Idag när sociala medier gick i spinn över Trumpen (kallar jag honom vanvördigt, ja) och hans ytterst märkliga handslag, har jag hittat andra underliga typer. Men vi tar handslaget först, eftersom man inte bör missa det.
Så har vi Lyndon Johnson, som tydligen var en rejäl buffel, om än en smart och erfaren sådan. Men som mest tyckte om att prata om sina egna genitalier och fick nästan alla att bli från vettet av ilska när han 1964 plötsligt lyfte upp sin egen hund i öronen när han poserade för en fotograf. (Källa.)
Nixon var så rar att han installerade mickar som spelade in allt som sades i Vita Huset så att alla skulle kunna lyssna på hur underligt han uttalade sig. Ett för honom inte alls ovanligt sätt att tala med kollegerna illustreras av detta, som finns på band:
”You know one of the reasons fashions have made women look so terrible is because the goddamned designers hate women. Designers taking it out on the women. Now they’re trying to get some more sexy things coming on again.”
Påminner väl lite om Trumpens jargong?
Och så har vi då stollen Aaron Burr, som jag har nämnt tidigare eftersom det var han som sköt ihjäl Alexander Hamilton. Burr var förvisso bara vicepresident, men han var nog knäpp. En natt när han inte kunde sova, tog han fram dagboken och skrev i den hur han verkligen inte kunde sova och vad han hade gjort istället. (Min översättning.)
”Låg sömnlös i två timmar bara på grund av det förbannade teet. Obs: sängen var ordentligt rengjord så det fanns inga smådjur som störde mig. Gick upp och skulle tända ett ljus, men hade inget bra fnöske. Kom på att jag ju har en pistol sedan senaste resan. Hällde ut lite svartkrut på lite papper och lade på fnösket och lyckades efter många försök få fjutt på det hela. Men eftersom det var så mörkt, råkade jag hälla på lite för mycket krut så min nattskjorta tog eld, papperen på bordet började också brinna och så brände jag mig (som tur var på vänster hand). Dock lyckades jag till slut tända ljuset så att jag kunde skriva detta.”
Eller så var han bara bra på att skriva dagbok, kanske?
Nästa gång jag skriver om amerikansk politik ska jag nog försöka hålla mig lite närmare nutiden – kanske berätta om när Chaplin 1952 slängdes ut ur USA?
42 kommentarer