på min kind – du kan gå och ta på dig något att sova i.

(Men hjälp, hur har det blivit så här? Varför har jag inte med min yngste son tittat på hockey förut? Varför är barnen ute och leker istället för att vara inne och titta på OS och friidrotts-VM? Vad har jag gjort för fel?)

– Vad händer om man gör självmord? sa Femåringen plötsligt – fortfarande med blicken på den lilla puckbollen.

Min första reflex var här att börja yra om ”begå”, andra reflexen var att skälla ut någon som har lärt honom innebörden av ordet och den tredje reflexen var ingen reflex utan bara en stilla reflektion.

– Självm… Vad me… Självm… du menar självmål?
– Ja. När man gör mål i sig själv. Självmoool.
– Då måste man göra mål på rätt ställe nästa gång så att man inte förlorar. Aj, aj, oj, din fot gör ont på min arm. Gå nu och ta på dig något att sova i!

Femåringen skuttade iväg så där gulligt så att man tänker att man nog borde börja skutta lite mer själv, om än inte naken. Så kom han tillbaka, full i skratt och ”klädd i något att sova i”.

I en strumpa. Inget annat än en strumpa. Men den satt i alla fall på foten.

Share
17 kommentarer

Saker man säger

Kanske går man efter ett par blogg-år i cirklar och skriver samma sak som man skrev nyss. Men fastän det känns som igår, var det länge sedan jag berättade om saker man säger.

(Visserligen kanske det hade varit mer intressant att vända på tårtan och istället prata om sådant man inte säger som ”Du kör ju bil som min mamma” eller ”Nej tack, inte mer, du lagar ju helt smaklös mat”, men det får vi ta en annan gång.)

Hösten 2006 skrev jag om ”Hilfe” och ”Markeeera” och våren 2006 skrev jag om ”att vara i tvättkorgen”, då jag av R Skriverier lärde mig det så användbara uttrycket ”… och levande hjortar”.

—-
Nu ska ni får er ännu ett användbart uttryck, som jag började yra om redan för flera dagar sedan.

Den i våra moderna ögon väldigt teatraliske skådespelaren Anders de Wahl (1869–1956) är inte särskilt känd idag. Men på sin tid (bilden är från 1919) var han stormigare än Persbrandt, Malmsjö, Ramberg och Stormare tillsammans. Ett kort citat ur Nordisk Familjebok (Uggleupplagan, 1907):

”Han är en scenisk realist, som förstår att göra sina framställningar trovärdiga, men på samma gång stämningsfulla, hvarvid man för hans känslas omedelbara värme och djup gärna glömmer vissa öfverdrifter och små maner i det mimiska m.m. I alla händelser är han stadd i fortgående utveckling.”

Anders de Wahl var som man säger lite svår på spriten. Under en fest i de mer fashionabla kvarteren i Stockholm skulle han vingla ut på toa, men utan att han själv insåg det, hamnade han ute på balkongen. När han småhummande lättade på trycket så att det skvalade ner på gatan, råkade ett förbipasserande par få några stänk på sig. Naturligtvis började de skrika och hojta, hötta med näven och försöka skaka av sig de fasansfulla dropparna från hovaktören i ovan. Anders de Wahl sade då lugnt med sin kraftfulla tordönsstämma:

– Å fan. Det är folk i pottan.

—–
Därför säger jag stundom ”Det är fullt med folk i pottan” när jag blir förvånad av folksamlingar som borde ha annat för sig. Men mycket få förstår vad jag menar.

Jag har inte hittat denna historia nedskriven någonstans. Om jag har fel, får ni gärna rätta mig!

Share
27 kommentarer