Hoppa till innehåll

Etikett: mus

Vad säger barnen?

Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.

Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.

När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?

Och … hur svarar jag dem?

Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags? 

Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.

Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.


– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?

Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?

Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!

Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.

Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)
Share
97 kommentarer

Ett musliv

– Aaaaah. Bergmans är verkligen givmilda. Kolla, hela skafferigolvet fullt av gul lök. Oj, jag måste bajsa. Mums! Lite törstig blir man ju trots allt. Nämen kolla, där har de satt en sådan där musfälla! Med … låt mig se … nämen jordnötssmör! Så gott! Oj, jag måste bajsa. Jag kan nog … japp, med hjälp av den här pastaskruven kan jag nog lirka loss klutten från fällan och … ah! Det gick ju bra! Oj, jag måste bajsa. Mums. Oj, jag måste bajsa. Attscho! Så underligt, har jag dragit på mig en förkylning eller är jag allergisk? Bäst att dra bort till diskbänken, det är varmare där.

(Nej. Jag har ju naturligtvis ingen aning om pastaskruvarna används som verktyg eller om musen var allergisk. Men den nös, jag lovar!)

– Nämen se här! Kartongåtervinningen! Najs, najs, Bergmans barn har inte riktigt koll på hur noga man ska vara med att skölja ur den goda yoghurten. Oj, jag måste bajsa. Långfil! Vad kan det vara? Långfil har jag inte stött på här förut! Mu… Oj, jag måste bajsa.

(Det var extrapris på långfil och jag är tvungen att köpa det då eftersom min farmor och farfar alltid åt det och det känns tryggt och fint. Dessutom passar det bra in i dagens bloggämne eftersom min farfar en gång låg ihjäl en mus i sin säng. Fast eftersom han en gång överlevde spanska sjukan var musliggeriet inget att skriva hem om.)

– En till fälla! Sickna luringar! Åhå, det är en av de billigare varianterna som nästan kräver råttors vikt för att slå igen. Oj, jag måste bajsa. Och här har vi minsann en bit rökt skinka! Smaskens! Oj, jag måste bajsa. Och så några gamla droppar mjölk på det. Oj, jag måste bajsa.

(Det ska sägas att just denna mus har vi försökt fånga eller ta kål på i två månader. Den har bott under duschkabinen, i skafferiet, under diskbänken, i stövlarna i hallen och i godisskåpet som är jättesvårt att forcera. Vi har nästan börjat känna igen dess nysningar och kunnat skilja dem från hörselhallucinationer och vindpustar.)

– Jahaja, måndag morgon igen. Bergmans suckar under frukosterandet och någon kan inte hitta gympapåsen. Livet går sin gilla gång. Är inte så sugen på lök idag, ska nog … Oj, jag måste bajsa. Jag springer iväg till kartongerna och kollar vad s… Ååååååååå, oooooooost, oooooooooost, de har serverat mig ooooooooost, åh, jag har längtat så … AAAAAAJ! Loss! Släpp loss! Aj! Hallå, jag kan inte andas! Oj, jag måste bajsa jättemycket! Aaaaaaj, HALLÅ! Jag sitter fast! Hoho! Aaatscho! Aaaaaaj, jag har drabbats av astma!

(Och här kanske känsliga läsare ska klicka vidare till djurvänligare ställen. För musen dog inte av fällan utan satt verkligen där och ojade sig tills min djefla man som har jobbat på forskningslabb tog musen i ena handen och kniven i den andra och snabbt gjorde slut på det lilla livet. Jag hörde skriken på hjälp där jag stod som ett riktigt kjoltyg med armarna om mig själv och tänkte att det är då för skönt att jag inte bor på Sveriges landsbygd under medeltiden.)

– Skona mig! Skona mig! Nej! Ost! Oj, jag måste bajsa. Aaaarghhhh …

__________

Det är inte första gången.
2007
2008
__________

Share
33 kommentarer

Mördarbloggen / Dead Mouse Walking

Känsliga läsare varnas. Igen. Allvarligt talat. Det blir blod.
Läs inte om du är känslig.
Läser du trots att du är känslig, får du inte bli arg på mig utan på någon annan. Jag lovar att skriva om ofarliga saker imorrn.

Det var en gång en liten mus som hade byggt sig ett bo i ett gult hus i mellersta Sverige. I ett hörnskåp fanns det nötter, under diskbänken fanns ett utrymme som varje dag fylldes på med slarvigt ursköljda mjölkkartonger och i skafferiet fanns guld och gröna skogar samt stora mängder pasta.

Häromkvällen bestämde sig musen för att nu, nu var det minsann dags att visa vem som var boss i huset. Trots att männschorna satt och fnittrade vid köksbordet, var det läge för en uppvisningspromenad.

– Humdidum. Trarajdiraaa. Se där. Jaha. Vissel, vissel. Pfuh, ska bara vila en stund. Såja, nu går jag in dääär och sover.

Sedan mindes musen inte mycket mer. För vad som hände (nu byter vi alltså tvärt point of view, vad tusan heter det på svenska – berättarjaget?) var att jag och Åttaåringen satt vid köksbordet och fick se en ovanligt välgödd mus stillsamt vandra på sitt livs sista promenad alldeles bredvid oss.
Uppdat! Ulla förstod vad jag menade: ”det narrativa perspektivet”.

Den stannade till, tittade på oss, gick ett par steg, vände sig ett varv runt, promenerade framåt igen, tog ett par steg åt sidan och gick sedan vidare mot hallen. Vid tröskeln tvekade den – som Burt Reynolds eller Rödöga gör när de närmar sig ett vattenfall eller stup – och skuttade sedan vidare in i en vedlårsliknande sittbänk som vi har skarvsladdar i. Jag och Åttaåringen ropade:

– Kom! Kom!
– Kom! En mus!
– Stor som ett hus!
– Den är inte rädd!
– Kolla!
– Kom!

Alla kom – men lite för sent. Efter fem minuter var alla övertygade om att musen var stor som en liten ponny och att den nog var väldigt gammal.

Den djefla mannen gillrade sedan snabbt vår snällfälla som garanterat knäcker offrets nacke på det allra humanaste sättet.

(Djurvänsparentes: Det funkar inte att fånga dem och släppa ut dem långt bort. Fångafällorna är inte humana eftersom musen ju är rädd och skrämd och instängd under obestämd tid, vilket kan vara flera timmar. Och sedan är den ju helt vilse när den blir fri igen! Dessutom kan vi pälsdjursallergiker inte hantera mössen utan att drabbas av snor, snörvel, kli och andnöd. Var finns alla människovänsaktivister när man behöver dem?)

Fällan placerades alldeles utanför vedlårens musingång. Under tiden skrev Åttaåringen i sin dagbok:

Ja, dagböcker är hemliga. Men just denna sida har jag fått tillåtelse att visa upp. (Klicka gärna.)

Men det var inte slut där. Snällfällan fallerade under natten. De till frukosten nerdansande barnen möttes av en mus i kläm. En levande mus i kläm. Tjo och tjim och ropanden och den djefla mannens snabba agerande med sprint ut i trädgården och splatt och tjoff och pang med ett vedträ … så var musens saga all.

När den djefla mannen var forskare och skulle disputera på muskelfibrer, lärde han sig att man genom att klämma med två fingrar över musens nacke och ett snabbt ryck i musens svans kunde vara både effektiv och djurvän samt mördare. Men det var då det.

Åttaåringen och den … ehum … JÄTTESTORA musen …

Apropå bilden: i vilken film är det ett öga som inte riktigt sitter där det ska?

Share
22 kommentarer

Brutalbloggen (uppdat.)

En liten varning … Känsliga läsare ombedes skrolla försiktigt idag.

Kapitel 1
Som jag berättade igår, har jag varit på husvisning med VBK som går i köpetankar. Det äldre paret som skulle sälja hade inte gjort mycket med de mycket charmiga huset på några år. Spår av familjens numera vuxna barn fanns överallt, men mest i källaren med guldväggar, klotter, pyssel och ett mycket ömtåligt skyddsrum. Den intressantaste gardinupphängningen sedan 80-talets storblommiga volangfluff fann vi också.

Cykelkedjornas brutala framtoning accentueras av den tuktade tyllgardinens skörhet.

Kapitel 2
Vita små möss lär vara söta och sällskapliga. Bisamråttor kan man tillverka ytterkläder av. Min mamma har klappat ihjäl en liten en med träsko och min farfar vaknade en gång liggandes på en nydöd, ganska stor – men så var farfar längst på kompaniet också. Hemma hos oss har vi inga problem med möss, så länge de håller sig i väggarna eller leker tomtar på loftet. Men när den senaste gästen under den gångna veckan hade börjat äta på vår potatis i skafferiet, klättra upp och äta på nötterna och dessutom bygga bo av kartongåtervinningen under diskbänken, rotade vi fram en fälla. Han var ju inte ens rumsren.

I fyra dagar matade vi honom med leverpastej, skinka och ost.

– Mums. Titta, jättegott, sa musen. De är inte så bra på att gillra den här fällan, jag kan ju sitta här och till och med peta tänderna utan att fällan slår igen! Mums. Rap.

Men nu. Ända upp till ovanvåningen hörde jag förtvivlade pip-pip-pip på hjälp och dunk-dunk-dunk när fällan i dödskampen slogs mot bänkskåpets dörr.

Möss lär bli 10 cm långa, men med en näringsrik diet kan de bli riktigt stora.

Jag tänker … på en dödsscen i en film … men vilken? Öppna ögon. Stillhet. Inte som Kevin Spacey i American Beauty, nej L.A. Confidential … och inte som John Hurt i Alien. Någon annan som minns? Finns det en beskrivande lista över dödsscener? (Kolla i kommentarerna, Anna har hittat en massa andra listor!)

Uppdatering:
Glömde ju det viktigaste: gick jag ner och av barmhärtighet hjälpte honom på livets sista färd? Jag, som snabbt byter bajsblöjor och däck på bilen, lätt spolar ur variga sår, gullar med ormar och på det stora hela inte är ärskilt brydd?

Nej.

Jag väckte min djefla man. Som den glade vetenskapman han är, sprang han ner meddetsamma för att på CSI-vis undersöka den döde. Som var jättedöd. Tydligen hade det gått snabbt.

Share
33 kommentarer