Etikett: mus

Julgranen, Jerry och de jävla parkeringsapparna

Julgranen, Jerry och de jävla parkeringsapparna

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2025 09:49

Gott nytt år!

Nu ska ni få se den absolut fulaste gran som någonsin har släpats in i ett vardagsrum. Det är faktiskt inte ens en gran, utan en gren. Från en trädgård i närheten!

Grangrenen kapades med granägarinnans goda minne, bars hem under stoj och glam, putsades lite i fotabjället, ombads att böja på nacken och påkläddes under högtidliga former. Om Godzilla hade varit en julgran, hade han sett ut så här.

Julen kom och gick utan missöden (förutom tre helt normala besök på akuten), men vi fick oönskat besök av Jerry. Han kanske är en av flera, men jösses vad han ställer till det.

Lådan för plåtar under ugnen. Det är ju pepparkaksbakplåtspapperet, så självklart smakade det jättegott!

En av alla chokladbitar som Jerry har gnagt på. (Hmmm, skärbrädan ser väldigt sliten ut såhär på nära håll.)

Jag stänger sedan tre veckor in allt gott i burkar, lådor, dubbla plastpåsar och väntar på att Jerry ska döden dö. Men icke. Fällorna gapar tomma. Istället hittar vi ännu fler spår av hans framfart; ibland upptäcker vi inte dem inte ens i tid.

Några av de tusentals nattgästerna råkade i mellandagarna äta kasjunötter där påsen var trasig …

[nu kan ni pausa och andas en stund om ni fann detta lite läskigt]

I hallen såg det plötsligt ut så här, men ingen blev förvånad. Fast … Jerry verkade ha blivit väldigt rädd … eller akut dålig i magen?

Men nej, det var bara spanjoren som hade tränat på en konstgräsplan och fått med sig små plastkulor i skorna.

Jerry lever och frodas och använder fortsättningsvis mitt hus till att äta sig fet.

Men nu till mitt egentliga ärende: parkeringsjävlaskitapparna. Ni som inte kör bil – var glada över att ni slipper besöka sådana här ställen.

Parkeringshusen som byggdes på 1960-talet ser numera ut som miljöer i skräckfilmer. Men skyltarna med information om apparna är rena och fina och byts ut flera gånger om året.

Flera gånger i december råkade jag (och de mina) ut för

nya, obegripliga appar
ickefungerande internetvågor i de bunkerliknande parkeringshusen
gamla appar som inte funkade där det visade sig att appen inte längre existerade
plötsligt uppdykande krav på betalning utanför Coop, där det alltid har varit gratis förut.

Jag kämpade med ovanstående parkeringshusbetalning i 15 minuter, men var tvungen att springa iväg och prata i radio i en timme. När jag var färdig och hade parkerat gratis och INTE fått böter, körde jag lättad ut ur parkeringshuset och möttes där av en stor, lysande skylt med bilens registreringsnummer. ”Tack och välkommen åter” stod det också!

– Varsågod, muttrade jag och åkte hem för att undersöka vad detta innebar.

Jo, just detta parkeringsbolag läser bara registreringsskyltarna och skickar sedan med snigelpost en pappersfaktura. Parkeringen kostade 6,72 kronor och fakturaavgiften var 99 kr. Dagen efter kom dessutom en påminnelse från ett annat företag eftersom jag inte hade betalat 4,23 kr på en parkering den 2 oktober, och att påminnelseavgiften var 199 kr. Jag kunde inte för mitt liv komma på vad i hela friden jag gjorde den 2 oktober, så jag betalade.

I Sverige finns runt 15 parkeringsappar. I våra grannländer har de samma jävla system, men färre appar och högre krav på tillgänglighet. Och där är det inte kommunerna som för skattepengar utvecklar sina egna parkeringsappar …

Jag vet att det i Spanien fortfarande är vanligt med vanliga automater och att i Nederländerna cyklar så stor andel av befolkningen att bilparkeringar inte är ett problem. Men hur är det i övriga världen?

Eftersom jag inte vill att nåt jävla parkeringsappsföretag ska bli arg på mig om jag använder deras loggor, bad jag min hallucinerande AI skapa en bild. Paslystark, anyone? Swerdgk servig!

57 kommentarer

Marsvin är bara marsvin, men möss är monster

Publicerat av Lotten Bergman den 13 februari 2021 00:02

Mobilen ringde. Jag såg att det var Tjugosexåringen, som nästan aldrig ringer. (Sms:en står däremot som spön i backen.) Jag svarade, och hörde en fullständigt förtvivlad dotter.

– MAAAAMMAAA! Det har inte hänt nåt allvarligt men det är jättehemskt!!!

Detta tarvar en förklaring. Eftersom hon ringer så sällan, trodde jag under en period alltid att hennes oväntade samtal berodde på att en katastrof hade inträffat. Då började hon inleda samtalen med ”det har inte hänt nåt”, vilket oftast följdes av ”men jag måste snabbt ha svar på om …”.

– Okej, vad har hänt? sa jag kolugnt med fullt fokus på att det ju inte hade hänt nåt allvarligt.
– Vi har en mus, en råtta, en sork eller nåt i huset! Jag satt här och allt var bra och så k… k… kohoooom nåt svahaaaart spring…ande. Därifrån till dit! Jag måhåste stå på soffan! Iiiih!

Stackarn är alltså – utan något i barndomen upplevt trauma – paniskt rädd för möss. Särskilt svansen. Marsvin är bara dumma marsvin, medan möss och råttor pga. svansen är livsfarliga monster.

– VAD SKA JAG GÖÖHÖÖÖÖRA? Den lever! Var kom den ifrån? Vi kan inte bo här! Jag hörde klorna klicka mot golvet när den sprang!

Tjugosexåringen och spanjoren samlade i höstas ihop alla sina pengar, tog lån, köpte ett blått hus och skaffade allehanda försäkringar som vuxna plägar göra. Sedan dess har tvättmaskinen pajat, väggar tapetserats och innertak målats. Men mössen har lyst med sin frånvaro.

– DEN VAR JÄTTESTOR!
– Okej. Hann du alltså se den?
– NEJ! MEN DEN VAR JÄHÄÄÄTTESTOR!

En timme senare hade alla våra musfällor flyttats från Gula huset till Blåa huset och placerats i lämpliga hörn. Och ytterligare en timme senare låg en stendöd mus i Gröna rummet i Blåa huset.

Spanjoren vandrade frustrerad över inkräktaren omkring i huset, när han hörde smällan slå igen. Han frös till is. Som en stenstod stod han orörlig i ”minst fyra minuter” eftersom även han är livrädd för möss. Särskilt när de lever.

Så tog han mod till sig och smög som en indian med höga knäuppdragningar mot hörnet där fällan var. Han blundade. Han öppnade ena ögat lite, lite grann. Och såg i ögonvrån att fällan hade gjort sitt jobb med den äran eftersom musen was no more, had ceased to be, and förstås expired and gone to meet his maker.

Och där, på golvet i Gröna rummet fick musen ligga eftersom de musrädda inte på några som helst villkor ens under pistolhot hade kunnat förmå sig att agera. ”Hejdå musen” sa de unga tu och gick hem till oss.

Ytterligare fem timmar senare när vi allihop hade firat den djefla mannens födelsedag i Gula huset, och ätit oss runda som paltar, vandrade vi bort till Blåa huset och tog hand om musen.

Tjugosexåringen och spanjoren KBT-tränade och petade på den döda med en pinne, och så levde vi alla lyckliga i alla våra dagar.

Utom musen dårå. Den ligger på ett bra ställe i vår trädgård och kommer som genom ett under att försvinna i det kretslopp som naturen kallar liv & död.

32 kommentarer

Vad säger barnen?

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2018 00:00

Varning!
Sist i detta inlägg finns en läbbig bild.

Vad jag än googlar på, serverar Google mig träffar på min egen blogg. Herr Google vet förstås att det är sådana träffar som jag uppskattar mest, så han fortsätter att tillfredsställa mig på detta vis.

När jag då ramlar in på min egen blogg i dåtiden, läser jag förvånansvärt ofta vad jag skrev om barnen och vad de har gjort och sagt. En klättrade i träd med kratta, några byggde en koja, ja på det hela taget var det full rulle. Men hur talar barnen nuförtiden?

Och … hur svarar jag dem?

Femtonåringen:
– Jag tror att jag har löst problemet med både absolut och relativ fattigdom i världen.
– Okej, bra. Vill du att jag sparar bilderna från Röstkalaset i lördags?

Artonåringen:
– Kolla, jag har bakat pepparkakor på den gamla degen som har legat i kylen sedan i december. Det är ett te…
– Det är ju Hattstugan av Elsa Beskow! Vad fiiiint!
– Nej, mamma. Det är ett teleskop.

Tjugoåringen:
– Kolla på den här bilden och gissa vad jag gjorde inne i affärn idag.

– Oh, vad bra, köpte du tunnbröd också?

Tjugotreåringen:
– … och när vi var i Bollhuset började det brinna i en mikrovågsugn för några ligister hade varit där och satt en bok på max uppvärmning under 10 minuter och då slet vi ut boken med bara händerna och kastade ut den utomhus men eftersom det blåste så himla mycket for boken iväg fastän den fortfarande brann så jag och Julian fick jaga den och då fick vi jättemycket sotflagor på oss så nu undrar jag hur man bäst tvättar en vinterjacka.
– Hm. Häng ut den på vädring först. Vad var det för bok, sa du?

Tjugofemåringen:
– Jag har kommit på att det är praktiskt att i tvättstugan sortera alla strumpor och hänga upp dem i par bredvid varandra.
– VAD SA DU ATT DU GJORDE SA DU? Vi har närt en ordningsam orm vid min barm!

Ingenting förvånar längre. Utom kanske det där att barnen ibland revolterar genom att ha bra mycket mer koll än vi föräldrar – på allt från ekonomi till strumpsortering och livsplanering.

Så här ska man leva! (För oroliga djurvänner: vi hittade en självdöd mus och placerade den vanvördigt på detta vis. Inga gnagare was harmed in the making of this bloggpost.)

97 kommentarer

Ett musliv

Publicerat av Lotten Bergman den 31 januari 2011 09:35

– Aaaaah. Bergmans är verkligen givmilda. Kolla, hela skafferigolvet fullt av gul lök. Oj, jag måste bajsa. Mums! Lite törstig blir man ju trots allt. Nämen kolla, där har de satt en sådan där musfälla! Med … låt mig se … nämen jordnötssmör! Så gott! Oj, jag måste bajsa. Jag kan nog … japp, med hjälp av den här pastaskruven kan jag nog lirka loss klutten från fällan och … ah! Det gick ju bra! Oj, jag måste bajsa. Mums. Oj, jag måste bajsa. Attscho! Så underligt, har jag dragit på mig en förkylning eller är jag allergisk? Bäst att dra bort till diskbänken, det är varmare där.

(Nej. Jag har ju naturligtvis ingen aning om pastaskruvarna används som verktyg eller om musen var allergisk. Men den nös, jag lovar!)

– Nämen se här! Kartongåtervinningen! Najs, najs, Bergmans barn har inte riktigt koll på hur noga man ska vara med att skölja ur den goda yoghurten. Oj, jag måste bajsa. Långfil! Vad kan det vara? Långfil har jag inte stött på här förut! Mu… Oj, jag måste bajsa.

(Det var extrapris på långfil och jag är tvungen att köpa det då eftersom min farmor och farfar alltid åt det och det känns tryggt och fint. Dessutom passar det bra in i dagens bloggämne eftersom min farfar en gång låg ihjäl en mus i sin säng. Fast eftersom han en gång överlevde spanska sjukan var musliggeriet inget att skriva hem om.)

– En till fälla! Sickna luringar! Åhå, det är en av de billigare varianterna som nästan kräver råttors vikt för att slå igen. Oj, jag måste bajsa. Och här har vi minsann en bit rökt skinka! Smaskens! Oj, jag måste bajsa. Och så några gamla droppar mjölk på det. Oj, jag måste bajsa.

(Det ska sägas att just denna mus har vi försökt fånga eller ta kål på i två månader. Den har bott under duschkabinen, i skafferiet, under diskbänken, i stövlarna i hallen och i godisskåpet som är jättesvårt att forcera. Vi har nästan börjat känna igen dess nysningar och kunnat skilja dem från hörselhallucinationer och vindpustar.)

– Jahaja, måndag morgon igen. Bergmans suckar under frukosterandet och någon kan inte hitta gympapåsen. Livet går sin gilla gång. Är inte så sugen på lök idag, ska nog … Oj, jag måste bajsa. Jag springer iväg till kartongerna och kollar vad s… Ååååååååå, oooooooost, oooooooooost, de har serverat mig ooooooooost, åh, jag har längtat så … AAAAAAJ! Loss! Släpp loss! Aj! Hallå, jag kan inte andas! Oj, jag måste bajsa jättemycket! Aaaaaaj, HALLÅ! Jag sitter fast! Hoho! Aaatscho! Aaaaaaj, jag har drabbats av astma!

(Och här kanske känsliga läsare ska klicka vidare till djurvänligare ställen. För musen dog inte av fällan utan satt verkligen där och ojade sig tills min djefla man som har jobbat på forskningslabb tog musen i ena handen och kniven i den andra och snabbt gjorde slut på det lilla livet. Jag hörde skriken på hjälp där jag stod som ett riktigt kjoltyg med armarna om mig själv och tänkte att det är då för skönt att jag inte bor på Sveriges landsbygd under medeltiden.)

– Skona mig! Skona mig! Nej! Ost! Oj, jag måste bajsa. Aaaarghhhh …

__________

Det är inte första gången.
2007
2008
__________

33 kommentarer

Mördarbloggen / Dead Mouse Walking

Publicerat av Lotten Bergman den 18 september 2008 23:09

Känsliga läsare varnas. Igen. Allvarligt talat. Det blir blod.
Läs inte om du är känslig.
Läser du trots att du är känslig, får du inte bli arg på mig utan på någon annan. Jag lovar att skriva om ofarliga saker imorrn.

Det var en gång en liten mus som hade byggt sig ett bo i ett gult hus i mellersta Sverige. I ett hörnskåp fanns det nötter, under diskbänken fanns ett utrymme som varje dag fylldes på med slarvigt ursköljda mjölkkartonger och i skafferiet fanns guld och gröna skogar samt stora mängder pasta.

Häromkvällen bestämde sig musen för att nu, nu var det minsann dags att visa vem som var boss i huset. Trots att männschorna satt och fnittrade vid köksbordet, var det läge för en uppvisningspromenad.

– Humdidum. Trarajdiraaa. Se där. Jaha. Vissel, vissel. Pfuh, ska bara vila en stund. Såja, nu går jag in dääär och sover.

Sedan mindes musen inte mycket mer. För vad som hände (nu byter vi alltså tvärt point of view, vad tusan heter det på svenska – berättarjaget?) var att jag och Åttaåringen satt vid köksbordet och fick se en ovanligt välgödd mus stillsamt vandra på sitt livs sista promenad alldeles bredvid oss.
Uppdat! Ulla förstod vad jag menade: ”det narrativa perspektivet”.

Den stannade till, tittade på oss, gick ett par steg, vände sig ett varv runt, promenerade framåt igen, tog ett par steg åt sidan och gick sedan vidare mot hallen. Vid tröskeln tvekade den – som Burt Reynolds eller Rödöga gör när de närmar sig ett vattenfall eller stup – och skuttade sedan vidare in i en vedlårsliknande sittbänk som vi har skarvsladdar i. Jag och Åttaåringen ropade:

– Kom! Kom!
– Kom! En mus!
– Stor som ett hus!
– Den är inte rädd!
– Kolla!
– Kom!

Alla kom – men lite för sent. Efter fem minuter var alla övertygade om att musen var stor som en liten ponny och att den nog var väldigt gammal.

Den djefla mannen gillrade sedan snabbt vår snällfälla som garanterat knäcker offrets nacke på det allra humanaste sättet.

(Djurvänsparentes: Det funkar inte att fånga dem och släppa ut dem långt bort. Fångafällorna är inte humana eftersom musen ju är rädd och skrämd och instängd under obestämd tid, vilket kan vara flera timmar. Och sedan är den ju helt vilse när den blir fri igen! Dessutom kan vi pälsdjursallergiker inte hantera mössen utan att drabbas av snor, snörvel, kli och andnöd. Var finns alla människovänsaktivister när man behöver dem?)

Fällan placerades alldeles utanför vedlårens musingång. Under tiden skrev Åttaåringen i sin dagbok:

Ja, dagböcker är hemliga. Men just denna sida har jag fått tillåtelse att visa upp. (Klicka gärna.)

Men det var inte slut där. Snällfällan fallerade under natten. De till frukosten nerdansande barnen möttes av en mus i kläm. En levande mus i kläm. Tjo och tjim och ropanden och den djefla mannens snabba agerande med sprint ut i trädgården och splatt och tjoff och pang med ett vedträ … så var musens saga all.

När den djefla mannen var forskare och skulle disputera på muskelfibrer, lärde han sig att man genom att klämma med två fingrar över musens nacke och ett snabbt ryck i musens svans kunde vara både effektiv och djurvän samt mördare. Men det var då det.

Åttaåringen och den … ehum … JÄTTESTORA musen …

Apropå bilden: i vilken film är det ett öga som inte riktigt sitter där det ska?

22 kommentarer

Brutalbloggen (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 1 mars 2007 00:11

En liten varning … Känsliga läsare ombedes skrolla försiktigt idag.

Kapitel 1
Som jag berättade igår, har jag varit på husvisning med VBK som går i köpetankar. Det äldre paret som skulle sälja hade inte gjort mycket med de mycket charmiga huset på några år. Spår av familjens numera vuxna barn fanns överallt, men mest i källaren med guldväggar, klotter, pyssel och ett mycket ömtåligt skyddsrum. Den intressantaste gardinupphängningen sedan 80-talets storblommiga volangfluff fann vi också.

Cykelkedjornas brutala framtoning accentueras av den tuktade tyllgardinens skörhet.

Kapitel 2
Vita små möss lär vara söta och sällskapliga. Bisamråttor kan man tillverka ytterkläder av. Min mamma har klappat ihjäl en liten en med träsko och min farfar vaknade en gång liggandes på en nydöd, ganska stor – men så var farfar längst på kompaniet också. Hemma hos oss har vi inga problem med möss, så länge de håller sig i väggarna eller leker tomtar på loftet. Men när den senaste gästen under den gångna veckan hade börjat äta på vår potatis i skafferiet, klättra upp och äta på nötterna och dessutom bygga bo av kartongåtervinningen under diskbänken, rotade vi fram en fälla. Han var ju inte ens rumsren.

I fyra dagar matade vi honom med leverpastej, skinka och ost.

– Mums. Titta, jättegott, sa musen. De är inte så bra på att gillra den här fällan, jag kan ju sitta här och till och med peta tänderna utan att fällan slår igen! Mums. Rap.

Men nu. Ända upp till ovanvåningen hörde jag förtvivlade pip-pip-pip på hjälp och dunk-dunk-dunk när fällan i dödskampen slogs mot bänkskåpets dörr.

Möss lär bli 10 cm långa, men med en näringsrik diet kan de bli riktigt stora.

Jag tänker … på en dödsscen i en film … men vilken? Öppna ögon. Stillhet. Inte som Kevin Spacey i American Beauty, nej L.A. Confidential … och inte som John Hurt i Alien. Någon annan som minns? Finns det en beskrivande lista över dödsscener? (Kolla i kommentarerna, Anna har hittat en massa andra listor!)

Uppdatering:
Glömde ju det viktigaste: gick jag ner och av barmhärtighet hjälpte honom på livets sista färd? Jag, som snabbt byter bajsblöjor och däck på bilen, lätt spolar ur variga sår, gullar med ormar och på det stora hela inte är ärskilt brydd?

Nej.

Jag väckte min djefla man. Som den glade vetenskapman han är, sprang han ner meddetsamma för att på CSI-vis undersöka den döde. Som var jättedöd. Tydligen hade det gått snabbt.

33 kommentarer