För tusen år sedan (eller nån gång i november förra året) berättade jag att jag skulle hoppa in och hjälpa till på basketkansliet under en begränsad tid tills Eskilstuna Basket hade hittat en riktig kanslist. Vad har hänt sedan dess?
Jag är aldrig hemma.
Jag kommer inte ihåg hur det är att sova mer än 3–4 timmar i sträck.
Jag hinner inte blogga.
Jag kommer inte ihåg hur det var att dricka vin på en simpel torsdag.
Men vad gör jag då nuförtiden? Hur i hela jävla friden kan ett enkelt kansli för en ideell förening ta all upptänklig tid att sköta? Jag är ju till exempel inte ensam – det finns en heltidsanställd klubbchef som jobbar över hela tiden och truttifjutti ideellt arbetande basketnördar som sliter för blott lite beröm och applåder då och då.
Jag gör listor.
Jag ringer och mejlar.
Jag gör ännu lite fler listor.
Jag letar efter folk.
Jag skriver, skriver och skriver allt mellan himmel och jord.
Jag lyssnar. Oj, så jag lyssnar.
Jag sitter och skriver protokoll på matcher.
Jag är speaker på matcher.
Jag är fotograf på matcher.
Jag tränar småbarn födda 2010.
Jag sätter upp krokar, byter lampor, är flyttgubbe och städare.
Och mitt i alltihop är jag radiopratare samt domare i Vi i femman. Med vänsterhanden tror jag att jag lyckas vara både hustru och mamma samt dotter och svärmor också, men jag är inte riktigt säker. Men en sak är säker: jag har aldrig tråkigt.
Någon skriver med vackra frimärken från utlandet och vill att vi skickar pins. Jag måste svara att vi inte har några.Jag inventerar lagen – vad vill de hjälpa till med och utbildas inom?Jag tittar in på träningar!Jag konstaterar att vi borde anställa en arkivarie.Jag ser att vi blandar pokaler, viktiga papper, protokolldatorn och låneskor i vad som kan tyckas vara en slumpmässig ordning, men som är ytterst effektivt planerande beroende på vem som ansvarar för vad.Jag jagar spelaruppställningar hos motståndarlagen. (Här Katrineholm, som svarade pronto till skillnad från många andra.)Jag skriver programbladen och slåss med skrivaren.Jag hatar den där gamla PC:n, och jobbar på min lilla Mac. Och så stökar jag till på skrivbordet.Jag sätter upp skyltar, lappar, listor och foton samt whiteboardtavlor.Jag fotograferar herrlagets roliga matcher. (Det här är basketbalett.)Ni ser? Elitbasket kan vara så här fnittrig!Jag beordrar spanjoren att gå in till herrarnas omklädningsrum med all överbliven varmkorv som annars måste slängas.Jag kör i ilfart på två hjul i kurvorna med ett kamerastativ eftersom herrlagscoachen glömde sitt i Stockholm.Jag njuter av förklistrade frimärken som sparar tungan.Jag kollapsar i Vi i femman-sändningen.Jag ser till att även de icke svenskspråkiga coacherna vet vad de ska göra med sina lag.Jag gör omklädningsrumsscheman. (Fint ord.)Jag planerar RM och USM och slösar på gula notisar.Jag ser till att alla lag fotograferas enligt ett snillrikt uttänkt schema.Jag följer med vår afrikanske bjässe till radiostudion så att han kan intervjuas om sitt fullständigt outtröttliga arbete för att alla som vill ska få idrotta.Jag inventerar nycklar. (Är uppe i 423 oanvändbara till lås som inte längre finns.)Jag hittar en öronproppssponsor till alla stackars introverta som vill spela eller titta på basket men inte står ut med volymen.Jag hittar ett visselpipelager!Jag ger bort våra fulaste handdukar!Jag skriver ut komplett felaktiga licenslistor som alla vet är fel, men som alla måste titta på ändå.Jag är speaker och försöker hitta en yngre generation som vill vara speaker. (Svårt!)Jag hittar en utbildare som är drygt två meter lång!Jag försöker hitta på en logga. Misslyckas.Jag lyder andras instruktioner och skapar med hjälp av Sjuttonåringen en logga som godkänns.Jag letar efter pengar och resultat. (Jag är de gröna bubblorna.)Jag får ett telefonsamtal från en stackars herrlagsspelare som har låst sig själv ute. Igen. (De blåa bubblorna är jag.)Jag vet inte alltid vad jag pratar om.Jag kan svara på nästan allt. Men inte allt.
Kort sagt: jag har sällan känt mig så oerhört nyttig. Efter en korrläsning av ett manus är jag nöjd, kan skriva en faktura och bläddra i en korrekt bok. Efter en föreläsning om mina älskade skrivregler kan jag emotta applåder och kursutvärderingar samt glädjas åt glittriga ögon som uppskattar allmänbildning. Efter en dag där jag har varit coach, informatör, medlare, flyttgubbe och detektiv slår jag mig själv nöjt för bröstet som en Tarzan och hajfajvar närmaste tvåmetersman.
Men hur länge orkar man ha dygnet-runt-jour egentligen …?