Hoppa till innehåll

Etikett: frukost

Lund Comedy Festival 2017

Resan till Lund var inte en lek. Den skulle ta lite drygt fyra timmar, men tog sju för att

  • ett djur gick på spåret
  • fler djur skulle kunna komma, varför vi fick åka i 20 km/h i två mil
  • ett tåg nära Osby hade pajat och stod i vägen för alla
  • vi blev tvungna invänta fem norrgående tåg som prioriterades högre
  • vi fick plocka upp alla resenärerna på Osbytåget och lägga dem på bagagehyllan i vårt redan fulla tåg.

Sedan följde fyra Lundakomedidagar helt utan tågtrassel trots att jag for som en guttaperka mellan olika skånska platser och dessutom åkte till Köpenhamn.

De fula betongklumparna som väl pryder alla Europas stora gågator numera, användes av många på Strøget som vilomöbler.

För nytillkomna tittare: Humorfestivalen i Lund är faktiskt en av årets höjdpunkter. Nu har jag insett att jag på något sätt måste se till att åka till den månadslånga festivalen i Edinburgh också.

”We just bought some shoes from a drug dealer. We don’t know what he laced them with, but we’ve been tripping all day.”

Förutom alla helt normala standup-föreställningar (jag satt alltid längst fram och antecknade), lyssnade jag även på tre lite annorlunda föreläsningar i humorteori med fokus på

  1. språkhistoria
  2. musik
  3. Hasse & Tage.

Det var stort och smått blandat med roligt och tråkigt, men mycket intressant.

– Grunden för all humor är ju ändå kroppsvätskorna.
– Ja. Som när man lägger in testiklar i vassle över vintern.

Bland annat deltog Hasse Alfredsons dotter Sofie, som berättade hur hon under hela uppväxten satt i kulisserna på olika revyer.

– Hur var det?
– Det var helt normalt. Jag kände ju inte till något annat.

Här ses Hasse & Tage i bakgrunden, massa 60-talsutstyrda artister samt i förgrunden Hasses dotter Sofie.

Kulturen och Universitetsbiblioteket i Lund har fått 200 lådor med Hasse & Tage-material av H&T-släktingar som inte visste vad de annars skulle göra med materialet. Det är originalmanus, artefakter, hattar, en pipa, dagböcker, LP-plattor och kläder.

Hasse Alfredsons dagbok under repetitionerna av “Spader, Madame”.
Sannolikhetslära.
Kontorsprylar från Svenska Ord.
I den lilla (den var alldeles för liten faktiskt) utställningen fanns skrivmaskiner som personalen hade fått kämpa som attan för att hitta färgband till.

När jag är i Lund, bor jag sanslöst lyxigt hos polarn, arkitekten, skotten och globetrottern David Sim. Han ryter ”sätt dig ner och vänta” och tillverkar frukostar som världen inte tidigare skådat. Hur gott det än är med havregrynsgröt, måste jag säga att jag tyvärr har vant mig vid det här nu:

Skotsk-svensk-grekisk frukost på hotell Sim Inn by David.

Det stora dragplåstret under Lund Comedy Festival var en föreställning där några av Hasse & Tages bästa nummer framfördes i ett rasande tempo. Vissa nummer fick helt rättvist på sin höjd ett leende, andra var så sanslöst roliga att det gjorde ont i visdomständerna.

Anders Jansson och Adde Malmberg i ”På jobbet”.

– Jag fick en spik i foten på bygget i går …
– Spik i foten! På franska revolutionen, du, då gjorde dom processen kort med adelsmännen, du. Dom högg huvena av dom som limpskivor bara så här: Tjopp, tjopp, tjopp. Dom skulle ha varit jävligt glada om de haft en spik i foten!

Vissa musikstycken var så proffsigt framförda att jag häpnade. Till exempel Hipp-Hipp-Johan Wester, aka ”Kajan”, sjunger alldeles förträffligt:

”Ett glas öl” från 88-öresrevyn 1970. (Hasses orginal här.)

När jag dagen efter denna fantastiska föreställning vaknade och skulle ta en klunk vatten från glaset bredvid sängen, skapades konstverket ”Ett glas vatten”.

 

Share
24 kommentarer

En gratis hotellnatt …

… i ett sprucket hus är ändå alltid en gratis hotellnatt. Liksom.

För ett år sedan skrev jag här om min enorma förtjusning när det gällde Jamie Olivers mat som en hotellkedja serverar och som går ut på många skålar med massa olika innehåll. Sedan lade jag till följande i texten:

”(Ja, jag är bra dum som så här oavlönat gör reklam. När  jag tänker efter är jag faktiskt rent urbota jättedum. ’Om ni ger mig en gratisövernattning med Jamie-mat lovar jag att skriva om er’ kunde jag ha sagt. Gah.)”

Helt bakvänt hörde då en trevlig Food & Beverage-chef på hotellkedjan av sig och gav mig ett presentkort på en gratis övernattning. Detta lilla presentkort har jag burit med mig i plånboken i ett år för att jag ju skulle använda det vid det perfekta tillfället. Som aldrig kom. Och när tillfället väl dök upp, så var det inte alls perfekt. Så här funkar det när man bokar rum och har presentkort på Scandic:

– Hej, jag undrar om ni har ett dubbelrum ledigt nu på lördag.
– Javisst, det går bra! Två personer? Nu på lördag?
– Ja just det.
– … klicketiklick … Sådärja. Och hur betalar du?
– Jag har ett presentkort! Jahoo! Eeeh … ”Gift Voucher” står det på.
– Nämen, jamen då beklagar jag, men vi har inga sådana rum lediga.
– Va …? Hur ser presentkortsrum ut om man jämför med betalrummen?
– Nej alltså de är likadana, men vi har bara någr… beklagar, det är alltså fullt.
– Ok, kan du se … finns det några andra hotell i stan som kanske har något rum ledigt?
– … klicketiklick … Näää.

Självklart. Man tjänar inte särskilt mycket på gratisgäster. Därför befinner jag och min djefla man oss just nu – den absolut sista dagen som presentkortet gäller – på ett hotell (”Infra City”) med denna utsikt:

Någon måste ha skapat horisonten med hjälp av linjal.
Någon måste ha skapat horisonten med hjälp av linjal.

Men jag ska alls inte klaga egentligen: vi får ju gratissova på hotell! Vem sitter och tittar på utsikten hela dagarna egentligen? Vi har badat i poolen! Vi har cyklat på motionscykeln! Det blir baconfrukost! (Annars jävlar.)

Intressant iredningsdetalj: brännmärke.
Intressant inredningsdetalj 1: brännmärke.
Intressant inredningsdetalj 2: när jag nyss skulle vinkla lampan lite, lossnade den från sitt fäste.
Intressant inredningsdetalj 2: när jag nyss skulle vinkla lampan lite, lossnade den från sitt fäste.

När jag tänker närmare efter, undrar jag om jag någonsin har trashat ett hotellrum som i detta nu. Jag är ju stark som Hulken, brutal som Bruce Willis och lika omdömeslös som Keith Moon. Ska kanske kolla om jag kan kasta ut tv:n genom fönstret nu när jag ändå har börjat.

Frukostuppdatering!

Det här med att låta er tillbringa hela söndagen i ovisshet när det gäller hotellfrukosten kändes onödigt grymt. Therefore I give you – with great pleasure – The Breakfast Binge! (Insert tutelitut-fanfar här.)

Perfekt, alldeles perfekt.
Perfekt, alldeles perfekt.

Tyvärr tog jag den allra, allra sista tomaten; fler dök inte upp så många stackars frukosterare möttes av blott prinskorv en masse i just den här avdelningen.

”Yes, we have no tomatoes, we have no tomatoes today.”
”Yes, we have no tomatoes, we have no tomatoes today.”

Jag har en fråga till alla baconkonnässörer – syns det på bilden nedan att det liksom är två olika sorters bacon i byttan? Är det någon av er som vet vad det är för skillnad?

Den som är ljus och skrynkligare smakade bäst – den mörkare och slätare var för salt.
Den som är ljus och skrynkligare smakade bäst – den mörkare och slätare var för salt.
Just den här korgen fångade mitt intresse, men bara för att den var tom. Vad hade den varit fylld med, varför var det slut och vad gick jag egentligen miste om?
Just den här korgen fångade mitt intresse, men bara för att den var tom. Vad hade den varit fylld med, varför var det slut och vad gick jag egentligen miste om?
Fascinerande sätt att attackera en ost.
Fascinerande sätt att attackera en ost.

Under mina hotellfrukostar genom lifvet har jag gnölat och gnällt mest över tekulturen. Dammiga tepåsar och koppar som rymmer ungefär en deciliter är nämligen helt fel för en temissbrukare som vill ha halvliterspottor och tekanna. Men nu i morse slog det mig att det oftast finns en lösning: filskålarna!

Vaddå? Bränna sig på fingrarna? Äsch, man är väl en salamandertyp.
Vaddå? Bränna sig på fingrarna? Äsch, man är väl en salamandertyp.
Share
85 kommentarer

Hurra, spansk frukost!

När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:

Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!

Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:

Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var ... mysko.
Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var … mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Äppeljuice!
Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller …?)

Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:

– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.

Mums till filen?
Mums till filen?

När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.

Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)

Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.

Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)

Share
15 kommentarer

Breakfast in America

– Ojojojhimmeljagmåste vänta jagkanintekoncentr ojojkolla men nu tappadejagtrådenigenej och varförskavigå dit ellerskavigådit, vartärvipåväg, ursäktajagäralldelessnurrig, varför ärjagsåhimlatörstig nu igen?

Det där är en ”sugar rush” efter en helt normal amerikansk frukost. Jag vet, jag. För under ett par dagar bodde vi hos en familj med peanut butter.

Jag åt alltså varje dag mackor med jordnötssmör och hemkokad sylt, nerspolade med grönt te utan tein. Det funkade rätt bra, även om jag hallucinerade om havregrynsgröt efter ett par dagar.

Plötsligt en morgon hade värden långkok med gröt på spisen … jag måste ha högljutt yrat om gröt i sömnen. Nu vet jag inte riktigt vad detta heter på svenska, men det är gjort på havregryn före förädlingen och tillplattningen – kanske rå-gröt? Havrekärnsgröt? Det var mycket gott, även om jag inte ville hälla smör och farinsocker på som amerikanarna gör.


Hemma hos borgmästaren i Iowa bjöds vi på amerikanskt kaffe och nyköpta donuts med glasyr på. Oiiiiii, gick blodsockret i taket och doiiinck föll det ner i skosulorna långt före lunch.


Morgonen därefter fylldes borgmästarens hus av nyfikna grannar och släktingar som ville bjuda på brunch. Utsökt äggröra, knaperstekt bacon, uppskuren frukt och det amerikanska kaffet som är så svagt att man lätt kan se botten på plastmuggen. I fettet som blev kvar i baconpannan stekte de brödskivor, vilket sades vara en gammal holländsk tradition. Det smakade förstås gott, baconfett är ju … gott.

Igår morse betedde jag mig riktigt frukostilla. Jag provade nämligen allt. Allt. Frukosten som hotellet bjöd på sades vara ”continental breakfast”, men var i själva verket det som nu följer i det …

Stora Frukosttestet i Minneapolis


Bästisgrannens neutralt färgade frukost. Nästan inte alls fel ur näringssynpunkt. (Tallrikar, muggar och bestick är i plast. Hallå, sopberg?)


Jag satsade på en mer färgglad variant och inledde med mjölk och barnflingor. Det smakade frigolit med tvål och en släng av diskmedel med citronessens. Sedan fortsatte jag med en äggindränkt formfranska som jag stoppade i en rost, och så smetade jag in den i philadelphiaost med jordgubbssmak. Det smakade som spunnet socker i omelett.

Degnöten (den runda ringen) var torr och erbarmligt trist; förmodligen skulle jag ha doppat den i kaffet. Apropå kaffe, så testade jag för första gången decaffeinated-varianten där man har tryckt bort allt skadligt kaffein. Det smakade mer än det vanliga, var starkare och hade en lätt bränd ton. (Jag låter ju som Broder Jakob, vinprovarexperten.)


När första testrundan var färdig, gick jag ett varv till. Blåbärsmuffinsen var god, men precis som vanliga svenska muffins med blåbär. Den kringliga donuten var doppad i glasyr, vilket bara gjorde den tautologisk och alls inte godare.

Kanelbullen – med smör och glasyr på – hade en stark kanelsmak som närapå dränktes av glasyren. Dock var den så himla varm att jag hade kunnat äta den bara för att få lite värme i min AC-nedkylda kropp.

Det bästa på frukosten var den lilla, lilla gula muffinsen med svarta prickar. God (men förmodligen artificiell) citron och knastriga vallmofrön i hela munnen. Perfekt! Poff, poff, poff knastrade det vid varje tugga.

Den lilla förproducerade våfflan (på bilden med de färglada flingorna) var en ännu större hit: den värmde jag upp i en rost och smetade philadelphiaost på. Dock var det tydligen inte alls meningen att jag skulle äta den på så vis, visade det sig när jag blev tillrättavisad av en stor amerikanska. Så jag fick börja om.


På våfflan skulle man ju ha smör och maple syrup (lönnsirap) eller sylt förstås! Smör på våffla smakade bara slisk i gommen, medan våffla med lönnsirap ju var en kulinarisk delikatess. (Jovisst, jag har ätit American pancakes med denna sirap tidigare, men våfflan var minst lika god som nystekta, centimetertjocka pannkakor som påminner om blinier.)

Det allra allra allra godaste var ändå den där blåbärsbageln, som rostades i en rost med fem cm breda fack och sedan kluddades full av philadelphiaost.

Rap.

—–
Vi är hemma nu. Jag ska rapportera lite mer senare – t.ex. om allt vi köpte och 10 kg övervikt. Vad gäller väskorna alltså.

Share
40 kommentarer

Tvångströjor

När man är berusad, har man liksom en tvångströja på hjärnan. Fast den är ju selektiv, det enda den hindrar är sådant som man i vanliga fall sköter med den äran. Sj-ljudet till exempel.

När man får mjölkstockning, sätts en tvångströja på tankarna. Man sitter med fetvadd och fallskärmsbehåar och gråter i feberdimmor och kan inte tänka på något annat än den där stockningen. (Jag tror att det är likadant med t.ex. tandvärk, men si det har jag aldrig haft.)

När man faller nerför en trappa och landar på armbågarna och läkningen går så här förfärligt långsamt, ja då sitter tvångströjan i armvecket. Jag är rörelsehindrad, men bara lite och ganska sällan. Under en halvtimme i morse, fick jag dock bita ihop och som när Anja Pärson åker störtlopp med knävärk eller Björn Borg spelar trots en sträckt magmuskel gå i mål ändå. Eller som när Foppa bara ska kliva ur sängen. Rörelsemönstret är klumpigt och begränsat och mina annars yviga rörelser är satta inom parentes.

Barnen och jag (Olle är i Skåne) vid frukostbordet kl. 07.14:

– Det var värst vad lite vi har att äta! sa jag.
– Gröt! sa Elvaåringen.
– Ja. Och en liten bit ost. Inget smör, inget bröd, ingen fil, ingen skinka, ingen frukt, inga grönsa… jisses. Det ekar ju i torkskåpet!
– Kylskåpet, mamma.
– Mmmm.
– Mamma! Vet du att idag ska jag ha matsäck. Både till förmiddagsfika och lunch och eftermiddagsfrukt, sa åttaåringen.

Talande tystnad. Kl. 07.16:

– Sätt på vatten! Sätt i pasta när det kokar! Tycker du om pastasall… Aj! Armbååååågen!
– Andas, mamma!
– Jag åker till affären! Hacka … tusan, vi ihar inget att hacka! Jag åk… aaaaaaj!
– Jag kan blåsa!
– Åååå. Tack. Du gör dig i ordning, borsta tänderna, packa gympapå… aaaaj! Om jag inte är tillbaka innan du måste gå till skolan, så gå ändå! Ni andra: kolla så att Sigge inte rymmer!

I bilen lyckades jag slå än den ena, än den andra armbågen i allt man kan slå dem i och växelspaken var trög som klistervalla. Inne i affären satt alla hyllor på armbågshöjd och jag rörde mig – inte helt olikt Anja – mellan hyllorna, stönandes.

Hemma igen. Kl. 07.42.

– Blanda! Skär av den! Ta den här! Aaaaj! Får du upp den här burken? Så!
– Vi hann!
– Vi hann! Hejdå! Ha så rol… aaaj!
– Andas, mamma!

Frågan är om det inte är läge för en riktig tvångströja, nu slår jag ju upp skadan och försvårar läkningen precis som Ljungberg gör hela tiden.

Share
22 kommentarer